Microsofts brist på innovation avslöjad

Microsoft kom med en katastrofal rapport i går kväll torsdag. Giganten i Redmond missade vinstprognosen med 1 miljard dollar.

Onlineannonseringen föll kraftigt, 14 procent, till 529 miljoner dollar. Men det stora problemet är att folk köper färre nya datorer.

Men det stora problemet är att kunderna inte gillar Microsoft senaste operativsystem Windows Vista.

I november är det tre år sedan Microsoft släppte Vista till företagskunder, men fortfarande har bara 12 procent av företagen inatallerat det. I stället föredrar man den förra versionen, Windows XP, eller så byter man till Mac. Det visar nya siffror från Forrester Research som borde skrämma Steve Ballmer och hans kollegor.

XP sitter fortfarande i hela 86 procent av världens företagsdatorer.

Sju av åtta persondatorer använder alltså programvara som är åtta år gammal. Och det i en it-värld där en enda leverantör totalt har dominerat marknaden under decennier. Det kan inte vara annat är ett gigantiskt underbetyg åt Microsofts innovationsförmåga.

Det senaste året har faktiskt Windows totala marknadsandel minskat, om än dock väldigt lite, från 96,8 till 96,2 procent. Mac OS andel har samma tid ökat kraftigt, från 2,7 till 3,6 procentenheter, alltså en ökning med hela 33 procent.

Därför är sätter Microsoft stort hopp till nästa version, Windows 7, som nu till slut är färdigt för leverans till slutkonsumenterna. I slutet av oktober kommer det finnas att köpa i datorer.

Nu hoppas Microsoft att 2010 kommer bli ett bra år för bolaget.

”Det här kvartalet markerar slutet på en av de svåraste perioderna”, sade Microsoft finanschef Chris Liddell under telefonkonferensen efter gårdagens rapport.

”I mina ögon är vi ett starkare företag idag än för ett år sedan, men vi måste lyfta till en helt ny nivå 2010.”

Det kommer dock inte bli så enkelt.

Enligt Benjamin Gray, analytiker på Forrester, kommer det ta tid innan företagen anammar Windows 7. Först vill man slippa de första varianterna, med mycket buggar. Gray räknar med att storföretagen börjar införa Windows 7 i slutet av 2010 eller början av 2011.

Dessutom har prispressen på pc gjort att Apple helt har tagit över premiummarknaden för datorer. En annan rapport från NPD uppger att nio av tio eller 91 procent av alla datorer dyrare än 1000 dollar kommer från Apple.

Det är en enorm ökning de senaste 18 månaderna. I början av 2008 hade Apple 66 procent av denna premiumdatormarknad.

Genomsnittspriset för en pc var i juni 515 dollar, för en Mac 1400 dollar.
Inte ens om man bara tittar på bärbara datorer ser det roligare ut för pc-lägret: då är snittpriset på en pc 569 dollar (netbooks borträknade) och för en Mac fortfarande 1400 dollar.

Och när själva datorerna kostar mindre och mindre blir det naturligtvis svårt at ta lika mycket betalt för programvaran i dem. Det som tidigare var en styrka hos Microsoft – att inte bygga egen hårdvara – har blivit en svaghet, om man ser till intäkter och marginaler. Apple bygger ju sina datorer självt, och får därmed del av vinsten på både program- och hårdvaran.

Nu ska vi inte räkna ut Microsoft helt. Bolaget har genom historien uppvisat en enastående förmåga att återuppfinna sig självt. Men den här gången kommer det bli svårare än någonsin. Frågan är om inte tiden och tekniken har sprungit ifrån Ballmer och hans sätt att driva it-utveckling.

Betalförespråkarnas obegripliga världsbild

Betaldebatten rasar som aldrig förr på nätet i sommar. Nu har det spritt sig från medie- och branschsajter in de breda folklagren. Svd och Expressen låter läsarna svara på enkäter om de kan tänka sig betala för nyheter och föga förvånande svarar 80-90 procent nej.

Mediekoncernen Stampen går ut och stödjer en ny teknik, ACAP, som ska kräva att innehållet på mediesajter låses in, men ändå blir indexeringsbart av Google. Financial Times chefredaktör tror att  inom ett år kommer ”alla” ta betalt på nätet.

Idag skriver DN en ledare som kanske är det dummaste jag läst i den tidningen på mycket länge. Johannes Åman föreslår en gemensam pakt mellan alla mediebolag för att kräva betalning av läsarna på nätet.
Sveriges största morgontidning tror alltså på fullt allvar att det skulle gå att låsa in information om det som pågår i vårt samhälle, och sedan kräva en inträdesbiljett av alla medborgare som vill ta del av den.

Det är så dumt att jag nästan satte kaffet i halsen när jag läste det. Skälen är flera.

1. Att å ena sidan hävda att journalistiken är viktig för samhället, och därför behöver särskilt stöd, och å andra sidan vilja låsa in dem och inte göra den tillgänglig för hela samhället rimmar i mina öron väldigt illa. Om DN nu är så viktig för att demokratin ska fungera, ska det då krävas en årsprenumeration tidningen för att kunna vara delaktig i demokratin? För i grund och botten är ju upphovsrätten legaliserad inlåsning.

2. Åman har dessutom inte begripit hur tekniken på nätet fungerar. Att ta betalt är idag ingen som helst teknisk svårighet, tusentals sajter har idag delar som är låsta för premiumkunder. Det svåra är bestämma sig för vad man ska ta betalt för, och här hopar ju sig frågorna för mediebolagen. Vilken är varan? Informationen? Texterna? Bilderna? Urvalet? Det personliga tilltalet? Ska man sälja styckevis eller prenumerationer?
Inga av dessa frågor berör Åman, och det är ändå här diskussionen måste börja, OM mediejättarna nu bestämmer sig för att börja med betallösningar.

3. Men även om man tycker det är etiskt riktigt och faktiskt kan komma fram till hur betalmodellen ska se ut så är det ändå helt meningslöst. För det kommer inte fungera.
DET KOMMER.
INTE.
ATT.
FUNGERA.
Att medieeliten idag inte kan förstå detta är för mig helt obegripligt, vi pratar ändå om folk med mångårig erfarenhet av medier och tidningar.

Skälet är enkelt: Det mediesajterna idag ägnar sig åt är att distribuera information. Och information sprider sig. Den går inte att låsa in.

Du kan inte få upphovsrätt på uppgiften att politiker X vill göra Y, eller att Britney Spears har sagt Z till W under sitt Sverigebesök. Tycker folk att det är viktigt så kommer det att komma ut ändå.

Det går inte ens rent tekniskt att skapa en artificell brist, det kommer bara leda till att någon annan rewritar nyheten. Eller skriver om den på sin Facebooksida.

Eller så här: Man måste skilja på innehåll och faktauppgifter. En nyhet är ofta en faktauppgift, och en sådan är väldigt svår att upphovsrättskydda; du kan inte skydda det faktum att politiker X har
gjort Y, tex. Däremot kan du skydda en lång text om varför/hur/på vilket sätt det gjorts.

Det Stampen kritiserar är Googles nyhetsaggregator, Google News, och den visar ju just faktauppgifterna, det finns inga långa texter där, och därmed blir den tjänsten per definition oantastlig. För övrigt är Google News knappast ett hot mot mediebolagens intäkter, Google tjänar inga pengar att tala om på den.

Stampen pratar om att deras texter lyfts ut ur sitt sammanhang, och att det är fel. Men då måste de visa att det stora värdet i deras texter ligger just i sammanhanget och inte i den enskilda
faktauppgiften. För tydligen resonerar läsarna inte så, eftersom de till viss del nöjer sig med att ta del av nyheterna som just faktauppgifter.

Alltså: Stampen förstår inte vad deras kunder vill ha. Man tror man säljer något annat än det kunderna betalar för. Göteborgsposten tror att det är sammanhanget man säljer, och det kanske man gör på papper, men på nätet är det inte så.

Uttryckt på ett annat sätt: På de flesta redaktioner som jag varit på pratar man om att det inte är ”information” som man skapar, eller säljer. ”Vi erbjuder ett unikt perspektiv, långa spännande reportage, kvalitetsläsning. Bla, bla, bla.”
Ändå är det hela tiden det vi producerar, nya faktauppgifter om nyheter som alla redan vet om. Har en mediesajt en nyhet om Zlatans flytt till Barcelona så har alla den inom minuter. Idag har de flesta sajter skrivit om Volvos katastrofrapport, att Johan Lindeberg lämnar sitt modeföretag, Zlatans kontraktsrykten och den nya FRA-utredningen. Det säger sig självt att ingen kommer att betala för ännu en smnabbt omskriven text om exakt samma sak.

4. Tid är pengar.
Det finns ett undantag till regeln om att det inte går att sälja information, det är när man lägger till tidsapekten. I finansvärlden är tid lika pengar av det enkla skäl att den som vet mest först kan sälja eller köpa i tid. Därför kan också börsinformationsbolag som Six sälja en information och dessutom ta vansinnigt mycket betalt beroende på hur mycket fördröjd den är. Femton minuter är standard, precis som börskurserna här på VA.se. Betalar man mer kan man få två minuter, en minut, trettio sekunder, fem sekunder eller till och med realtid. Klassisk freemiummodell, skulle Chris Anderson säga.

Därför fungerar det också för Wall Street Journal och kanske även Financial Times att ta betalt. För den målgrupp man riktar sig mot finns det också ett värde i att spara tid, att få rätt information i rätt tid på rätt sätt, överskådligt och fint.

Andrew Savikas har skrivit otroligt bra om detta i en lång bloggpost, ”Content is a service business”.

Folk köper tid, paketering, överskådlighet, exklusivitet, kändisskap, personliga relationer, och så vidare. Men INTE information (med undantag av affärsinformation).

5. För att få folk att betala för något måste det dels finnas en efterfrågan, dels ett direkt värde av varan man köper.
Dagstidningarna har i åratal kastat prenumerationer på oss läsare, för att de vill få fler läsare att erbjuda till annonsörerna. Alla har vi väl blivit uppringda av telemarketingfirman och fått veta att ”du får tidningen gratis, du betalar bara för distributionen.”
Läsarna har alltså ingensomhelst uppfattning om att det här skulle vara produkter som vi ens behöver betala för.

Vi i mediebranschen har länge trott att bara vi får läsarna till oss, så kommer annonspengarna. Nu är det lågkonjunktur och dessutom är annonspriserna på nätet för dåliga för att det ska gå runt.

En gång i tiden hade vi monopol både på informationen och distributionen. Nu har vi ingendera.
Informationen sprider sig självt som ett virus på nätet, och distributionen, ja det är ju nätet självt det.

6. Vad göra nu? Vi måste hitta en problembeskrivning.
Ett av de stora problemen är att mediaindustrin idag inte VET vad som är problemet. Det kryllar av analysera och tankar om varför det går dåligt. ”Vi måste ta betalt för vårt innehåll”. ”Google förstör allt med sitt sök”. ”Vi måste ha bättre annonser, som Googles”.

Men om vi överhuvudtaget ska kunna komma vidare måste vi förstå våra kunder/läsare. Varför läser de våra produkter? Köper dem? Vad driver dem? Vilket behov fyller vi i deras liv? Och det idag, inte för tio eller femton år sedan.

Som jag ser det är vi fortfarande kvar i analysfasen. Vi som tror på mediernas framtid även i en digital värld måste ta den debatten, vi måste argumentera för vår analys.
För det är ju inte som stollarna på DN, Stampen eller TU (förlåt Anna S) säger, att det allt går att göra som förut, bara vi får de tekniska verktygen. Världen har redan ändrats. Titta på senaste SOM-undersökningen, unga läser ju knappt på papper längre.

************

Tidigare idag intervjuade jag en entreprenör som tänker starta en ny bank. Han jämförde stor bankerna med de gamla flygbolagen, båda har suttit för länge och styrt, tack vare enorma inträdesbarriärer på deras marknader har de kommit undan utan att behöva vara särskilt innovativa.

För flygindustrin har allt detta ändrats, sedan Ryanair och andra lågprisbolag klev in på scenen. Sebastian Siemiatkowski tror att exakt samma saker kommer ske med bankerna. Gamla stora enorma tekniska apparater blir utkonkurrerade av små, moderna flyhänta.

Jag tror exakt samma sak kommer hända i mediebranschen. Inom kort kommer någon samla ihop ett begåvat team av tekniker, journalister, bloggare, frivilliga och icke-frivilliga, och på ett smartare sätt bygga ett helt nytt mediehus.
Det händer på papper för femton år sedan, det finns ingen anledning att tro att det inte skulle kunna ske online.

PS. Det finns för övrigt ännu ett bra skäl till varför ett öppet rapporterande på nätet slår låsta mediesajter med hästlängder: Konversationen. Niklas Strandh och Rosemarie Södergren skriver bra om det:

Digital PR: Prenumerationsmodellen är död
Bloggtidningen: DN föreslår en massiv mediefront för att tvinga fram betalning för nyheter på nätet

Med vinst i sikte

Googles videosajt Youtube är på väg att kunna visa vinstsiffror. Och det tack var två typer av annonser som Google tidigare hävdat inte alls fungerar online.
”Vi har gjort våra översyner och något fundamentalt har förändrats. Det är helt nytt om man jämför med för bara tre månader sedan”, säger sökjättens vd Eric Schmidt i en intervju med Financial Times.

Att få den populära videocommunityn Youtube att kunna bära sina kostnader har varit en av Googles stora utmaningar på sistone. Bolaget köpte sajten för hela 1,65 miljarder dollar för två år sedan men har sedan dess mest sett pengarna rinna iväg iform av dyra driftskostnader för bandbredd och lagring. Exakt hur stora förlusterna har varit har det spekulerats mycket om. En analys från Credit Suisse beräknade förlusten till 470 miljoner dollar på årsbasis, en annan från onlinevideokonsulterna Ramp Rate till beskedliga 174 miljoner dollar.

Ironiskt nog är det inte Googles vanliga, ”smarta”, sökannonser som fått sajten att ingång intäktsströmmarna, utan helt vanliga bannerannonser och prerolls, relkamfilmer som visas innan besökarna får se videorna på sajten. Två annonsformat som Google tidigare uttryckt tvekan kring föratt de skulle vara störande och inte lika effektiva som riktad reklam, som sökannonser. Studier som Google gjort visar att folk är mer beredda att stå ut med annonser om de får se ”professionellt” innehåll.

Min analys: Vi som jobbar med nätet tror ofta att framtiden ligger i moderna, smarta lösningar. Men ofta springer vi lite för fort, även undertecknad. Såväl den stora breda massan som annonsköpare hinner inte med, utan väljer enklare, förvissa dummare, men ändå beprövade lösningar, lösningar som ofta ställer lägre krav på användaren och i det här fallet annonsören.

I Sverige kan vi se en liknande diskussion, fast ett steg efter. Många förespråkare hyllar rörlig bild på internet, och videoannonser kring detta. Men marknaden är tyvärr inte riktigt framme där ännu, annonsköparna är mer tveksamma, utan väljer i stället en traditionell bannerkampanj för sin reklamkampanj.

Jag tror vi måste låta utvecklingen ta den tid den tar. Om vi talar om sajter och reklam riktade till stora breda målgrupper måste folk hinna förstå vad det är, men när de väl gjort det kan man gå vidare och skapa mer avancerade annonsformat. Det tar tid, vilket kan vara rätt frustrerande, men likväl är det dit utvecklingen pekar. Youtubes dumannonser är bara början.

Yahoo-Microsoft nära annonsaffär

Den haverarade jätteaffären mellan Yahoo och Microsoft kan nu, sent omsider bli av, även om detnu inte handlar om ett rent uppköp utan en affär inom områdena sök och annonsförsäljning. Det rapporterade ansedda bloggaren Kara Swisher på All Thingd Digital förra veckan och refererade bland annat till att ett antal toppchefer på Microsoft flugit ned från Redmond till Silicon Valley för att slutföra förhandlingarna med Yahoo.

Både Yahoos nya vd Carol Bartz och Microsofts vd Steve Ballmer har också offentligt bekräftat att samtal förs, även om de i dagsläget inte vill kommentera någonting.

I januari förra året Microsoft lade ett fientligt bud på Yahoo då värt 47,5 miljarder dollar. Efter en hel vår och sommar av förhandlingar haverade samtalen helt. Finanskrisen under hösten har sedan tärt rejält på värdet på Yahoo och grundaren och vd:n Jerry Yang tvingades till slut avgå från sin post.

Nu talas det inte längre om ett uppköp utan tanken är i stället att slå ihop bolagens sökmotorer och tillhörande annonsförsäljning. Det mest troliga är att Yahoo outsourcar hela sin sökdel till Microsoft. Det skulle spara enorma kostnader för båda bolagen och ge Microsoft tillgång till Yahoos stora publik för att sälja sökannonser. Yahoo och Microsoft kämpar tappert på sökmarknaden mot dominanten Google. Enligt de senaste siffrorna från Comscore för juni har Google 65 procent av den amerikanska sökmarknaden, Yahoo 19,5 procent och Microsoft endast 8,4 procent.

Microsoft har dock fått lite bättrat självförtroende sedan nya sökmotorn Bing lanserades i maj, som fått gott mottagande av såväl branschbedömare som användare.

Enligt ryktena kan en affär vara klar så snart som denna vecka. Uppgifterna fick Yahooaktien att stiga i fredags, men kursen 16,79 dollar, är fortfarande långt ifrån de 31 dollar Microsoft erbjöd förra vintern.

En av de som stödjer en affär är företagspiraten Carl Icahn, som äger 5 procent av Yahoo och tog plats i styrelsen förra året.

Min åsikt: Jag tror fortfarande inte att en affär med Yahoo är lösningen för Microsofts problem på nätet. Men med de ständigt minskande marknadsandelarna för båda bolagen, och de kostnader det innebäratt driva och utveckla tekniken bakom sök och sökannonser, så känns en sammanslagning av sökmotorerna som ett helt nödvändigt som naturligtvis borde ha gjorts för länge sedan.

När släpps folket in?

Det har gått en vecka men innan jag helt går in i sommarledighetens sköna barfotaliv måste jag sammanfatta förra veckans Rebootkonferens. Jag tror nämligen att den signalerade att något stort är på gång.

Sent på fredagkvällen, när efterfesten nere i Köpenhamns slakthusområde höll på att stänga och Rebootarna drog sitt lilla mobila soundsystem i en barnvagn till nästa partyadress hittade jag kanadensaren Mark Kuznicki, som driver politikprojektet Changecamp. Han sammanfattade hela känslan i en enda mening:
”Det finns en ny kraft, en ny rörelse i samhället, den har ännu inte någon tydlig ideologi, ingen ensam ledare, men bubblar omkring, den finns överallt, och den går inte att inordna på en höger-vänster-skala.”

Jag tror det är precis så enkelt. Och så stort.
Det engagemang, den kraft som finns bland de unga och även gamla på nätet, den är på väg in i samhället. Vi har sett det med Piratpartiet i Sverige, men det är mycket större än så. Det kanske är som Anders Mildner skriver i Svd att det är den nya 68-rörelsen.

Det känns som att tiden är rätt nu. Dagens politiska system har visat sig helt inkapabelt att ta hand om de kriser som drabbat oss på sistone: finanskris, banker som måste räddas för att samhället överhuvudtaget ska kunna fortsätta existera, gigantiska gamla industrier som vägrar anpassa sig till en ny verklighet (jag tänker närmast på transport-, medie- och underhållningsbranscherna), en klimatfråga som är på väg att explodera i vårt ansikte, och så på det en mängd av frågor om integritet, jämställdhet, personligt ansvar, delaktighet och internationalisering som idag bara lämnas hängande i luften. Politikerna vågar knappt ta i dem, de går inte riktigt in i deras höger-vänster-modell.

Samtidigt har vi, vi som antingen vuxit upp med eller lärt oss älska internet, lärt oss ett helt nytt sätt. Det går att göra saker på ett annat sätt. Tillsammans. Det går att diskutera och komma framåt. Det går att gå från ord till handling utan vare sig kapital, namn eller rätt ingångar.

Verktygen finns där. Tekniken är så kraftfull. Man behöver inte vara programmerare för att samla en grupp människor för en sak på nätet.

De människor som idag har lärt sig kommunicera och vara delaktiga på nätet kring frågor som engarerar dem, de kommer inte nöja sig med mindre i livet utanför webben. För oss handlar det inte längre om datorer, internet och teknik. Det handlar om vilket samhället vi vill ha. Att vi bryr oss om FRA, Ipred, Telekompaketet, bisarra piratdomslut eller för den delen Liza Marklunds skarvande med sanningen är bara början. Folk som har lärt sig att det går att påverka via nätet kommer aldrig att nöja sig med mindre, även när det handlar om politik, arbetslöshet och Sveriges framtida tillväxtmöjligheter.

I Almedalen pågår just nu årets största politiska spektakel. Tusentals politiker, medie- och pr-folk glider omkring mellan formella och informella möten för att lobba för sina frågor. Nu ska jag med all rätt erkänna att jag inte varit på plats, men åtminstone utifrån medierapporteringen verkar medborgarperspektivet helt saknas.

Hela den politiska apparaten är fortfarande fast i samma tanke om att ”vi ska driva våra frågor, när vi sedan får stöd för dem ska vi genomföra dem”. Folket, medborgarna, målgruppen för frågorna är bara en passiv mottagare. Det är fortfarande producent och konsument. Sändare och mottagare. Samma gamla kommunikationsmodell, trots att åtminstone alla som är under 40 borde veta att webben är i full färd med att avliva den.

På Reboot såg vi flera exempel på detta. En kanadensare som skapar helt nya demokratiska fora med onlinecommunities som går från nätet till det fysiska mötet. Danskar som på plats frågade Rebootbesökarna om vilken politik de ville ha och fick en hätsk diskussion som svar. Nya sätt att öppna upp regering och myndigheter.

Britten Lee Bryant talade om behovet av en helt ny historieskrivning, nästan ett nytt språk, för att vi i nätgenerationen ska kunna skriva vår egen historia utifrån hur vi ser världen, inte en 1900-tolkning av vår värld. Och han skriver, helt briljant, om behovet av en helt ny syn på politik i The Independent.

”Vårt samhället kan styras både bättre och billigare om vi låter folk vara en del av lösningen, snarare än passiva ”konsumenter” av tjänster, och som bara byter ut sina representanter vart fjärde år eller så. Vi måste se regeringen som en möjliggörare, eller en kraftförstärkare som kan utnyttja energin och resurserna från vanliga människor för att förbättra styret och leveransen av samhällstjänster.”

Dagens politiska partier måste reformeras totalt om de ska ens finnas kvar om några år. I stället kommer vi få kluster av individer som vi agerar som en sorts möjliggörare, som tar ansvar för genomförandet av en viss fråga, och som GER ansvar åt helt vanliga människor för genomförandet. Ett samhälle där vi gör saker tillsammans för att vi tror på dem, inte tillsätter en utredning med en massa så kallade experter som ska ta reda på hur det ska göras. Utan som, precis som vi gör på nätet, börjar, testar, tar emot feedback, gör om och itererar fram en bättre lösning. Inte kastar paj och bråkar om procentsatser i försäkringssystem, utan löser saker tillsammans, konstruktivt, på riktigt.

”Kanske är det sista året som Almedalen är så här styrd av alla lobbygrupper och etablissemanget, kanske har det ändrats redan nästa år”, sade någon på väg hem från Reboot.
Jag kan bara hålla med i den förhoppningen.

*********

Dessutom, här är några internettrender från Reboot:

  • Deltagarkulturen kommer sprida sig bortom webben. Politiken är bara ett exempel. Men nätets möjlighet att snabbt samla människor för att genomföra saker är oöverträffat, och de delar av samhället som inte inser detta kommer att få betala högt för det.
  • IT-avdelningarna måste bort. Så mycket av innovation hindras idag av att it-avdelningarna tillåts säga stopp. Svenska banker dras med it-system från 70-talet som kräver tusentals anställda att sköta om, när det idag går att bygga exakt samma – och mycket bättre, flexiblare – system för ett spottstyver. Svenska storföretag skulle spara tiotals miljoner om man bytte ut de dyra programpaket från exempelvis Microsoft som de flesta idag använder mot gratisalternativen på nätet.
  • Riskkapitalet får en mindre, men kanske lite annorlunda roll. Alla pratar om bootstrapping, att starta sitt företag utifrån ingenting, kanske ett avgångsvederlag på några månader, en laptop från svärmor och ett kontor i köket. Tekniken är så billig och det går att hyra in allt man behöver. Vill man sedan lansera en fungerande affärsidé på bred front kanske man behöver pengar, men först av allt måste du bevisa att din idé överhuvudtaget håller.
  • Open source-tänkande kommer sprida sig bortom programmering och internet. Det finns så mycket kunskap och information som går att samla in på frivilligbasis. På Reboot demonstrerades ett kartprojekt där folk cyklade omkring med GPS:r och samlade in kartdata. Resultat blev snabbt mycket bättre och mer korrekt än Google Maps.

Glad sommar på er!