Därför är en Googlefri dag fel sätt att protestera

Det började som en rolig idé av kulturjournalisten Andreas Ekström i SVT:s Agenda i söndags, men sedan spred det sig och blev verklighet, i alla fall bland en skara svenska webbentusiaster. Gårdagen blev den första Googlefria dagen. Mer fakta på We Rebuild.

Tanken med att inte använda Googles tjänster på en hel dag var inte att protestera mot Googles dominans, även om det lätt uppfattades så, utan att visa hur beroende vi har blivit av det blott 11 år gamla sökbolaget från Mountain View. Visst man kan använda en annan sökmotor, men hur gör alla vi som har Gmail som mejltjänst? Och hur undviker man sajter som använder Googles statistikverktyg Analytics? Går det att blockera cookies…?

Frågorna blev många och Ekströms inlägg toppade igår kväll bloggportalen Knuff.
Visst är det bra att man diskuterar Googles dominans på webben.
Visst finns det stora integritetshot i det Google gör.
Men jag tycker ändå att jippot med en Googlefri dag helt missar poängen med detta.

I stället för att på allvar diskutera vad det faktiskt kan innebära att ett företag vet så mycket om oss, så landar vi i en diskussion om hur man trixar och fixar för att överleva en dag utan mejl och att googla.
Jag tror till och med att Ekström motverkar sitt eget syfte med den här idén. Jippot skymmer den verkliga frågan.

I mina ögon finns det egentligen bara ett enda problem med Google: Att de via sina servrar vet så mycket om oss. Och då inte om oss som individer, för det gör de faktiskt inte. Möjligen skulle man kunna hävda att Googles mejltjänst gör att de kan koppla informationen till enskilda personer, men den stora informationskällan är ju sökningarna, och de är ju bara kopplade till ett ip-nummer och en cookie.
När det gäller mejlen är det ju samma sak om jag skulle ha en annan mejlleverantör. Den kan ju också övervaka mig, om den skulle vilja det.

Det stora hotet skulle, som Ekström mycket riktigt påpekar, uppstå den dagen Google slutar vara goda. Den dagens dagens ägare dör, eller säljer företaget. Då skulle informationen i Googles alla databaser kunna användas till rätt mycket otrevligheter. En ond ägare skulle enkelt kunna kartlägga trender, åsikter och tankar, uppdelat på både regioner, städer och språkområden.
Men informationsägaren skulle fortfarande inte kunna koppla den till individer, såvida inte internetoperatörerna började offentliggöra sin loggfiler med ip-nummer (något många argumenterat kraftigt emot i samband med ipred-lagen).

Men det försvinner tyvärr helt i den allmänna debatten, både den i Agenda i söndags och, ännu värre, den i somras i SVT:s Morgonsoffa där Ekström och en mediehistoriker helt fritt fick kritisera Google ledda av sportjournalisten Mats Nyström.

Debattlinjen är klar:
Google är stort. Det har monopol på sök. Det har tusentals tjänster som alla använder. Det är på väg att ta över världen. Det gör dumma saker i Kina. Det är elakt mot små kämpande internetentreprenörer. Det är elakt mot bokförlagen. Det läser till och med dina email.

Nej, inte riktigt. Men kritiken blir så bred och svepande att kärnan helt missas. Dessutom är kritiken i mångt och mycket helt felaktig och missriktad. Jag ska försöka bemöta några av punkterna:

1. ”Google har monopol.”
Google har bara monopol på en enda marknad. På allt utom sök så är Google bara en av många konkurrerande företag. Googles mejl, kalender och programsvit är visserligen bättre än mycket annat på marknaden. Men det finns en uppsjö alternativ. Hotmail eller Yahoo Mail istället för Gmail. Flickr i stället för Picasa. Evernote eller Microsoft Office i stället för Google Docs och Apps. Bing i stället för Googles sök. Och så vidare. Att byta sökmotor är busenkelt, och att byta mejltjänst är också rätt enkelt, men man gör det kanske för en ynka dag.

2. ”Google ser mig på internet”.
”Allt jag gör övervakas av Googles sökrobotar, har jag gjort något dumt ”hängs jag ut” på Googles söksida.”
I det här fallet är det ju faktiskt internet i sig som är skurken. Skriver du saker, lägger upp bilder eller registrerar dig på publika sajter så syns du på Google. Men du kan ju lika gärna låta bli. Vill du inte bli hittad på Google är det bara att strunta i att vara öppen och blogga och skriva saker om dig själv på webben. Eller bara gå med i tjänster som är stängda för utomstående, till exempel kan du vara med på Facebook utan att Google hittar dig. Facebook har själva valt att blockera sajten för Google.

3. ”Google ser mig inte”
Ett exempel som Andreas Ekström har tagit upp har varit entreprenören Ted Valentin som i våras fick alla sina kartsajter utslängda från Google. Jag gillar Ted och hans sajter starkt, men i det här fallet blev det uppenbart att Ted faktiskt hade gjort saker för att överlista Google som man faktiskt inte får göra enligt Googles riktlinjer. Han hade gjort det som tusentals, för att inte säga hundratusentals andra sökmotoroptimerar gör varje dag.
Nu var Ted öppen om det han gjort, bad om hjälp, och fick till slut hjälp också, även om det tog tid.
Visst, Googles hantering av ärendet och Googles kundsupport rent allmänt är rätt dålig. Men det är ändå en petitess jämfört med de demokrati- och yttrandefrihetsfrågor vi talar om här.
Men: Google MÅSTE slänga ut sökmotortrixare som trixar lite för mycket. Det är ju själva poängen med att ha och underhålla en bra sökmotor: spammen måste bort. Det är snarare så att man har ett rätt svagt affärskoncept om allt bygger på trafik från en enda sökmotor.

4. ”Google censurerar nätet i Kina.”
Här var Googles integritetsansvarige Peter Fleischer mycket bra i Agenda. Google har, som alla andra företag, att välja på att följa ett lands lagar eller ej. För att få vara verksamma i Kina tvingas man censurera bort de sajter och de ord som den kinesiska regeringen inte gillar.
”Där ser vi tydligt priset, Google väljer pengarna framför öppenheten”, sade Andreas Ekström i Agenda och hävdade att Google borde bojkottat Kina för att på så vis sätta press på den kinesiska ledningen.
Men frågan är om det hade varit bättre om Google hade valt att inte finnas alls i Kina. Jag tror tvärtom att det är bra att kineserna får tillgång till att söka på nätet. Kunskap är makt, och på sikt kommer även de förstå och upptäcka fler saker än det som deras egen regering har att erbjuda. Jämförelsen med vapenförsäljning tycker jag är direkt korkad.

För att göra mitt resonemang mer tydigt: Ponera att Nordkorea skulle vilja ge sin befolkning tillgång till internet och Google, men då naturligtvis hårt censurerat. Skulle det vara bättre för det koreanska folket att säga nej då än att etablera sig i landet? Är det tvärtom inte så att tillgång till nätet kommer skulle öka nordkoreanernas kunskap om sin omvärld, vilket jag tror skulle gagna den demokratiska utvecklingen i landet.

5. ”Google Books kör över författarna och förlagen”
Google har skannat in miljontals böcker och vill göra dem tillgängliga via webben. Förlagen har erbjudits 60 procent av intäkterna, men måste tacka ja senaste på fredag, 4 september. Tuffa förhandlingar, naturligtvis, men kraven från Google måste ändå ses som ett förhandlingsspel. Även om förlagen säger nej nu lär diskussionerna fortsätta. Sedan måste vinstdelningen naturligtvis ställas i relation till vad förlagen ger sina författare. Jag vet inte vad det är, men jag tycker nog 60 procent är rätt bra.
Man måste också ha i åtanke att de böcker som Google vill lägga ut till allra största del är böcker som förlagen idag inte säljer. Av de 18 miljoner böcker Google vill skanna in är bara 9 procent just nu tillgängliga för försäljning och upphovsrättsskyddade, 16 procent ligger i public domain, skriver juristprofessorn Lawrence Lessig i sin bok Remix. Därmed skulle alltså 75 procent av böckerna vara böcker som inte finnsi tryck just nu, böcker som bokförlagen helt enkelt inte vill eller tror sig kunna tjäna pengar på.

6. ”Det går inte att undvika Google”
Nej, inte om man räknar in att surfa in på sajter som använder Googles statistikverktyg Analytics, eller att man mejlar till någon som råkar ha Gmail. Men om man ska göra diskussionen så bred är det ännu mer svårt att leva en dag utan Microsoft eller IBM. För att inte tala om Cisco, som står för merparten av alla routrar på internet. Det är mycket i vårt samhälle vi är beroende av, det i sig behöver inte vara ont.

**********

Det finns stora problem med Googles dominans i världen. Aldrig tidigare har ett företag haft potential att veta så mycket om oss.

Det riktigt obehagliga skulle uppstå den dagen Googles information samkördes med internetoperatörernas uppgifter om ip-nummer. Om det skulle gå att koppla en sökning från ett visst ip-nummer, en viss tid, till en fysisk dator på en fysisk adress, då skulle situationen bli mycket obehaglig. Vad skulle hända om till exempel Kina skulle kräva tillgång till Googles databaser och operatörernas ip-nummer?

Frågan om identifiering av individer bakom ett ip-nummer (som vi ju diskuterat i Sverige i samband med ipred-lagen) är trots det ingen Googlefråga. Google är en del av det ekosystemet, men kärnan ligger hos operatörerna, som nu blir allt mer styrda av regeringar och lagar. Här skulle jag vilja se en tydligare lagstiftning som förbjöd operatörerna att lämna ut ip-nummer om kunderna, kanske till och med förbjud att de lagras mer än en viss tid.

För Googles del skulle jag vilja se tydligare krav från internationella demokratiorgan om hur sökjätten behandlar och lagrar sin information, för att minimera risken att den hamnar i orätta händer. Jag har inget svar på hur, men det är om detta jag tycker diskussionen bör handla.

Det bästa inlägget i SVT Agenda tycker jag kom från Isobel Hadley Kamptz: Problemet med Google är inte att de är så bra att vi självmant använder alla dess tjänster, utan att ingen annan är lika bra. Vi behöver fler företag som vågar vara lika innovativa på webben. Det gäller inte minst oss i medievärlden. Och där finns det ingen anledning att inte börja på en gång.

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *