Dagens grattis, fajt och vad-var-det-vi-sa

Dagens goda nyheter:
PTS tar sitt förnuft tillfånga och drar tillbaka sitt förslag om att förhandsreglera domännamn som innehåller ordet ”bank”. Nu ska man i stället genomföra en bättre efterhandsgranskning tillsammans med den organisation som antagligen låg bakom förslaget från början, Finansinspektionen.

Det kan tyckas som en liten detaljfråga, men det blir allt mer tydligt hur många storföretag helst skulle vilja se internet lika reglerat och kontrollerat som deras verksamheter offline varit historiskt. Alltså företagens intresse framför konsumenternas.

Dagens vad-var-det-vi-sa: Ipredlagen visar sig inte bara inte fungera för det den var tänkt för. Den gör dessutom jobbet svårare för polisen när de utreder jobb, rapporterar SR.
Vi var rätt många som varnade i vintras för att Ipred skulle missbrukas av krafter långt obehagligare än fildelningspirater. Och det är precis det som skett.
”En hel del brott begås via internet, och även grövre brott än upphovsrätt”, säger åklagaren Fredrik Ingblad och beklagar sig över att dessa nu blir svåra att utreda.

Det som hänt är att operatörerna helt enkelt börjat radera loggarna med ip-nummer för att skydda sina kunder. Det gäller enligt SR flera av de stora operatörerna: Telenor, Tele2, Bredbandsbolaget, Glocalnet, och snart också Telia.

I SR:s inslag antyds att felet skulle vara operatörernas, men operatörerna själva skyller på lagstiftningen.

Så vad nu? Ska vi lägga på ytterligare ett lager av lagstiftning för att komma åt de piratkopierarna?
Eller ska vi inse att krigföring kanske inte är det bästa sättet att vinna kundernas förtroende?
 

Dagens grattis 1: Säger vi till Niklas Eklund, grundare och vd på svenska restaurangbokningssajten Livebookings. Mitt i lågkonjunkturen drar Livebookings in 16 miljoner dollar, dryga 110 miljoner kronor, i en ny finansieringsrunda. Investerare är Wellington Partners, som även gått in Spotify. För pengarna ska bolaget expandera i Europa. Affärsidén är att ta en liten summa av restaurangerna för varje bokat bord, förra året omsatte bolaget 4 miljoner dollar, i år räknar man med 14 miljoner.

Dagens grattis 2: Affären mellan Nokia och Dopplr tycks nu äntligen vara klar. Som en del av detta tar Dopplrs före detta vd Marko Ahtisaari över som chef för Nokias designavdelning. Marko är den kände politikern Mattis son och jag träffade honomReboot förra sommaren, när han var designchef för en gratismobiloperatör, Blyk, som expanderade kraftigt i framför allt Storbrittannien. Han hade vita byxor och otroligt tjusiga silverskor.

Dagens fajt: Telekompaketet ska som ni kanske läst förhandlas mellan parlamentet och kommissionen i EU.

Två frågor är på tapeten: Dels tillägg 138, som kräver att det måste till ett domstolsbeslut innan någon stängs av från internet. Men även den så kallade nätneutraliteten, som innebär att operatörerna inte ska få prioritera eller blockera vissa sidor eller tjänster på nätet, utan måste erbjuda internet som en ren, ofiltrerad anslutning.

Nu rapporterar flera medier att parlamentet verkar få backa från nätneutralitetskravet för att kunna driva 138:an. Trist.

Glädjande nog har fokuset på internet- och intergritetsfrågorna gjort att även breda medier börjar diskutera de här frågorna. Marita Ulvskog jämför internet med ett torg och Eva Franchell, före detta pressekreterare till Anna Lindh, skriver på Aftonbladet:

”Telekompaketet skulle garantera konsumenternas skydd, men nu har industrin tagit över. Nu är det konsumenterna som får betala och vid blotta misstanken att de inte gör rätt för sig, tjoff, ut från nätet bara. Då smäller grinden igen.

Skälen för att begränsa internet är många, säkerhet, terroristskydd, upphovsrätt, piratkopiering, varumärkesintrång, brottslighet …
Det är egentligen samma faror som lurar runt vartenda torg i hela Europa, men ingen skulle komma på tanken att stängsla in dem. Så packa upp hela telekompaketet och anpassa det till konsumenterna så att de kan handla på samma trygga sätt vare sig de går ut på internet eller tar en runda runt på torget.”
Fler bloggar om Telekompaketetet här.
 

Protestera mot PTS regleringsiver

Liten sammanfattning av några intressanta saker i veckan.

Nokia köper communitien Dopplr. Eller kanske inte.
För några dagar sedan gick ryktet att Nokia skulle köpa den brittiska nätcommunityn Dopplr. Men ryktena bekräftades aldrig, tvärtom kom det uppgifter som motsade ryktet. Men sedan rapporterade Techcrunch åter att affären var klar, enligt en källa.

Dopplr är i alla fall ännu en av alla dessa mindre nättjänster som aldrig riktigt tagit fart, även om den har sina fans. På Dopplr kan man lägga upp resrutter och visa var man är, och på så vis koordinera möten med vänner ”in real life”. En sorts resecommunity, kan man säga.

Enligt Techcruch är köpesumman 10-15 miljoner euro, 100-150 miljoner kronor. Inte så mycket för ett bolag som har tungviktare om Ester Dyson, Martin Varsavsky (Fon), Reid Hoffman (Linkedin) och Tuler Brulee och Lars Hinrich (Xing) i styrelsen. Spontant tycker jag det känns vettigt av Nokia. Nokia ju köpt på sig en massa bolag på sistone för att stärka sitt erbjudande på tjänstesidan i mobilen.

****

Google har lanserat Sidewiki, en sorts klotterplank för hela webben. Tanken är att låta användarna kommentera webbsidor direkt på sajten via Googles verktygsfält. Jag lyckas inte få det att funka i min browser, men tjänsten har fått mycket kritik för att Google går in och petar i enskilda sajter.
Jeff Jarvis, en av Googles stora beundrare och författare till boken ”What Would Google Do”, skriver:

”I see danger.

Google is trying to take interactivity away from the source and centralize it. This isn’t like Disqus, which enables me to add comment functionality on my blog. It takes comments away from my blog and puts them on Google. That sets up Google in channel conflict vs me. It robs my site of much of its value”

”Ethically, this is like other services that tried to frame a source’s content or that tried to add advertising to a site via a browser (see the evil Gator, which lost its fight vs publishers). ”

Jag tycker det påminner om Googles lansering av automatlänkar för böckers alla ISBN-nummer till motsvarande köpsida på Amazon för fyra år sedan. Jag tror nog Sidewiki inte blir någon större hit för Google heller.

*******
Mera Google. I veckan var Googlechefen Eric Schmidt på G20-toppmötet och sade att den värsta krisen är över och att man nu ska börja köpa små startupbolag igen. Inte så många, men ”en i månaden” är lagom.

Det viktiga är inte tekniken i bolagen man köper, utan personalen.

”Acquisitions are turned on again at Google and we are doing our normal maneuvers, which is small companies. My estimate would be one-a-month acquisitions and these are largely in lieu of hiring.”

(Reuters)

******

På tal om vårt stora mångfaldsnummer den här veckan: I USA är immigranterna en otrolig viktig del i innovationen i samhället. En ny studie visar att över hälften, 52 procent, av alla bolag som startas i Silicon Valley görs det av eller tillsammans med människor som invandrat till USA. För hela USA har en fjärdedel av alla teknikbolag grundats helt eller delvis av invandrare. Några exempel är Sergey Brin, Google (rysk), Jerry Yang, Yahoo (taiwanes), Andy Grove, Intel (ungersk).
 

*******

Till sist: Post- och Telestyrelsen har fått för sig att ordet ”bank” är något alldeles speciellt, och har därför bestämt att ingen ska få registrera en domänadress där ordet ”bank” ingår.

Blodbank, Bennybankar, Provrörsbank, etcetera skulle alltså kräva en förprövning hos Post- och Telestyrelsen. Svenska .se-ombudens förening Registrars.se, alltså de som har tillstånd att sälja .se-domäner) är kritiska mot PTS beslut, och flera av de stora webbhotellen likaså. Man pratar om censur. Jag vet inte om jag skulle sträcka mig så långt, men onödigt krångel är det i alla fall.

Anders Aleborg på webbhotellet Binero gick så långt att han satte upp en protestsajt mot beslutet med målet att samla ihop namnunderskrifter till PTS.

I skrivande stund har 6400 personer skrivit under. Tycker du som jag att detta är helt stolligt, gör det också.

”Spotify är inte journalistik”

Med glädje ser jag att betaldebatten nu har nått de stora fina morgontidningarna. Svd publicerade i helgen ännu ett av dessa reportage om tidningshusens kris och drömmen om att kunna ta betalt på nätet. Enligt en Sifoundersökning som Svd låtit göra kan bara 12 procent av svenskarna tänka sig att betala för nyheter på nätet. En liknande amerikansk undersökning, av Jupiter, ger siffran 17 procent för alla former av innehåll, men bara 1 procent för rena nyheter.

I den bloggstafett som följt på publiceringen konstaterar intressant nog både Svd:s och DN:s webbchefer att ta betalt inte ligger särskilt högt upp på deras priolista. För att tjäna pengar på nätet finns det många viktigare åtgärder som kommer före. Klokt. Bo Hedin gör sin matematik och konstaterar att Aftonbladet, DI, några starka lokaltidningar och DN borde ha potentialen för att satsa på betaltjänster.

Överlag tycker jag dock diskussionen saknar en viktig parameter: Varan, eller vad det är vi skulle betala för. Här blandas det fortfarande hejdlöst med nyheter, musik, film, affärsinformation och sport lite om vartannat.

Svd:s undersökningar visar med all önskvärd tydlighet att det vi kallar klassisk journalistik – nyheter, reportage, krönikor – inte alls är det som vi skulle betala för. Thomas Mattsson pratar om att låta besökarna betala för att se till exempel webb-tv av stora artister och annan underhållning. Svd:s Fredrik Karén ställer också frågan ”Vem vågar göra en Spotify?”

Men om vi ska föra den här diskussionen på ett vettigt sätt måste vi bena upp det här: Vi kan inte jämföra Spotify med DN.

Det är inte ens äpplen och päron, det är äppelpaj och päronträd – helt olika.

Att folk vill betala för att ha ständig tillgång till flera miljoner låtar i mobilen säger ingenting om vilka artiklar man vill betala för. Att folk med all säkerhet skulle betala för livevideo från Bruce Springsteens konsert i Stockholm säger ingenting om vad de skulle betala för artistporträtt i dagstidningarnas helgbilagor.

Underhållning, sport och film går helt enkelt inte att jämföra med journalistik.

Möjligen kan man jämföra journalistik med litteratur. Precis som folk köper reportageböcker med Jolo och Fredrik Strage så kanske de skulle kunna betala för liknande reportage i digital form. Jag vet inte, men den diskussionen går i alla fall att ha.

För det som Mattsson, Hedin och Karén är ju att använda tidningen som säljkanal för att sälja underhållning i digital form, precis som kvällstidningarnas pappersupplagor används för att sälja böcker, dvd-filmer och liknande. Med då handlar det om distribution av helt nya produkter, begreppet ”betalväggar” blir i sammanhanget rätt ointressant. Det är ju inte det det handlar om.

”Man måste skilja på att ta betalt för vissa tjänster och på att låsa in befintligt nyhetsmaterial. Vi ska till exempel lansera en Iphoneapplikation, som är ett sätt att ta betalt – där du tillför nytta, bekvämlighet och funktionalitet till läsaren”, säger The Guardians digitala chef Emely Bell.

Inte ens paradexemplet Aftonbladet har ju lyckats ta betalt för själva journalistiken. När tidningen redovisar sina framgångar för betaltjänsten klumpar man alltid ihop journalistiken i Plustjänsten med bantningstjänsten Viktklubb:

”Av vår vinst på Aftonbladet Nya Medier i fjol stod betaltjänsterna Plus och Viktklubben tillsammans för 50 procent. Totalt gav de 20 miljoner i vinst av 100 på nedersta raden. Det tycker jag är jättebra,” säger Kalle Jungkvist.

Det som håller på att hända är ju att tidningshusen tvingas bli mediehus, och inte bara sälja journalistik utan även underhållning, sport och andra redaktionella tjänster. Det är ju en naturlig utveckling när de tidigare biprodukterna eftertext, jobb, bil och bostad håller på att tas över av webbaserade startups.

Därför landar diskussionen tillbaka i drömmen om nya, smarta tjänster. Vilka tjänster och produkter kan våra läsare/tittare vara intresserade av? Vilka intressen förenar målgruppen och hur kan vi som publicistera skapa egna – eller distribuera andras – tjänster som svarar mot målgruppens behov.

  • För kvällstidningarna känns olika nöjesprodukter rätt givna: film, exklusiva klipp, sporträttigheter.
  • För affärspressen kan det vara aktietips eller annan affärsinformation, som läsarna redan är vana vid att betala för.
  • För branschpressen går det säkert att hitta aktuell kvalificerad branschinfo som kan vara så värdefull att den går att ta betalt för.

Om vi backar tillbaka till journalistiken så är jag rätt övertygad om att det stora värdet ligger i paketeringen, och inte informationen, texterna i sig. Själv betalar jag för två morgontidningar på papper, och även om det jag gillar med Svd och DN är enskilda skribenter, vissa sorters debattartiklar, bra nyheter och analyser och så vidare, så är det paketeringen jag betalar för. Att ha macbooken på frukostbordet och surfa in på tidningssajterna är för mig än så länge inget alternativ. Det är fortfarande för bökigt, svårnavigerat och oöverskådligt.

Dessutom är kvaliteten på de nyheter och de texter som den enskilda tidningen gör inte tillräckligt mycket bättre för att jag skulle betala för dem om de lades bakom en betalvägg. Att betala för själva journalistiken förutsätter också, som Jocke Jardenberg skriver, att man verkligen vet exakt vad man får. ”Fler artiklar” eller ”200 reseguider” är alldeles för otydligt. Då blir det mikrobetalningar för en enskild artikel i stället, inte de där efterlängtade digitala prenumerationerna.

Men – och här kommer mina andra poäng: På webben finns ingen paketering. På webben är informationsflödet så enormt mycket större, där krockar mitt behov av paketering med mediesajternas vilja att ständigt vilja vara aktuella med de absolut senaste nyheterna (vilket jag är rätt säker på är rätt prioritering). Ögonvittnesskildringar från den senaste branden blandas med analyser och krönikor, halvdåliga tt-telegram med långa, välskrivna reportage. Att sälja paketering som en digital tjänst är helt enkelt mycket mycket svårare. Det är tror jag därför det fungerar med branschspecifika nyhetsbrev, men inte för breda mediesajter.

Möjligen kan man tänka sig ett avancerat personaliseringsfilter som en tjänst som läsarna skulle vilja betala för – för att lättare hitta sitt favoritmaterial. Inte som en tjänst ovanpå pappersprenumerationen, men som en del av den, eller ett digitalt alternativ för den som inte vill ha tidningen hemburen. Och fortfarande med en prislapp som är långt långt lägre än vad en papperstidningsprenumeration kostar idag.

Mina slutsatser:

  • Sluta jämför tidningar med Spotify, det är helt olika saker.
  • Journalistik i form av nyheter, reportage och krönikor, det som idag utgår 99 procent av dagstidningarnas redaktionella material, går inte att ta betalt för.
  • Underhållning i form av bilder, video och litteratur kan gå att ta betalt för. Men inget att detta är något som dagstidningar idag sysslar med.
  • Riktade konsumentnära tjänster kan också gå att ta betalt för, till exempel tips och råd som går att direkt omsätta i besparingar för kunden.
  • Digital pakering kan vara en möjlig betaltjänst, men den måste bli otroligt välgjord för att fungera. Troligen kan man ändå tjäna mer på annonsförsäljning i ett filter, eftersom man då per definitition lär sig mer om läsaren. Men även det här är en helt ny tjänst som måste uppfinnas, utvecklas, testas och testas ännu mer.
  • Att både bevaka vissa områden och sälja tjänster inom dem, till exempel sporträttigheter, ställer nya tuffare krav på oberoendet hos journalisterna. Hur många gånger har vi inte hört Thomas Nordahl sitta i Viasatstudion och säga ”vilken fantastisk fotbollsmatch vi fått se”. Att bevaka och granska en bransch är något helt annat än att leverera trevlig underhållning.

Menar (s) allvar måste de våga vara konkreta om upphovsrätten

Det har varit en intensiv vecka med många nyheter i webbvärlden.

Att Hans Pandeyas Global Gaming Factory nu begärs i konkurs är tyvärr bara väntat. Ändå sedan beskedet att GGF ville köpa Pirate Bay har det bara varit en enda färd utför, med osanna pressmeddelanden, obefintliga avtal och reprimander från börsen. Att historien tar slut nu är väl bara bra, ju förr dess bättre.

Frågan är hur Pirate Bay-killarna Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm Warg tar sig ur situationen nu. De har ju länge visat att de inte vill fortsätta driva sajten, pressansvarige Peter Sunde har ju redan hoppat av.

Via Peter Sundes blogg får jag också reda på att Socialdemokraterna nu sviker sitt löfte om att riva upp den hårt kritiserade Ipred-lagen som låter privata bolag agera poliser mot fildelande. Det säger partiets kulturpolitiska talesman Leif Pagrotsky till Sveriges Radios P3.
Han menar dock att tiden kommer göra ipred-lagen ointressant:
”Jag tror verkligheten kommer göra den lagen tunn, säger han.
Han betonar dock att det måste krävas omfattande fildelning för att lagen ska få användas:
”Det ska vara starka krav på att det ska vara rejäl omfattning, det ska inte vara husrannsakan för den som snattat en dajm, men väl för den som rånat en bank.”

Personligen tycker jag nog det är rätt märkligt att vi ska ha helt färska lagar som redan spelat ut sin roll.
Opassande skriver också om detta.

Jag har tidigare beklagat mig över regeringens bristande initiativ i den här frågan, det verkar helt saknas visioner för såväl internet som upphovsrättens roll framöver. I veckan kom Fredrik Reinfeld med sin fjärde regeringsförklaring, och den innehåller inte ett enda ord om internet, datorer eller teknik.

Visst kan jag förstå att krisen och arbetslösheten är viktiga frågor just nu, men för just moderaterna har väl alltid företagande och innovation varit viktiga medel för att ta oss vidare, ur krisen?

Därför känns det lite upplyftande att Socialdemokraterna bjuder in till en kommission om framtidens upphovsrätt.
Tyvärr ger utspelet inga som helst antydningar om hur (S) vill förändra upphovsrätten. Ingenting om amatöranvändning kontra professionell användning, ingenting om skapande baserat på befintliga verk, ingenting om smidigare juridiska system, som till exempel gör att en svensk teater inte ska behöva ringa personligen till varenda musiker innan man framför en låt på scen.

Det enda partistyrelsen slår fast är man vill kräva fler och bättre lagliga tjänster, vilket ju redan sagts otaliga gånger. Nu vill man dock ”kräva” detta av ”kulturens branscher”, och det kanske kan vara en öppning:

”Därför måste krav riktas till kulturens branscher, kulturens verksamma och deras organisationer att framtidsinriktat utveckla enkla och smidiga lösningar som underlättar den fortsatta tekniska revolutionen så att den kan gagna både kulturens konsumenter och upphovsmän.”

(S) öppnar också för att presstöd ska kunna ges till nätbaserade tidningar, och det är ju definitivt ett steg i rätt riktning. Risken är dock att det här inte blir annat än ännu ett utspel.

Jag hoppas verkligen att politikerna tar frågan på allvar, och tillsätter en kommission som gör ett riktigt och grundligt utredningsarbete. Men då måste förutsättningarna vara lite bättre, man måste våga peka på bristerna i dagens system, och då på en nivå som är lite djupare än bara att ”upphovsmännen ska få betalt”, men ”vi gillar de nya tekniska möjligheterna”.
Mitt tips till Socialdemokraterna: Läs Lawrence Lessig, om ni verkligen vill göra något.
 

Äntligen! Spotify vill bli sociala

Redan innan Spotify lanserades för snart ett år sedan var den viktigaste kritiken mot musiktjänsten att den saknar sociala delar. Musik är väldigt socialt och även om sökningen och uppspelningen går bussnabbt, så är det fortfarande knepigt att upptäcka ny musik via vänner eller bara andra personer med liknande musiksmak. För det är man hänvisad till andra ställen, som egna bloggar, facebook eller sajter fokuserade på Spotifyspellistor.

Jag tänker på det här när jag drar igång Spotify i min Iphone på väg till dagis, hittar en grym låt, och vill dela den med andra.

”Tänk om jag kunde berätta för andra hur fantastiskt bra det här är, just nu.”
Men då kraschar appen och jag tvingas börja om, den är lite buggig fortfarande.

Men nu verkar Spotify ha lyssnat på kritiken. Igår på ett event på Royal College of Physicians berättade bolagets grundare Daniel Ek att bolagets nästa stora utmaning är ”att få våra användare att dela musiken effektivt”.

Daniel confirmed to the enraptured audience that the main limit to growth is the competition, which is piracy, not iTunes, and that the next challenge facing the Swedish start up is to get users to share their music effectively. Saying that music is the most sociable type of culture and that it “transcends cultures, demographic barriers,” Spotify want to “encourage developers to create tools around Spotify to share music” rather than replace them, taking a leaf out of Twitter’s book.

För detta har Spotify utvecklat ett programmeringsgränssnitt, som låter andra bygga applikationer ovanpå Spotify. Bolaget har också lagt in länkar till sociala sajter som Twitter, Facebook och Delicious i desktopprogrammet.

Vad nästa steg blir är svårt att sia om, men i alla fall mina förhoppningar är höga. Jag tror att Spotify måste i mycket större utsträckning få folk att upptäcka ny musik via programmet. Att ha ett sökgränssnitt, en ganska torftig förstasida och spellistor som enda sätt att hitta musiken räcker inte. Det handlar helt enkelt om att utnyttja plattformen mycket bättre. Målet borde vara att skapa en upplevelse som liknar den man får när man förr i tiden gick in i en specialiserad skivaffär och fick rekommendationer, eller de musikdiskussioner jag och mina musikintresserade kompisar hade nätterna igenom i unga år.

Daniel Ek berättade också att mindre än 10 procent av Spotifyanvändarna betalar för tjänsten (”premiummedlemmar i procent är ännu inte i tvåsiffriga tal”), men att 80 procent av användarna har slutat fildela illegalt.

Fler citat från kvällen hittar du naturligtvis på Twitter, som enligt Daniel Ek är otroligt viktigt för bolaget: ”we have learned more from Twitter than any other service.”

Google sätter huvudet på spiken i bokdebatten

Teatrar som inte får spela musik. Böcker som inte får tillgängliggöras om inte förlagen vill nytrycka dem. Behovet av en ny upphovsrättslagstiftning blir alltmer uppenbart. Den senaste tidens debatt musiken på Stockholms Stadsteater och Googles bokprojekt visar än en gång på det behovet.

Självklart ska upphovsmännen och kvinnorna få betalt för sina skapelser. Men det är inte rimligt att det ska behöva till en sådan enorm juridisk apparat varje gång någon vill sätta upp en pjäs.
Igår uttalade sig självaste Paul Simon, via en talesperson, att han inte alls hade något emot att hans låtar spelades på en svensk scen.

Bara tanken på att kulturarbetare på en svensk teater personligen ska behöva kontakta varje låtskrivare varje gång de ska framföra musik på scen är ju helt bisarr. Ersättningen till artisten för ett framförande måste ju vara en spottstyver i relation till de administrativa kostnaderna för de juridiska processerna. Det måste gå att hitta smidigare system för detta, via en modernare lagstiftning eller globala avtal.

Det får mig åter att tänka på min vän musikern som hade samplat Stravinskys Våroffer, och ville ge ut det. Via hans svensk skivbolag fick de veta att det skulle kosta 20 000 dollar bara att få ställa frågan till rättighetsinnehavaren i USA. Det måste gå att skapa ekonomiska system, avtal, som sköter sådant mycket smidigare, så varje enskild person som vill skapa något nytt baserat på ett gammalt verk, inte behöver anlita en egen juristfirma.

Poängen med upphovsrätten är ju inte att hindra spridning av kultur. Poängen är ju att garantera upphovsmän en rimlig intäkt, och rimligt skydd som garanterar att kultur fortsätter skapas i samhället.

Och det är ju detta Google vill göra med sitt enorma, hårt kritiserade bokprojekt Google Books.
Idag argumenterade Förläggarföreningens vd Kristina Ahlinder i radions P1 Morgon att hon inte var emot projektet i sig, utan att Google hade skannat in böckerna först, utan att fråga.
Men hallå?
De har alltså skannat in böckerna, inte tillgängliggjort dem.
Om jag skulle få för mig att jag vill läsa mina böcker, de som står fysiskt hemma i min bokhylla, på en datorskärm i stället för på papper, ska Kristina Ahlinder säga att jag inte får skanna in dem då?
Det är väl tillgängliggörande och spridning som ska regleras, inte vad man fysiskt gör med böckerna?

Och just det kan ju förlagen säga nej till, precis som Bonnier har gjort.

Det Google gör är skapa ett gigantiskt digitalt bibliotek. Självklart hade det varit trevligt om någon kulturinstitution eller det allmänna hade gjort detta i stället för ett privat företag. Självklart reser det frågor om Googles dominans.
Men idén är trots det ändå väldigt lovvärd. Om vi åter backar till syftet med upphovsrätten – att säkerställa att det skapas och sprids kultur – så är det ju precis det Google gör.
I stället för att låta miljoner böcker bara falla i glömska, så får de ett nytt digitalt liv, finansierade av annonser där upphovsmännen får andel av intäkterna.

Självklart kan man tänka sig att vissa författare och vissa upphovsmän skulle få bättre avtal om de själva förhandlade varje avtal om vidarespridning. Men för den stora stora lejonparten av all kultur är det precis den här typen av breda överenskommelser som kan ta kulturen in i den digitala världen.

Den allra störst delen av de böcker som Google vill tillgängliggöra är böcker som förlagen idag inte ger ut. Det är alltså böcker som förlagen inte anser sig kunna tjäna pengar på. Så för en enskild författare är det naturligtvis smartare att få några kronor av Google för en gamma utgången bok, än inget alls, en åsikt som också delas av Sveriges Författarförbund, som är mycket mer positiva till Google än Förläggarföreningen. Då bortser vi från glädjen i att bli läst och den marknadsföring det kan innebära.

För det är ju så. Hela bokprojektet handlar om en maktförskjutning. Det Google gör borde naturligtvis förlagen gjort för länge sedan, om de hade vågat vara lite nytänkande. Om Ahlinder nu tycker det är så bra med digitala böcker, varför ha förlagen inte själva sett till skapa något liknande?

Om världens alla förlag gick samma skulle de säkerligen ha råd att driva samma projekt, problemet är snarare att man med all sannolikhet är rätt skeptisk inför den nya digitala världen, och naturligtivis inser att man som förlag kommer att få mindre att säga till om i en värld där författare själv laddar upp sina digitala verk i de nätverk de vill sprida dem. Förlagen står helt enkelt inför samma problematik som skivbolagen, de är på väg att bli marginaliserade och måste omdefiniera sin roll.

Om jag hade varit författare hade det varit precis den frågan jag ställt till mitt förlag: Vems ärende går ni egentligen? Mina eller era egna?

Personligen tror jag inte att folk kommer sluta läsa böcker bara för att de finns digitalt. Men däremot är ju webben ett fantastiskt sätt sprida kultur som inte lönar sig att trycka, press eller duplicera rent fysiskt.
För oss som medborgare och kulturkonsumenter är det tragiskt att mediebolagen och lagstiftningen blir ett hinder för detta, i stället för en möjliggörare.

Tummen upp för Spotify i nallen

Morgonens stora nyhet är naturligtvis att Spotify har släppts i Apples App Store för Iphone. Kreditkorten har fladdrat rejält framför datorskärmarna denna morgon allteftersom allt fler går över till den premiumversion av tjänsten som krävs för att få in tjänsten i telefonen.

99 kronor i månaden, vi får se om det blir en eller flera månader. Jag har alltid haft svårt att få ordning på mina digitala musikbibliotek, har massor på hårddiskar hemma, men att synka och ladda ipoden hinns ofta inte med. Det blir en laddning i månaden och sedan kör jag samma gamla musik vecka ut och vecka in. Jobb, familj, småbarn och allt annat kommer emellan.

Men jag tror faktiskt att Spotify kommer att förändra detta. Inte bara för mig. Med ständig tillgång till ett antal miljoner låtar blir ju avståndet från att längta till en viss låt till att börja lyssna på den kortare än någonsin.

Jag cyklar till jobbet med Timbuktus senaste i lurarna, fyller på med hyperhajpade Fibes, Oh Fibes! när jag författar dessa rader. Jag tänker på hur det blev med digitalkamerorna, de förändrade ju inte bara en bransch och gjorde det billigare för folk att fotografera, de förändrade också hela fotograferandet. Hela vår relation till bilder och minnen.
Jag undrar om inte den ständiga tillgången till all musik som någonsoin skapats (för det är ju ditåt det kommer att gå, det är bara en tidsfråga), kommer få en liknande effekt på vår relation till musik. Det är visserligen skillnad på att skapa något (fotografera) och att bara konsumera (lyssna), men jag tror ändå effekterna kommer vara mycket mer långtgående än vi idag kan föreställa oss.

Jag har ingen aning om vad den nya mobila musikrevolutionen kommer resultera i, men att den kommer att påverka oss, det kan jag nästan lova.

Så gott som obegränsad till något förändrar våra beteenden. Det är också i mitt tycke en av de mest intressanta aspekterna med Chris Anderssons ”Free”.

Idag har Svd Näringsliv ett intressant reportage om den norska motsvarighetern till SMHI, som ligger bakom vädersajten Yr.no. De bestämde sig för att sluta sälja väderinformation (”den är ju ändå insamlad med skattemedel”) och ge ut den gratis, för andra att ge bort eller bygga sina egna affärsmodeller på. Effekterna har varit enorma.

”Enligt Primet, en organisation av de 70 privata meteorologiska instituten i Europa, förlorar EU-länderna flera hundra miljoner euro varje år i skatteinkomster för att de inte släpper informationen fri.”

I USA, där väderinformation ges bort gratis, säljs det väderlekstjänster för 1,4 miljarder dollar om året. I EU, där myndigheterna förutom norska Meteorologisk Institutt, håller på informationen och säljer den, är samma marknad bara 372 miljoner dollar.

Spotify i Iphone, då?
Jo den är naturligtvis helt fantastisk. Bra ljud, snabb sökning, lätt att lägga till och redigera spellistor. Jga har inte testat offlinesynkningen ännu, men det kräver i alla fall wifi, du måste alltså synka musiken uppe på kontoret, innan du ger dig ned i tunnelbanan bortom 3g-nätens täckning.

Några skönhetsfläckar dock: Fjärrkontrollen på headsetet fungerar inte, den drar i stället igång musiken i Itunes. Sedan måste ju appen, Spotifyprogrammet, vara igång hela tiden för att du ska kunna lyssna. Du kan inte sms:a, surfa, mejla eller ens ringa utan att programmet stängs ned. Dessutom kommer programmet inte ihåg var det var senast när du starta om det. Vi hoppas de löser det till nästa version.

Därför är en Googlefri dag fel sätt att protestera

Det började som en rolig idé av kulturjournalisten Andreas Ekström i SVT:s Agenda i söndags, men sedan spred det sig och blev verklighet, i alla fall bland en skara svenska webbentusiaster. Gårdagen blev den första Googlefria dagen. Mer fakta på We Rebuild.

Tanken med att inte använda Googles tjänster på en hel dag var inte att protestera mot Googles dominans, även om det lätt uppfattades så, utan att visa hur beroende vi har blivit av det blott 11 år gamla sökbolaget från Mountain View. Visst man kan använda en annan sökmotor, men hur gör alla vi som har Gmail som mejltjänst? Och hur undviker man sajter som använder Googles statistikverktyg Analytics? Går det att blockera cookies…?

Frågorna blev många och Ekströms inlägg toppade igår kväll bloggportalen Knuff.
Visst är det bra att man diskuterar Googles dominans på webben.
Visst finns det stora integritetshot i det Google gör.
Men jag tycker ändå att jippot med en Googlefri dag helt missar poängen med detta.

I stället för att på allvar diskutera vad det faktiskt kan innebära att ett företag vet så mycket om oss, så landar vi i en diskussion om hur man trixar och fixar för att överleva en dag utan mejl och att googla.
Jag tror till och med att Ekström motverkar sitt eget syfte med den här idén. Jippot skymmer den verkliga frågan.

I mina ögon finns det egentligen bara ett enda problem med Google: Att de via sina servrar vet så mycket om oss. Och då inte om oss som individer, för det gör de faktiskt inte. Möjligen skulle man kunna hävda att Googles mejltjänst gör att de kan koppla informationen till enskilda personer, men den stora informationskällan är ju sökningarna, och de är ju bara kopplade till ett ip-nummer och en cookie.
När det gäller mejlen är det ju samma sak om jag skulle ha en annan mejlleverantör. Den kan ju också övervaka mig, om den skulle vilja det.

Det stora hotet skulle, som Ekström mycket riktigt påpekar, uppstå den dagen Google slutar vara goda. Den dagens dagens ägare dör, eller säljer företaget. Då skulle informationen i Googles alla databaser kunna användas till rätt mycket otrevligheter. En ond ägare skulle enkelt kunna kartlägga trender, åsikter och tankar, uppdelat på både regioner, städer och språkområden.
Men informationsägaren skulle fortfarande inte kunna koppla den till individer, såvida inte internetoperatörerna började offentliggöra sin loggfiler med ip-nummer (något många argumenterat kraftigt emot i samband med ipred-lagen).

Men det försvinner tyvärr helt i den allmänna debatten, både den i Agenda i söndags och, ännu värre, den i somras i SVT:s Morgonsoffa där Ekström och en mediehistoriker helt fritt fick kritisera Google ledda av sportjournalisten Mats Nyström.

Debattlinjen är klar:
Google är stort. Det har monopol på sök. Det har tusentals tjänster som alla använder. Det är på väg att ta över världen. Det gör dumma saker i Kina. Det är elakt mot små kämpande internetentreprenörer. Det är elakt mot bokförlagen. Det läser till och med dina email.

Nej, inte riktigt. Men kritiken blir så bred och svepande att kärnan helt missas. Dessutom är kritiken i mångt och mycket helt felaktig och missriktad. Jag ska försöka bemöta några av punkterna:

1. ”Google har monopol.”
Google har bara monopol på en enda marknad. På allt utom sök så är Google bara en av många konkurrerande företag. Googles mejl, kalender och programsvit är visserligen bättre än mycket annat på marknaden. Men det finns en uppsjö alternativ. Hotmail eller Yahoo Mail istället för Gmail. Flickr i stället för Picasa. Evernote eller Microsoft Office i stället för Google Docs och Apps. Bing i stället för Googles sök. Och så vidare. Att byta sökmotor är busenkelt, och att byta mejltjänst är också rätt enkelt, men man gör det kanske för en ynka dag.

2. ”Google ser mig på internet”.
”Allt jag gör övervakas av Googles sökrobotar, har jag gjort något dumt ”hängs jag ut” på Googles söksida.”
I det här fallet är det ju faktiskt internet i sig som är skurken. Skriver du saker, lägger upp bilder eller registrerar dig på publika sajter så syns du på Google. Men du kan ju lika gärna låta bli. Vill du inte bli hittad på Google är det bara att strunta i att vara öppen och blogga och skriva saker om dig själv på webben. Eller bara gå med i tjänster som är stängda för utomstående, till exempel kan du vara med på Facebook utan att Google hittar dig. Facebook har själva valt att blockera sajten för Google.

3. ”Google ser mig inte”
Ett exempel som Andreas Ekström har tagit upp har varit entreprenören Ted Valentin som i våras fick alla sina kartsajter utslängda från Google. Jag gillar Ted och hans sajter starkt, men i det här fallet blev det uppenbart att Ted faktiskt hade gjort saker för att överlista Google som man faktiskt inte får göra enligt Googles riktlinjer. Han hade gjort det som tusentals, för att inte säga hundratusentals andra sökmotoroptimerar gör varje dag.
Nu var Ted öppen om det han gjort, bad om hjälp, och fick till slut hjälp också, även om det tog tid.
Visst, Googles hantering av ärendet och Googles kundsupport rent allmänt är rätt dålig. Men det är ändå en petitess jämfört med de demokrati- och yttrandefrihetsfrågor vi talar om här.
Men: Google MÅSTE slänga ut sökmotortrixare som trixar lite för mycket. Det är ju själva poängen med att ha och underhålla en bra sökmotor: spammen måste bort. Det är snarare så att man har ett rätt svagt affärskoncept om allt bygger på trafik från en enda sökmotor.

4. ”Google censurerar nätet i Kina.”
Här var Googles integritetsansvarige Peter Fleischer mycket bra i Agenda. Google har, som alla andra företag, att välja på att följa ett lands lagar eller ej. För att få vara verksamma i Kina tvingas man censurera bort de sajter och de ord som den kinesiska regeringen inte gillar.
”Där ser vi tydligt priset, Google väljer pengarna framför öppenheten”, sade Andreas Ekström i Agenda och hävdade att Google borde bojkottat Kina för att på så vis sätta press på den kinesiska ledningen.
Men frågan är om det hade varit bättre om Google hade valt att inte finnas alls i Kina. Jag tror tvärtom att det är bra att kineserna får tillgång till att söka på nätet. Kunskap är makt, och på sikt kommer även de förstå och upptäcka fler saker än det som deras egen regering har att erbjuda. Jämförelsen med vapenförsäljning tycker jag är direkt korkad.

För att göra mitt resonemang mer tydigt: Ponera att Nordkorea skulle vilja ge sin befolkning tillgång till internet och Google, men då naturligtvis hårt censurerat. Skulle det vara bättre för det koreanska folket att säga nej då än att etablera sig i landet? Är det tvärtom inte så att tillgång till nätet kommer skulle öka nordkoreanernas kunskap om sin omvärld, vilket jag tror skulle gagna den demokratiska utvecklingen i landet.

5. ”Google Books kör över författarna och förlagen”
Google har skannat in miljontals böcker och vill göra dem tillgängliga via webben. Förlagen har erbjudits 60 procent av intäkterna, men måste tacka ja senaste på fredag, 4 september. Tuffa förhandlingar, naturligtvis, men kraven från Google måste ändå ses som ett förhandlingsspel. Även om förlagen säger nej nu lär diskussionerna fortsätta. Sedan måste vinstdelningen naturligtvis ställas i relation till vad förlagen ger sina författare. Jag vet inte vad det är, men jag tycker nog 60 procent är rätt bra.
Man måste också ha i åtanke att de böcker som Google vill lägga ut till allra största del är böcker som förlagen idag inte säljer. Av de 18 miljoner böcker Google vill skanna in är bara 9 procent just nu tillgängliga för försäljning och upphovsrättsskyddade, 16 procent ligger i public domain, skriver juristprofessorn Lawrence Lessig i sin bok Remix. Därmed skulle alltså 75 procent av böckerna vara böcker som inte finnsi tryck just nu, böcker som bokförlagen helt enkelt inte vill eller tror sig kunna tjäna pengar på.

6. ”Det går inte att undvika Google”
Nej, inte om man räknar in att surfa in på sajter som använder Googles statistikverktyg Analytics, eller att man mejlar till någon som råkar ha Gmail. Men om man ska göra diskussionen så bred är det ännu mer svårt att leva en dag utan Microsoft eller IBM. För att inte tala om Cisco, som står för merparten av alla routrar på internet. Det är mycket i vårt samhälle vi är beroende av, det i sig behöver inte vara ont.

**********

Det finns stora problem med Googles dominans i världen. Aldrig tidigare har ett företag haft potential att veta så mycket om oss.

Det riktigt obehagliga skulle uppstå den dagen Googles information samkördes med internetoperatörernas uppgifter om ip-nummer. Om det skulle gå att koppla en sökning från ett visst ip-nummer, en viss tid, till en fysisk dator på en fysisk adress, då skulle situationen bli mycket obehaglig. Vad skulle hända om till exempel Kina skulle kräva tillgång till Googles databaser och operatörernas ip-nummer?

Frågan om identifiering av individer bakom ett ip-nummer (som vi ju diskuterat i Sverige i samband med ipred-lagen) är trots det ingen Googlefråga. Google är en del av det ekosystemet, men kärnan ligger hos operatörerna, som nu blir allt mer styrda av regeringar och lagar. Här skulle jag vilja se en tydligare lagstiftning som förbjöd operatörerna att lämna ut ip-nummer om kunderna, kanske till och med förbjud att de lagras mer än en viss tid.

För Googles del skulle jag vilja se tydligare krav från internationella demokratiorgan om hur sökjätten behandlar och lagrar sin information, för att minimera risken att den hamnar i orätta händer. Jag har inget svar på hur, men det är om detta jag tycker diskussionen bör handla.

Det bästa inlägget i SVT Agenda tycker jag kom från Isobel Hadley Kamptz: Problemet med Google är inte att de är så bra att vi självmant använder alla dess tjänster, utan att ingen annan är lika bra. Vi behöver fler företag som vågar vara lika innovativa på webben. Det gäller inte minst oss i medievärlden. Och där finns det ingen anledning att inte börja på en gång.