När jag debatterade med Monique Wadsted

Efter mitt inlägg igår om Pirate Bay blev jag inbjuden att diskutera avstängingen av Pirate Bay med filmbolagens advokat Monique Wadsted i TV4:s Nyhetsmorgon. Se debatten nedan.

Efter debatten frågade jag Wadsted omhur långt hon anser att det här medhjälpsansvar egentligen sträcker dig. Jag länkade ju i ett blogginlägg häromdagen till en sajt som i sin tur länkar till alternativa till piratsajter, begår jag ett upphovsrättsbrott då? Jag vill ju driva en debatt om det här.

”Ja, medhjälp till medhjälp till medhjälp är ett brott”, svarade hon.

”Men, det är väl inte olagligt att länka?” hävdade jag. ”Lite längre än så har vi väl kommit?”

”Oj oj oj, det blir svårt, ska vi prata om länkning blir det väldigt komplicerat.”

Sedan rusade hon iväg.

—————

Uppdaterat 23:04:

Jag skrev tidigare i det här inlägget att Wadsted hade fel om Lagen om elektroniska anslagstavlor. När jag nu lyssnar igenom debatten igen inser jag att det beror på ett missförstånd. Wadsted säger visserligen rent ut att ”det finns andra lagar som medför en uppsiktsskydlighet för operatören, och det gäller till exempel lagen om elektroniska anslagstavlor.” och det är ju fel. Men sedan förklarar hon att hon egentligen menar webbhotellen, inte internetoperatörerna. En felsägning som ledde till att jag tolkade henne fel. Jag kan bara beklaga.

Wadsted vill också gärna förtydliga att  hon inte ”vill springa ifrån” diskussionen om länkning, vilket inte alls var det jag menade. ”Det är en fråga som inte går att svara generellt på och måste bedömas från fall till fall”, förklarar hon.

——————

Avslutningsvis vill jag bara lägga till det jag önskade jag hade sagt i tv-soffan, om vilken sorts brottslighet vi vill beivra på internet. FIlmbolagen och deras jurister bryr sig naturligtvis inte om det, men i ett bredare perspektiv tycker jag det blir ett problem när det blir de med pengar som får styra över vad som får förekomma på webben och inte. Har du pengar kan du jaga de som gör det du ogillar, men om en liten enskild bloggare. person eller företagare råkat ut för otrevligheter på webben (jag känner många som fått sitt material stulet eller sitt varumärke placerat i otrevliga sammanhang), de har oftast inte resurser att driva de frågorna.

Uppdaterat 2:

Efter debatten intervjuades jag av TV4 domen. Det resulterade i följande klipp.

”Dags att ingripa, Reinfeldt”

Jag måste säga att jag blev rätt förvånad över tingsrättsbeslutet att tvinga en internetoperatör att koppla bort Pirate Bay från nätet, som kom igår. Här har vi haft en vår med mycket het debatt kring internet, integritet och yttrandefrihet. Vi hade ett val till EU-parlamentet där öppenheten och allas rätt till tillgång till internet seglade upp som en av de viktigaste valfrågorna. Vi hade en het debatt om Telekompaketet i EU och svenska parlamentariker som i sista stund lyckades stoppa ett förslag som äventyrade enskilda medborgares integritet.

Vi har hela tiden trott att det stora hotet mot vår integritet och öppenheten på internet har kommit från Europa och andra länder. Eller möjligen från FRA.

Så går en svensk tingsrätt och gör allt det här. Med stöd av svensk lag, i alla fall har tingsrätten tolkat det så.

En internetoperatör är alltså ansvarig för det som transporteras i dess kablar. Vi har helt plötsligt frångått principen om ”mere conduit”, som ju var ett av de riktigt otäcka hoten med Telekompaketet.

Det är en mycket märklig lagtolkning, då borde teleoperatörer göras ansvariga för brott som begås per telefon och vägverket för bankrånare som flyr i bil. Eller tryckerier ansvariga för olagligheter som trycks på papper, vilket ger en obehaglig bismak med tanke diskussionen kring Aftonbladet och deras konflikt med Israel.

Jag läser tingsrättens beslut här nu på morgonen och det framgår mycket tydligt att internetleverantören anses skyldig till medhjälp till upphovsrättsintrång, och därför måste upphöra att ”fortsätta medverka till upphovsrättsbrott”. Black Internet måste alltså inte koppla bort Pirate Bay, utan det räcker med att de ser till att de i stämningen angivna skivalbumen och filmerna inte fortsätter att spridas via deras kablar. Operatören åläggs alltså att filtrera bort hundratals torrentfiler från Pirate Bay, något som naturligtvis utifrån ett operatörsperspektiv är helt omöjligt, och därför tvingas man koppla bort hela sajten.

Hur långt kan man egentligen dra det här med medhjälp? Och medhjälp till vad – vi pratar ju knappast om grov brottslighet, det hela handlar om brott mot den ekonomiska upphovsrätten.

Men det finns ännu mer konstigheter i beslutet.

I våras krävde skivbolagen Sony, EMI, Universal och Warner att tingsrätten skulle förbjuda Pirate Bays företrädare, Fredrik Neij, Peter Sunde och Gottfrid Svartholm Warg, med hot om vite, att fortsätta tillgängliggöra ett visst antal skivor via Pirate Bay. Skivbolagen krävde ett interimistiskt beslut på detta, fick dock avslag och överklagade till hovrätten som inte beviljade prövningstillstånd.

I juli kom filmbolagen in med ett liknande yrkande, men passade samtidigt på att även ge sig på nästa led i kedjan, internetoperatören som levererar internetkapacitet till Pirate Bay. Och faller det sig så enkelt som att eftersom Sunde, Neij och Svartholm Warg inte gått att nå för stämning, så kan tingsrätten inte gå vidare i stämningen mot dem. Men eftersom Black Internet varit tillmötesgående och svarat på tingsrättens frågor, då blir man medskyldig och åläggs att som operatör koppla bort källan till det upphovsrättsskyddade materialet från internet.

Jag tycker det är beklagligt att tingsrätten fattat detta beslut och det är hög tid att regeringen och Fredrik Reinfeldt tar bladet från munnen och förklarar vad han egentligen menade med sitt uttalande inför förra valet om att ”vi inte ska jaga ungdomar”.

  • Är det rimligt att internetoperatörer ska tvingas ansvara för vad som passerar i deras kablar? Är vi inte farligt nära censur då?
  • Är det rimligt att privata företag som i detta fall får agera poliser, och driva sina egna fall i svenska domstolar? Finns det inte mycket mycket värre saker vi vill få bort från internet då? Ingen operatör har såvitt jag vet blivit dömd för att tillhandahållit bredbandskapacitet till personer som sysslat med hets mot folkgrupp, barnporr eller knarkhandel.
  • Borde det inte krävas en lagakraftvunnen dom innan man börjar stänga av folk från internet?
  • Hur ska svenska internetoperatörer hantera det nya ansvar som kravet på kontroll över sina kunder innebär?
  • Och till sist, min gamla käpphäst: Hur mycket energi ska vi som samhälle och rättsstat lägga på att reglera och övervaka det som sker på nätet? Är det inte bättre att uppmuntra allt det positiva som sker på webben, ge stöd till nya kreativa affärsmodeller och inte försöka tro att vi lever kvar i ett 1900-tal där staten och företagen kan ha kontroll över allt. För vi vet ju för väl vilken sorts samhälle det leder till

Uppdaterat: Även forskare delar min rädsla och tvekan inför domen. Läs gärna vad Daniel Westman, forskare vid Stockholms Universitet tycker.

Havererad Pirate Bayaffär förändrar ingenting

Efter helgens avslöjanden i Svd är det väl ingen längre som tror att Pirate Bayaffären kommer att genomföras. Inga pengar, bluffar om bud som aldrig existerat, ständiga styrelseavhopp, misstankar om insideraffärer, skatteskulder… jag som kallade GGF:s Hans Pandeya för innovativ får väl äta upp det idag. Lite väl innovativ och kreativ kanske man kan säga.

Det enda hela den här historien visar är att piratkopieringen hela tiden kommer hitta nya vägar. För medan Pandeya har drivit på affären genom spekulativa uttalande i medierna har piraterna själva planerat för en framtid utan Pirate Bay, där andra sajter tar över rollen som navet i fildelningscirkusen. Precis som Pirate Bay dök upp som ett alternativ till fildelningsprogrammet DC++ i början av 00-talet, som ersatte Kazaa, som ersatte Napster…

Oavsett hur det blir med GGF:s köp av Pirate Bay är det helt klart att de nuvarande ägarna, eller i alla fall frontfiguerna Fredrik Neij, Gottfrid Svartholm Warg och redan avhoppade Peter Sunde, att de inte är intresserade av att fortsätta driva sajten. Pirate Bay ägs idag formellt, enligt de själva, av det mystiska bolaget Reservella registrerat på Seychellerna. Men de har alla tre aviserat att de vill gå vidare till nya projekt.

Efter en enkel sökning på internet hittar jag inte mindre än 25 småpirater på tillväxt, redo att axla kaptensbindeln i fildelningsvärlden. Torrentfreak listar 25 alternativ för den som vill tanka gratis film och musik, där föga förvånande nummer 25 på listan är ingen mindre än Google.

För det är ju så enkelt det är. Det enda som behövs för att sprida filer på nätet är en tracker-server, en torrentfil som pratar med den och en sökmotor för att hitta rätt.
Dessutom har en kreativ fildelare redan satt upp en komplett kopia av Pirate Bay, med alla dess över 800 000 länkar till mestadels icke godkänt upphovsrättsskyddat material.

Frågan idag är snarast vilken av alla dessa sajter som kommer locka de unga mediekonsumenterna.

Vad gäller Hans Pandeya och GGF är jag idag mest nyfiken på hur han ska svara på frågorna när allting havererar på torsdag, när det påstådda uppköpet av Pirate Bay ska genomföras. Han har redan börjat mumla om att kritiken mot honom och hans företag skulle vara en planerad komplott.

”Allt kommer samtidigt och är koordinerat. Det är ingen slump, det är för mycket. Jag tror att det är en orkestrerad attack av en grupp som har lagt ett konkurrerande bud” (Svd 24 aug)

Trovärdigt? NOT.

”Därför floppar nya Pirate Bay”

Hans Pandeya och Global Gaming Factory har berättat lite mer om hur det nya, lagliga Pirate Bay ska se ut. Betalväggar, t-shirts och rabatter för de som delar med sig av sitt bredband är det nya konceptet, liksom att upphovsrättsägarna ska få full koll över materialet på sajten.

Bloggare och bedömare sågar med all rätt konceptet som naivt och ogenomförbart.

Jag kan ändå inte låta bli att bli lite imponerad över Pandeyas idéer. I stället för att göra en enkel musik- och underhållningstjänst finansierad med reklam och medlemsavgifter går han ett steg längre och hittar nya intäker och nya affärsmodeller. Idén med en musik- och nöjescommunity där konsumenterna också är deltagare och spridare av innehållet, och där pengarna flödar i olika strömmar, det har vi sett förut.

Men hittills har det alltid fallit på de stora jättarnas ovilja att vara med. Just det problemet har ju Pandeya löst genom att utgå från en plattform där allt material redan finns, om han nu som han säger lyckas behålla det.

Så idén är inte så tokig. Tanken är god.

Man skulle kunna säga att Hans Pandeya är mycket mer visionär än Spotify med sina idéer om kringförsäljning och bandbreddsdelning. Spotify är trots allt bara ett program för lyssna på musik med hittills två väldigt enkla affärsmodeller: Freemium & annonser. Pandeya vill ju faktiskt prova hela nya idéer, och det tycker jag han ska ha cred för.

Sett ur det perspektivet skulle man kunna tro att framtiden ser ljus ut för Pandeya och hans globala spelfabrik.

Men han kommer ändå med all sannolikhet misslyckas, och det av två skäl:

  • 1. Genomförandet, själva upplevelsen av tjänsten.
  • 2. Varumärket, trovärdigheen

Genomförandet har ju varit den stora anledningen till att Spotify gått så bra. Det är en tjänst som man gillar direkt, man vill bara surfarunt mer och mer bland musiken, det går ruskigt snabbt, man hittar nya associationer och ny musik hela tiden. Den är nästan beroendeframkallande. Precis som med Iphonen, som det sägs, ”med andra mobiler KAN man surfa på nätet, med en Iphone VILL man göra det.”

Jag har alltid hävdat att en stor del av framgången för teknik och tjänster på webben handlar om genomförandet, och det in i minsta detalj. Ofta kan det vara en liten grej som avgör om man gillar en tjänst eller ej. Just detaljrikedomen och passionen kring att bygga en sajt eller webbtjänst så bra ner på minsta pixel och databasanrop, det är ofta det som skiljer framgångarna från misslyckandena.

Och på den punkten är ju faktiskt Pirate Bay rätt dåliga. Sajten är inte speciellt snygg, det skrivs mycket konstigheter i kommentarena kring torrents, har man inte de rätta tekniska kunskaperna är det svårt att veta vilka videofiler som är de rätta när man letar efter en film eller ett tv-program. Den är helt enkelt inte särskilt användarvänlig.

Nu säger Pandeya att han ska koppla på system som plockar bort torrents som upphovsmännen inte godkänt och skapa ett system som slussar pengar tillbaka upphovsmännen. Om detta ska fungera bra krävs det en otroligt avancerad plattform, och att bygga den, lägga på en betalvägg och sedan samtidigt göra sajten mycket mer användarvänlig, ja det är helt enkelt en väldigt stor utmaning. För Spotify tog det flera år att bygga upp plattformen till det den är idag, ingenting pekar på att det skulle bli enklare eller gå snabbare för det nya Pirate Bay.

Genomförandet kommer alltså bli svårt.

Men ännu svårare kommer det bli att positionera om varumärket Pirate Bay, det varumärke som hela den här affären bygger på.

Idag står Pirate Bay för uppkäftighet, trots, olagligheter och total frihet. En spark i r-ven på mediejättarna. Ungdomarnas eget digitala Christiania.
Men med de värdeorden går det inte att bygga en betaltjänst, det säger sig självt. Och framför allt inte få med sig film- skiv- och spelbolagen på tåget. Utan nu måste varumärket omprofileras så det står för underhållning, glädje och en juste attityd mot medieägarna. Helt om, alltså.
Och den förändringen kommer naturligtvis inte ske i ett vingslag.

Så frågan är om inte Pandeya hade lyckats bättre om man startat från skratch, kanske med den teknik som man ska köpa, men sedan skulle lägga de 60 miljonerna på att köpa trafik i stället för en piratsajt. Nu kommer han i stället få en gigantisk svekdebatt från Piratebayfans på halsen.

Dessutom kommer med all sannolikhet någon annan sätta upp ett nytt Pirate Bay, under nytt namn drivet av nya, lika olagligt och oövervakat som dagens. Sajten ligger ju numera ute som ett enda komplett arkiv för den som vill kopiera den.
Piraternas uppfinningsrikedom fortsätter att överraska.
Och en kreativiteten är kanske den allra största utmaningen, för både Hans Pandeya, Spotify och medieindustrin.

Nu spricker bubblan

Ju mer jag skriver om internet och hur det förändrar befintliga affärsmodeller, desto mer hör jag Clay Shirky eka i mitt bakhuvud: ”Vi står inför 50 år av kaos”.

Imorse diskuterades det Spotifys ersättningar i SVT:s morgonsoffa (inslaget börjar 6:40 in i klippet). Artisterna får för lite betalt, var vinkeln, bara 0,24 öre per streamad låt, enligt Torny Gottberg från oberoende distributören Border Music. Samma argument som Magnus Uggla förde fram förra veckan.

Kruxet är bara att artisterna får mer betalt när deras låtar spelas på Spotify än när de spelas i radion, problemet är att folk jämför uppspelningar med köp, alltså nedladdningar från exempelvis Itunes. Emanuel Karlsten har grävt fram lite mer fakta.

Men frågan är väl snarare hur många lyssningar av alla lyssningar totalt står Spotify för. Jag tror nog den siffran, trots all hajp, ändå är rätt låg. Inte minst om man inkluderar radio också. Och då är det knappast rimligt att Spotify ska stå för en särskilt stor del av artisternas intäkter heller.

Samtidigt avslöjas mer och mer om hur pengarna från Spotify faktiskt fördelas. Jocke Jardenberg har via lite insideinformation kommit fram till att ungefär fem kronor av de 99 han betalar varje månad för premiumversionen av tjänsten landar i artisternas fickor, resten går till Spotify och skivbolagen.

För många är det här naturligtvis djupt chockerande. Dels för att man tycker artisterna borde få bättre betalt, dels för att man inte vill att pengarna ska fastna på vägen till dem.

Visst ska artisterna få betalt, men vad är det som säger att 0,24 öre per lyssning är för lite? Självklart ska Magnus Uggla och alla andra få välja själva om deras låtar ska finnas med på Spotify, men frågan är om Uggla tjänar mer på att sälja downloads än strömmande låtar. Skivbolagen själva, i morse i form av Per Sundin, vd på Universal, säger sig få mer intäkter via Spotify än Itunes, vilket bara kan tolkas som att gratismodellen eller en fast månadsavgift lockar tusen gånger mer än pay-as-you-go-modellen på Itunes. För vissa stora kända artister kanske downloads och att sälja cd på Statoil fortfarande kan ge mer, men för nya oetablerade kan möjligheten att bli upptäckt vara mycket mer värd.

Med tanke på lyssnarnas omtanke om artisterna är det inte frågan om kanske till och med donationer kommer komma upp som en alternativ ersättningsmodell. ”Gillar du den här, skänk en tia, det dras direkt från din mobil.” Man kan tänka sig spännande topplistor med lyssnarnas favoriter, de som vi tipsat flest om. Klickfester, där folk toklyssnar på vissa artister för att stödja dem och ge dem några kronor. Om Spotify håller sina löften och öppnar upp sitt programmeringsgränssnitt kan det här bli en helt ny värld för musikälskare.

Men den tanke som ligger kvar i mitt huvud efter morgonens debatt är ändå den om den stora förändringen. Kaoset. Tack vare Ugglas utspel och Spotifys framgångar är att diskussionen om ersättningar, upphovsrätt och skivbolagen äntligen är igång.
Äntligen kommer skivbolagens ersättningsmodeller till artisterna ut i ljuset.
Äntligen fördjupas diskussionen om upphovsrätt.
Äntligen kommer vi förbi den banala ”betala eller inte betala”, eller piratkopier-eller-inte-argumentationen.

Och den här nya transparensen det innebär, den kommer slutligen skaka om hela musikbranschen. Förändra den i grunden.

För hur gärna skivbolagen (och Spotify som förmodligen är bundna av sina avtal med dem) än vill kommer de inte kunna lägga locket på den här gången. Siffrorna kommer sippra ut, tillräckligt många insiders och artister kommer läcka. Och då kommer fler och fler kunna se vad skivbolagen egentligen bidrar till i den musikaliska näringskedjan, till slut tvingas de omdefiniera sig själva för att överleva. Ska de vara marknadsföringsmaskiner? Talangscouter? Eller kanske mest ”banker” för fattiga begåvningar?
Artister kommer hoppa av sina storbolag och skriva avtal direkt med Spotify.
Artister kommer hoppa av Spotify och sälja sin musik själva. Starta sina egna Spotifys.
Nya affärsmodeller kommer pröva, misslyckas och omstöpas. Med all sannolikhet kommer Spotifys egna betalmodeller göras om både en och tre gånger innan det här är över. Det kommer bli en otroligt fragmenterad, splittrad värld.

För Spotifys del kvarstår den stora utmaningen: Att visa att man har en fungerande hållbar affärsmodell för artisterna.
Jag tror nivåerna till artisterna måste upp på sikt, men jag tror också de stora spelarna är medvetna om att Spotify befinner sig i en uppbyggnadsfas, och att om man lyckas knipa åt sig en stor del av musiklyssnandet finns en möjlighet att dels öka arvodena längre fram, men också koppla på fler intäktskällor. Har man väl lockat in musikälskarna i en bra men av artisterna kontrollerad miljö, är mycket vunnet för dem.

Facebooks storaffär hotar Twitter och Google

Mycket kan man använda Twitter för, men för djupare konversationer blir Twitter 140-teckensgräns och brist på diskussionstrådar ett problem. För detta finns det långt bättre verktyg, ett var saligt avsomnade Jaiku, ett annat är Friendfeed, ett socialt nätverk som startades av Googleavhoppare för bara två år sedan.

Nu köper Facebook Friendfeed, vilket kan ses som ännu ett steg in på den arena som kallas realtidswebben och ett försök att möta konkurrensen från Twitter.

Facebook betalar 32,5 miljoner dollar i egna aktier och 15 miljoner dollar i kontanter, alltså totalt motsvarande 570 miljoner kronor.

Facebook har redan infört mer realtidsfunktionalitet i samband med den omgörning av Facebook som mötte en del kritik i vintras. Och Facebookgrundaren Mark Zuckerberg har flera gånger uttalat sin förkärlek till Twitter och realtidskonversationer. Med köpet av Friendfeed kan vi

räkna med än mer i den riktningen.

På Friendfeed kan användarna lägga in flöden från en mängd andra sociala nätverk så att sajten blir som ett nav för hela ens nätliv, ens livsström, eller ”livestream”. Det går att koppla in Facebook och Twitter, men också länkar från Delicious och Google Reader och bilder från Flickr. Och så vidare.

Sedan följer man sina vänner och kollegor och ser deras flöden och kan kommentera och diskutera. På Friendfeed kan man också sätta upp egna diskussionsrum för aktuella händelser. Det går också att sortera sina kontakter i personliga vänner och yrkeskontakter.

Sajten har dessutom ett rätt coolt realtidsläge, där de nya inläggen från vänner och kollegor hela tiden rullar fram på skärmen, som på en börsskärm. Med

Personligen har jag ännu inte riktigt fastnat för Friendfeed, utan nöjer mig med den något korthuggna konversationen på Twitter, eller med mina vänner på Facebook. Men det handlar naturligtvis om hur många av mina vänner som finns i respektive nätverk.

Facebook kommer naturligtvis utnyttja Friendfeed för att göra sajten ännu bättre på att låta oss få kolla på vad som händer här och nu, just nu i våra liv. Därmed blir Facebook en direkt konkurrent till Twitter, och på sikt även ett hot mot Google, på så vis att de sociala filtrena och kanalerna blir bättre på att välja ut vad som är relevantör för oss än Google. Sociala filter som ersättning för en traditionell sökmotor.

******************

Uppdaterat: Okej, det här är lite off-topic, men otroligt roligt. Adolf Hitler är visst inte så nöjd med gårdagens storaffär. Intern geekhumor på högsta nivå, håll till godo!

6 tuffa utmaningar för Spotify

Att Spotify nu tar in nya pengar och värderas till summor på får ett att tänka på dotcomtiden för tio år sedan, det är naturligtvis jättekul. Stort grattis till Daniel Ek, Martin Lorentzon och inte minst bolaget teknikgäng med teknikchefen Andreas Ehn i spetsen och programmeringsstjärnan Ludvig Strigeus, som sett till att Spotifyprogrammet och tjänsten är så bra som det är.

Förra veckan berättade också bolaget självt att ett Spotifyprogram är klar för Iphone och ”inom kort” kommer att släppas i Apples programbutik App Store. Dessutom har musiktjänsten fått inte mindre än en miljon användare i Sverige, vilket måste betraktas som en jättesuccé för en tjänst som funnit på marknaden i mindre än ett år och som dessutom inte marknadsförts med en enda krona.

Men även om allt gått över förväntan hittills för bolaget är det långt kvar. Visst har Daniel Ek visat att det går att göra en musiktjänst som konkurrerar med gratis. Men det är mycket kvar innan det är en långsiktigt kommersiellt gångbar affär. Spotify står nu inför flera tunga utmaningar, alla helt avgörande för den långsiktiga framgången.

1. Att få Spotifyprogrammet för Iphone godkänt av Apple.
Att få ut Spotify i mobilen har setts som en väg att få folk att betala för tjänsten och inte bara använda den reklamfinansierade gratisversionen. Vilket är är viktigt för att öka intäkterna.
Men samtidigt är ett Spotify i mobilen en direkt konkurrent till Apples Itunes-butik. Vem vill köpa låtar för 9:90 kronor styck om man får hur mycket man vill för 99 kronor i månaden?
Och med tanke på att Apple nu i sommar stoppat flera applikationer från App Store, mest rabalder blev det väl kring Google Voice som Apple hävdade ”duplicerade funktionalitet” i telefonen. Samma argument skulle lätt kunna användas mot Spotify.

Samtidigt är det många tunga it-profiler, bland annat Michael Arrington och Robert Scoble, som är upprörda över Apples blockering. Att Spotify så tydligt har gått ut och sagt att en Iphoneversion av programmet är på väg är tror jag ett sätt att sätta press på Apple och göra det svårt för Steve Jobs att stoppa programmet.

Om Apple stoppar mobilversionen får Spotify hoppas på mobilversioner för Google, Windows och Nokialurar, vilket försenar vägen till betalintäkter.

2. Att hitta en affärsmodell som fungerar.
Reklamintäkterna för Spotify har hittills varit blygsamma, enligt mina källor. Många stora fina företag har köpt kampanjer, men priserna är låga och täcker inte kostnaderna. Samtidigt har lågkonjunkturen kommit och slagit till stenhårt mot alla som arbetar med annonsförsäljning. För Spotify som håller på att bygga upp säljteam i flera länder och säljer in en helt ny produkt kommer lågkonjunkturen naturligtvis väldigt olägligt.

Därför vill man gärna få in folk på betaltjänsten. Problemet är att gratistjänsten med reklam är lite för bra, reklamen är inte så störande.

Samtidigt har Spotify börjat laborera med nya annonslösningar, som videoannonser. Här måste bolaget fortsätta experimentera och prova lösningar som både accepteras av lyssnarna, och som kan ge intäkter.
Gissningsvis borde man också försöka vässa premiumtjänsten, till exempel med fler förhandlyssningar av nya skivor, eller kanske till och med exklusiva spår. Spotify borde också försöka vara tydligare på vad som ingår i betaltjänsten, hur många låtar får man, hur många exklusiva förhandslyssningar.
Man kan också tänka sig att bolaget allierar sig med andra aktörer som erbjuder intressanta spellistor, för att tydligare kunna visa upp utbudet.

3. Att övertyga och hålla skivbolagen stången.
Hittills har Daniel Ek lyckats otroligt bra på att locka över skivbolagen till tjänsten, det är bara vissa stora artister som tokvägrar vara med, som Beatles, Led Zeppelin och Metallica. Men många skivbolag envisas fortfarande med att dela in rättigheterna efter land, så att vissa artister bara finns i vissa länder.
Daniel Ek måste fortfarande argumentera för att Spotifys vision fungerar, att strömmande musik med reklam och/eller månadsavgifter kan ge upphovsmännen tillräckliga intäkter.

Hittills har inga andra musiktjänster på nätet lyckats med detta, även om Pandora har fått in nytt kapital och satsar vidare. Men Last FM har tvingats gå över till en betalmodell. Tidigare har streamingtjänster som Sonific tvingats lägga ned helt på grund av höga royaltykrav.

När nu skivbolagen dessutom visar sig ha fått bli storägare i Spotify blir frågan än mer delikat. Enligt Computer Sweden fick skivbolagen 18 procent av aktierna för knappt 100 000 kronor när tjänsten lanserades förra hösten, aktier som idag värderas till 320 miljoner kronor.

Den eftergiften kan bli ännu dyrare för Spotify, om skivbolagen väljer att sätta press på Daniel Ek & kompani för att få ännu större andel av reklam- och intäktstkakan. Har man väl en gång gett bort så mycket så…
Och vad händer om pengarna sinar? Kommer skivbolagen då vilja ta över Spotify helt för att anpassa tjänsten än mer efter sina egna önskemål, och därmed ta bort mycket av det nyskapande i den?

Förhoppningsvis fungerar samarbetet mellan Spotifys ägare bra, och så länge det gör det är det en styrka att ha skivbolagen med i båten. Men om det skär sig, då kan fallet bli gigantiskt.

4. Att lyckas i USA.
Allt ovan sagda är extra knepigt i USA. Hittills har amerikanska skivbolag krävt så höga royalties att det inte lönar sig att driva tjänsten där. Och bevisbördan ligger helt hos Spotify.
Dessutom är den amerikanska marknaden den tuffaste och mest konkurrenssatta. But if you can make it there…

5. Bygga en säljorganisation.
Samtidigt som man laborera med intäktsmodeller måste Spotify bygga upp säljorganisationer för den helt nya typen av annonser man erbjuder. Och eftersom annonsmarknaderna är lokala måste detta ske i alla stora länder man vill vara verksam i. Vad jag förstått har det gått rätt bra i Storbritannien, men för att bli stora globalt måste Spotify också finnas med säljare över hela världen, alternativt hitta lokala säljpartners.
Detta är inget svårt i sig, men kräver hårt och tålmodigt arbete som kan ta tid.

6. Att klara tillväxten.
Det är en sak att driva ett litet teknikstartup på en häftig adress i Stockholm. Nu är bolaget 75 personer och lär fortsätta växa kraftigt. Att gå från det lilla lokala entreprenörsgänget till en global organisation är en stor omställning som fällt många lovande bolag förut.

Jag tror Spotify har stor möjligheter att lyckas. Men det kommer kräva listigt och hårt arbete av hela företaget. Hittills har de visat sig kapabla till det. Vi får hoppas det fortsätter så.

Fotnot: Techcrunch betvivlar Computer Swedens uppgifter om skivbolagens investeringar. Enligt den stora tekniknyhetssajten saknas det tre nollor i siffrorna, det är därför CS kommer fram till 8 800 euro för skivbolagens aktier och inte 8,8 miljoner euro. Techcrunch menar också att med 8,8 miljoner ligger skivbolagens insats helt i linje med vad riskkapitalisterna betalade. Fortsättning lär följa!

Oavsett vilket tror jag det faktum ATT skivbolagen fick vara med i nyemissionen i sig var gåva nog till dem.

UPPDATERING 15:54: Som Computer Swedens reporter Marcus Jerräng skriver i kommentaren nedan så står summorna uttryckligen i dokumenten han grävt fram. Se själv här.

Sommarens nyheter visar att världskartan ritas om

Google bråkar med Microsoft. Apple bråkar med Google. Microsoft och Yahoo får äntligen till det.

Sommarens händelser i it- och webbvärlden visar att vi står inför en ny verklighet där nya regler gäller, eller där i alla fall gårdagens fördelar inte längre nödvändigtvis är fördelar.

Gårdagens besked att Apple kastar ut Google-vd:n Eric Schmidt ur styrelsen kom egentligen ganska väntat. Konflikten mellan Google och Apple har eskalerat den här sommaren, inte primärt för att Google väljer att lansera ett eget operativsystem (som Apple hävdar – Google Chrome OS kommer är inte ett reellt hot mot Apples Mac OS eller Iphone OS), utan för att de båda företagens framgångar visar två skilda sätt att skapa framgångsrika tjänster på webben och i mobilen.

Jag pratar om webben kontra appen.
Webbsajten i html, som är Googles primärat plattform, mot applikationen, i datorn eller telefonen, som är Apples framgångsrecept.

Sigge Kotliar skrev mycket tänkvärt om detta i somras. Men jag ska rekapitulera:

Google har byggt mycket av sin framgång för sina tjänster (Gmail, Google Docs, Analytics, Apps, Maps, etcetera), på ett rent webbgränssnitt. Det enda du behöver för att använda tjänsterna är en webbläsare som kan läsa html-kod. Även den kommande imponerande mastodontsatsningen Google Wave bygger på ren html, även om den kräver html version 5 för att fungera fullt ut.

Fördelen med att jobba med html är naturligtvis att kunderna, användarna, aldrig behöver installera något i sina datorer eller telefoner. Och att html är en öppen standard som inget enskilt företag styr över.
Nackdelarna är att det ibland kan bli lite segt. Och att helt enkelt inte räcker för att göra vissa saker. Google har också fristående program för vissa tjänster, som Google Earth.

Apple å sin sida lanserade tidigt konceptet med små applikationer, widgets, för datorn. Och sedermera även för braksuccén Iphone. En stor fördel med Iphone är att det finns tiotusentals program som går att installera i den, och de är tillgängliga direkt i luren.

Men Google vill ju inte bara finnas på datorn, utan även i mobilen. Därför har sökjätten utvecklat mobilversioner av en del av dess tjänster. Men nu visar det sig att Apple vägrar släppa in en av dem i Iphone, en app för Google Voice, en sorts telefonhjälpreda.
I samband med detta blev konflikten uppenbar och humorsajten BB Spot
skrev skämtartikeln
att Google valt att plocka bort Apple.com ur sitt sökindex, vilket till och med fick Googles sökchef Marissa Mayer att skämtsamt twittra om det, vilket hon sedan ångrade och försökte radera.
Apple får mer och mer kritik för att stoppa vissa applikationer från App Store, bland annat har den kända teknikbloggaren Michael Arrington ”kastat ut sin Iphone” i protest mot Apples regler.

********

Google går ut i sin första stora kampanj MOT Microsoft. Under parollen ”Going Google” vill man uppmana företag att slänga ut Microsofts programsvit Office till förmån för den egna, webbaserade Google Apps, med Google Docs som ordbehandlare, kalkylprogram och presentationsprogram.

Harvardbloggaren och ekonomen Umair Haque kallar det för Googles första misslyckande.
Henry Blodget på Silicon Alley Insider tycker Google borde koncentrera sig på att förbättra programmen/tjänsten innan man väljer att så kaxigt brösta upp sig mot Microsoft.

Och det håller jag nog med om. För även om Google Apps är mitt förstaval när jag skriver texter och mejlar så finns det lägen när Office behövs. För stora texter med mycket formatering behöver jag Word, och för lite mer avancerad kalkyler och grafer räcker Googles kalkylblad inte långt jämfört med Excel. Så även om jag skulle vilja så kan jag inte kasta ut Office helt. Ännu.

Men förhoppningsvis kan kampanjen får i alla fall några it-chefer att inse hur enorma summor det finns att spara på att se över alla Microsoftprogram som företagen köper in.

**********

Förra veckans storaffär mellan Microsoft och Yahoo var som jag skrev tidigare väntad och helt nödvändig. Det tråkiga för de båda företagen är att det tagit så lång tid att komma till skott, nu pratas det dessutom om två år innan allt fullt ut är integrerat mellan Microsofts sökmotor Bing och Yahoos sökportal. En eon av tid i webbvärlden.
Och just den tungroddheten tror jag är orsaken till att Microsoft och Yahoo kommer fortsätta ha stora problem.

Den stora vinnaren på MS-Yahoo-affären är i stället du och jag. Eller i alla fall alla företag som vill marknadsföra sig på nätet. Nu finns det äntligen ett alternativ för den som inte är nöjd med priserna och villkoren med Googles Adwords. Google får en starkare konkurrent och tvingas därmed skärpa sig och erbjuda bättre villkor, mer transparens etcetera.

Det har ju varit en debatt i sommar om Googles dominans på webben. Ser man det som ett problem är naturligtvis Googles dominans som sökmotor det största problemet (Googles andra tjänster är enklare att byta ut), och i det ljuset är MS-Yahooaffären ett hopp.

Om man nu tycker det är trevligare att låta Steve Ballmer äga ens sökhistorik än Larry Page och Sergey Brin.