Spotify snart i din Googlemobil

Om bara några veckor släpps de första Googlemobilerna i Sverige. Det är Tre som fått exklusiv rätt att sälja luren, HTC Magic, som bygger på Googles plattform Android.

Och nu är ännu mer på gång. Spotifys utvecklare med mobilgurun Gustav Söderström var på Google igår och demonstrerade en mobilversion av Spotify för Androidlurar. En video från demonstrationen ligger ute nu på Youtube, och det är sannerligen en fin liten applikation svenskarna har byggt.

Förutom ett snabbt sökgränssnitt som gör att du busenkelt hittar din favoritmusik så har Spotify byggt in en synkningsmöjlighet som gör att du kan lyssna på musik även om du för tillfället inte har någon interenetuppkoppling i mobilen. Om du sitter i tunnelbanan, åker bil, etcetera. Musiken cachas helt enkelt lokalt.

Dina spellistor i Spotify synkas också omedelbart mellan datorn och mobilen, så om du lägger till en låt till en spellista på din pc/mac, så dyker den direkt upp även i Googleluren.

Nu väntar vi bara på Iphoneapplikationen. För det kan väl inte vara så att jag – som precis skaffat mig en Iphone – sjka tvingas köpa en en Googlelure också?

Sade någon betalmodell, förresten? Ja, jag tror det här är så bra att folk faktiskt vill betala för det. Så bra är det. Och det är svenskt. (Ja, lite stolt är man allt).

Kolla in demon nedan.

Han ska göra Facebook lönsamt

Det har ryktats om det ett tag, men igår kväll blev det klart: Ryska investeraren Digital Sky Technologies med Yuri Milner i spetsen går in med 200 miljoner dollar i Facebook. För de pengarna får de 1,96 procent av den sociala nätverkssuccén, vilket gör att Facebook värderas till 10 miljarder dollar. Klart mindre än de 15 miljarder som sajten värderades till när Microsoft gick in med pengar, men fortfarande en rejäl peng med tanke på att Facebook fortfarande inte riktigt fått snurr på affärerna.

Nu är det dock inte så att grundaren Mark Zuckerberg behöver mer pengar, nej investeringen görs i stället för att få ökat handlingsutrymme. Och för Yuri Milners erfarenhet av affärsmodeller för sociala nätverk. Digital Sky äger nämligen en hel rad av communities i Östeuropa som till stor del lyckats tjäna pengar, med mikrobetalningar och andra olika metoder.

I en intervju på Techcrunch indikerar också Zuckerberg och Milner att Facebook nu kommer titta på mer uppköp. Zuckerberg hävdar också att sajten går med vinst på daglig basis, alltså genererar ett positivt kassaflöde, och har gjort det de senaste fem kvartalen. Dessutom ökar intäkterna med 70 procent på årlig basis.

Det ska bli väldigt intressant att se om de ryska erfarenheterna kring affärsmodeller går att applicera på global basis för en jätte som Facebook. Personligenärjag fortfarande tveksam till de så kallade riktade annonserna på sajten, jag tror snarare intäkterna ligger i att skapa speciella tjänster för företag som vill finnas och synas på Facebook.

Twitters grundare Biz Stone avslöjade förra veckan att Twitter inte kommer börja med annonser, utan i stället erbjuda extratjänster för proffsanvändare och företag och ta betalt för dessa. Basfunktionaliteten kommer dock även i fortsättningen vara gratis.
”Ingen av oss som jobbar på Twitter kan någonting om annonsering, vi kommer aldrig anställa någon som jobbar med det”, sade han.

Se hela intervjun med Mark Zuckerberg och Yiru Milner nedan.

Nej, politikerna har fortfarande inte fattat

Svenska politiker drömmer om att göra en Obama och utnyttja nätet för att vinna valet 2010, som Emanuel Sidea skriver i VA:s stora trendrapport i vårens stora IT-nummer av VA Agenda (artikeln kommer ut på nätet inom kort – prenumeranter kan läsa den redan nu i pdf-version online).

På pappret kan man tycka att politikerna är rätt aggressiva i sin satsning på internet i allmänhet och den sociala webben i synnerhet. De registrerar konton på Twitter, Youtube, Bloggy. De bygger communities. Socialdemokraterna har byggt ”Mitt S” där supportrar av den socialdemokratiska rörelsen ska gå in och kunna bidra till valrörelsen.

Satsningarna är lovvärda, men skådar man de närmare är de väldigt tunna. Twitter används med primärt som en megafon, inte för att på allvar diskutera politik med medborgarna. Det finns undantag, som Gudrun Schyman och Per Schlingmann, som faktiskt svarar de som frågar på Twitter. Mängder med människor har frågat Mona Sahlin saker på Twitter, men hon har, såvitt jag sett, inte svarat en enda. Och då blir det som Martin Gelin säger, att politikerna skaffar sig tekniska accessoarer snarare än använder dem ordentligt.

Sociala medier-experten Anders Mildner sammanfattar det bra:
”Man kan se att de fortfarande inte har fattat poängen. Man lanserar en satsning där man fortfarande har broadccastmodellen som modell för hur materialet ska distribueras. I stället för att gå in där debatten förs så vill man lägga sig på en annan nivå, och föra ut sitt material till välljarna.”

Med andra ord: Politikerna anser sig fortfarande lite förmer än sina väljare.

Och då närmar vi oss hela problemet som de sociala medierna och verktygen blottlägger: Hierarkier och makt.

För om partiföreträdarna på allvar skulle tillåta vem som helst att föra debatten på samma villkor som de själva, då förlorar de makten över det politiska ordet.
”De blir tvungna att riva sina partistrukturer”, säger Mildner.

De traditionella politiska partierna hamnar i samma rävsax som traditionella medier, butiker etc. Om vi inte anammar de nya kanalerna gör någon annan det, men gör vi det riskerar vi att kannibalisera på vår kärnverksamhet.

Därför är det inte heller särskilt konstigt att nya politiska konstellationer som Piratpartiet är så mycket mer framgångsrika i att använda internet. De har inget val, helt enkelt, eftersom de inte har råd att bygga en traditionella politisk organisation. Och just på den punkten – att egentligen inte ha något att förlora – liknar de Obama väldigt mycket.

Dessutom: ”Mitt S” är så krångligt och obegripligt att det bara kunnat lanserats av någon med för mycket pengar mitt under en hajp för något man ännu inte riktigt fattat.

Merläsning om upphovsrätt

I månadens VA Agenda har jag skrivit en essä om upphovsrätten, ”Maktstriden om framtiden”, den publiceras online om några dagar.

Här är hemmavideon på den dansande ett-och-ett-halvt-åringen som Universal krävde 150 000 dollar för.

Läs mer om fallet mellan barnets mor Stephanie Lenz och Universal.

Ekonomiforskaren och Harvard-bloggaren Umair Haque om varför kriget mot piraterna är dömt att förloras.

Min intervju med Haque hittar du här.

Uppdaterat: Artikeln om upphovsrätten finns att läsa online nu.

Har ni svårt att särskilja er från Rix FM, SR?

Först: Tack alla för fina och insiktsfulla kommentarer på mitt inlägg om dagstidningarnas omstrukturering i fredags. Jag ska försöka svara i en ny post snart!

Sedan: Dagens mest obegripliga, för att inte säga direkt dumma: SR.se byter namn till Sverigesradio.se.
Genom att tydliggöra hela namnet, och inte bara förkortningen SR, ska ”ordbilden” Sveriges Radio få oss att förstå att ”innehållet bland annat är av hög journalistisk kvalitet, oberoende, opartisk, fritt från reklam och finansierat av användarna.”
Så står det faktiskt.

För av någon anledning idag har vi, lyssnare, medborgare inte förstått att Sveriges Radio inte är som Rix FM, Vinyl 107 eller Lugna Favoriter. Eller? Va? Eller Aftonbladets radionyheter? Que?

Nej, det här kan bara inte vara ett problem för public service.
I alla fall inte något som överhuvudtaget borde prioriteras. Det är ju knappast presentationen av företagsnamnen som är SR:s och SVT:s stora problem idag. Det påminner om när de gjorde om Aktuellt i SVT för några år sedan och det talades om hur Jarl Alfredius skulle gå i studion, mot kameran. Som om vi tittare och lyssnare skulle bli mer intresserade av att se programmet för att han rör sig på ena eller andra sättet, eller hur tjusig kanalgrafiken är.

Det tråkiga är att genom att fokusera på sådana här ytliga detaljer missar man det stora målet: Hur ska public service förbli relevanta i dagens gigantiska medieutbud. Vad ska man göra? Och framför allt: Vad ska man inte göra.

Dessutom, och det är kanske det som mest konkret kommer slå tillbaka mot den här idén: Genom att byta från en enkel tvåbokstavsdomän till något så lång och krångligt som sverigesradio.se, tretton (13!) tecken, så försvårar man för både lyssnare och läsare.

Jag drev själv en sajt här, innan VA.se blev VA.se, med det korta, klämmiga namnet ”ekonominyheterna.se”. Jag vet inte hur många gånger det blev fel på länkarna, och hur ofta men vi hade problem att skriva länken i papperstidningen för att den helt enkelt blev för lång, med tillhörande undersidor. Varför kräva av folk att skriva 13 tecken när de använder världens snabbaste och mest stressande medium i stället för 2?

Att äga ett domännamn med bara två bokstäver idag är hårdvaluta i internetkretsar, de delas ju sedan flera år tillbaka inte ut längre.

Med en 13-bokstavsdomän följer en massa nya problem, som till exempel alla som skriver fel. Ska SR se till att fixa sverigeradio.se, sevrigesradio.se etcera? Eller, de kanske redan är uppköpta av ett gäng lukrativa spammare?

Jag älskar public service och lyssnar dagligen på P1, ofta på webbradion och numera också via deras fantastiska Iphone App, där alla program finns tillgängliga direkt. Både SR och SVT gör en massa bra och smarta saker idag. Det här är varken det ena eller andra.

”Vi måste bli sjukt mycket bättre”

Vi måste ta betalt för våra artiklar på nätet, basunerar mediecheferna ut. Rupert Murdoch, med framgångskonceptet WSJ, ställer sig längst fram i ledet, och efter honom radar sig tidningsdirektörerna upp, storögt beundrande den framgångsrike mediemagnaget ljuva ord om betaltjänsterna som betyder pengar direkt in i kassan. Inget kladdigt beroende av annonsörer och sponsorer. Sköna slantar, varje månad, direkt in på kontot. Precis som förr i tiden…

Tidningsbranschen krisar som bekant. Inte ens när konjunkturen var på topp för några år sedan var vinsterna annat är mycket blygsamma. Nätet stjäl läsare från pappret, och på nätet går det inte att tjäna pengar. Bannerannonseringen faller snabbare än varslen i finansbranschen.
”Får vi bara betalt för vårt arbete, det som journalisterna gör, så löser det sig!”

Tyvärr är det inte så enkelt.
För världen har förändrats. Har inte de här tidningsdirektörerna sett vad som hänt? Har de levt i grottor de senaste femton åren?
Att ta betalt eller inte är förvisso en intressant diskussion. Men det har väldigt lite att göra med problemet för den krisande nyhetsindustrin.

För det är ju inte priset som är problemet. Det är ju produkten, som Sören Karlsson skriver så klokt.

Om produkten hade varit så bra som mediehusen själva vill göra gällande, då hade det ju inte varit något problem att ta betalt, eller hur? Kan folk köpa miljontals program för några kronor styck från Apples programbutik för Iphone borde det väl gå att få tidningsläsarna att göra detsamma? Vi pratar om trogna kunder som betalat sin prenumeration i årtionden.

Men så är det ju inte. Den bistra sanningen är att kunderna inte tycker produkten, alltså nyheterna och artiklarna, är värda att betala för.

Världen har förändrats. Och då går det inte att sitta i styrelserum och önska att allt var som förut.

Jag träffade en av de ledande amerikanska IT-tidningarna i USA för några år sedan. De hade sett sina annonsintäkter rasa med 80 procent på bara några år, från 60 miljoner dollar till 12. Det var förvisso lågkonjunktur då, 2002-2003, så visst kunde de hoppas att allt skulle gå över. Men mycket annat tydde på att detta inte skulle ske. It-branschen såg helt annorlunda ut, och kundernas behov likaså, jämfört med under boomåren runt millennieskiftet.
”Vi har provat det mest, men att hoppas att pengarna kommer tillbaka, det är bara ”wishful thinking”, sade tidningens chef.

Det uttrycket har fastnat i min hjärna sedan dess. Wishful thinking. Önsketänkande.
Jag är rädd för att det är precis det tidningsdirektörerna ägnar sig åt idag när de tror att betaltjänster ska rädda dem.

För det går inte att sitta i ett styrelserum och komma överens om hur man ska dominera världen, när miljarder människor fritt och helt utan någon som helst ersättning kommunicerar med varandra varje dag. Via mejl, sms, chattar, sociala nätverk, twitter, facebook, you name it.

Att då låsa in sina artiklar bakom betalgrindar och hoppas att ingen sprider dem är ju direkt korkat. För även om det inte handlar om spridning av artiklarna i sig, så kan de ju inte låsa in informationen i dem.

1. De gamla fördelarna är borta

Tittar vi på vilka roller tidningarna, och då tänker jag framför allt på dagstidningar, har haft i samhället är det enkelt att se att dessa roller idag tagits över av andra aktörer. Områden där tidningarna tidigare var ensamma eller i alla fall hade en fantastiskt konkurrensposition, de har ändrats helt.

  • Distributionen. Förut låg makten i att äga en tryckpress. Den som ägde tryckpressen och distributionsnätet kunde få ut i princip vilken information som helst, och även kommersiella budskap, till folket. Idag är tryck och distribution endast en stor och jobbig fast kostnad för mediehusen. Att tvingas gå omvägen via tryckt papper för att få ut ett budskap har blivit en belastning i stället för en tillgång.
  • Mötesplatsen. Tidigare hade lokaltidningen i praktiken monopol på platsen för mötet mellan de som sålde och köpte varor på en ort, för säljare och köpare. Och likaså för mötet mellan politiker och väljare, och medborgare emellan. Idag finns det en uppsjö av annonssajter för olika marknader, som bostäder, jobb, prylar, bilar, etc. Väljarna och politikerna möts på Newsmill eller bloggar. Och vi medborgare träffar varandra på Facebook eller Twitter.
  • Tidningarna ägde publiken. Förut var tidningen den naturliga platsen för det företaget som ville nå alla i en viss målgrupp, på en viss ort, och så vidare. Idag är nätets communities större än tidningssajterna. I Storbritannien är Twitter större än The Guardian, och räknas inte alla de som använder ett specialprogram för att twittra. Realtidswebben har blivit den nya startsidan för allt fler.
  • Tidningarna satt inne på kunskapen. Förr i tiden var det få som hade de researchmöjligheter och kontaktnät som journalister och tidningsredaktioner har. Idag finns allt på nätet, på bloggar, i forum. Och så Wikipedia, naturligtvis.
  • Tidningarna kunde organisera redaktionellt arbete. Med internet kan vilka som helst driva ett projekt ihop. Pirate Bay är ett klockrent exempel på det, men naturligtvis också FRA-upproret, blogosfären och nätets alla voluntärer.
  • Monopol på nyhetsförmedlingen. Nyheter sprids på en mängd olika sätt numera, själv får jag veta det mesta via twitter. Long Tail- och gratisgurun Chris Anderson uttryckte det bra när han var i Sverige i vintras:
    ”Det är ju inte så att om världens alla tidningar skulle sluta komma ut i morgon, då skulle vi inte veta vad som händer i världen.”

2. … och de utnyttjar inte de nya

Men det är inte bara de gamla fördelarna som försvunnit från tidningarna. De saknar också väldigt mycket av det nya, det som många, framför allt yngre och mer internetmogna, efterfrågar, som Jeff Jarvis påpekar.

  • De är inte konversationer. Idag vill vi inte bara läsa att en sak har hänt, vi vill tycka till om den, samtala om det. De flesta tidningar är monumentalt dåliga på det på nätet, och på papper är det inte alls.
  • De bjuder inte in läsarna till journalistiken. Så gott som alla artiklar skrivs fortfarande av en skribent, publiceras (på papper och/eller webb) och sedan går reporten vidare till nästa uppdrag. Med nätets möjligheter går att det bedriva journalistik som en pågående process, i dialog med läsarna, där man hela tiden ber läsarna om hjälp och tips och sedan tillsammans jobbar fram artiklar. Jag har sett en del försök till detta, men det finns enormt mycket kvar att göra här. Det här är en av de stora möjligheterna för de traditionella medierna att bli viktiga igen under 2010-talet.
  • De länkar inte. I stället för att länka till den som skrivit det bästa refereratet av en fotbollsmatch eller en presskonferens, envisas tidningarna med att skicka dit sina egna reportrar.
  • De gör fel saker. I stället för att jaga egna nyheter eller hitta nya oskrivna historier, ägnar sig alldeles för många reportrar åt att göra samma jobb som alla andra. Under melodifestivalen i vintras var 400 ackrediterade journalister på plats i Globen för finalen. De gjorde säkert alla ett bra jobb, men vad hade hänt om vi hade skickat säg hälften av dem på andra uppdrag, och istället delat artiklar med varandra? Hade bevakningen blivit sämre?

Jag säger inte att inte finns exempel på när dagstidning gör precis detta. Men överlag har väldigt lite hänt.

3. Affärsmodellerna är från medeltiden

Från tidningarnas sida har de under de femton år vi levt med internet som medium funnits en stor naivitet kring vad webben kommer innebära för dem. Många tidningar tycker de var tidigt ute på nätet, men det är bara en halvsanning. Eller som en av mina favorittänkare just nu, Clay Shirky skriver i en bloggpost som kanske är den bästa jag läst i år:

Tidningarna såg webben komma och agerade tidigt. Men det man gjorde var bara att kopiera över sina befintliga strukturer från papper till webb.

Resultatet vet vi: artiklar med stora annonser bredvid, lite sökordsannonser plus några söktjänster för eftertextannonsering som bil, bostad, jobb. Men annonserna säldes på samma sätt som förut, per utrymme och exponering. Ingen styrning, inte anpassning efter målgrupp, och annonsörer betalar för exponering, inte för prestation, var annonsen leder till för honom/henne.

Dessutom var de tjänster man utvecklade alldeles för dåliga, så den marknaden stals tämligen omgående av helt nya aktörer, som Ebay, Craigslist, Blocket, Hitta, Flickr, Bilddagboken, och så vidare.

4. En tid av förändringar

Många säger att webben bara är ett nytt medium, att bolagen på nätet kommer att krascha igen nu, såsom vi såg dem krascha i början av 2000-talet.

Men bara för att affärmodellerna för framtidens medier inte är utvecklade ännu, så betyder det inte att den förändring som webben fört med sig inte kommer fortsätta. Folk kommer inte sluta blogga eller kommunicera med varandra bara för att företagen inte tjänar pengar på det.

Det här kommer naturligtvis ändra maktbalanser i samhället. Politiker, medier och andra framstående grupper har inte längre monopol på det offentliga rummet. Men hur det blir i slutändan är svårt att sia om. Superläskigt för oss i mediebranschen, men helt oundvikligt. Clay Shirky igen:

Förändringar i beteenden kommer inte samtidigt som maktskiften. När samhällen genomgår stora förändringar är det väldigt sällan det finns något färdigt uppbyggt i samma stund som de tidigare modellerna och institutionerna faller samman.

Hans favoritexempel är när boktryckarkonsten kom och gjorde slut på medeltiden och den katolska kyrkans oinskränkta makt. Det spelar ingen roll hur de olika maktaktörerna agerar under en sådan förändringstid, förändringen inträffar ändå. Kyrkan och de nya boktryckarna kom tvärtom överens om en maktdelning som i princip innebar att kyrkan skulle få fortsätta styra som alltid förr, men det hjälpte inte.

Nu står vi i en tid där medieindustrin genomgår förändringar som kommer att rita om maktkartorna för alltid.

5. Vad ska tidningarna göra, då?

Hur kommer framtidens tidningar se ut?
Jag vet faktiskt inte.
Ingen vet.
Om inte ens professorer och gurus som Clay Shirky vet det, så…
Det enda vi med säkerhet kan säga är att det inte kommer se ut som idag.

Jag tror att papperstidningar kommer finnas kvar, kanske inte som dagstidningar. Men för magasin och tidskrifter som erbjuder översikt & fördjupning kommer det finnas en marknad. Den tillbakalutade läsning som välskrivna magasin och böcker ger kommer vi vilja ha.

Men det absolut viktigaste tror jag är att öppna för läsarna släpp in dem i tidningen, gör dem till medproducenter. Länka till andra, bli en del av samhällsdebatten, så som tidningen alltid hävdat att den är.
Skillnaden är att förut VAR vi i praktiken samhällsdebatten, tidningarna hade monopol. Idag är det uppenbart att vi bara är en liten del av den, en ständigt minskande del.

6. Och vad gör de?

Det tråkiga är att många dagstidningar inte verkar förstå allvaret i situationen. I stället för att på allvar ta steget in i det nya, så ägnar man sig åt detaljfrågor som borde vara lösta för länge sedan. Frågor som är icke-frågor:

  • Vi diskuterar upphovsrätt. Hur ska det lösas på nätet?
  • Vi diskuterar hur stor del av en papperstidning som ska läggas ut på nätet. Ja, tyvärr, vi bråkade om det 1999 och ibland bråkas det fortfarande om det 2009, jag har jobbat på många redaktioner och diskussionen förs fortfarande, även om det är mer sällan idag.
  • Vi diskuterar om en nyhet ska släppas på webben först eller sparas till tidningen.
  • Vi envisas med att utforska betalmodeller på webben, trots att det försökts i femton år utan en större framgång.
  • Journalisterna i gemen tycker fortfarande att det är högre prestige att jobba för pappret än för webben.
  • Vi copy-pastar och rewritar artiklar från nyhetsbyråer och andra medier, ibland till och med från den egna organisationen.
  • Vi ägnar mycket tid åt interna politiska maktbråk inom medieföretagen. ”Under vems varumärke ska vi göra den här webbsatsningen?” Vem ska bestämma? ”Mitt fina varumärke ska inte jobba med det här fula, låga…”

Så länge tidningshusen inte lyfter blicken och skådar längre bort kommer vi få finna oss i att bli omkörda av de nya digitala uppstickarna. Bloggar, communities, sociala nätverk och helt nya medieformer vi inte ens kan tänka oss idag. Med fortsatt fallande upplagor och intäkter som enda resultat.

Svenska universitet leker domstol

Världen är märklig. Här har halva bloggsverige och stora delar av ledande svenska EU-parlamentariker jobbat hårt för att få in tillägget i Telekompaketet som förbjuder stater från att stänga av fildelare från nätet utan rättslig prövning. Och så visar det sig att själva högborgen för kunskap och bildning i vårt land, universiteten och högskolorna, håller på med precis detta.

Idag berättar P3 Nyheter att Uppsala Universitet gör detta och att det även sker i Linköping. Och detta utan att finns några som helst bevis.

Hur vet ni att det är upphovsrättskyddat? frågar P3:s reporter:

”Det vet ju inte vi, vi går på klagomålet som kommer in”, säger Johannes Hassmund it-säkerhetsansvarig i Linköping.

Idag går därför Sveriges Förenade Studentkårer tillsammans med organisationerna Ung Pirat och Piratstudenterna ut i ett öppet brev till Sunet, som driver universitetens nätverk. De skriver:

Nu ber vi SUNET att ta sitt ansvar. Deras ansvar är att studenterna har så goda förutsättningar för deras utbildning som möjligt och att se till att studenterna har så goda förutsättningar för sin utbildning som möjligt och se till att studenterna kan interagera med andra studenter, institutioner och lärare. Ert ansvar är inte att gå upphovsrättsindustrins ärenden, eller agera domare. Det har vi ett rättsväsende till.

Hur detta ens kan tillåtas i ett rättsstat är för mig helt obegripligt. Så gott som för de flesta studenter är internet en förutsättning för att göra research, skriva rapporter, ja, kort sagt bedriva sina studier. Hur kan universiteten då få för sig att stänga av studenterna från detta bara för att trillar in brev från arga jurister?

Att ha tillgång till internet är idag en grundläggande rättighet. Så många saker i samhället hänger idag på att man ska kunna koppla upp sig. Trots detta är universiteten tydligen mer intresserade av att hålla sig väl med amerikanska filmbolag än att följa grundläggande integritets- och yttrandefrihetslagstiftning.

Därför tvingades EU backa

Strax efter lunchtid idag röstar EU-parlamentet om det omtalade Telekompaketet. Det är ett jättepaket som ska ge oss bättre telekommunikationer och infrastruktur, och det finns säkert jättemycket bra i det. Bättre konkurrens, till exempel.

Men det finns också mycket dåligt. Det mest obehagliga är viljan att ”reglera internet”, vilket i klartext betyder att folk ska kunna stängas av från internet om de till exempel laddat ned material från fildelningstjänster som Pirate Bay. Det har varit väldigt många turer kring det, och texterna i direktivet är allt annat än begripliga.

Häromdagen verkade det som om integritetsförespråkarna hade lyckats rädda paketet och fått in det tillägg som ska skydda medborgara och garantera tillgång till internet. Ingen enskild aktör inom upphovsrättsindustrin ska kunna stänga ute en person från nätet, annat än om personen fällts i domstol.

Men nu verkar det inte alls vara så längre. Tvärtom har det trixats och fixats så att de viktiga tilläggen till paketet har lyfts ut ur lagtexten och lagts i mindre juridiskt bindande bilagor.

Nu läser jag att den brittiska konvervativa eu-parlamentarikern Malcolm Harbour öppet erkänner att tillgång till internet inte alls handlar om tillgång till ”hela” internet.

”What we can do at European level is to make a general requirement for consumers to have information about sites that are restricted, so you as a consumer are entitled to know if a provider is limiting access to certain sites and for what reasons.

You might choose to have a service-limited package; nobody has ever suggested that we have a general rule that if you buy an electronic communications service package you will have access to everything. That’s like saying that if you have a bookshop you are legally obliged to stock every book.” (via Erik Josefsson)
Internet ska alltså bli en bokhandel där politiker och lobbyister ska bestämma utbudet. Vill vi ha tillgång till etablerade medier, företag och kommersiella sajter är det alltså helt okej, men vad händer med privata bloggar? Kritiska röster? Sajter som förespråkar en annan sorts yttrandfrihet än den som regleras ifrån Bryssel?

Fler än jag är upprörda över detta.

Jag förstår faktiskt inte ens själv vad omröstningen idag kommer innebära. Men det är tydligt att insynen och informationen om vad som händer med alla skrivningar och tillägg till det som faktiskt kommer bli lagtext i stora delar av Europa är väldigt liten. Frågan verkar så svår och ogenomtränglig att mediernas rapportering blir väldigt knapphändig, inte ens Svd som stoltserar med en egen intergritetskanal på Twitter och faktiskt har haft väldigt bra bevakning inom ämnet, inte ens Svd skriver om det på nätet idag.

Med det här beteendet bekräftar EU än en gång bilden som EU-motståndarna målade upp i EU-valet med EU som en ogenomtränglig byråkratisk koloss, med mycket bristande demokrati där lobbyister och storföretag får härja fritt. Det är möjligt att den bilden är helt fel, men idag tyder ingenting på det.

Fotnot: Följ protesterna på Telekompaketet.se, här kan du också hitta telefonnummer och mejladresser till alla eu-parlamentariker. På Twitter kan du också följa telekompaketet.

————————–

Uppdaterat: Efter omröstningen i parlamentet är förvirringen total. Delar av telekompaketet röstades igenom, andra inte. Tillägg 138 röstades igenom, men inte 166.

Exakt vad det innebär är det ingen som riktigt kan förklara i dagsläget. Jens Holm, (v), en av de som lobbat för den personliga integriteten, säger att han måste analysera det hela. Hans partikollega Eva-Britt Svensson tycker det är tråkigt att paragraferna om tillgång till internet inte kom med.

Enligt DN röstades Harbour-betänkandet igenom.

Men Lena Ek, (c), ser det som en seger för yttrandefriheten i alla fall, skriver Svd.

Och att fransmännen, som ju är de somobbat hårdast för att kunna stänga av användare från internet, är upprörda kan ju inte vara annat än positivt.

Carl Schlyter (mp) är glad och menar att ”trycket utifrån blev för hårt” och att EU nu tvingats ta in paragrafen som kräver ett domstolsbeslut innan någon stängs av från internet.

Om detta stämmer är det naturligtvis en seger. Men frågan är om ens någon vågar ropa hej ännu. Tjuv- och rackarspelet i EU kommer med all säkerhet fortsätta, och hur det ska sluta, när paketet förhandlas vidare mellan parlamentet och ministerrådet, kan vi bara gissa.

Min spontana slutsats: Det verkar som om medborgarnas protester i alla fall lyckats förhindras vissa delar av en dålig lagstiftning. Men snårigheten och svårigheten i att förstå EU:s lagstiftningsprocedur är total. För demokratins skulle behöver EU verkligen reformeras, och medierna måste bli mycket bättre på att förklara vad lagarna egentligen handlar om.

Det jobbet börjar nu. Och det gäller oss alla. Journalister. Bloggare. Medborgare.

”Inte bara tekniken havererade”

Kom hem igår kväll, en trött pappa med två trötta barn, efter sonens fotbollsmatch. Han och jag såg fram emot kvällens match i Champions League, Arsenal- – Manchester United, toppfotboll på allra högsta underhållningsnivå.

Döm om min förvåning när tv:n därhemma visar sig helt död. Inte en enda kanal visade annat än myrornas krig. Självklart loggar jag in på Comhems sajt direkt för att få info om ifall det är något avbrott, eller om felet ligger i min egen utrustning.
Men det visar sig omöjligt att komma in på Comhems sajt.

Jag googlar och försöker ringa kundtjänst.
Lika tomt och dött där. Samtalet avslutas automatiskt.

Till slut tar jag till den bästa kanalen jag vet för att få reda på vad som händer JUST NU: sökfunktionen på Twitter.
Nu först fattar jag: Comhem har tekniska problem, folk är upprörda, skriver könsord, svordomar.
En person länkar till Expressen, som verkar vara först med att skriva om avbrottet, somjust då, ett par minuter före avspark, upprör tiotusentals fotbollsfans i hela landet. Men i Expressens artikel handlar det om att att Viasatsport skulle ha råkat ut för strömavbrott, ingenting om Comhem.

Till slut fladdrar ett inlägg om TV6 sajt förbi mina stressade ögon, jag loggar in på TV6.se, fylld av fasa inför det sedvanliga strulet som jag brukar råka ut för när jag försöker köpa livesändningar där (de accepterar bara pc, inte Mac, och min pc hemma verkar vara för gammal för att klara det hela).
Men så funkar det! Direkt!

Sonen jublar och kvällen är räddad. (I alla fall i tolv minuter innan United punkterar matchen med två snabba mål.)

Under kvällen fortsätter hatet mot Comhem strömma ut på Twitter. 379 inlägg på bara några timmar.

Till slut, halvvägs in i matchen, kommer tv-bilden tillbaka. Men hos mig saknas ljudet, så jag tillbringar andra halvlek med två skärmar hemma i soffan, med 10 sekunders fördröjning och olika grynighet.

Efter matchen upptäcker jag att en privatperson har ”kidnappat” Comhems användarnamn och där retweetar elaka inlägg om Comhem.

Just då toppar nyheten de flesta stora nyhetssajter. Hos DN.se ligger den i topp, hos Aftonbladet på plats tre, även Expressen, Svd, SR och SVT skriver stora braskande rubriker om haveriet. Radion och tv har långa inslag om det.

Men hos Comhem, då?
Nej, visserligen är sajten uppe till slut, men informationen om avbrottet begränsas till en ytterst liten länk längst ner i högra hörnet på sajten. ”Information angående tidigare strömavbrott”, står det.

800 000 svenskar kan inte se på tv, ringa eller komma åt internet, men hos företaget som är ansvarigt för detta möts man av säljpuffen ”Alla mår bra av ett snabbare bredband” med en lustig 3d-kvinna på väg att bli skjuten ur ett kanonrör.

Det är snudd på oförskämt mot de 800 000 svenskar som betalar åtskilliga tusenlappar varje år till bolaget.

Varför inte bara, på ett tydligt och korrekt sätt, berätta om avbrottet på sin egen sajt? Inte smussla undan det, utan, om man nu tar det på allvar, som Comhem idag säger, så måste det ju synas. Varför ingen information om eventuella kompensationer? Eller alternativa uppkopplingar eller tv-tjänster? Hur göra för att ringa 112?

Nu tvingades 800 000 svenskar få sin information via medierna i stället. Är det verkligen bättre, Comhem?

Företag som inte förmår att ta sina kunder på allvar kommer aldrig – jag säger aldrig – att få något förtroende hos dem. Hur många av de 800 000 kunderna skule idag inte vilja byta leverantör, om det bara gick?
Problemet för de här bolagen är att de så länge har levt i en monopolvärld att det inte förstått att det faktiskt måste lyssna på kunderna. Prova själv att googla Comhem, idag handlar många av träffarna om gårdagens avbrott, men igår var det väldigt många träffar på upprörda kunder.

Nu under förmiddagen har Comhem själva till slut registrerat sig på Twitter och faktiskt börjat kommunicera. Det är en bra start. Men bolaget har väldigt långt att gå om de ska kunna vinna tillbaka kundernas förtroende.

Hans Kullin skriver också om Comhems kommunikationshaveri.