Mediebolag i tvärtomvärlden

Det finns få saker som gör mig så upprörd som direkt kontraproduktiva åtgärder på webben. De tyska mediebolagen Hubert Burda och Axel Springers senaste påhitt, som nu är på väg att bli en tysk lag på förslag från Angela Merkel är ett sådant.

Mediebolagen hävdar på fullt allvar att Google hotar deras intäkter genom att indexera deras nyheter och lägga upp rubriker plus en eller två meningar till på Google News.

De måste i så fall mena att den aggregeringen som Google gör är så pass bra att mediesajterna tappar trafik. Mer trafik än vad mediesajterna tjänar på klicken från Google News, vilket jag har mycket svårt att tro.

Dessutom är det ju så att Google faktiskt inte tjänar några pengar på Google News. Det finns inga annonser på sajten. De enda pengar Google kan tänkas tjäna på nyhetstjänsten är för läsare som tecknar sig för nyhetsalerts per mejl och samtidigt använder Gmail, då får Google visa några annonser vid sidan av mejlet.

Nu vill mediebolagen ta betalt för länkar.

De vill ta betalt för att ANDRA ska länka till dem.

Samtidigt lever mediebolagen, till stor utsträckning, på att sälja annonser och länkar FRÅN sina egna sajter.
Mediebolagen vill alltså ta betalt för att folk ska länka till dem, och för att länka från dem.
De försöker alltså övertala sina annonskunder att det finns ett värde i att få ett klick från deras sajter, men vill själva inte bli länkade till. Kan det bli mer snurrigt?

Traditionellt har både internationella och svenska mediesajter varit väldigt dåliga på att länka. Man har levt i den gamla världsbilen där man som tidning ”ägde” sin publik. Att läsarna skulle gå någon annanstans, eller att de – gud förbjude – skulle läsa andra tidningar än den egna fanns inte på kartan.
Budskapet har varit tydligt: Vi vågar inte berätta för våra läsare att det finns andra medier, för då kanske de börjar läsa dem istället.

På sistone har dock detta börjat ändras. Både Svd och DN länkar ofta till andra källor i sina texter på webben. Nyligen började den kristna dagstidningen Dagen länka till källor.
Även nya sajter som Nyheter24 har som policy att alltid länka till andra.

Det är är mycket glädjande, för det visar att tidningarna åter börjar tro på sin egen förmåga att vara redaktörer, filter. DN och Svd kommer kanske aldrig ha ALLT om s-kongressen, Piratpartiet, eller FRA-frågan, men de kan tävla om att ha det bästa urvalet, de bästa analyserna och det viktiga sammanhangen. Vill du ha mer så hjälper de oss som läsare att hitta det. Bra service, något jag tror defintivt kommer löna sig.

Men i Tyskland skulle denna service då betraktas som olaglig. DN och Svd skulle tvingas betala till de andra nyhetssajter och bloggare som de länkar till.

Den utvecklingen har enbart förlorare:

  • Tidningshusens sajter skulle bli sämre, de skulle inte kunna vara redaktörer och vägvisare som de börjat bli
  • Det skulle bli svårare för läsarna att hitta deras nyheter, eftersom Google inte skulle indexera deras nyheter.

Med största sannolikhet skulle en sådan lag bara öppna för nya former av rewritesajter. Som vare sig vill tycker det är schysst eller inte skulle se till att hålla sig inom lagens råmärken, men ändå ta trafiken, googlekraften och på sikt även pengarna.

För ren information, faktauppgifter, går fortfarande inte att äga. Faktauppgiften att Jan Guillou jobbat för KGB går inte upphovsrättsskydda.

Uppdaterat 4 november: En lag som kräver förhandsgodkännande av länkar är dessutom i praktiken omöjligt att genomföra, som Per-Ola Mjömark skriver. Ett förbud skulle därmed effektiva döda länkkulturen på nätet, vilket skulle göra webben till ett otroligt mycket sämre ställe att vara på. Direkt farligt för samhällsutvecklingen.

Storleken börjar bli en belastning för Google

Tidigare idag publicerade vi en intervju jag gjort med mikrobloggen Jaikus grundare Jyri Engeström. Han berättar rätt öppenhjärtigt om problemen att som entreprenör bli uppköpt av Google och inlemmad i Googles enorma organisation, och mellan raderna syns det att han egentligen inte gillade den stora organisationen sådär jättemycket, och han gillar inte mentaliteten i Silicon Valley. Och det är mycket därför han nu slutar på Google.

För oss svenskar som hängde på Jaiku under hela 2008 – innan mobilgurun Morris Packer skrev det historiska inlägget en lördagkväll i januari och inledde avfolkningen av Jaiku – så är naturligtvis Googles bristande omvårdnad om Jaiku en stor sorg.
Men den är ändå kanske som Jyri säger rätt begriplig. En nödvändig del i ett lönsamt företags utveckling. Allt kan inte bevaras.

Nej, det som fick mig att tänka till var det Jyri säger om Googles interna organisation. Hur svårjobbat allt var. Hur han var tvungen att förankra allt, så att ett jobb som borde ta ett par veckor tog ett år i stället.

Googles vd Eric Schmidt sade redan förra våren att han minsann inte tänkte låta Google bli som ett vanligt storföretag med dotterbolag och dotterbolagschefer.
Han ville behålla allt i ett enda företag, för att fortsätta på visionen om att integrera allt i en övergripande stark produkt. Nu ser vi resultatet av den filosofin: Google missar viktiga möjligheter för att bolaget i stället tvingas fokusera på ”den stora visionen”, och arbetet för Googles alla mellanchefer, där Jyri Engeström var en av dem, med att nå dit.

Jag skrev redan då att storleken och organisationen kommer att bli ett av tuffaste hoten mot, eller utmaningarna för Google framöver. Det är bara än mer sant idag.

Google har idag 20 000 anställda. Och även om Eric, Larry och Sergey inte vill det, är det allt mer som tyder på att man är på väg att bli ett företag som alla andra, med de för- och nackdelar det innebär.

Dessutom tror jag definitivt att sättet man behandlar uppköpta bolag kommer att bli ett problem i förhandlingarna med framtida uppköpskandidater. De lär inte vara lika naiva och dåligt pålästa som Jyri Engeström var för två år sedan.
 

Nattens superaffärer skiftar maktbalansen

Ojoj, nyheterna om uppgörelser mellan webbens tunga aktörer som Google, Facebook, Microsoft och Twitter väller in från den amerikanska Web 2.0-konferensen.
Först var det Microsoft som skrivit avtal med Twitter och Facebook om att integrera de tjänsternas innehåll på sökmotorn och Googleutmanaren Bing. Sedan aviserade Google en liknande affär med Twitter.

I korthet går affärerna ut på att sökmotorerna får indexera Twitter och Facebooks innehåll och göra det tillgängligt via Google sök och Bing. Det blir alltså möjligt att på ett enkelt och snabbt sätt få veta exakt vad folk på webben tycker, tänker och rapporterar om ett visst ämne just nu.

Fram till nu har den som vill söka efter aktuella tweets om ett ämne varit hänvisad till Twitters egen sökmotor, eller någon av de mindre sökmotorerna, såsom svenska Twingly. Men ingen av dem har egentligen fungerat särskilt bra. De har enbart sorterat sökresultaten på tid, och med en sökning på ett populärt ämne kan man få tusentals svar, och då blir ett kronologiskt söksvar rätt meningslöst.

Det här flyttar maktbalansen på webben. Tidigare har Google varit i en särställning. Men med tillgång till Facebook, som är fem till tio gånger så stort som Twitter, ger det Microsoft, och även Facebook för den delen, en god konkurrensfördel.

Men sökavtalen ger också de tidigare för brist på affärsmodeller utskällda sociala nätverken för första gången en helt ny intäkt. För självklart betalar ju Google pengar till Twitter, och Microsoft även till Facebook, för att få koppla upp sina sökspindlar mot deras databaser med realtidsinformation. Twitter och Facebook säljer helt enkelt rätten till att söka i dess enorma databaser med innehåll, skapat av sajternas miljontals användare. Och affärsmodellen för sök kan vi ju redan, och en del av de pengarna kommer nu trilla ned i Twittergrundaren Biz Stones och Facebookgrundaren Mark Zuckerbergs fickor.

Microsofts avtal med Facebook ger också Microsoft kanske för första något reellt värde av den investering på 240 miljoner dollar i Facebook som Microsoft gjorde för två år sedan, till en skyhög värdering av Facebook. Den kan nu visa sig bli ett riktigt lyckokast.

Det är svårt att sia om vem som kommer vinna det nya kriget på webben. Men det är helt klart spännande att se att det går att utmana Google, och att det går att tjäna pengar på bra tjänster som Twitter och Facebook, även om det kanske inte ser ut så från början.

Fotnot: Googles Marissa Mayer säger att Twittersöket på Google kommer att införas in ”de kommande månaderna”.
För Bings del ska de nya sökverktygen kommer om ”flera veckor”, enligt källor till Techcrunch. Microsoft skriver själva om affären här. Och Twittersöket ska dyka upp på Bing.com/twitter.

Lita inte på Steve Jobs deppiga prognoser

Apple levererade ännu en kvartalsrapport som tog hela analytikerkåren på sängen i går kväll. Vinsten var 28 procent bättre än genomsnittliga förväntningarna från aktiemarknaden, och försäljningen 7 procent bättre. I efterhandeln rusade aktien, när jag gick och lade mig i går kväll var det någonstans plus 7 procent.

Samtidigt envisas Apple med att sätta förväntningarna för kommande kvartal lågt. Mycket lägre än vad marknaden trott. Som skäl anger man att julhandeln kommer innebära att försäljningsvolymerna skiftar till den prispressade Ipoden, att nya produkter försämrar marginalerna, och att senaste versionen av operativsystemet Mac OS, kallad Snow Leopard, inte kommer fortsätta att sälja så bra som hittills i höst. Dessutom spås högre komponentkostnader och och dyrare fraktkostnader.

Inget tyder dock på att analytikerkåren kommer gå på detta. Faktum är tvärtom att Apple, precis som Nokia gjorde under sina guldår för några år sedan, ständigt lovar lågt och alltid överlevererar, och att aktiemarknaden lustigt nog hela tiden köper det (aktien fortsätter ju uppåt).
Dan Frommer på Silicon Alley Insider har tagit fram statistik på det: Vinsten ligger alltid 30-40 procent över det utlovade, och omsättningen 5-10 procent.

Dessutom ska Apple nu än en gång byta redovisningssystem, från GAAP, till något nytt, vilket gör framtida prognosticerande ännu svårare.

Så när Apple nu än en gång skruvar ned förväntningarna så litar i alla fall inte jag särskilt mycket på det.

Tvärtom är det mycket som tyder på att Apple kommer fortsätta leverera som aldrig förr.

  • Iphone lanseras i Kina så snart som nästa vecka, den 30 oktober. Den ska säljas i över 1000 butiker.
  • Löftet om lägre marginaler på grund av nya produkter kan mycket enkelt tolkas som att det faktiskt till slut kommer att komma en Apple tablet. Det skulle innebära att ännu en ny marknad öppnar upp sig för detta en gång i tiden renodlade datorföretag.
  • Iphones framgångssaga fortsätter. Under kvartaler såldes 7,4 miljoner Iphones till en total summa på 2,3 miljarder dollar. Det kan jämföras med de 2,9 miljarderna man drar in på bärbara Macar och 1,1 på stationära.

Apple har alltså på mindre än 3 år etablerat sig på mobiltelefonmarknaden med en produkt som redan nu är på väg att bli den de facto-standard som alla mäter sig med. 7,4 miljoner sålda mobiler är hälften så många lurar som Sonyericsson sålde senaste kvartalet, och i pengar räkna så gott som lika mycket (1,6 jämfört med 1,5 miljarder euro). Och då ska man tänka på att Apple bara har en enda produkt i sitt sortiment och att Ericsson hållt på med mobiltelefoni sedan 1960-talet.

Dessutom ska man betänka att programbutiken App Store inte är målet, utan medlet. Nu förstår jag inte redovisningen helt, men troligen ligger försäljningen av appar i App Store under ”Software, Service and Other Sales”, och då är den ”bara” 647 miljoner doller: Försäljningen av lurarna i sig är alltså närapå fyra gånger större.

Det App Store gör däremot är att det skapar en efterfrågan. Precis som Microsoft fick alla att köpa en pc på 80- och 90-talet för att det var till den plattformen som de flesta datorprogram fanns, är Apple på väg att göra samma sak i mobilerna 2009.

Nu storsatsar visserligen Google på Android-plattformen och en mängd nya, riktigt bra, Googlemobiler når marknaden i vinter. Men det blir svårt att rucka på Apple och Iphonens positioner på den marknaden.

Det jag tänker mig skulle kunna bli ett dilemma för Apple är valet mellan volym och lönsamhet. Senaste kvartalet låg Apples bruttomarginal på 36,6 procent, upp från 34,7 procent samma tid i fjol. Men nu antyder vice-vd:n Tim Cook och finanschefen Peter Oppenheimer att marginalen kommer att falla på grund av nya produkter. Frågan är om Apple kommer våga rulla ut lågpristelefoner och datorer bara för att vinna ännu mer marknadsandelar. En rädsla för att göra detta kan öppna för Google på mobilsidan. Och oavsett vilket val Steve Job och hans sekundanter väljer, så kommer det att förändra Apple.

En intressant sista aspekt, som slår mig: När svenska bolag nu rapporterar hyfsade kvartalsrapporter är det så gott som genomgående tack vare kostnadsbesparingar och disciplin.

När Apple gör det är det tack vare nyutvecklade produkter på nya marknader.
Skillnaden är monumental. Och gravt oroande för Sveriges framtid som innovationsland.

Sista spiken i Googles realtidskista

För två år sedan köpte Google det som kunde blivit en riktig konkurrent till Twitter, den finska mikrobloggen Jaiku. Nu slås den sista spiken i kistan som till slut kommer skicka Jaikuprojektet långt långt bort från Googles framtids- och intäktshorisont när Jaikus grundare, beteendevetaren Jyri Engeström nu slutar på Google och flyttar hem till Finland.

Jaiku var den mikrobloggen som först fick svenskar och finländare att mikroblogga, långt innan Twitter fick den stora spridning som det har idag. Själv gick jag med strax före jul 2007, och under 2008 växte den lilla svenska jaikucommunityn till det som sedan kom att kallas ”den nya svenska internetbubblan”, eller kort och gott bubblan.

Jaiku erbjöd mängder av funktioner som Twitter saknade, framför allt trådade inlägg där svaren kunde vara mer än 140 tecken. Svenska webbnördar förde under 2008 många och långa öppna diskussioner på Jaiku. Idag försöker många föra liknande diskussioner på Twitter, men trots alla de verktyg som kan visa svar på tidigare inlägg efter varandra så är det fortfarande oändligt mycket knöligare än det var på Jaiku.

Men trots att Google ägt denna lilla oslipade diamant i nu två år har man totalt misslyckats att göra något större av den. I januari genomfördes till slut en flytt av hela den tekniska plattformen till Googles egna App Engine. Men samtidigt fattade Google beslutet att plocka bort Jaiku från sin kärnaffär och föra över plattformen till open source.

Och nu i måndags gjorde så till slut skaparen av denna lilla diamant sin sista arbetsdag på Google.

Varför han slutar är inte klart, men det talas om att han ville flytta hem till Finland. Nu ska han göra något som ”skapar mening”, som han själv uttrycker det.

Jag lyssnade på Jyri Engeström på förra årets Rebootkonferens och hans tankar om ”sociala objekt” som centralpunkten för de samtal vi för online är onekligen mycket intressanta. Jag hyser ingen som helst tvekan över att han kommer fortsätta göra intressanta saker.

Värre är det för Google som ju faktiskt är helt efter inom realtidsområdet. Man har ingen egen riktig mikrobloggsplattform. Man har inget realtidssök. Man har inte ens en vettig community.
Googles ser faktiskt ut att idag helt sakna strategi inom realtidswebben, communities och mikrobloggar. Men nya spelare som Friendfeed, nyligen uppköpt av Facebook, och svenska Twinglys mikrobloggssök springer snabbt förbi.

Jag skrev förra sommaren att bristen på bra lifestreamtjänster, som Twitter, Jaiku och Friendfeed, är en av de områden där nya bolag kan utmana Google.

Det är allt mer sant idag.

PS. För den som vill hör Jyri Engeström live så talar han på konferensen The Really Realtime Conference/Distruptive Media nästa vecka. Där kommer även jag själv hålla en paneldiskussion om företag och hur de använder och kan använda Twitter.

Högt spel om den digitala politiken

En sorglig dag, skriver Anders Mildner. En skammens dag, skriver Niclas Strandh.
Jag håller med båda.

Gårdagens godkännande av en ny signalspaningslag är inget annat än ett mörkt kapitel i en demokratis historia. För första gången öppnas möjligheterna för bred avlyssning av allt vi gör på webben, vara månde det mejl, telefonsamtal eller surfbeteenden. Att FRA sedan i vissa fall är skyldiga att radera informationen förändrar inte detta. Bara tanken på att någon kommer läsa mina mejl är tillräcklig.

”Lagen kommer inte att användas så. Den ska användas för att jaga terrorister, inte vanliga svenskar,” argumenterar förespråkarna.

Jag har väldigt svårt att tro att det är sant. Det räcker med en enda chef på FRA som får lite noja och tycker att ”vi nog behöver övervaka det HÄR lite grand. Alltså, bara i utbildningssyfte ;-)”
”Sedan kanske vi säljer informationen på underrättelsemarknaden, ja ja, men det MÅSTE vi kunna göra. Det har vi alltid gjort. Vi MÅSTE vara med på den marknaden.”

Vi pratar om att utveckla demokratin. Att stärka den. Att öka delaktigheten.
Så gör vi precis tvärtom.

Det som oroar mig mest, det som kommer att få rätt stora konsekvenser – tror jag – det är inte lagen i sig.
Det är klyftan mellan politikerna och medborgarna.
Inte ens oppositionen, som nu gör en stor sak av att de är emot FRA, vill ju minska övervakningen. De tycker tvärtom att FLER myndigheter borde få beställa övervakning av FRA.

Om det beror på poltikernas okunskap om nätet och tekniken bakom övervakningen, eller på olika värderingar, det är svårt att säga.

Men vi har ju exakt samma problem gällande den andra stora digitala frågan: upphovsrätten och fildelning.

I veckan föll den första hovrättsdomen för ipred-lagen. Ephone slipper avslöja identiteten bakom en ftp-server där Svenska Förläggarföreningen har hittat ett par tusen ljudböcker. Skälet är rätt självklart: Eftersom servern var lösenordskyddad så finns det inget som säger att det handlar om allmän spridning av upphovsrättsskyddat material. Det går inte att utesluta att någon faktiskt köpt dessa ljudböcker, lagt upp dem på en server, och sedan delat med sig av dem till sina närmaste vänner. Vilket ju är helt lagligt, tack och lov.

”Det är uppenbart att på den här servern har alla ljudboksförlagen funnits, alla kommersiella ljudböcker som någonsin tagits fram i Sverige har funnits där. Och de har inte funnits där för en persons enskilda bruk, utan det är tänkt, menar vi, för tillgängliggöra böckerna för en mycket stor mängd människor”, säger Bokförläggarföreningens vd Kristina Ahlinder till SR.

Ja, men att material finns på en server och att upphovsrättsinnehavaren tror att ”det är tänkt” att spridas, det räcker inte i en rättsstat, och det tackar vi hovrätten för.

Det här är förvisso endast det första fallet av Ipred som avgjorts i en högre instans, men jag tror nog att vi redan nu kan se att lagen inte fyller sitt syfte. Det kommer att bli väldigt svårt för medielobbyn att få någon fälld för den, för det är fortfarande så många led som de måste bevisa. Tekniken springer ännu en gång ifrån lagstiftarna.

Socialdemokraterna sade nyligen att de inte trodde Ipred skulle behövas rivas upp. Ipred-lagen kommer tvärtom snart ha spelat ut sin roll.
”Jag tror att den kommer att ha en ganska kort livslängd, jag tror tekniken kommer att springa förbi lagen,” sade Leif Pagrotsky till SR.

Vi stiftar alltså lagar som inte fungerar, inte kan användas på det tänkta sättet. En stor del av befolkningen tycker lagen är dålig, och tycker det är bra att lagen inte fungerar i verkligheten. Men upphovsrättsinnehavare ser det helt tvärtom: det tror fortfarande att Ipred kommer rädda dem från all jobbig piratkopiering.

Det här leder till stora problem för medborgarnas syn på rättsstaten och hela deras förtroende för politiker och lagstiftare. Om folket nu redan vet att ipred-lagen inte fungerar, varför ska vi ens ha lagen? Luras inte mediebolagen att tro att det räcker med att stämma kunderna, när det faktiskt bevisligen inte räcker?

Samma sak är det för FRA-lagen, fast kanske tvärtom. Folket tror inte lagen kommer fungera som utlovat, men allt tyder på tvärtom.

Och vi får åter denna klyfta: Medborgarna tror att de nya digitala lagarna ska användas på ett sätt, lagstiftaren tror något helt annat.

Vi får en diskrepans, ett samhälle där medborgarna har EN syn på de lagar och regler som gäller. Men där politiker och lagstiftare tror något helt annorlunda.
Det är förödande för medborgarnas förtroende för det juridiska systemet och respekt för stiftade lagar. ”Om den där lagen inte spelar någon roll, då kan jag väl bryta mot någon annan också, den är ju ändå inte så viktig… tycker jag… ”

Vad gör vi då åt detta då?
I min värld ligger en stor del av ansvaret på politikerna. Politikerna kan inte fortsätta stoppa huvudet i sanden. De måste ta den digitala frågan på allvar, liksom frågan om delaktighet och att lyssna på även de väljare man inte möter när man är ute på sin traditionella politiska arbetsplatsbesök. Bra politiker betonar alltid sin förmåga att känna av stämningar ”bland folket”. Det gäller tyvärr inte riktigt ännu på webben.

Här är några förslag:

  • Politikerna måste läsa på, de måste sätta sig in i den nya digitala tekniken. De måste utbildas. Vi kan inte ha en riksdag som stiftar lagar som man inte förstår, som Svd:s granskning visar.
  • Lägg ner partipolitiken och börja diskutera sakfrågan. Så länge politikerna envisas med att försöka göra alla politiska frågor till partipolitik i stället för att våga stå för en egen linje, baserad på frågan i sak, då kommer förtroendet för politikerna bara att fortsätta falla.
  • Börja lyssna på väljarna – även om de som diskuterar och pratar på webben. De är vare sig tokiga, farliga eller dumma. Tvärtom finns det massor av insatta och pålästa debattörer där ute i blogosfären och på webben.
  • Våga ha en åsikt. Så länge politikerna bara reagerar på protester och bloggbävningar i efterhand så är det svårt för dem att ha någon trovärdighet inom området internet. Jag har tidigare efterlyst en politisk vision för internet, den frågan kommer inte bli mindre viktig framöver. Moderaterna har påbörjat ett arbete om detta, lett att Henrik von Sydow. Men målet är inställt på 2014 eller så, och FRA och Ipred ingår inte i det. Det är en bra början, men känns ändå väldigt försiktigt.

Om politikerna inte vågar ta tag i detta spelar de ett mycket högt spel.

Ett spel där ett Piratparti i riksdagen 2010 inte alls är det största hotet.

Så övervakas du av staten

Nu på onsdag ska regeringen rösta om en ny lag om signalspaning i kabel, spaning som FRA ska få utföra. Den nya FRA-lagen innehållet en mängd tillägg jämfört med den som stoppades efter en intensiv debatt strax före midsommar förra året.
Vi en första anblick kan tilläggen kännas vettiga och man får lätt känslan att lagstiftarna tänkt igenom saker och att lagen nu är en hyfsad avvägning mellan behovet av spaning mot yttre hot och önskat integritetsskydd.

Men man behöver inte läsa särskilt länge på de FRA-kritiska bloggarna för att den bilden ska spricka rejält. FRA-motståndaren och dataforskaren Mikael Nilsson formligen pulvriserar argumenten på sin blogg.

Jag ska inte upprepa allt, men några punkter sticker ut:

  • Att FRA bara skulle få spana på uppdrag av regeringen och försvarsmakten.
    Nej, då har man stoppat in en liten formulering om att FRA får bedriva spaning i ”utvecklingssyfte”, vilket i princip betyder att den hemlighetsfulla myndigheten får göra precis som de vill.
  • Att det bara handlar om spaning på en liten del av internettrafiken.
    Det faller ju på sin egen orimlighet, får FRA tillgång till kablarna så får de det. Om de sedan väljer att bara spara en liten del av det de tar in är en annan sak, men då handlar det enbart om FRA:s goda vilja, något vidare rättsskydd mot obegränsad övervakning är det inte.
  • Att all spaning måste godkännas av en ny domstol och därmed skulle rättsäkerheten garanteras.
    Well, det visar sig att den domstolen kommer agera helt hemligt och att dess beslut inte kommer att kunna överklagas. Det är svårt att se den som något annat än bara ett kosmetiskt tillägg.
  • Sedan förekommer det uppgifter som att inga svenskar skulle avlyssnas eller att information som FRA samlar in inte skulle kunna säljas vidare. Men även det visar sig inte stämma när man gräver vidare i lagtexterna.

I eftermiddags bekräftade försvarsministern Sten Tolgfors själv en hel del av detta i en chatt på läsarna på DN.se. På frågan om varför regeringen inte har berättat att FRA ägnar sig åt omfattande trafikdatalagring svarar Tolgfors (min fetning):

”I utvecklingsverksamheten är trafikdata ett viktigt verktyg som bidrar till att inrikta verksamheten mot relevant kommunikation. Utan kunskap om trafikmiljön, i vilken trafikdata är en faktor, blir verksamheten trubbigare och måste därför bedrivas bredare. Vilket innebär att en större andel kommunikation måste göras läsbar för det mänskliga ögat för att avgöra om det är ”rätt” kommunikation eller inte.

Med andra ord: ”Vi övervakar generellt trafiken på nätet för att ha koll.”

Nu kommer FRA-lagen med all sannolikhet att klubbas igenom imorgon onsdag, den här gången med långt mindre debatt än förra sommaren. Folk orkar tyvärr inte bry sig.

Det här är naturligtvis bedrövligt ur integritetssynpunkt.

Frågan är om och på vilket sätt internetgenerationen kommer orka fortsätta driva kampen mot övervakningssamhället. Många av de mest engagerade bloggarna kommer naturligtvis kämpa vidare. Men frågan har redan idag tappat avsevärt intresse jämfört med förra sommaren.

Ander Mildner skriver att han tror att FRA-lagen kommer bli startskottet för integriteten som en ny ideologisk grundfråga. Ännu mera bränsle för Piratpartiet.

Jag önskar att han får rätt, men jag är idag lite för desillusionerad för att våga tro det. Jag tror snarare att klyftan mellan politiker och medborgare kommer vidgas ytterligare. Den unga internetgenerationen (de där 2,8 miljonerna människor som då och då olovligen laddar hem upphovsrättsskyddat material) kommer att tappa tron än mer på politikerna och de som sitter på makten i samhället. Och den alieneringen kan leda till långt värre konsekvenser för samhället än att ett missnöjt piratparti tar sig in i riksdagen.

För hur jag än vrider och vänder på FRA-frågan så landar jag ändå i känslan av att allt det här nya putsandet på lagen bara är kosmetika.

Det ständiga sättet som FRA-förespråkarna kommer med halvsanningar och diffusa löften som – ju visar det sig – inte stämmer – gör att man får känslan av att det finns en hemlig agenda. Det kanske är nödvändigt när det handlar om försvarshemligheter, regeringen och FRA KAN inte vara helt öppna med vad man vill och vad behovet är.

Men det är fortfarande deras problem.
Bevisbördan ligger på lagstiftaren, inte på folket.

Om svenska folket är misstänksamma mot en ny lag som kan användas för att övervaka oss, då måste det ändå vara regeringens plikt att bevisa motsatsen. Inte bara komma med tomma löften om att ”vi kommer inte att massövervaka folk”.

Just nu toppar Aftonbladet sajten med att kampen mot FRA är över. SVD och DN däremot skriver att motståndarna vägrar ge upp

Till sist: Meddelarskyddet hotas, varnar journalisternas fackförbund.
Advokatsamfundet varnar för bristande rättssäkerhet.
Hur kan regeringen ignorera sådana synpunkter? De är ju knappast datanördar och piratkillar i svart som bråkar?

På den punkten är jag helt beredd att hålla Mildner: ”Det finns gott om folkvalda som borde skämmas öronen av sig när de ser sig själva i spegeln.”

PS. Att oppositionen och socialdemokraterna försöka plocka politika poänger på FRA är ju bara om möjligt ännu mer pinsamt. (S) säger tydligt att de är för FRA, men vill ändå göra om lagen. Det säger kanske ännu mer om hur dagens politiska system totalt misslyckas lyssna på väljarna och i stället hemfaller åt traditionell partipolitisk pajkastning. DS.

Apple och Amazon mediebolagens räddning

Veckans stora händelse var utan tvekan att Amazons e-bokläsare Kindle kommer till Sverige och Europa. Jag har alltid varit tveksam till speciella digitala bokläsare, eftersom en-funktionsapparater alltid kommer få däng av flerfunktionsditon. Hellre en dator eller mobiltelefon som du kan göra allt med än en speciell läsare som du bara kan använda till en enda sak.

Men alltftersom marknaden för digital portabel underhållning och information utvecklas tror jag ändå Kindle har en chans. Eller, jag tror i alla fall att det kommer att finnas utrymme för fler apparater och fler standarder. Och om Kindle ser till att bli en plattform för mer än bara böcker så tror jag den kan bli en av de plattformarna.

Det finns flera skäl till att Kindle inte kommer att slå, men låt mig börja med det som talar för den här utvecklingen. Jag tror nämligen att det är mycket som gör det.

Mediebolagen slåss idag med näbbar och klor om att hitta den digitala affärsmodellen, och då helst den som innebär att användarna betalar för materialet, inte bara att det är annonsfinansierat.
Vi börjar också se en betalningsvilja för vissa typer av digitala produkter, framför allt de portabla/bärbara. Iphone är den klart mest lysande stjärnan här, och med sin App Store har Apple visat att det går att sälja digitala tjänster. Spotify visar också på denna trend, liksom olika tjänster för onlinefilm och direktsänd sport på webben (minns de ständiga kaoset på Viasatsports webb varje gång Zlatan spelar i webbsänd payperview-tv).

För oss i medieindustrin är därför Iphone och Kindle ett halmstrå vi kommer kasta oss efter. Äntligen har vi teknikbolag som förstår konsumentvaror och som erbjuder en infrastruktur för mediebolag som vill sälja digitala tjänster och digital underhållning.

Jag har själv aldrig hållig i en Kindle, men vad jag läser så har den fortfarande en bra bit kvar innan den kan vara en bättre apparat för läsning än Iphone: Det är krångligt att ladda den med annat än böcker från Amazons butik. Skärmen är svartvit, och inte i färg. Och den går inte att ladda med andra roliga applikationer, som Iphonen eller för den delen Android- eller Windowsmobiler.

Det här kommer dock med all säkerhet att ändras. Amazon är inte dummare än att de inser att om de kan få mediejättarna att lansera sina digitala tjänster deras plattform så har stärker det den. Men för att folk ska välja en låst, leverantörsberoende apparat, så måste den erbjuda något riktigt unikt, något speciellt. Det gör Iphone idag, och om Amazon spelar sina kort rätt borde kunna göra detsamma.

Det andra argumentet: att vi bara kommer vilja bära med oss en typ av digitala läsare – kommer också falla med tiden. Redan idag har folk både en laptop, en netbook och en smartphone. Netbook-datorerna visar enligt min mening att det faktiskt finns utrymme för nya typer av bärbara apparater, bara de är acceptabelt prissatta och erbjuder något nytt, som bättre batteritid, snabbare uppstart, lägre vikt. Själv skulle jag mycket väl kunna tänka mig en Kindle om den bara också hade lite andra tjänster, som webb och mejl. Om den dessutom får en riktigt bra mediebutik, där jag både kan läsa och köpa tidningar, böcker och på sikt även tv-program och filmer, då börjar det bli riktigt intressant.

En av mina favoritbloggare, Umair Haque, är också inne på tanken om en ”Media Store”, som han mycket väl kan tänka sig vara nästa steg för Apple.

Nyckeln för den här utvecklingen är ju inte betaltjänsterna i sig, utan apparaterna, plattformen och hela ekosystemet kring hur man laddar ned och köper böcker, tidningar och filmer. Användarupplevelsen måste vara så bra att folk struntar i om det kostar 7 eller 22 kronor att läsa en tidning eller se en film. Konkurrensfaktorn kan aldrig vara krångliga upphovsrättsskydd eller låsta plattformar, eller för den delen juridiska åtgärder mot piraterna. Konkurrensfördelen måste hela tiden vara att upplevelsen är bättre än piratalternativet, att det är enklare att läsa nyheterna på läsplattan än via den traditionella webben, att utbudet är bättre och med välpaketerat (som jag var inne på häromdagen).

Hursomhelst: Jag tror vi de närmaste åren kommer få se en helt ny flora av digitala mediekonsumtionsapparater, där hårdvarutillverkare som Apple och Amazon lierar sig med mediebolagen i jakten på de digitala intäkterna. Apple ligger än så länge i täten (App Store är ett fungerande ekosystem för betaltjänster), men det är alldeles för tidigt att räkna ut Amazon, eller för den delen Google. Google har redan sagt att man kommer erbjuda betallösning där mediebolag får en del av intäkterna.
 

Dags för Google att leva upp till sina fina principer

För några timmar sedan spreds det som en löpeld på Twitter: Google har filtrerat bort Pirate Bay och alla dess torrentfiler från sitt sökindex.
Censur! utbrister några.
Förklara er, ber piraterna själva.

Några timmar senare är det uppenbart: Google har faktiskt plockat bort Pirates Bays förstasida   ur sitt sökindex, likväl som en stor del av alla torrentfiler  som finns på piratsajten.

Google själv vill inte uttala sig om fallet, men skriver när man gör en sökning på ”site:thepiratebay.org” (för att hitta sökresultat från just Pirate Bay) visar ett meddelande om att Google tvingats anpassa sig tlll USA:s upphovsrättslagstiftning, DMCA:

”Som reaktion på ett klagomål som stödjer sig på USA:s lag Digital Millennium Copyright Act (DMCA), har vi tagit bort 5 resultat från den här sidan.”

Google hänvisar till sajten Chilling Effects, som drivs av bland andra integritetsorganisationen Electronic Frontier Foundation, men där finns ingen ytterligare information ännu publicerad.

Till IDG News säger en talesperson för Google att man inte vill kommentera fallet förrän Chilling Effect publicerar med information.

Samtidigt ligger Piratebays förstasida kvar i sökresultaten både när man söker på Yahoo och på Microsofts sökmotor Bing. Dessutom ligger massor av andra sidor från Pirate Bay kvar i Googles index, bland dessa i skrivande stund över 1800 torrentfiler från Pirate Bay, alltså de filer som behövs för att tanka hem material.

Jag har tidigare ofta försvarat Google mot kritiker, men i det här fallet blir det allt mer tydligt att företagets sätt att inte svara på frågor när det händer saker kring dem blir ett problem. Har Google gett efter för påtryckningar från mediejättarna i USA, av rädsla för att bli stämda på miljardbelopp? Varför har man i så fall inte rådgjort med sina kollegor på Yahoo och Microsoft?
Eller vill man bara tysta en konkurrent? Och hur man man hänvisa till ett beslut i enligthet med DMCA-lagen utan att berätta vilket detta beslut är? Eller är det hela bara ett misstag?

Allt det här är frågor man vill ha svar på när sådan här saker sker. Det är en sak om Google plockar bort någon liten sajt som sökoptimeringsfuskat lite för mycket, men vad man än tycker om Pirate Bay så är det en av världens absolut största sajter. Då tycker jag det finns någon sorts informationsplikt.

Peter Sunde-Kolmisoppi, före detta talesperson för Pirate Bay säger i ett mejl till Svd att han tror Google gör det här ”för att censurera en konkurrent och hindra yttrandefrihet”:

”Det är för jävligt att Google börjar censurera mer och mer, speciellt när de låter random företag censurera bort deras politiska motståndare, det är ju verkligen inte snyggt. Dessutom så är det just startsidan och ingen annan sida, vilket strider mot DMCA samt även policyn som Google själva har. Det är riktigt fult”, skriver han.

Att Google är en jätte med mycket stor makt är uppenbart.
Med makt följer ansvar. Då kan man inte bara lägga locket på när det gäller censur eller inte av världens största piratsajt.
Don´t be evil, säger Google.
Dags att visa vad det betyder i verkligheten.
Eller som Pippi Långstrump skulle sagt: Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll.

Uppdaterat, sen kväll: Chilling Effects har nu publicerat kravbrevet från upphovsrättsägarna. Det framgår nu att det är porrindustin som ligger bakom Googles beslut att ta bort Pirate Bay ur sitt index. IDG har mer info,

Vässar betaltjänsten

I ytterligare ett steg för att få folk att nappa på betalversionen av musiktjänsten Spotify lanseras nu offlinelyssning för betalande kunder. Därmed går att det att synkronisera utvalda spellistor så att de fungerar även när man inte är uppkopplad mot internet.

Funktionen har funnits tidigare i mobilversionen av Spotify, som lanserades för Iphone och Android tidigare i höstas.

Offlineläget fungerar inte ännu i för mig, men ska komma under eftermiddagen, skriver Feber.

Min åsikt: I ljuset av den debatt om att ta betalt på nätet gör Spotify helt rätt. I stället för att ta betalt för något man idagsläget erbjuder gratis, gör man något bättre och tar betalt för det.

Visserligen kanske inte så många inte har tillgång till internet från sina stationära eller bärbara datorer, men sakta men säkert stärker man argumenten för att trots allt hosta upp de där 99 kronorna i månaden som är så nödvändiga för att få ekonomi i tjänsten.