Det har gått två dygn. Själv satt jag på bilprovningen och sedan på en redaktionskonferens när domen mot Pirate Bay meddelades. Men jag har läst rätt mycket efter det. Mycket bra, men också många korkade inlägg. Väldigt många arga röster, men också många ledsna, nästan lite sorgesamma.
En sak är enkel att konstatera: Nej, domen kommer inte att stoppa den illegala fildelningen. Det tror inte läsarna på VA.se, det tror inte andra experter och tyckare, inte ens de som tycker domen är en bra princip. Inte heller i utländska medier tror experterna på någon förändring.
Det har skrivits mycket bra om domen, bland annat av Anders Mildner, Niclas Strandh, Fredrik Sand och Joakim Jardenberg.
Jag tillhör de, som Jan Stenbeck, tror att tekniken alltid kommer vinna över lagar, politik och regler. Hollywood kan försöka styra oss hur mycket de vill, de är ändå dinosarier som kommer dö ut.
Men fredagens dom visar att det inte kommer bli lätt. Det kommer ta tid, och det kommer bli smärtsamt. Och många kommer tvingas lida.
Man måste se bortom resonemanget att ”vi ska statuera ett exempel”. För så har piratjägarna resonerat i tio år, varenda gång lagen skärpts eller en fildelare dömts har de pratat om att ”nu har vi statuerat ett exempel och nu kommer folk automatiskt förstå att det här är fel och – vips – så är problemet ur världen. Det har inte hänt på tio år och det kommer inte hända nu heller. Tvärtom, rusar folk in efter domen in på Piratpartiets sajt och blir medlemmar där (de är fjärde största parti i landet nu, räknat i antal medlemmar, bara s, m och c är större).
Vi får polarisering, vapenskrammel och gigantiska klyftor när vi borde ha precis tvärtom. Och för det är svårt att se någon annan ansvarig än branschen självt.
Jag tycker utvecklingen är läskig, skrämmande. Fyra skäl till detta:
1. Domstolarna låga tekniska kompetens.
Det är skrämmande att svenska domstolar tillåts utdöma så hårda straff med så låg teknisk kunskap om vad fallet egentligen handlar om. Läser man domen inser man att man lika gärna hade kunnat fälla Google, Myspace eller Facebook för ”medhjälp till brott mot upphovsrätten”. Eller Telia och Bredbandsbolaget. Eller Vägverket och Volvo för medhjälp till brott mot fortkörning. Nätet kryllar av bisarra liknelser som dessa.
Men så kommer det naturligtvis inte att bli eftersom Google, Telia, Volvo etcera är respektabla, ordentliga företag, inte unga slynglar med konstiga alias som gömmer sig för media och elakt hånar alla som kritiserar dem. Och det i sig ger minst sagt en obehagligt bismak i munnen för oss som tror på rättsstaten.
Det är inte samma sak, för i Pirate Bays fall finns det så tydligt uppsåt, säger den juridiskt insatte. Google uppmanar inte till upphovsrättsbrott.
Nej, förvisso inte. Men det är då rättegången blir politisk. Hade Pirate Bay alltså varit helt laglig om den döpts till ”Torrentoogle” och Warg och Sunde hade låtit bli att publicera sina hånfulla, elaka brev till amerikanska upphovsrättsorganisationer? Tanken svindlar, och ger naturligtvis en öppning för hur Pirate Bay kan drivas vidare.
Och det löser ändå inte problemet kring medhjälp till fortkörning, etc. Rätt mycket bilreklam betonar ju gärna hur snabbt bilarna går…
Kort sagt är medhjälpsbegreppet rätt oklart. Här har tingsrätten verkligen tagit i så det knakar på ett sätt som vi aldrig tidigare i svenska domstolar.
Den låga tekniska kompetensen visar sig också i resonemanget kring att Pirate Bay skulle ha drivits som kommersiell verksamhet. Här menar tingsrätten av de 1,2 miljoner kronorna som sajten dragit in i reklamintäkter är ett bevis på detta.
Problemet är bara att Pirate Bay den här tiden hade runt 2 miljoner unika besökare varje dag. Alla som har lite kunskap om ar det kostar att driva en sajt vet att 1,2 miljoner kronor inte räcker särskilt långt då, och då pratar vi bara om den tekniska driften.
Bloggare världen över kämpar dagligen med att få inte några futtiga dollar på googleannonser för att täcka driftskostnaderna för sina servrar. Och de är då långt ifrån kommersiella. Vi här på VA.se betalar ett antal hundra tusen varje år för driften, och då har vi bara ett par futtiga procent av Piratbuktens trafik.
2. Den orimligt hårda domen.
Alla tycks överens om att domen på 1 års fängelse och 30 miljoner i skadestånd är väldigt hård. Jag tycker det är skrämmande, när man jämför med andra brott. En våldtagen kvinna får i Sverige till exempel enligt praxis 75000 kronor i skadestånd för att hennes ”rättigheter” har kränkts under övergreppet.
Är det inte något som gått väldigt snett i ett land som bedömer brott så olika?
3. Domen vrider tillbaka utvecklingen flera år.
Lika skrämmande är det när man tänker på vad detta innebär för skiv- och filmbolagens möjlighet att vara innovativa. Den här domen är ju en enda stor bekräftelse på att deras världsbild var den rätta – ingenting behöver ju förändras, vi kan fortsätta sälja plastbitar och hålla på filmsläpp såsom det passar oss och våra upparbetade affärsmodeller. ”Så länge vi har vår upphovsrätt kan ingen kräva något av oss”.
Piratjägaren Henrik Pontén säger i en kommentar att ”Nu kan vi bygga lagliga tjänster där kreatörerna får betalt för sina tjänster och då kan vi försäkra oss om att det finns ett bra innehåll på internet.”
Hallå? Har ni väntat i femton år på detta?
Och vadå bra innehåll? Det har ju funnits länge och väl, det är bara att de nya ”bra” tjänsterna så gott som uteslutande har kommit från entreprenörer och bolag utanför skiv- och filmbolagen (de har trots allt blivit lite bättre de senaste åren, med Spotify och Hulu).
Nej, risken är stor nu att det kommer ta ännu längre tid innan vi får vettiga kommersiella musik- och filmtjänster som motsvarar den enorma efterfrågan som finns. Och det kommer att slå direkt mot artister, filmskapare och upphovsmän
4. Bristen på politiska visioner.
Men det allra mest tragiska med den här domen är den totala bristen på politiskt ledarskap.
Fredrik Sand, it-ansvarig på Stockholms Handelskammare, skriver väldigt bra om det i ett inlägg om regeringens uppdrag till en utredning om översyn av upphovsrätten (direktin 2008:37).
Direktivet innehåller förvisso intressanta möjligheter till förändring av upphovsrätten, men de verkliga utmaningarna lyser med sin frånvaro.
Regeringen hänvisar slentrianmässigt till att upphovsrätten styrs av internationella konventioner, avtal och EU. Visst, utredaren ska ta hänsyn till den utveckling som har skett och presentera balanserade förslag. Regeringen bidrar dock inte med någon utvecklad syn på vad utvecklingen innebär, ej heller får utredaren ett tydligt uppdrag att undersöka vad utvecklingen består i och vad den betyder för den fortsatta synen på syftet med upphovsrätten och möjligheten att förverkliga den.
Regeringen framstår som kraftlös, viljelös och hopplöst efter i den starka utveckling som pågår.
En regering med ett genuint intresse av framtida ekonomisk utveckling hade givit ett annat uppdrag. Hur kan vi dra nytta av den nya tekniken? Hur anpassar vi vår egen lagstiftning och de internationella reglerna för att stimulera skapande och ge ersättning till upphovsmännen med de nya förutsättningarna?
Flytta blicken från cd-fodralen och dvd-boxarna. Upphovsrätten är en näringspolitisk fråga som kräver fantasi i kombination med handlingskraft. Informationssamhällets ekonomi behöver politiskt ledarskap. Ingen är betjänt av piratpopulism eller att det för stunden mest högljudda särintresset bestämmer dagordningen.
Observera att detta inte är skrivet av någon anarkistisk piratyngling, utan en officiell representant på en organisation som företräder flera tusen svenska företag.
Dagens dom och införandet av Ipred och snart också ytterligare integritetsbegränsande lagar som Acta visar att politikerna tyvärr lagt sig platt för upphovsrättslobbyn.
Jag undrar om politikerna inser följderna av den övervakning som föreslås. Är det verkligen en total kontroll av internet vi vill ha? Ska Sverige bli som Burma eller Nordkorea?
För om vi verkligen vill stoppa fildelningen kommer det krävas ingeting mindre än en tämligen totalitär stat med övervakning, angiveri och starkt begränsad yttrandefrihet. Då går det säker att tvinga ungdomarna att inte ladda ned den där tv-serien som alla kompisarna redan har sett. Men vill vi ha det? Vill ens Henrik Pontén ha det?
Sverige är idag fortfarande en relativt framstående it-nation, mycket tack vare statliga satsningar på telekom och it, på datorer och bredbandsutbyggnad. Internet innebär enorma möjligheter för individer och företag med idéer och tankar, att nå ut med dem och bygga upp stora, lönsamma företag som kan bygga vårt välstånd även bortom den finanskris vi nu genomlider.
Tre sådana individer skapade en sajt för delning av filer, en fjärde hjälpte dem med ekonomiskt stöd för att utveckla detta. Dessa tre borde hyllas som hjältar, deras idéer borde kommersialiseras, de borde spridas. Att det inte skett är ingeting annat än en affärsmässig katastrof för artister, upphovsmän och filmmakare.
Om det nu var så enkelt att tjäna 30 miljoner kronor (eller över 100 miljoner kronor som upphovsrättsinnehavarna hade krävt), varför har inte skiv- och filmbolagen själva kopierat Pirate Bay, gjort sajten bara lite bättre och nedladdningen lite enklare, och sedan tagit betalt för den? Hade de lyckats få en ynka procent av Pirate Bays besökare att betala en femma, hade de fått in mer än de 30 miljonerna.
Det är ju ändå det som är den enda tänkbara lösningen i slutändan.