Pirate Bay-affären en flopp

Morgonens nyhet att helt okända lilla spelbolaget Global Gaming Factory X ska köpa The Pirate Bay kan tyvärr inte betraktas som något annat är en gigantiskt pr-utspel från en hungrig entreprenör. Visst är det fullt begripligt att Peter Sunde, Gottfrid Svartholm Warg och de andra på Pirate Bay har tröttnat och ”vill kunna ägna sig åt andra saker”, som de skriver på sin egen blogg. De har kört det här projektet i många år, är fortfarande väldigt unga och naturligtvis en massa andra saker att ägna sin begåvning åt.

Och visst är det ett smart drag att låta pengarna för affären, 60 miljoner kronor, gå till kampen för yttrandefrihet på nätet, något som självklart väcker sympati. Dessutom får inte film- och skivbolagen någonting, inte ens det det skadestånd de åtdömdes i TPB-målet senaste, vilket säkert glädjer mången pirat.

Men tyvärr är hela idén helt orealistisk, av flera skäl.

  • 1. Affären är inte ens i närheten av klar, eftersom Global Gaming Factory X måste ta in pengar i en nyemission för att få ihop de 60 miljonerna.
  • 2. För att Pirate Bay ska bli en kommersiell succé ska någon ny sorts teknik införas, som GGF samtidigt köper. Vilken denna är och hur väl beprövad den är vet vi inte. Att tro att man bara kan byta teknisk plattform på en sådan här jättesajt och få användarna med sig är minst sagt naivt.
  • 3. Vad säger att Pirate Bay-användarna VILL betala för det de fildelar? Risken är snarare väldigt stor att duktiga kodare bryter sig loss och startar en ny piratbukt.
  • 4. Uppköpet känns överlag som en kopia av när Napster såldes för tio år sedan med målet att stöpa om verksamheten i en kommersiell skepnad, vilket ju gick helt åt skogen. Vad säger att upphovsrättsindustrin skulle gå med på nya, användarvänliga villkor på sajten bara för att det kommer in en ny ägare? Snarare lär det bli höga priser och krånglig DRM-teknik, vilket kommer driva piratskeppet på grund.
  • 5. Även om tekniken skulle fungera och användarna gilla den måste Hans Pandeya och hans nya gäng få ihop avtal med de stora film- skiv- och spelbolagen. Jag var tveksam till Spotifys möjligheter att göra detta med sin tjänst, men de lyckades till slut, mycket tack vare Daniel Eks erfarenhet som företagsledare och ihärdighet. Inget tyder på att Hans Pandeya skulle någondera.
  • 6. GGFx rykte känns inte helt stabilt. Hur mycket som ligger i de anklagelser som en anonym före detta partner till vd och huvudägaren Hans Pandeya riktar på Realtid vet jag inte. Men igen, det känns inte som en stabil grund för att kunna få bli en viktig långsiktig partner till medieindustrin.

Pandeya sågas rätt rejält av Johan Staël von Holstein också, och han brukar ju annars vara positiv till de flesta nya internetentreprenörer.

Näe, det är tråkigt med förståelig att Sunde, Warg & co vill göra annat och komma ur den här piratsoppan. Historien har lärt oss det kommer att komma nya pirater med ny teknologi som kommer s´chocka medieindustrin igen. Men oddsen för att Pirate Bay ska bli en kommersiell framgång håller jag som obefintliga.

Vad tror ni? Kommentera gärna.

Uppdaterat: Nu säger Peter Sunde till piratnyhetssajten Torrentfreak att Pirate Bay kan komma att stänga ned sin tracker, alltså den server som de flesta nedladdningar på Pirate Bay går via. I stället uppmanar han användarna att starta egna trackers. Kanske inte riktigt det Pandeya vill höra samma dag som affären annonseras… snacka om dolkstöt i ryggen.

5 sätt att komma till skott

Action, handling var temat på årets Rebootkonferens, och action var också temat för dagens roligaste föreläsning, av dansken Alexandert Kjerulf.

Han vände på alla begrepp om att du behöver en affärsplan, en strategi, finansiering och så vidare.
”Det är inte sant”, menar hanv och lyfte fram en medelålders dansk dam, Thyra Frank, som sin stora förebild. Hon driver ett äldreboende där hon låter de gamla vara med och bestämma, hon bryter till och med mot lagen om det är bättre för de gamla.
Till exempel lyckades hon driva igenom att de skulle få laga sin egen mat, och de gamla är med och skalar potatis i köket, vilket är helt emot alla lagar och regler.
Resultatet? Jo, de gamla på hennes hem lever längre och mer nöjda än på andra hem.

Kjerulf listade 5 knep för att få saker gjorda.

1. Arbetsgläde.
Ha kul på jobbet. Forskning visar att de som trivs på jobbet presterar bättre.
Du behöver vara missnöjd för att vilja skapa förändring, tvärtom, menar Kjerulf.
Några citat:
Richard Branson: ”Fun is the secret of Virgins success.”
Steve Jobs: The only way to do great work is to love what you do.”

2. Ha en tydlig vision.
En vision ska vara större än dig själv, och inte ett mål.

3. Fira framgångar.
Fira ofta, fira mycket. Det vanliga annars på många företag är att man efter ett projekt bara rusar vidare till nästa. Genom att stanna upp och fira får man energi att gå vidare.
Ett exempel var Southwest Airlines som ska ha över 200 inramade diplom över framgångar.

4. Fira misslyckanden.
Den här punkten är lite knepigare. Men om vi inte hyllar misslyckandena så göms de i stället gärna undan, och då kommer vi inte heller vidare. Därför bör en organisation uppmuntra misslyckanden.
På ett dataföretag (Menlo någonting), så har de skrivit ”Make mistakes faster” på en banderoll där utvecklarna sitter och programmerar.

5. Utnyttja dina styrkor.
Allt för ofta fokuserar vi på våra brister och försöker rätta till dem. I stället borde vi nästan uteslutande göra saker som vi är bra på och lämna det andra till andra. Då blir vi mer nöjda med oss själva.
Vissa saker kan man lära sig att gilla, som att prata inför en publik eller vara drivande i ett projekt, men andra inte.

Kjerulf delar in egenskaperna i fyra:

  • Förverkligade styrkor
  • Ännu inte förverkligade styrkor
  • Inlärda styrkor
  • Svagheter.

Helst ska man alltså inte ägna sig alls åt sina svagheter.

Sådana här föredrag kan man alltid racka ned på som orealistiska för många i sin arbetssituation. Men jag tror ändå det ligger mycket i hans tankar, och vi kan lära oss av dem. Om inte annat för att själva må lite bättre varje dag på jobbet.

Politiken reformeras i omklädningsrummet

Det är i de små sessionerna, bakom den stora salen, i Kedelhallens omklädningsrum, som de intressanta diskussionerna äger rum. Så var det förra året på Reboot, och så även i år.

I år var det två danska killar, Jakob Willer och Christian Lanng, som jobbar i ett regeringsprojekt med uppgift att ta fram en ny dansk digitalpolitik till 2013 som höll en workshop. Uppgifter var helt enkelt: Vad ska vi ta upp? Vilka frågor är viktiga?

Debatten som följde var minst sagt livlig. Många argumenterade emot projektet i sig, är ni inte bara här för att få cred, regeringen kommer väl göra som den vill ändå. Men många kom med massor av förslag.
Gör det enklare för småföretag att bidra till regeringen med idéer.
Uppmuntra regeringsanställda att gå ut på Twitter, Facebook, bloggar och andra digitala platser och ta diskussionen. Låt dem uttala sig!

Åsiketerna och idéerna spretade rätt rejält. Men engagemanget var det ingen brist på, oavsett om det kom från små konsulter, myndigheter eller andra.

Och bara det blotta faktum att danska regeringen är på plats här bland alla webbgeeks är ändå ett stort steg framåt.

I Sverige gör IVA något liknande som ska ta fram en handlingsplan för hur vi säkerställer Sverige som internetnation 2015, men tittar man på deltagarlistan där är det idel storföretag och stora, klassiska organisationer och myndigheter: Ericsson, Teliasonera, Tre och HiQ.

Intet ont om dem. Men vill man uttnyttja den kraft, det engagemang som finns hos de som faktiskt förstår de nya sociala nätverken och digitala lägereldarna, då måste man ut och möta dem, ut och släppa in dem.

Efter det trånga omklädningsrummet smyger jag upp en våning och lyssnar på mer dansk politik. Michael Friis berättar om Folkets Ting, en ny sajt där man kan gräva i informationen och vrida och vända på vad danska parlamentariker gör i parlamentet.

Här kan man se vad varje politiker har sagt, hur han/hon har röstat. Vilka lagar som är på gång. Snart ska man även kunna debattera och kommentera själv, kunna se poltikernas utgifter och kvitton.
Friis pratar lagar som wikis, lagar som medborgare kan skriva själva och skicka in. Om att koppla ihop det med Mike Kuznickis idéer om analoga, fysiska möten likväl som digitala.

Det hela är egentligen väldigt enkelt. Det räcker med att regeringen och myndigheterna öppnar upp sina databaser och låter andra bygga sajter och tjänster med den informationen. Information som vi som medborgare ändå redan har betalat för eftersom den insamlad med skattemedel.

Så kan man bara få ut voteringsresultat, lagar, utkast, tal debatter, och ännu kanske också, riksdagsledamöters kvitton, utgifter och personliga data, då går det att göra stordåd.

Som den danska politikerna erkände i det lilla trånga omklädningsrummet: Folkets Ting är ju bättre än vår egen officiella sajt.

Uppdaterat: David Weinberger, som talade igår, har bloggat om sessionen här. Han var förvånad över hur mycket ilska det fanns mot regeringstjänstemännen.

Så kan politiken, bankerna och miljön räddas

”Det handlar ju inte om internet längre. Det här är mycket bredare,” kommenterar en kollega i en av alla pauser här på Reboot i Köpenhamn.
Och det är för mig kanske den viktigaste slutsatsen av första dagens föredrag och workdshops på Reboot.
Talare efter talare har radat upp exempel på hur man kan och har använt internets tankar om deltagarkultur, transparens och småskalighet på områden som politik, banker och miljöarbete.

Mest fascinerande för mig var kanadensaren Mark Kuznicki som pratade om hur han skapat helt nya communityplattformar för lokalt medbestämmande och politik. Visst är internet en viktig del i hur man drar igång sådana möten, men fokus har fortfarande varit ett eller flera fysiska möten, där engagerade medborgare diskuterat politik och vad man vill förändra.

Vid ett möte om lokala transportfrågor i Toronto blev alla närvarande politiker helt chockade: ”Vad är detta? Det är ingen som bashar oss?”
De var så vana vid att så fort de hade en dialog med ”vanligt folk” så resulterade det alltid i stormar av klagomål och gnäll. Nu satt folk i stället och kom med idéer och föreslog förbättringar.

Enligt Kuznicki är nya former av communities för politisk diskussion, online och offline, en enorm möjlighet att återuppfinna lokaldemokratin och medborgarskapet. Men det handlar inte bara om att politikerna ska börja lyssna på vad folk vill, utan lika mycket om att medborgarna ska ta eget ansvar:
”Vi frågar inte våra medborgare tillräckligt mycket, och vi måste ställa högre krav på dem. Med friheten kommer också ansvaret.”

Men det är inte helt enkelt. Vi vet ännu inte hur vi skapar dessa communities, och hur vi samlar ihop och skapar en helt av tankarna och konversationerna från dessa möten. Kuznickis vision var 100 Changecamps, som han kallar sina möten, över hela Kanada 2010. De borde kunna nå 1 miljon kanadensare eller en trettiondel av befolkningen.
”Då spelar vi en roll! På riktigt.”

Pelle Braendgaard visade exempel på hur små nätdrivna banker kan användas för att skapa nya valutor och återuppliva förtroendet för bankerna.
Vi har för stora banker som gör för mycket, vilket bidragit till finanssystemets instabilitet, menar han. Vi borde uppmuntra nya, småbanker, banker som kanske bara gör en enda begränsad sak. Idag har hela samhället blivit beroende av bankerna och vi kan knappt tillåta en enda av dem att gå i konkurs utan att hela samhällsekonomin drabbas mycket hårt.
Hans favoritexempel var E-Gold, en digital valuta som är knuten till guldet och som under en tid var det näst mest populära betalsystemet i USA, efter Paypal. Sedan började grundare fiffla och göra dumma saker, så systemet havererade. Men idén med små, öppna transparenta banker håller fortfarande, menar Braendgaard.

Ett exempel på en bank som bygger på dessa principer är Scred.

På kvällen, till middagen, underhöll dansken Tor Nørretranders med en mängd liknelser mellan webben och miljöfrågan. Han tog ett exempel med en liten glasburk med tre små räkor, lite alger och bakterier i som kan leva i många år som ett slutet system.
”Om den här lilla futtiga världen kan fungera, då borde vår planet, som ju också är ett slutet system, kunna göra det också. Men då måste vi se jorden på det sättet.”
 

Men dagens mest engagerade talare var David Weinberger, en av författarna bakom webb-klassikern The Cluetrain Manifesto. Han talade om att länken var det som unikt för webben, och att länkarna håller på att omskapa hela vår syn på kunskap, eftersom länkarna gör att ett dokument, en text, aldrig får ett slut, det finns alltid mer att läsa för den intresserade. Och informationen uppdateras hela tiden.

Är webben god eller ond? frågade sig Weinberger och förde en diskussion om moral och etik.
Hans slutsats är att sympati måste vara basen för ett etiskt tänkande på webben. Och då leder det till att vi måste vara engagerade, vi måste handla.
”Och för mig är det hopp. Och jag är hoppfull, för webben är så exceptionell”

Personligen förstärks bilden jag var inne på i mitt förra inlägg: Vi lever i en tid av stora förändringar, och de nya nätverket, den nya tekniken skapar enorma möjligheter för oss. Det är naturligtvis ett hot mot befintliga strukturer, men det är också ett ansvar för oss som individer.

Om vi tror att det här med nätet, deltagarkultur och transparens är viktigt och faktiskt skapar helt nya möjligheter. Då åligger det oss också att våga utnyttja detta för att, lite högtravande, skapa ett nytt och bättre samhälle.
Det kommer vare sig vara enkelt eller smärtfritt (som inte minst gårdagens utfall i ipred-fallet visar). Men likafullt helt nödvändigt.
 

Sluta prata om webben, nu är det dags för handling

Förväntningarna kändes redan igår eftermiddag när jag loggade inte på Twitter. Är det en internetkonferens man ska gå på i Skandinavien så är det Reboot, som idag och imorgon går av stapeln för elfte gånger i Köpenhamn. Möjligen kan Sime konkurrera, men här är inriktningen mycket mer på tankar, idéer och visioner, och nästan ingenting om den kommersiella sidan eller reklam.

Ett par hundra nördar, för så får man nog ändå kalla oss, ska under två dagar lyssna på och framför allt delta i diskussioner om nätets möjligheter. I år är temat Action, handling, och det märktes redan under inledningen av konferensens initiativtagare och hjärna, Thomas Madsen-Mygdal. I stället för att dela ut en t-shirt till alla deltagare, eller en laptopstrumpa, som förra året, blev det ingenting.
”Vi behöver inte mera grejer, vi behöver handling”.

Och redan innan första keynotetalaren drog de kollaborativa övningarna igång. ”Vad vill du göra, här och nu, idag, nästa vecka, i sommar?” frågade Madsen Mygdal, och efter tio minuter var anslagstavlan full av lappar.

Inledande Matt Webb, vd för Londonbaserade designbyrån Schulze & Webb, talade om behovet av se helheter och detaljer. Han kallade det ”macroscope” och tog som exempel en ny karta över Manhattan som de hade gjort där man både kan få ett grodperspektiv, och en vy över hela staden.
Problemet i många fall är att man inte kan se helheten om man är för nära, och inte ens hela om man står lång ifrån. Projektionen kallar de ”Here & there”.

”Det är som ett 100 kilometer långt rep, står du långt ifrån blir repet så tunt att det inte syns, står du nära ser du inte ändarna.”

”Och precis så är det med det finansiella systemet”, menade han.
”Inte ens de mest begåvade och duktiga i världen kan berätta en sammanhängande historia om varför bankerna gick under.”
Därför behöver vi en here & there-karta över det finansiella systemet.

Sedan jämförde han med månlandningen och de 100 miljoner mantimmar som amerikanerna lade ned på att få en gubbe på månen. Dagens motsvarighet är kanske Wikipedia, där människor lagt ned, tror jag, 100 000 mantimmar, på detta kollaborativa projekt.

Samtidigt har verktygen gjort att utvecklingen går mycket fortare. Vi kan både publicera, skriva, fotografera, filma och redigera världen själva. Vi vet hur de som tidigare satt på verktygen gör, och kan se igenom deras redigeringsmetoder.

Kraftfullheten i verktygen och den deltagande kulturen gör att det går att göra saker här och nu. Vi behöver inte vänta på att dagens JFK kommanderar fram en ny månresa. Frågan är bara vad vi vill göra.

Vad blir nästa månlandning? Nästa Wikipedia?

Jag tror så här: Det finns en känsla bland webbfolk i allmänhet och Rebootbesökare i synnerhet att det här med webbens möjligheter håller på att förändra allt. Att vi verkligen kan skapa en ny, bättre värld med de verktygen som nätet gett oss.
Frågan är om vi är redo att ta gripa den möjligheten, är vi redo att ta det ansvaret som det innebär?

Mediekrisen fortsätter till 2013

Ny svensk sökmotor. I veckan lanserades Spezify, något så speciellt som en svensk sökmotor för internet. Men, nej, de två herrarna bakom Spezify, Felix af Ekenstam och Per Persson, utmanar inte Google. Är du ute efter en viss specifik faktauppgift är Google oöverträffat.

Det Spezify gör är att presentera sökresultaten på ett rätt tjusigt grafiskt sätt, med bilder, videos, nyheter och blogginlägg blandat omvartannat. ”Inspirerat sök”, kallar grundarna det, och lite ligger det i det. Alla bilderna och videoklippen ger snabbt en överblick över det man söker efter som man inte alls får på Google. Sök på personer eller kända företeelser så ser du själv.

Och eftersom Spezify söker via inte bara Google utan även MSN, Yahoo, Ebay, Amazon och Twitter så hittade i alla fall jag en hel del bilder på både mig själv och vänner som jag inte visste fanns.

*****

Dagens nyhetsmöte var Öhrlings Pricewaterhouse Coopers presentation av sin årliga undersökning och prognos för medie- och underhållningsindustrin.
I korthet kan man säga att det blir uselt även nästa år, 2010, inte lika illa som i år, men vändningen kommer först 2011. Dessutom kommer vändningen ta tid, inte ens 2013 har marknaden återhämtat sig, räknat i reda dollar, till nivåerna före kraschen.

Efter PWCs presentation hölls en rätt trevlig paneldebatt där bland andra min chef Pontus Schultz deltog. Jocke Jardenberg sågar rapporten och referar debatten. The Jennie återger det viktigaste rätt bra.

Själv tänker jag lite på det Pontus säger om att vi i de traditionella medierna fortfarande inte fattat hur vi för dialogen med er läsare, hur vi samtalar med er. Och när jag senare idag får tillfälle att se ett nytt lysande TED-föredrag av Clay Shirky så inser jag hur rätt han har.

Distributionsmonopolet är borta och internet har för första gången skapat en många-till-många-plattform där alla kan prata med varandra och där de dessutom kan bilda grupper kring intresseområden, de nya lägereldarna.
Samtidigt sitter vi i pappersmedia och skriver, förvisso ofta bra, men fortfarande ARTIKLAR, som vi förväntar oss ska konsumeras som ett stycke text. Ett stycke text att ta in, bearbeta, smälta och fundera på. Punkt. När det läsarna är ute efter är samtalet vid lägerelden.
Många av oss vill gärna ha samtalet, men vi är ändå lite skraja över att släppa kontrollen. Vi vill bli arenan men vi är oförmögna att ta steget från den avsändarstyrda kommunikationen till den helt kollaborativt skapade. Vi vet helt enkelt inte hur man gör.

Är du som jag galet intresserad av sådana här frågor måste du bara ägna 17 minuter av ditt liv åt Shirkys tal. Jag kan ge några godbitar som fick mig att tappa hakan:

  • Under den senaste jordbävningen i Kina var Twitter den solklart första informationskällan. BBC, CNN, var långt senare, inte ens de seismologiska instituten visste om det före, DE fick informationen via Twitter 7 minuter före. Den kinesiska regimen fick informationen från sina egna medborgare, via Twitter. Sist det var en stor jordbävning i Kina tog det tre månader innan den kinesiska regimen erkände att det ens hade varit en jordbävning.

Då ska vi betänka att Kina har en av världens hårdaste internetcensurer, automatiska filter som ska stoppa medborgarna från att rapportera om obekväma saker.

Shirkys slutsats är lika enkel som genial:

”Så sent som förra årtiondet var större delen av den media som konsumerades producerad av professionella. Den tiden är förbi nu. Den kommer aldrig tillbaka.”
”I en värld där media är global, där det som förut var publiken i allt större utsträckning är med och skapar media, då handlar media mindre och mindre om att skapa ett budskap som konsumeras av individer, och och mer och mer om att skapa en miljö för att samla och underhålla grupper. Frågan är hur nyttjar vi detta medium på bästa sätt.”

Se hela talet nedan. Eller ladda ned det i din mobil och se det på väg ut till midsommarfirandet.

En historisk kväll på KTHs kårhus

Historiskt är ett slitet ord, men jag vet inte hur man annars ska beskriva det som hände i det gamla funkiskårhuset på KTH i Stockholm igår kväll.
Klockan kvart i tio går Rickard Falkvinge upp på scen, och håller ett av flera spontana peppande tal. Vallokalerna har bara varit stängda i fyrtiofem minuter, men redan då är segern så gott som klar:
”Exakt nu, mina vänner, börjar kapplöpningen ute i Europa om vem som ska upp vår politik.”

Han är en vältalig man, Falkvinge. Starka, tydliga ord, citatvänliga. Och med sin röst och sin rent fysiska storhet som person är det lätt att se varför han är ledare för ett parti. Han hörs och syns och är rapp i orden, helt enkelt.

Redan en timme tidigare, när jag precis har anlänt till Piratpartiets valvaka, är han uppe och talar. Han skålar och tackar valarbetarna, och berättar att de just då har 26 000 tittare på partiets livesändning på Bambuser.
”Och inte en enda av dem tittar för att övervaka dig”, avslutar Falkvinge och möts av jubel.

Det är tjockt med tv-kameror i kårhusets stora matsal. SVT, TV4, kvällstidningarna är på plats med sina webb-tv-satsningar, men också utländska medier. Jag pratar med dansk tv och brittiska Channel Four har en mycket brittisk ung reporter på plats.
Jag talar med honom och det verkar som om det som mest intresserar honom är om det här fenomenet med piratpartier kan spridas till Storbritannien, men det tror varken han eller hans fotograf det det kan. Men han är fascinerad över hur stor den här frågan har blivit i Sverige.

Det första stora jublet kommer direkt efter att vallokalerna har stängt. SVT:s valundersökning ger Piratpartiet 7,4 procent och ljudnivån är nästan öronbedövande. Fotoblixtrarna smattrar, videokamerorna rullar, alla hänger som i klasar över Falkvinges plats vid matbordet nästan längst fram i mitten, nedanför scenen.

När alla medier fått sitt lugnar det ner sig något. Jag hälsar på lite gamla bekanta, ett nytt jubel bryter ut när man tror att FI verkar bli större än Sverigedemokraterna.
Senare framkommer det att 14 procent av de som röstat på Piratpartiet kom från SD, och alltså bär sådana sympatier. Lite obehagligt, tänker jag.

Expressen kommer med segerlöpsedlar som delas ut, ”Piratpartiet till Bryssel efter valsuccé inatt”, lyder rubriken. Klockan är inte ens tio på kvällen, men att man kommer in känns nästan redan klart.
När så första prognosen kommer är jublet lite mer återhållet, kanske för att siffrorna nu är nere på 7,1 procent.
”Nu är det klart, vi får minst ett mandat, men vi hoppas fortfarande på två”, säger Rick Falkvinge.

Halv elva skålar Falkvinge med partiets toppkandidat, Christian Engström, i champagne på scenen. Lila tröjor delas ut och en ung svartklädd man svingar en mycket stor piratflagga uppe på scen. Engström tar till orda:
”Vi gjorde det! Tillsammans. Och det funkade!” jublar han.

Och det är ju faktiskt helt otroligt. Sådana som jag skriver dagarna i ända om hur fantastiskt internet är för att samarbeta, driva en fråga, för att göra sig hörd. Och här har vi det yttersta beviset på att det faktiskt fungerar.

Jag tittar ut i lokalen och ser allt annat än politiska valarbetare, det är unga, många svartklädda, många i partiets lila tröjor. En enda i vit skjorta och slips, Daniel, ansvarig för partiets valsedlar.

Falkvinge startade det här mer eller mindre som en kul idé för drygt tre år sedan, men tack vare enormt många engagerade frivilliga, som delat hans åsikt om hur viktiga integritets- och demokratifrågorna är, så har det lett ända in i EU-parlamentet. Valsedlar och kampanjmaterial har spritts via partiets sajt. Medlemmarna har fått mejl om att det och det valdistriktet behöver nya valsedlar, och folk har gått ut på gator och torg och fixat det.

Att detta har fungerat är sannerligen en seger för demokratin, för internet och för det öppna samhället.

Dessutom: Som jag skrev i fredags, politikerna har väldigt mycket sig själva att skylla för det här. För tre år sedan var det riksdagsval, då märktes knappt Piratpartiet. Sedan dess har vi haft FRA-upproret, den så förhatliga Ipred-lagen, som numera knappt allianspartierna själva vill stå för (i alla fall inte deras unga sympatisörer) och nu senast ett telekompaket som hotar att stänga ute unga från internet bara på blotta misstanken om något i sammanhanget så obetydligt som ett upphovsrättsbrott.

Det är de frågorna som gjort folk i allmänhet och unga i synnerhet upprörda. Tack vare de kom internet, övervakning och integritetet upp på den politiska agendan.

Framemot elva på kvällen är det bara skratt och fest på KTH. Kvällens två huvudpersoner skämtar med en lila liten partipiska, med klara anspelningar på Aftonbladets artikel från nu i veckan om partiledarens erotiska eskapader under valkampanjen. Studentkårens egen orkester spelar den inte helt rumsrena ”Theobald Thor” och dedicerar den till Christian Engström.
”Sånt där får de lägga av med om de ska in i riksdagen”, säger en bekant, som inte pluggat på KTH.

När jag ska åka hem möter jag den kommande Brysselresenären Engström igen. Han har varit borta på tv-huset men fastnat i kaoset kring Bruce Springsteen-konserten på Stadion, mittemellan KTH och SVT. Jag frågar vad han som en enda av över 700 parlamentsledamoter kan göra i Bryssel.
”Vi kan lära de andra, vio kan lyfta upp frågan. Det är inte frågan om hur vi kan rösta, hur många frågor i Bryssel avgörs av en enda röst? Men vi kommer finnas på plats och vi kan driva våra frågor därifrån,” säger han.

Finns det inte en risk för er att de etablerade partierna nu lär sig att integritetsfrågorna är viktiga, och tar över er politik, och så blir ni marginaliserade?
”Ha ha! Det är ju det vi vill! Om de gör det är det jättebra, men jag tror inte det går riktigt så fort.”

Politikerna har underskattat internet

Friheten på och makten över internet stod i fokus när jag ledde en debatt på IVA, Ingenjörsvetenskapsakademin igår. Politiker från mp, v, c och piratpartiet och en trio experter diskuterade problemet med dagens lagstiftning på nätet.

Slutsatsen var i mina ögon rätt tydlig: Politikerna förstår inte internet. Zaida Catalan, mp, sammanfattade det bra när hon berättade om hur svårt det är att ens få politiker över 40 år att ta ordet internet i sin mun. De förstår inte nätets natur, de förstår inte alla oss som lever våra liv online, som kommunicerar, jobbar, leker, umgås, roar oss, bråkar och blir kära online.
”För de är internet bara dagstidningar, mejl och så har man sin internetbank.”
Och därför blir det fildelning och Second Life när man pratar internet. För hela den generationen är internet fortfarande bara ett litet smart verktyg, som man kan hålla på plats i en liten låda.
Inte mer än så.

Och det är ju helt fel.

Denna brist på förståelse är det som i slutändan lett till att vi har alla dessa lagar som var och en försöker lösa ett litet tekniskt problem med nätet – piratkopieringen, ipred, FRA, telekompaketet, datalagringsdirektivet – i stället för att adressera helheten.
”Var är visionerna om internet?” efterlyste Katarina Renman Claesson, forskare i upphovsrätt och fick medhåll av Bo Dahlbom, professor, forskare och medlem i regeringens it-råd:

”Internet är mycket, mycket större än vad vi diskuterar just nu. Frågorna vi diskuterar är för små. Var är frågorna kring hur sjukvården, styrsystem, industrin och skolan använder Internet ? Varför har vi ingen vision kring detta? I Europa har alla underskattat internets betydelse och vår syn på vad som är integritet och juridik kommer ju förändras. Vi måste ha en positiv grundsyn och inte se det som ett problem.”
(Via Akenine.net)

Politikerna i panelen, som alla var mer eller mindre var för ett starkt integritetsskydd, skruvade på sig lite grand, men delvis med. Men hamnade ändå i tekniska diskussioner om hemligstämplandet av Acta, om formuleringarna i telekompaketets alla tillägg och Ipred.

Många pratade om Europakonventionen, och att både Telekompaketet och datalagringsdirektivet egentligen borde vara brott mot den. Erik Josefsson, vänsterpartiet, menade att Sverige borde kunna hänvisa till Europakonventionen för att slippa införa datalagringsdirektivet, som vi ju blivit stämda av EU för att vi inte infört.

Katarina Renman Claesson efterlyste en kontrollpunkt, en punkt där alla nya lagar både på svensk och EU-nivå stäms av gentemot Europakonventionen.

Den enda teleoperatör som ville ställa upp i panelen, TDC representerat av strategiansvarige Oscar Wenell, saknade också den politiska helhetssynen. För honom som företagare är det naturligtvis svårt att veta hur man ska ligga stora investeringar i framtida teknologier om man inte har en aning om hur rättsläget kommer se ut om fem, tio år. Nu ville inte Oscar Wenell säga det rakt ut, men det är uppenbart att det finns en stor risk att Sverige kommer att hamna på efterkälken om vi inte löser de juridiska oklarhete som fortfarande gäller online.

Och någonstans här sluts cirkeln, i mina ögon. Politikerna fattar inte nätet. De förstår inte hur viktigt det är för vårt samhälles utveckling. De förstår inte vad det skulle innebära om vi lät korkade franska idéer eller aggressiv lobbying från upphovsrättsindustrin bromsa upp utvecklingen.

Och det blir då alla jurister, tekniker och it-experters hemläxa: Vi måste visa på detta!
Ta fram siffror, data, på exakt vad det kommer betyda i färre antal nya företag, färre arbetstillfällen, lägre kunskapsnivå och minskade exportintäkter.

Det här är naturligtvis en mycket mindre viktig fråga än frågan om yttrandefrihet och det öppna samhället.
Men ekonomi och siffror är ju ett språk som politiker brukar förstå.

Eller så är det som Bo Dahlbom tror: Tack vare Piratpartiet och Rickard Falkvinge så kommer nu internetfrågan upp på den politiska dagordningen. Piratpartiet kommer få samma roll för internetfrågan som miljöpartiet fick för klimatfrågan.
”1985 röstade jag på miljöpartiet, trots att de stod för massor av saker som jag inte gillar. Nu är det en ny person som tagit den rollen”, sade han och pekade bort mot Falkvinge i panelen.

Bo Dahlboms råd till Falkvinge var att han i EU-parlamentet skulle göra som en känd romare
och avsluta alla sina tal i parlamentet med: ”För övrigt anser jag att Europa måste satsa på internet”.

Tänk om det vore så enkelt. Naturligtvis kommer det bli en stor fet smäll för de etablerade politikerna när nu Piratpartiet på söndag med all sannolikhet kommer in EU-parlamentet. Det kommer naturligtvis tvinga socialdemokrater och allianspartier (och då moderpartierna, inte deras ungdomsförbund), att ta itu med frågan.
Men jag är rädd för att det kommer krävas mycket mer.

Men att berätta det för politikerna på söndag är en bra start.
Gör det.

Se hela debatten

Debatten på IVA bambusades (filmades) och finns att se här på VA.se och på IVA.se.