Är det här Spotifys saknade affärsmodell?

Ända sedan lanseringen i oktober i höstas har det spekulerats vilt i hur Spotify ska kunna tjäna pengar. Kan det verkligen ge något med de där radiospotarna mellan låtarna? De säljs ju dessutom rätt billigt. Och hur många köper egentligen betaltjänsten, så störande är ju faktiskt inte reklamen?

Samtidigt höjdes röster redan från början om att Spotify borde börja erbjuda musiken till försäljning också, som mp3-låtar.

Nu har det blivit verklighet.

Under måndagen blev det klart att Spotify har skrivit ett avtal med digitala musikbutiken 7 Digital,  om försäljning av låtar direkt i Spotifyprogrammet. Teknikerna på det svenska bolaget säger sig ha kommit på ett snyggt och smidigt sätt som gör att man kan köpa musiken i mp3-format utan att behöva lämna programmet, skriver BBC.

Köplänkarna kommer introduceras först i Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. Inom ”några veckor” ska de komma till spotifyanvändare i Sverige, Norge och Danmark också.

Några priser vill inte bolagen avslöja, men gissningsvis kommer mp3-låtarna kosta samma som i 7 Digitals nuvarande nätbutik, alltså 79 pence eller 9-10 kronor.

Jag tycker fortfarande Spotify är en revolution i musiklyssnandet. Att bolaget nu börjar sälja musiken som en handelsvara, inte erbjuda den som en tjänst som var ursprungsidén är ett litet hack i porslinskanten. Drömmen om en gigantisk gratis digital jukebox för alla blir lite diffusare, helt plötsligt säljer man samma vara som ”gamlingarn” på webben Apple redan gjort många många år.

Men under rådande konjunktur är det kanske nödvändigt. Att inte utforska alla tänkbara intäktsmöjligheter vore rätt dumt.
Dessutom känns det ju ändå rimligare att jag vill köpa musik när jag lyssnar på musik, än att jag skulle vilja låna pengar eller köpa ny bil, som dagens annonsörer erbjuder.

Hoppsan! MTG erkänner att fildelarna har rätt

Mitt i kaoset kring LO-pensionerna (ni följde väl kommentarerna på twitter?) snubblar jag in på DN.se och läser en ny undersökning om att svenskarna, som väntat, inte kommer fildela mindre bara för att ipred-lagen träder i kraft 1 april. 30 procent tror lagen leder till en viss minskning av nedladdningen av upphovsrättsskyddat material, 60 procent tror inte det blir någon skillnad alls, ynka 3 procent tror nedladdningen minskar kraftigt.

Inget uppseendeväckande i det, tvärtom väldigt likt siffror jag har för mig att jag läste i Svd nyligen (men nu hittar jag inte dem, hjälp mig gärna om ni minns).

Men så ser jag vem som beställt undersökning, som är utförd av Sifo: Det är MTG-ägda Viasat.
Och det är inte för att de vill ha ännu hårdare tag mot fildelarna (som ju många i medieindustrin vill), utan tvärtom. Viasat ser i stället undersökningen som en bekräftelse på att de måste utveckla bättre lagliga alternativ. 64 procent svarar nämligen att lagliga alternativ kan vara ett sätt att få folk att sluta ladda ned.

”Den illegala nedladdningen är ett uttryck för ett konsumtionsmönster som alla i vår bransch har varit dåliga på att möta. Jag säger inte att vi på Viasat är så mycket bättre än andra, men vi har bestämt oss för att verkligen satsa på det här”, säger Hans Skarplöth, vd för Viasat Sverige till DN.

Halleluja!

Och inte nog med det. Skarplöth vågar till och med säga att han inte sett några ekonomiska förluster på grund av nedladdningen, och han är kritisk till musikindustrin:
”Som jag ser det har de blivit överkörda för att de inte har anpassat sig till nya konsumtionsmönster och erbjudit bra lagliga produkter.”

Bolaget verkar alltså uppriktigt intresserade av anpassa sig till sina kunder.
För några veckor fick jag Viasats pressansvarig som follower på Twitter. Hon twittrade lite om nya matcher man som sportintresserad kunde se på Viasats kanaler, traditionell marknadsföring, alltså. När jag så frågade varför vi inte kunde få se Champions Leaguematcherna som pay per view på webben visade hon att de visst hade den tjänsten. När jag sedan frågade om bristen på stöd för Mac, lovade titta på det också.

Sedan tog jag fram min gamla pc hemma, betalade en femtiolapp och kollade på Zlatan och Christiano Ronaldo. Se där! Så enkelt det är att få nya kunder bara genom att våga samtala med dem.

Redan satt ur spel

Vad var det jag sa?
När lagstiftarna skärper lagen i jakten på nedladdningen av upphovsrättsskyddat material, då är fildelarna redan inne på nästa steg.

Som ni kanske läst tar piraterna nästa steg nu när Ipredlagen träder i kraft 1 april. Samma datum lanserar Pirate Bay en anonymiseringstjänst med det klatschiga namnet Ipredator. För 5 euro i månaden slipper du några som helst spår av det du gör på nätet.

Alltså: När lagstiftarna ser till att bredbandsoperatörerna tvingas lämna ut ip-nummer till de som misstänks för upphovsrättsbrott, då kommer tekniken för att gömma sig helt för sin egen bredbandsoperatör.
Den nya lagen, som börjar gälla nästa vecka, har redan visat sig tekniskt obsolet.
Gammal.
Tandlös.
Verkningslös.

Ipredator funkar så att kunderna får en anonym, krypterad tunnel på webben, en så kallad VPN. Trafiken mellan kunden och Ipredator blir alltså helt gömd för den som vill ta reda på vem som laddat ned en fil, eller liknande. Det enda piratjägarna kommer se är en adress till en server hos Pirate Bay.
Dessutom lovar Pirate Bay att inte spara några loggar, alltså inte någon information om vem som kopplat upp sig via tjänster när och vart. Så även om domstolen skulle kräva att Pirate Bay lämnade ut ip-adresserna skulle de inte kunna det.

Jaha? Då blir nästa steg att förbjuda anonymiseringstjänster, eller?
Ja, kanske det. Men allt det här visar bara hur svårt det är att med juridiska medel försöka jaga ikapp tekniken, speciellt när den har ett så brett folkligt stöd som fildelningen har.

Det tragiska i sammanhanget är att Ipredator inte bara kommer användas av de som vill tanka hem film och musik. För pedofiler och andra kriminella är det här naturligtvis en supertjänst.

Så, jag ställer frågan igen: Är det värt det?
Hur mycket kraft och pengar ska samhället ägna åt att jaga fildelande ungdomar, när effekten blir att pedofiler och kriminella också får en hjälp på traven?

Tänk så mycket enklare jakten på den riktiga skurkarna skulle bli om lagstiftarna fick över den stora fildelande massan på sin sida.

Bloggarna sätter dit Marklund – igen

Efter skandalen med Gömda trodde man Liza Marklund hade lärt sig att kolla fakta och formulera sig på rätt sätt innan hon gick ut i debatten. Tyvärr verkar det inte så.

Idag publicerar Expressen en krönika av henne där hon ondgör sig över sin vän Johan vars musik blir piratkopierad på olika fildelningssajter. När Johans band Stockholm Stoner ligger på försäljningstopplistan säljer de ynka 379 exemplar av sin cd, men sedan hamnar den på piratsajterna och laddas ned av 80 000 personer, skriver Marklund.

Oj, tänker man som läsare! Kan det verkligen vara så?

Det tänkte också några bloggare, och bestämde sig för att kolla upp Marklunds historia.

Det visar sig då att Markliund inte bara har fel, utan dubbelt fel.

För det första är de torrentsajter som Marklund refererar till, som Johan googlat fram till henne, inte riktiga. De är helt enkelt fejksajter, som säger att de har en massa bra innehåll för att lura folk.

Dessutom har Stockholm Stoner gjort den inte helt smarta dealen med Coop att endast sälja sin skiva exklusivt via varuhusen Coop Forum och Coop Extra. Roger Åberg kollar upp populära nätbutiker som Cdon och Ginza, och där finns inte skivan att köpa. Inte så konstigt att den inte säljer något då!

Det pratas vitt och brett om kvalitetsjournalistik och papper versus webben, att bloggarna håller låg kvalitet och publicerar osanningar och trams.
Det finns naturligtvis massor av bloggar som skriver strunt, men inte desto mindre tillåts en av våra mest namnkunniga författare att publicera en krönika i en av våra största dagstidningar utan någon som helst kontroll av sanningshalten i den.
 
Vi har sett det på DN:s ledarsida, där Lisa Bjurwald har snurrat till det rejält om kvinnliga amerikanska utrikesministrar och österrikiska partiledare. Det är lika ödesdigert där.

Alla de här historierna pekar bara på en och samma sak: Det är idag väldigt svårt för gammelmedia att hävda att det skulle vara mer korrekta och ”sanna” än bloggarna. Kraften i att flera människor kan granska ens uppgifter är starkare.

Som jag ser det har gammelmedia bara två val, om vi ska någon sorts trovärdighet kvar: Antingen måste sluta lura våra läsare. Fel är fel och rätt är rätt. Kolla fakta före publicering.
Eller, ännu hellre, släpp in bloggarna, läsarna och gör dem till medproducenter på sajterna. De gör så gärna jobbet, både bättre och billigare.

Uppdatering: Expressens chefredaktör Thomas Mattsson gör nu det enda rätta och ber om ursäkt för felaktigheterna. Tidningen publicerar också en rättelse.

Nu rämnar Telias Iphonemonopol

Efter nära nio månaders väntan börjar idag Iphone säljas av andra operatörer än Telia. Det är dels Teliaägda lågprisoperatören Halebop som börjar sälja telefonen, men också Telenor.

Priserna på Iphone är fortsatt höga, även om de sjunkit lite sedan sist.  Det billigaste abonnemanget hos Telenor går på 469 kronor i månaden, men då ingår å andra sidan samtal och SMS för 299 kronor och fritt surfande. Allt till 24 månaders bindningstid.

Halebops abonnemang kostar som minst 118 kronor i månader, men då kostar telefonen 2400 kronor och inga samtal ingår, däremot fritt surfande. Halebop säljer luren med kontantkort.

Telias billigaste abonnemang för den som surfar mycket heter Isurf och kostar 149 kronor i månaden plus lika mycket till i förhöjd månadsavgift för luren.

Samtidigt laddar Iphoneälskarna för version 3.0 av telefonens operativsystem som visades tidigare i veckan. Troligen håller Apple på att sänka priserna på Iphone 3G inför en kommande lansering av en ny version av telefonen. Den skulle kunna komma att visas på Apples utvecklarkonferens i San Francisco i början av juni.

Men 3.0-programvaran kommer också gå att installera på dagens Iphone 3G, så många av de funktion som kan komma i en ny Iphone kan man få i dagens, då tänker jag framför allt på MMS och möjligheten att klippa och klistra mellan program i luren. Å andra sidan har vi ingen aning vad Apple har för planer, bolaget brukar ju kunna överträffa förväntningarna.
 

SVT:s teknikfobi ett hån mot ungdomarna

Internet har funnits i femton år nu, pc-datorer i trettio. Ändå fortsätter våra fina statliga medier som SVT att envisas med att se det som läskiga faror.

Igår varnade SVT:s Agenda (ett program jag annars tycker är riktigt bra; inslaget börjar 23:30 in i programmet) för att statliga myndigheter jagar fuskande svenskar på Facebook.
Att blogga eller konversera med vänner och kollegor på internet är farligt för det vi skriver kommer, förr eller senare, att vändas emot oss av myndigheter som jagar oss för skattefusk, bidragsfusk, etcetera.

”Inget är för privat för att basuneras ut”, domderar SVT:s reporter och tar ett exempel med en familj i Danmark som hävdade att de var en familj, men inte var det, blev granskade på nätet och åkte dit.

Sedan intervjuas en forskare som förvånas över ”hur aningslösa” vi är på nätet och får säga saker som: ”Det är någonting i den här kommunikationen som gör att vi öppnar oss på ett sätt som vi ett helt annat sammanhang tycker är dåligt för oss. Det kan vara farligt för oss.”

Vad är det för dravel?
Hur många har inte återfunnit sina gamla skolkompisar på nätet? Hur många använder inte nätet till att chatta och hålla kontakten med vänner, på ett sätt som inte var möjligt innan internet? Hur många är vi inte som fått nyhetstips på nätet? Fått tips på samarbetspartners? Kunder? Leverantörer? Hjälp med tekniska problem?

Och hur många bidragsfuskare är det som åkt dit? Det säger inte SVT ett ord om (för det finns naturligtvis knappt), utan tar ett exempel från Danmark!

Tyvärr blir det ännu mer korkat när reportern på slutet kör den klassiska rekryteringsvinken: ”Det är farligt att blogga för att framtida arbetsgivare kommer granska dig och därför kommer du inte få jobbet om du skriver dumma saker.”

Nu är kvinnan på rekryteringsföretaget som intervjuas inte riktigt med på noterna. Men forskaren, Anders Persson, får komma loss igen och säger att ”det här vanliga samspelet där man avläser den andra, oj han ser lite missnöjd ut med mig, det är borta med datorkommunikation.”
Reportern frågar: Vad får det för konsekvenser?
”Jag kanske inte riktigt får signaler från omgivningen om vad jag bör göra och inte bör göra.”

Men hallå!
Har Anders Persson någonsin deltagit i en nätdiskussion?

Det är ju precis tvärtom:
Genom att pröva sina argument i bloggar, mikrobloggar och diskussionforum får man ju repons omedelbart. Har du fel kollar någon upp dina fakta. Har du rätt får du medhåll. Nätet är kanske det bästa sättet att lära sig debattera idag, skulle jag säga.
Det är bara att logga in på Twitter, Bloggy, Knuff, Bloggportalen, Facebook, Newsmill eller någon annan blogg och titta.

Och vad gäller rekrytering har han också fel: Fler och fler rapporterar nu om att nätverkssajter och communities är ett av de bästa sätten att få ett jobb. Och för företagen att hitta nya, begåvade medarbetare.
I stället för att begränsa tillgången till Facebook och andra sociala sajter ska företagen underlätta det, för att säkra tillgången till bra medarbetare, skriver rekryteringsspecialisterna på Manpower i en rapport.

Och i USA rapporteras om att Twitter, som ju är otroligt stort i USA, och nu boomar här i Sverige också, är det nya sättet att hitta folk. Är Twitter nästa Monster, undrar Business Week.

Alla vet ju att det är kontakter och personliga relationer som ger jobb, inte att stå i kö på arbetsförmedlingen. Jag har flera vänner som fått både uppdrag och jobberbjudanden via sina bloggar. Trots att de lägger ut festbilder.

Nej, den här teknikfientligheten som SVT och många i den äldre generationen visar upp kommer inte ge någonting. Den kommer bara försena den modernisering och effektivisering av våra arbetsredskap och -rutiner som är så nödvändig för att vi ska överleva i dagens konkurrensutsatta värld.

Visst ska vi vara försiktiga med vad vi berättar om oss själva på nätet. Men att för den skull raljera över de hundratusentals svenskar som lever en ansenlig dle av sina liv online, det är bara att måla in sig själv i ett hörn. För förändringen kommer, snart är det rekryterarna som bönar och ber ungdomarna att jobba på de stora gamla företagen, och inte tvärtom.

Uppdatering: Bra exempel på hur mikrobloggarna kan leda till ett nytt jobb.

Uppdatering 2: Jag träffade en god vän igår som jobbar med rekrytering på ett av de där fina managementkonsultbolagen. Hon bekräftade min tes, ”vi tittar aldrig på bloggar eller Facebook”, sade hon och skrattade. Och hon anställer 20-30 unga högbildade varje år.

Ny huvudvärk för telejättarna

Att telefoni och internet smälter samman är knappast en nyhet. Men kampen om vem som ska styra den nya digitala smältdegeln är vi bara i början av. När Google nu lanserar en ny telefontjänst, Google Voice, visar bolaget än en gång hur innovativa man är. Och att man använder det för att utmana de gamla telemonopolen.

Google Voice ger användare en mängd tjänster för telefonen som man styr från datorn. Man kan till exempel få sina röstmeddelanden transkriberade som mejl eller sms. Det går att få ett unikt telefonnummer, för både hem-, jobb- och mobiltelefonen. Och som användare får du total kontroll över de som ringer dig: Du kan kräva att uppringande med ”privat nummer” uppger sitt namn, som sedan visas på telefondisplayen. Eller så kan du aktivera röstbrevlådan och lyssna på meddelandet samtidigt som det spelas in, vill du sedan ta samtalet kan du göra det direkt, ungefär som vi gjorde hemma när vi alla satt med de gamla telefonsvararna hemma, som var en svart, fysisk låda.

Tjänsten ger dig också gratis lokalsamtal om du ringer från datorn. Du ringer upp från datorn, men styr därifrån samtalet till den telefon du vill använda. Det går också att föra över ett pågående samtal från en lur till en annan, medan du pratar.

Och så vidare.

Fler filmer som visar Google Voice finns här.

Mycket av det här är tjänster som teleoperatörerna haft och försökt lansera. Men aldrig på det enkla, smidiga sättet. Dessutom är Googles tjänst oberoende av vilken operatör man har.

Nu har visserligen Googles Android-telefon inte riktigt varit den succé som Google säkert hoppats på. Men när rösttelefoni bara blir ytterligare en tjänst på webben, vad ska de gamla teleoperatörerna leva på då? Skyffla data?

För Google tar ju som vanligt inte betalt för tjänsten. I stället hoppas sökjätten att tjänsten ska få fler att tillbringa mer tid med deras tjänster på webben, och där placera ut googleannonser.

Fotnot: Google Voice bygger på Grand Central, ett bolag Google köpte 2007. Tjänsten finns idag endast tillgänglig för Grand Centrals kunder, men ska rullas ut i USA de kommande veckorna. Något datum för europeisk eller svensk lansering har inte meddelats.

Google och Guardian visar vägen ur krisen

Samtidigt som vare sig krisen eller vintern verkar släppa sitt tag om Stockholm så rusar utvecklingen på internet vidare, tämligen opåverkad. Här några av de senaste dagarnas viktigaste händelser, i min värld.

Google satsar på beteendestyrda annonser.
Jag har tidigare skrivit om att vi som sajtägare måste bli bättre på att förstå våra läsare och deras behov. Det enklaste sättet att göra det är att följa vad de gör på webben. Frågan innehåller en hel del integritetsaspekter, men inte värre än att de går att lösa.
Dessutom är behovet för stort för att förringas: Internet har alla förutsättningar för att leverera annonser som är smartare än bara rena banners. Googles sökannonser är ett bra steg, men beeendestyrda annonser, ”behavioural targeting” som det heter på branschlingo, är nästa naturliga steg.
Att Google nu satsar på detta känns därför helt självklart: Bolaget har som få andra (lite läskigt, jag vet) kunskap om var vi gör på webben (Ni använder väl Google Trends?), och sökjättens enorma kunskap inom matematik och algoritmer en klockren bas för att göra analyserna.
Frågan nu är om vi mediesajter ska liera oss med Google, eller hitta alternativa leverantörer.

Guardian släpper sitt API.
Brittiska The Guardian gör som New York Times och släpper allt sitt innehåll programmerbart för den som vill använda det. De låter alltså andra sajter, bloggar, Iphoneutvecklare, etcetera, bygga egna tjänster och funktioner på The Guardians artiklar via ett programmeringsgränssnitt, så kallat API.
Detta med vissa förbehåll: Partner måste länka till Guardian och också visa de annonser som Guardian planerar att stoppa in i API:et.

Jag tror det här kan bli det som skiljer framtidens överlevande mediejättar från de som går under. Ska vi ha någon chans att överleva i det digitala överflödet av nyheter och information måste vi som medieproducenter få maximal spridning av vårt material – och också kunna tjäna pengar på när det sprids, utan bygga upp murar kring innehållet. Och då krävs det att man bygger upp en teknikplattform som möjliggör detta.
Många är vi som mediesajter som erbjuder våra nyheter som RSS-flöden för andra att visa upp i rubrikform på sina sajter. Men det här tar spridningen ett steg till. Om inte någon av våra svenska tidningsjättar redan tittar på det här är det hög tid att börja.

Svenska Stardoll går samman med amerikansk tjejcommunity.
Klippdockesajten Stardoll, som går rätt bra med som får rätt lite uppmärksamhet här hemma i Sverige (troligen för att inga journalister begriper unga tonårstjejers internetvanor, undertecknad inkluderad), köper den amerikanska communityn Piczo. Någon prislapp för affären avslöjas inte, men gissningvis är det inga stora pengar det handlar om, Piczo har inte gått så bra på sistone. Affären handlar snarare om ett samgående under en vikande konjunktur, med kostnadsbesparingar och bättre utväxling på målgruppen som mål.
Samtidigt är det kul att en svensk sajt är den köpande i sådana här affärer.
Med 12 miljoner unika besökare i månaden för Stardoll plus 7 miljoner för Piczo finns onekligen potentialen att ”äga” målgruppen tjejer i yngre tonåren. Frågan är bara om det går att tjäna pengar på den.

Twitterhysterin eskalerar

Här hemma i Svedala fortsätter mediefolkets kärlek till Twitter att blomstra. Nu har såväl Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, Gudrun Schyman och Mona Sahlin gått med. Och när jag var på ett seminarium i går träffade jag landstingspolitiker i Sörmland som gladeligen livetwittrar från sina fullmäktigemöten med en entusiasm som är nästan oemotståndligt.
Och när Thomas Mattsson idag tillkännagav sitt chefredaktörsskap för både pappret och webben på den andra stora kvällstidningen, skedde det naturligtvis på Twitter.

Veckans nya sajter
Trots krisen fortsätter svenska medier, lyckligtvis, satsa på nya webbar.
I helgen lanserades nys Sydsvenskan.se. Igår bytte Medievärlden till en ny sajt, baserade på open sourceplattformen Joomla.

Dessutom: Sverige har fått ännu en åsiktssajt, Secondopinion. Här kan smutskastade företag och organisationer skriva sin verison av nyheten, men även ”vanligt folk” debattera aktuella frågor. Upplyftande och befriande, för alla som gillar debatt. Sajten är inte helt olik Newsmill. Trenden är tydlig: Vårt behov av att tycka till och göra våra röster hörda växer, allt fler inser att nätet ger oss den möjligheten och adet faktiskt inte är farligt utan uppfriskande och bygger på ett rätt grundläggande mänskligt behov.

Till sist: Missa inte The Independents sammanfattning av Sveriges roll inom musik och film på nätet, med Spotify, Piratebay och allt. Titeln är ”Why Sweden rules the web”

Är det verkligheten eller kartan det är fel på?

Responsen på mitt senaste inlägg om fildelning och upphovsrätt var enorm. Tack alla! (både ni som stött mig och ni som kommit med vettiga invändningar)

Några saker skulle jag vilja förtydliga.

1. Det är skillnad på ideell och ekonomisk upphovsrätt. Jag har hela tiden åsyftat den ekonomiska upphovsrätten, aldrig det faktum att någon skulle ta ifrån mig rätten att jag, personligen, har skrivit en text, såsom denna.

2. Jag vill inte avskaffa upphovsrätten, den ekonomiska, alltså. Däremot tycker jag det är dags att reformera den. De senaste decenniernas tekniska utveckling och inte minst rättegången mot The Pirate Bay som nyligen avslutades visar tydligt hur dåligt anpassad till dagens verklighet lagstiftningen är.

Den bästa lösningen jag sett är Creative Commons, en lösare upphovsrätt där skaparen av ett verk kan sätta regler mer i detalj för vad som får och inte får göras med ett verk. Det kan vara kopiering, men inte modifiering, eller återgivning för icke-kommersiellt bruk men inte kommersiellt. Eller alltihop. Men så gott som alltid med återgivning av skaparens namn och ofta också länk till dennes ursprungssida på nätet.

Det har visat sig fungera bra för många, eftersom det ger bra verk stor spridning och därmed många länkar, vilket i sin tur ger högre googleranking och fler träffar när man söker på ämnet.

Jag är inte helt klar exakt med hur jag tycker en ny lag borde utformas. Men i min värld känns det inte helt konstigt att tillåta fildelning av upphovsrättsskyddade verk för privat bruk. Den lagen har aldrig riktigt fungerat, den har visat sig enormt svår att vidmakthålla utan ganska långtgående ingrepp i den personliga integriteten, och den har knappast något stort folkligt stöd.

Dessutom skulle en avkriminalisering vara markering gentemot en industri som så länge valt att ignorera sina egna kunders behov.

Under rättegången i Stockholms Tingsrätt kallade åklagaren de målsägande skiv- och filmbolagens jurister The Pirate Bay för en ”gigantist piratkopieringsfabrik” som gjorde en vinst på ”minst tio miljoner kronor”.
Om så är fallet: Varför har bolagen inte själva sett till att få del av dessa miljoner? Om det nu är så enkelt, varför har de inte lyckats skapa några vettiga onlinetjänster på tio år?

Om vi en gång för alla kunde lägga de juridiska spörsmålen bakom oss kunde branschen ägna sig åt det den borde i stället: Att skapa bra, fungerande, lönsamma onlinetjänster. Det finns ju positiva exempel (Itunes, Hulu, Netflix)!.

Ändå sedan Thomas Bodström var ute och skärpte fildelningslagen, 2003 tror jag det var, har politikerna å ena sidan gett mediebolagen just den hårdare lagstiftning de velat ha, men samtidigt hytt med pekfingret om att ”nu måste ni se till att utveckla bättre kommersiella tjänster.” Men det har uppenbarligen inte fungerat.

3. Intensiteten och polariseringen i debatten om fildelning visar att det internet verkligen är den vattendelare som jag, och många andra, alltid hävdat. Det finns ett citat ur Anders Rydells och Sam Sundbergs utmärkta bok ”Piraterna”, som uttrycker det bra:

”I grunden handlar det om en maktkamp om internet. Underhållningsindustrin och starka politiska intressen vill av olika anledningar att internet ska anpassa sig efter samhället, främst juridiskt. Teknologerna perspektiv är det motsatta, det är samhället som ska anpassa sig efter internet. De menar att internet är fundamentalt annorlunda till sin natur. I internetsamhället  rör sig invånarna över ett vidsträckt landskap där nationella gränser och lagar har förlorat mycket av sitt värde.”

Alltså: Är det kartan det är fel på eller verkligheten? Som Rydell och Sundberg skriver är det mycket troligt att det blir den teknokratiska världsbilden som vinner i längden. Ingen tidigare gång har ju jurister lyckats stoppa den tekniska utvecklingen, varesig när filmen, radion, teven, kassettbandspelaren eller videon kom. Dessutom har underhållningsindustrin varje gång i slutändan lyckats bli en vinnare på den nya tekniken, så jag förstår uppriktigt sagt inte hur de kan missa att se möjligheterna den här gången. Så läskigt kan det väl inte vara att _försöka_ tjäna pengar på internet?

Frågan är bara hur lång tid förändringen ska ta. Hur många fallerade artistkarriärer och meningslösa rättegångar vi ska tvingas genomleva innan det händer.

Och så sista punkten:
4. Åsikterna i denna blogg är mina egna, de delas inte nödvändigtvis av min arbetsgivare.