”Därför har piraterna rätt – och fel”

Bäste Torbjörn, jag respekterar dina kunskaper om telekom, it och riskkapital mycket högt. Men när du nu ger dig in och debatterar fildelning här på VA.se, måste jag replikera.

Visst kan det spontant kännas rätt med argumentet ”jag vill så klart ha betalt, det har jag alltid fått – och dessutom är lagen på min sida”. Men det är att underskatta både komplexiteten och storleken på frågan. Här är några aspekter jag tycker du missar i din argumentation.

1. Dagens upphovsrätt handlar om så mycket mer än musik och film. Den handlar om innovation och utveckling av samhället. En alltför strikt immaterialrätt skapar större hinder i utvecklingen av teknik och innovationer i samhället än vad den bidrar genom att ge skaparna patenträtt. Vad hade till exempel hänt om någon hade tagit patent på internet? Då hade vi fortfarande suttit med teleoperatörernas bild av hur kommunikation i samhället ska gå till, styrd och kontrollerad. Naturligtvis med fina avgifter åt de gamla halvstatliga telemonopolen.

Det finns många studier om hur ett fritt utbyte av kunskap och information i samhället bidrar till att öka innovationen och välståndet. Senaste var det en holländsk studie som visade på detta.

Inte ens Hollywood agerar på ett annat sätt. Trots att filmbolagen lobbar hårt för en starkare upphovsrätt, tjänar de samtidigt stora pengar att utnyttja de verk vars upphovsrätt redan gått ut. Hur många filmer har inte Disney producerat som bygger på historier som ligger i public domain? Askungen, Pinochio, Alice i Underlandet, Aladdin, Snövit & de Sju Dvärgarna, Ringaren i Notre Dam… Att det skulle ligga en ideologisk tanke bakom upphovsrättslagen lag vi med andra ord glömma rätt snabbt, det handlar om att tjäna pengar, helt enkelt.

Nicklas Lundblad, en av vårt lands mest insatta i immaterialrättsproblematiken, skrev nyligen:

”Tanken att immaterialrätten måste till för uppmuntra människor för att de skall skriva, forska och skapa, ter sig skrattretande i ljuset av mängden texter, musik, bilder och video som idag skapas av lust och intresse. Immaterialrätten som ett investeringsskydd är det enda som återstår, och där saknas en sund empirisk grund att utgå från. Hur skall skyddet se ut? Hur bör det avgränsas? Ingen vet.”

Det är snarare så att din ovilja att bli kopierad kommer lägg sordin på din röst i de digitala kanalerna. Det stora problemet för 99 procent av alla artister, alla skribenter och alla kulturskapare överhuvudtaget är inte att de kopieras, utan att ingen hör, ser eller läser dem. Risken för att bli marginaliserad är så oändligt mycket större för oss gamla aktörer på en ny spelplan än risken att förlora intäkter som ändå inte finns.

Du skriver att de flesta som skapar saker på nätet gör det för att tjäna pengar. Där tror jag faktiskt du har helt fel. De flesta gör det av en övertygelse, för att de gillar det de gör, eller av några andra personliga skäl. Både du & jag skulle, om det var pengar vi var ute efter att tjäna, göra något helt annat än att vara journalister.

2. Ingen har någonsin sagt att du inte ska få betalt för dina texter. Men väldigt i få andra yrken får man betalt om och om igen, bara för att ens produkt finns kvar. Arkitekter får inte betalt varje gång någon går in deras hus, författare får inte betalt varje gång någon läser dem, biltillverkare får inte betalt varje gång vi kör bilen, målare får inte betalt varje gång vi går in i rummet de målat. Men av någon anledning har vissa yrken lyckats lobba igenom lagar som ger dem rätt till betalning, inte för utfört arbete, utan för att någon annan sprider deras verk vidare.

3. Raljera gärna över gratiskulturen på internet. Men den bygger inte på något påhitt av några ilskna, bleka tonåriga pirater, eller på någon trendguru från Kalifornien, utan på enkel marknadsekonomi. Är kostnaden för produktionen av ytterligare en enhet så gott som noll är det svårt att hävda att priset för denna enhet skulle landa på något annat. Men lycka till med att försöka arbeta mot denna princip. Ett stort antal länder försökte under ganska många år skapa ekonomier baserade på annat än marknadsekonomi, men det gick ju inte så bra.

Nu uttalar du dig inte för Ipred-lagen, men du hävdar ändå att makten över ett verk MÅSTE ligga hos upphovsmannen. Hur hade du tänkt dig att detta skulle fungera? Ska staten övervaka sina medborgare att de inte har upphovsrättsskyddade filer på sina datorer? Hur stor kraft ska samhället lägga på att jaga fildelare? Hur stora polisiära kostnader kan vi motivera för detta? Hur stort är detta värde, som du ser som naturligt, i förhållande till allt annat som vi vill ha av samhället? Eller ska detta skötas av marknaden, det vill säga vi låter storbolagen jaga de fildelare som kopierar deras material, medan små, oberoende upphovsmän och -kvinnor får driva frågorna ensamma och hoppas på det bästa?

4. Om vi nu ändå talar om lagar: Varför ser vi inte till att hastighetsgränserna hålls på våra svenska vägar? Att köra bil snabbare än 110 kilometer i timmen är i Sverige olagligt, ändå har vi två, förvisso just nu hårt tyngda, men ändå nationalklenoder till företag som lever på att producera bilar som bryter mot detta. Varför beivras inte detta? För du kan väl inte anse att uppmuntra till kopiering av upphovsrättskyddade verk är ett allvarligare brott än att bidra till 400-500 döda i trafiken varje år?

För att vara lite mer seriös hade vi häromåret ett allvarligare exempel där Sydafrika inte fick tillgång till billig kopierad aidsmedicin utan motarbetades hårt av läkemedelslobbyns patentjurister. Det är svårt att hävda att ett starkt immaterialrättsskydd är bra när miljoner människor dör som en följd av detta.

5. Den stora missen jag tycker alla gör som försvarar skiv- och filmbolagen är att de inte inser att de faktiskt hade alla chanser, men i stället för att ta dem valde att motarbeta kunderna.

Det blotta faktum att ”ungdomarna” laddar hem tusentals låtar, filmer och tv-progam, tyder ju på att de VILL HA dem. Hur kan så många företag så kapitalt misslyckas med att tillfredsställa den efterfrågan? Hur kan ägarna till dessa mediejättar ha låtit detta fortgå i så många år? Hur kommer det sig att det krävs en datanörd i polo från Cupertino för att förstå att den digitala efterfrågan går att omsätta i affärer?

För är det något som Itunes Store visar så är det att det går att ta betalt för musik, om den levereras i ett attraktiv produkt. Det går till och med att ta betalt för musik som du samtidigt ger bort gratis, som Radiohead, Nine Inch Nails och många andra visat.

6. Till sist måste jag nog påpeka att du har ganska fel om att internet bara skulle vara en ny kanal. Det är förvisso det också, men det är också ett verktyg som ger alla och envar en publiceringsplattform för idéer, affärer, tankar och kritik. Dess kraft och snabbhet sätter verkligen mängder av våra gamla regler ur spel.

Nya demokratiska rörelser skapas i ett kick på nätet, folks idéer får vingar. En färgad president lyckas mobilisera en hel nation genom att på ett smart sätt utnyttja nätets alla interaktiva möjligheter. Nya företag dyker upp med gratistjänster som ersätter gamla, dyra, otidsenliga produkter.

Jag träffade en väns vän i helgen som jobbade med en utställning med bilder från Gaza. Han hade via kontakter fått tag i hemska krigsbilder från en fotograf i Gaza, och lyckas ställa ut dessa i Sverige blott en vecka efter att de tagits under en attack i Gaza. Utan nätet hade det aldrig varit möjligt, och vi i väst hade kanske inte fått se dessa bilder förrän om flera år.

Kontrastera det med filmbolagen som envist försöker detaljstyra hur deras varor ska konsumeras: ”Du på kontinent X, får se den nu, men du på kontinent Y får vänta ett halvår. Och ni i landet Z, får den inte alls.” Hade vi talat om dokumentärfoton från krigshärdar hade det rubricerats som censur. Men så länge det handlar om underhållning får vi väl kalla det idioti bara.

Internet är ett helt nytt sätt för folk att mötas. Inga av piraterna i rättegången som pågår nu hade träffats om de inte hade befunnit sig i samma digitala chattkanal. Jag vågar till och med påstå att det som diskussionsforum och chattar gjort för människors argumentationsförmåga och vilja att pröva nya idéer och tankar saknar motstycke i historien. Jag har lärt känna tiotals människor via nätet, människor som jag till viss del jobbar med idag, men också umgås med, gör affärer med. Och jag vet många många mer som gjort detsamma.

Nej, fildelning är faktiskt en demokratisk rättighet. Och fildelning är politik.

Valet som Sverige och alla länder står inför är hur vi ska hantera immaterialrätten i den digitala eran.

Kommer en striktare upphovsrätt att gagna samhällets utveckling eller tvärtom hämma den? Är fri informationsspridning bra eller dåligt för ett samhälle? Är det bra att företag lägger en stor del av sina resurser på juridiska tvister, eller är det bättre att de kan fokusera på att utveckla produkter folk vill ha?

Jag tycker att 2000-talets mest innovativa företag, såsom Google & Apple, med all tydlighet ger svaret på detta.

Nu kommer Spotify för Iphone

Jag skrev i höstas att Spotify kan bli ett nytt Apple. Med en ny version av Spotify för Iphone visar det svenska startupbolaget från Humlegårdsgatan i Stockholm att man är reda att anta den utmaningen på riktigt.

Ryktet har gått länge att Spotify jobbar på en applikation för mobilen, och då inte minst för Apples Iphone, och när bolaget rekryterade mobilgurun Gustav Söderström för några veckor sedan intensifierades ryktena.

Idag så sipprar då de första bilderna ut på hur Spotify i Apples supermobil kommer att se ut, se filmen nedan. Att det är en riktig applikation som visas kan jag själv intyga, jag har visserligen inte sett den själv, men jag känner till folk som har gjort det.

Ryktena nu säger att Spotify för Iphone blir en betalapplikation, och det låter fullt rimligt. Att kunna ta med sig hela Spotifykatalogen vart man än är definitivt en produkt som folk är villiga att betala för.

Vissa menar att Apple aldrig kommer att tillåta att Spotify kommer in i Apples programbutik App Store, eftersom den blir en direkt konkurrent till Apples egna butik Itunes Store. Men jag tror nog Apple är smarta nog att inse att 30 procent av försäljningsvärdet för Spotifyprogrammet är bättre än ingenting, dessutom kommer de än mer stärka Iphone som superluren framför andra.

Det stora problemet blir, hävdar jag fortfarande, batteritiden. Det är redan så idag att Iphoneanvändare springer omkring med laddaren med sig på dagen, för att telefonen inte klarar en hel dags användning för en riktigt flitig Iphoneälskare. Att ovanpå det ligga konstant uppkopplad på 3G-nätet och tanka ned 160 kilobit i sekunden lär inte bättre på det. Man kan bara hoppas att Spotifys tekniker kommit på ett smart sätt att spara energi.

Samtidigt avslöjas det på Flashback
att någon har hackat Spotify och gjort det möjligt att inte bara lyssna på musik via programmet, utan också spara den lokalt. Just omöjligheten att lagra musiken lokalt har hela tiden varit en av kärnargumenten för Spotify i bolagets förhandlingar med skivbolagen, och att detta nu knäckts är naturligtvis ett stort avbräck för det svenska musikbolaget. Å andra sidan är hackerprogrammet, Spotsave (googla det själv om du vill), inte precis smidigheten självt. Det enda programmet gör är att spara den digitala musikström som går mellan Spotifys servrar och din egen dator, och detta i det föga användbara formatet ogg vorbis.

Det krävs alltså att jag som användare lyssnar igenom alla låtar jag vill spara för att kunna spara dem lokalt. Vill jag fylla min 8 GB-spelare måste jag lyssna igenom 8 gigabyte musik, vilket med Spotifs kodning blir dryga fyra och ett halvt dygn. Är man beredd till det besväret tror jag redan man tankat hem musiken på Pirate Bay eller liknande.

Med det inte sagt att hackerprogrammet inte kommer bli ett problem för Spotify, för nu tvingas bolaget dels ta i med hårdhandskarna mot hackarna, dels vässa argumenten gentemot skivbolagen ytterligare, som ju visat sig motsträviga tidigare.

Det kommer bli en tuff resa för Daniel Ek och det ständigt växande gänget på Spotify. Men båda det här två nyheterna tyder ändå på samma sak: intresset för produkten bara ökar.
Och med en betalversion för Iphone på väg ut får man också en ny intäktskälla, vilket knappast lär skada på dagens havererade annonsmarknad.

Äntligen slut på Telias Iphonemonopol

Äntligen, jublas det ute i mobilbuskarna idag. För några timmar sedan meddelade Telenor att bolaget tecknat avtal med Apple om att sälja mobiltelefonen Iphone.

Några priser, abonnemang eller någon annan information överhuvudtaget har Telenor inte gått ut med.

Men med tanke på att priser
på Iphone, eller i alla fall abonnemangen som säljs med Iphone, har fallit på sistone så kan vi nog räkna med att Telenors Iphoneabonnemang blir billigare än Telias. Sedan finns det ju massor av svenskar som av ideologiska skäl hellre åker till Italien för att köpa en Iphone än ingår ett kundavtal med Telia.

För oss som gillar konkurrens är det i alla fall oerhört positivt att det kommer finnas två alternativa leverantörer. Gissningsvis lär det kommer fler operatörer som också får börja sälja Iphone, det är nog bara en tidsfråga innan i alla fall Tre också börjar sälja Iphone.

Precis som när Apple skrev avtal med Telia har det stora hemelektronikbolaget tvingat Telenor att lägga locket på om så gott som allt om Iphone. När jag ringer upp Marcus Adaktusson, pressansvarig på Telenor, vill han inte säga någonting utöver den korta textrad som står i pressmeddelandet. Intervjun låter som en kopia av den jag gjorde för ett knappt år sedan med Telias Ola Kallemur.

”Vi kan inte gå in på hur avtalet ser ut, eller lanseringer, men det kommer finnas ett alternativ.”
Är det Apple soom tvingar er att vara tysta?
”Nej, det är delar av avtalet.”
Så det står i avtalet att ni inte får säga något?
”Överenskommelsen är att vi i första ledet går ut med att vi ska sälja telefonen, sedan pratar vi om lanseringen.”
Kommer ni vara billigare än Telia?
”Vår idé är att vara det moderna alternativet till Telia.”
Hur länge har ni jobbat med avtalet?
”Jag kan inte gå in i detalj på avtalet, men vi ser fram emot få offentliggöra mer information senare. Du kan anmäla dig på vår sajt så får du mer information längre fram.”
Är det många som har gjort det?
”Det kan jag inte säga något om, men det finns ett stort intresse.”
Okej, men om vi säger så här: Hur glada är ni på Telenor för det här avtalet?
”Vi är naturligtvis jätteglada, vi har många kunder som efterfrågat det här.”
Några månader, säger ni, betyder det att den kommer nu på vårkanten?
”Jag är ledsen, men jag kan inte ens säga det.”
Varför ska man välja er i stället för Telia?
”Det kommer vi kunna berätta senare.”
Så du kan inte säga varför man ska vara kund hos Telenor i stället för Telia?
”Nej, inte när det gäller Iphone.”
Okej, då får jag tacka.
”Tack, och gå in och anmäl dig på sajten nu.”
Det ska jag göra. Tack och hej.
”Hej, då.”

 

Piratattack inatt

Hånen mot film- och skivbolagen och deras jurister blir bara värre och värre. Alla som följer piraträttegången via Twitter eller Bloggy kan se det. Inte minst blir det väldigt uppenbart hur tekniskt överlägsna piraterna och deras anhängare är jämfört med åklagarsidan.

Nu ikväll går det helt överstyr när några anhängare till piraterna lyckats hacka upphovsrättsorganisationen IFPI:s svenska sajt, Ipfi.se. Under en kort tid fanns där i stället för den vanliga sajten ett kort textmeddelande som anklagar piratåklagaren Håkan Roswall för lögn.

”SLUTA LJUG HÅKAN ROSWALL!!!

Den hänsynslösa jakt som IFPI, Antipiratbyrån, Warner Bros och alla andra företag med en bricka i spelet bedrivit har nu resulterat i en rättegång där fyra oskyldiga män står åtalade för upphovsrättsintrång.

Det här är en krigsförklaring mot antipiratindustrin och aktörerna bakom den, och vi uppmanar allmänheten till bojkott och lynching av de ansvariga. IFPI är bara början. Fortsättning följer.”

Meddelandet låg dock inte uppe så länge, för ganska snart plockades sajten ned. I skrivande stund ligger bara ett kort meddelande på Ifpi.se, ”Sidan är tillfälligt tagen ur drift”

Det här framkallar naturligtvis ytterligare skratt i piratlägret. Men frågan är om tilltaget inte riskera att slå tillbaka mot piraterna. På Twitter skriver flera personer att se anser datorintrånget är för grovt och dessutom olagligt, skriver Mymlan.

Skivbolagen leker låtsasekonomi

Idag slår Oscar Swartz än en gång huvudet på spiken i sin bloggrapportering på Nyheter24 om piraträttegången (kanske det bästa Nyheter24 någonsin gjort).

Skivbolagen hävdar på fullt allvar att de vill ha betalat 6,50 euro för varje individuell nedladdning av varje cd-skiva som laddats ned via Pirate Bay. Det är nämligen exakt så mycket skivbolagen skulle få om de hade sålt albumet i en fysisk butik. (Sedan ska de betala lika mycket till i skadestånd). Och för musik som inte finns att köpa digitalt, som Beatles låtar, ska de betala ännu mer, tio gånger så mycket, 130 euro,

Ettusentrehundra kronor. För varje album.
Vi pratar miljarder, miljarders miljarder.
”Jordens hela BNP skulle inte räcka till”, skriver Swartz.

Med sådana resonemang är det svårt att överhuvudtaget ta skivindustrin på allvar. Vad lever de i för låtsasekonomivärld, egentligen? Det är minst sagt märkligt att företag som är så varma anhängare av marknaden och marknadsekonomin har missat så grundläggande saker som i det här fallet.

För det första: Det är inte samma vara som laddats ned via TPB som skulle ha sålts i en butik. Eller tänkte skivbolagen skicka ut en fysik cd-skiva med konvolut och allt till alla de miljoner som tankat hem musik via piratsajten?
För det andra: Ingenting, absolut ingenting, tyder på att de som laddat ned digital musik skulle ha köpt den fysiska skivan. Snarare är det så att möjligheten att lyssna på musiken i förväg via digitala tjänster som TPB eller Spotify ökar försäljningen. När RIAA och den amerikanska skivbolagsindustrin stämde Napster för tio år sedan toppade Radiohead försäljningslistorna, trots att deras cd hade läckt ut i fildelningsnätverken långt i förväg. Förra årets succé för Nine Inch Nails, som lade ut musiken gratis på nätet, visar på samma sak.
Frågan är om inte skivbolagen borde betala TPB i stället för den gratis marknadsföring som sajten inneburit för många av deras artister, om man nu ska titta rent ekonomiskt på det.

För det tredje, och kanske det viktigaste: Det pris som skivbolagen säljer sin musik för är inget marknadspris, det är inte ett pris satt på en fri marknad, där säljare och köpare jämkat sig fram till ett pris där utbud och efterfrågan överensstämmer. Det är knappast det pris det stora flertalet skulle betala och det är knappast det pris som skulle ge säljaren maximal intäkt.

För det skivbolagen gör (och även film- och spelbolagen) är ju att genom marknadsrestriktioner försöker skaffa sig monopol på en produkt (=en artist) och därmed kunna sätta priset precis som det själva tycker.

Ekonomen, forskaren, rådgivaren och bloggaren Umair Haque pratade om det när jag träffade honom förra veckan.
”Den gamla regeln att konkurrera med olika marknadsrestriktioner som tekniska hinder, riggade priser, exklusiva avtal etcetera, fungerar inte. Microsoft gör det, de vill dominera sin marknad, och det fungerar inte på 2000-talet,” säger han och jämför med Apple som struntar i de befintliga marknaderna och skapar sig nya i stället, som för Ipod och Iphone.
I stället för att konkurrera med lagboken i högsta hugg kommer framtidens framgångsföretag konkurrera med innovation, bra produkter.
”Skivbolagen ägnar sin tid åt att stämma sina kunder när det egentligen borde vara ute och leta efter nya band att kontraktera.”

Google är också ett bra exempel på det. Det har skrivit in i sin företagskultur att de ska ”vara goda.”
”De tvingar sig själva att konkurrera med produkten, de har skrivit in det i sin kultur,” säger Haque.
Därmed tvingar det hela tiden sig själva att vara innovativa, vilket naturligtvis gagnar företaget i slutändan.

Den eminente Swartz refererar sedan till gratisgurun Chris Andersons exempel på hur man konkurrerar med gratis, vilket naturligtvis går, om man bara lär sig förstå sina kunder:

  • Sälj riskminimering, det är alltid tryggare att ladda hem musiken på Itunes Store än TPB.
  • Sälj bekvämlighet, t ex Itunes Store eller Spotify.
  • Folk betalar gärna för det de älskar. Men då kan inte artister, eller skivbolaget, hota med lagboken.

     

Prylsajten hackad

Har du ett konto på Aftonbladets prisjämförelsesajt Prisjakt, eller deras community Minhembio bör du snarast gå in och byta lösenord där. Och om du dessutom har använt samma lösenord där som på andra ställen på internet bör du även ändra dessa lösenord.

I samband med ett datorintrång har någon stulit ”stora delar av de lösenord, som används för att logga in på Prisjakt/Minhembio”, skriver Prisjakt i ett mejl som gick ut till medlemmarna i morse. Nu har visserligen lösenorden varit krypterade, så för att kunna komma åt dem måste hackarna först knäcka kryptot, men om folk har så enkla lösenord som ett namn eller något annat läsbart ord så är det ändå ganska enkelt att komma åt dem.

Hittills har dock inga rapporter om att någon skulle ha tagit sig in på kontona rapporterats. Men, som någon skriver, har man lagt upp sin supercoola hembioanläggning med foton och allt så skapar det kanske lite idéer för inbrottstjuvar.

Så här skriver Prisjakt:

”Även om lösenord lagrats i krypterad form går det att, genom att prova sig fram, ta fram dem igen. Detta är en process som är beroende av hur bra lösenord du, som användare, valt att ha. Om lösenordet t.ex. är ett ord eller i övrigt är kort, går det tyvärr väldigt snabbt att räkna ut det. Sådana lösenord tar bara någon sekund till någon minut att ta fram. Ett långt lösenord med en blandning av stora/små bokstäver samt siffror och specialtecken kan däremot ta tusentals till miljontals år att räkna fram.

Vi har ännu inte sett några publicerade lösenord på det sätt som skett när liknande intrång skett för t.ex. Datorföreningen, Aftonbladet, Bilddagboken etc. Trots det uppmanar vi samtliga användare av Prisjakt/Minhembio att snarast byta ut sina lösenord. Om man använder samma lösenord till t.ex. sitt mailkonto eller andra sajter rekommenderar vi att även dessa byts snarast. Ett någorlunda säkert lösenord består av en blandning av stora och små bokstäver i kombination med siffror och specialtecken. 8 tecken måste ses som ett absolut minimum som helst bör överskridas. Även om det är svårt att komma ihåg många olika lösenord bör man undvika att ha samma lösenord på flera ställen. Som allra lägsta säkerhetsåtgärd bör man dock inte ha samma lösenord till sitt mailkonto som man har till andra sidor på Internet.”

Dessutom har nya DN.se lanserats idag. Modern, snygg och fullmatad med smarta funktioner och listor. Läs mer på DNs blogg. Jag återkommer med en kommentar senare idag.

Följ skivindustrins undergång live

Ingen har väl kunnat undvika att rättegången mot Pirate Bay startat idag. Jag slås än en gång av kraften i denna ungdomsrörelse, folk demonstrerar utanför Stockholms Tingsrätt, igår höll piraterna stor show på sin egen presskonferens och nätets alla bloggar och mikrobloggar formligen kokar av detta idag.

Här är några ställen att följa utvecklingen:

SVT sänder ljudet från rättegången direkt.

Ljudet går också att höra via Bambuser.

Den mest fascinerande rapporteringen sker på Twitter, där folk rapporterar och tycker till direkt med hashtaggen #spectrial, ungefär som en etikett.

På Bambuser har också piraterna en egen kanal.
Fler livefilmer från och omkring rättegången finns här.

Twinglys mikrobloggsök kan man också följa uppdateringarna. Och på bloggportalen Knuff.

Och på Wikipedia finns naturligtvis en sida om rättegången som hela tiden uppdateras.

Det vi bevittnar idag är ingenting annat än en industris undergång. Sympatierna hos folk ligger redan hos de unga killarna. Tekniskt sett är skivbolagen redan helt bortkopplade, ingen tror väl längre att det skulle gå att stoppa fildelningen. Det enkla faktum att fildelningen fortsätter just i detta nu, rättegången till trots, säger väl allt. Om de skulle bli fällda skulle det inte förändra någonting, de kanske skulle tvingas byta land, användarna kanske skulle tvingas använda någon anonymiseringstjänst för att komma åt den, men nedladdningen skulle fortgå ändå.

Sällan har internet så tydligt visat hur massivt motståndet mot överheten är. Det är märkligt att en hel bransch så kollektivt lyckas missa alla varningssignaler och köra rätt ut in i väggen. Hur så många fortfarande, efter tjugo år, fortfarande envisas att slåss mot väderkvarnar.

Tänk om skivbolagen hade lagt all den tid de lagt på juridiska strider på att uppfinna nya sätt att distribuera sina artister! Eller på att hitta ny artister, det som en gång i tiden var deras kärnverksamhet. Tanken svindlar.

En gång i tiden hade skivbolagen relevans, de hittade nya begåvade artister, de hjälpte dem spela in sina första alster, de arrangerade spelningar och marknadsförde dem. Inom inga av dessa områden har skivbolagen längre någon roll att fylla. Myspace och nätet hjälper oss att hitta artister, och spela in musik kan nästan vem som helst göra med en hemmautrustning för några tusenlappar. Och distribution och marknadsföring sköt också mest effektivt på nätet, även om jättekampanjerna i tv för Madonnas eller Britneys senaste fortfarande spelar roll. (Men att kunna slänga ut mångmiljonbelopp på stora kampanjer kan knappast motivera existensen av en hel bransch).

Jag kopplar upp mig p
å direktsändningen av rättegången och hör åklagaren Håkan Rosvall tala om tekniska detaljer kring hur en viss film laddas ned och sprids via Pirate Bay. Det är detaljer, detaljer, detaljer. Jag tänker på hur enormt mycket tid åklagaren måste ha lagt på att gå igenom detta, spara skärmdumpar och data. Klyftan i teknikkunnande mellan rättsväsendet och de hundratals svenskarna som filderar är monumental. På Twitter hånas ständigt åklagaren, han fattar fel, han uttalar terminologin fel, han kan inte bittorrenttekniken, etcetera.

Om herrarna Peter Sunde, Gottfrid Svartholm Warg, Fredrik Neij och Carl Lundström inte redan nu är det så kommer de garanterat vara hjältar när den här rättegången avslutas. Om tio år kommer vi hylla dem som 2000-talets Gutenberg, eller varför inte Galilei, först hånade för att de sade mot den rådande uppfattningen, sedan hyllade för sina banbrytande insatser. De kommer få Che Guevara-status, menar Sam Sundberg, en av författarna bakom en ”Piraterna – De svenska fildelarna som plundrade Hollywood”.

”Om Pirate Bay vinner blir det i princip ett prejudikat som säger att Sverige är ett fildelningsparadis. Om de fälls är det ändå osannolikt att det påverkar fildelningen, och dessutom kan de bli martyrer. Jag tror inte att man vill döma dem till fängelse. Då skulle ungdomar sätta upp Peter Sunde-affischer i sina rum. Han skulle bli fildelningsrörelsens Che Guevara.”

Amen.

Helgens vinnare går emot strömmen

Helgens stora vinnare på nätet heter inte Måns Zelmerlöv, utan Twitters grundare Biz Stone och Evan Williams. Utan att egentligen behöva nytt kapital har de dragit in 35 färska dollarmiljoner i riskkapital till Twitter till en värdering på 230 miljoner dollar, omkring 2 miljarder kronor. Och det mitt under den värsta lågkonjunkturen i mannaminne.

Det kan jämföras med omkring 100 miljoner som bolaget värderades till i förra investeringsrundan för ett drygt år sedan och de 500 miljoner dollar som Facebook i höstas erbjöd för att köpa hela företaget.

Nya investerare i mikrobloggen är Benchmark och Institutional Venture Partners, tidigare investerarna Spark Capital och Union Square Ventures deltog också i finansieringsrundan.

Det fascinerande är att Twitter fortfarande inte har en affärsmodell, eller rättare sagt bolaget har inte ens försökt presentera en affärsidé. Däremot har bolaget en produkt som verkligen förändrar människors sätt att kommunicera, och som det finns ett minst sagt stort intresse för. På sin blogg skriver Biz Stone att bolaget ökat sin trafik med 900 procent på ett år.

När jag träffade ekonomen och Harvard Business Press-bloggaren Umair Haque i fredags (innan Twitter offentliggjort investeringen) talade han om att Twitter inte behövde affärsmodeller just nu, för de ändrar hela spelreglerna, och jämför med Facebook:
”Twitter har inte fokuserat pÃ¥ affärsmodeller eller teknik, de har fokuserat pÃ¥ spelreglerna. När du är pÃ¥ Twitter kan DU göra det du vill, medan Facebook hela tiden begränsar var du kan göra.”

Med 2,6 miljoner unika besökare i månaden är det tydligt att Twitter skapar värde för sina användare. Haque håller dock med mig om min analys att det inte automatiskt innebär att det värdet går att omvandla till pengar.
”Facebooks värdering faller, därmed faller ocksÃ¥ sannolikheten för att hitta en affärsmodell. För Twitter är det tvärtom, värderingen stiger, dÃ¥ ökar möjligheterna till att hitta affärsmodeller.”

Samtidigt börjar Twitter bli viktigt i nyhetsförmedlingen. Fler och fler får sina nyheter via sociala nätverk som Twitter i stället för via traditionella mediasajter. Visst är traditionella nyhetsmedia bättre på att ge en överblick och sammanfattning, men det händer allt oftare att man får första informationen om att ern nyhet har hänt via sina vänner och kollegor på Twitter, Jaiku Facebook eller liknande.

Dessutom: Pengarna lär räcka ett tag. De enda kostnaderna Twitter har idag är 29 anställda, datorer och webbuppkoppling och kostnader för sms-tjänsten.

ps. Läs gärna NY Times reportage om Twitter.

Gratisjobbarna kan ta jobbet från oss

Har inte kunnat återkomma med några analyser efter Chris Andersons besök i Malmö förra veckan, som jag lovade. Nu är i alla fall min artikel om honom ute på VA.se.

Det som slog mig på plats var den enorma skillnad mellan amerikansk och svensk syn på journalistik. Rasmus Fleischer  uttrycker det bra i sitt inlägg:

Chris Anderson är kulturnihilist. Kvalitet är för honom ingenting att diskutera, utan avgörs av marknaden. Villkoren för grupper av kulturellt yrkesverksamma vägrar han att över huvud taget att diskutera, för allt som finns är individer. Exempelvis författare, som bara undantagsvis kan försörja sig på att sälja exemplar. Frågorna om kvalitetsjournalistik viftar han bort på ett smått chockerande vis: “Jag är intresserad av vad som händer med mina barn och mina grannar, inte av bilbomber i Bagdad.” En musiker som klarar sig utan brödjobb har ingen rätt att gnälla utan ska vara tacksam, punkt slut. “Music is not supposed to be a paying occupation.”

Anderson sågade dessutom SVT:s frågeställning kring att skådespelare vill ha mer betalt för att deras rollprestationer ska ut på webben. Byt ut dem! vad hans enkla budskap.

Samtidigt hyllar han Wikipedia och den entusiastdrivna nätekonomin, eller gåvoekonomin som han kallar den. Och kommersiella media måste vässa sitt annonserbjudande mot den som faktiskt betalar för journalistiken: annonsörerna.

De tankarna känns nog svåra för många inom dagspressen som framför allt ser sig som publicister. Vi inom affärs- och branschpress har en längre tradition av nära samarbeten med annonsörer och och kommersiella partners. För några år sedan träffade jag representanter för amerikanska IDG-ägda Computerworld som sett sina annonsintäkter falla från 60 miljoner dollar år 2000 till 12 miljoner tre, fyra år senare. Med annonsintäkter som enda intäktsben insåg de att de måste göra något, och de fokuserade om, började med events, webb, sponsrade mikrosajter och nyhetsbrev, med mera, och de lyckades faktiskt få tillbaka en del av annonsörerna och annonspengarna.

Men vi som sajtägare måste också bli bättre på att ha koll på våra besökare, så att vi kan skapa mer relevanta annonsutrymmen för annonsörerna. Rätt videoannons för rätt tittare i stället för 30-sekundersspoten.

Jag tror också att entusiastdrivna kollektiva sajter kommer på allvar bli en tung spelare i medielandskapet online och en stor utmaning för oss med rötterna och arvet i traditionella medier.

För om det går att skapa världens bästa uppslagsverk baserat helt på frivilliga insatser, vad säger att det inte går att göra en nyhetssajt utifrån samma premisser?
Twitter har ju redan visat sin enorma kraft under intensiva nyhetsskeenden. Mikrobloggen Jaiku ska ju bli open source, alltså gratis att använda men också bygga hela på frivilliga insatser för sin vidareutveckling. Med tanke på hur många fans Twitter har är det inte helt otänkbart att att Twitter går samma väg, tankar som Chris Anderson höll med mig om.

Jag tänker mig en värld där nätet består av en mängd gratisverktyg för bloggar, mikrobloggar, chattforum, communities och där frivilliga använder dessa för att sprida den information och de tankar som de finner viktiga. Någon entusiast filmar på plats när det händer saker, någon annan bjuder på gratis bandbredd för att sprida filmen. Och därmed tar över en stor del av det som tidningar traditionellt stått för. Kompisfunktioner på sajter som Facebook, Twitter eller Google Friend Connect hjälper oss hitta vilka röster vi ska lyssna på. Den här typen av rapportering sker redan från vissa händelser, som när Apple lanserar produkter eller nu senast under det ekonomiska toppmötet i Davos.

Så får jag besök av kinesiskan Jenny Chen, direktör och marknadsförare på kinesiska bloggportalen Blogbus, med 7 miljoner bloggare i sitt nätverk. Hon berättar att når hon vill ha artiklar/blogginlägg skrivna om ett visst nätverk skickar hon bara ut en förfrågan i nätverket, och får ganska snart in texter.
”Och eftersom många i vårt nätverk är medieproffs har de ofta hög kvalitet. Jag ser det som att jag har 7 miljoner reportrar att tillgå”, berättar hon.
Vilken dröm för en redaktör.

Blogbus har funnits sedan 2002. Förra året lanserade de en word-of-mouth-portal Yohocity.com, där folk kan få testa gratisprodukter men också sprida tips på varor och tjänster till sina vänner. Och nu lanserar de en fysisk tidning på papper.

Se där en utmaning för traditionella medier.

Och, tyckte du som jag att 7 miljoner bloggare på i ett nätverk lät mycket? Glöm det! Det finns numera över 100 miljoner kineser som bloggar, 107 miljoner enligt senaste officiella siffran från i juli.

Gillar du den här bloggen?

Rösta på mig på bloggtävlingen YABA.

Här är låtarna som försvinner

Igår införde så musiktjänsten Spotify de restriktioner som berättades om förra veckan.

På bloggar och mikrobloggar får jag rapporter om musik som saknas. Det har försvunnit låtar från flera jazzartister, Al Green, Anthony & The Johnsons, Beck, svenska Detektivbyrån, Veronica Maggio, John Dahlbäck. Med mera med mera.

Bekanta till mig rapporterar om allt från 25 procent till 40 procent av låtarna borta. Men det beror naturligtvis på vilken musik man har i sina spellistor.

Och Spotify själva vill naturligtvis inte avslöja hur mycket som tagits bort.

Men nu kan Veckans Affärer avslöja hur det ligger till: 15 procent av låtarna är borttagna.

Den siffran bygger på en sammanställning som tjänsten Mixifier gjort av ett hundratal svenskars spellistor. Av 4823 låtar har 740 låtar slutat fungera. Det motsvarar 15 procent av låtarna eller mer än var sjunde låt.

Personligen sörjer jag mest att allt med Charles Mingus har försvunnit. Snyft.

Observera dock att Spotify har fuskat lite så att vi som användare inte ser vilken musik som tagits bort. Du måste gå in under ”preferences” och klicka ur rutan ”hide unavailable tracks”, för att de försvunna låtarna ska synas.

Idag meddelar så Spotify att bolaget tecknat avtal med ett nytt distributionsnätverk som ger över en miljon nya låtar från olika independentband.

Kul, men det är också ganska typiskt att när det finns roliga nyheter att berätta avslöjar man gärna detaljerna, men när det är dåliga får folk gissa själva. Det finns ingen information om vilka artister som sagt nej till att vara med, vilka låtar som tagits bort från vilka länder och så vidare. Det finns inte ens en siffra på hur mycket musik som finns i Spotifys totala bibliotek.

Jag tror bristen på öppenhet är på väg att bli ett problem för Spotify. Den hemlighetsfullhet som bolaget så framgångsrikt använde under sin lanseringsfas kommer slå tillbaka mot det.

Uppdaterad: Nu är Mingus tillbaka. Men det förändrar inget i sak, det visar bara hur förvirrande det är att använda tjänsten, tvärtemot vad som var hela idéen med Spotify från början (och som fick mig att älska den så).

Gillar du den här bloggen?

Rösta på mig på bloggtävlingen YABA.