Google kan medverka till ett öppnare Kina

Den stora nyheten idag är naturligtvis att   Google slutar censurera sin kinesiska sökmotor. Jag   skrev om det detta   när Google gick och och hotade med det i januari, och jag är idag än mer övertygad om att   detta är bra.

 
Vi på Veckans Affärer har länge efterlyst företag som vågar ha en värdering som går bortom kvartalskapitalismen. Som vågar driva en linje, och som vågar argumentera för den. Vi har gjort det med våra koncept Social Capitalist Award, vi har gjort det i vårt   kvinnoprojekt. Med vårt   miljöpris.
Därför är det otroligt glädjande att se att Google vågar bortse från eventuella kortsiktiga förluster när man kanske tvingas lämna världens största internetnation (384 miljoner användare   är en del annonspengar), för att vinna trovärdighet och sätta press på den kinesiska regeringen och på sikt kanske medverka till ett öppnare Kina.

En del   tror att Googles tillbakadragande mer är handlar om att företaget är rädda för en diskussion om bristande säkerhet i sina tjänster, att det skulle vara ett spel för galleriet, eller i alla fall inte handlar om viljan att förändra Kina. Det kan vi naturligtvis inte veta säkert, men grundaren   Sergey Brins   uppväxt i Sovjetunionen och   hans berättelser   om hur han avskydde den totalitära regimen är svåra att ifrågasätta. 

Det vi kan konstatera är att Google faktiskt agerar som en nation gentemot Kina i förhandlingarna. USA har inte varit inblandade, även om Sergey och medgrundaren  Larry Page, som   enligt uppgift   drivit förhandlingarna själva, naturligtvis har stämt av med amerikanska UD. Bara det är anmärkningsvärt, ett företag som agerar som en nation i blaterala förhandlingar. Och visst är det lite märkligt att Google som företag vågar göra det som många regeringar säkert skulle vilja, men inte vågar av risk för att förlora affärer eller ställa till med diplomatisk kris. 

Men vi kan också notera att Sergeys & Larrys agerande lite satt den   kinesiska regimen på pottkanten. För det man gjort är att ju inte att stänga ned Google.cn, utan   bara styrt om   den till den lika kinaspråkiga (mandarin) sökmotorn i Hong Kong, google.com.hk. Därmed blir det mer uppenbart för kineserna vilka sidor som faktiskt censurerats för dem (en sökning på ” Tiananmen” får inte   längre noll sökträffar, utan meddelandet ”sidan kan inte hittas”). Chansen att någon av de 384 miljonerna kineser ska märka detta är ju rätt uppenbar. 

Det i sin tur kommer bara göra livet än svettigare för de enligt uppgift 40 000 personer som regimen har anställda för att manuellt censurera internet åt kineserna. Jag har svårt för att tänka mig att detta är en hållbar strategi i längden. Redan nu sprids kunskapen om hur man som kines   skaffar sig krypterad uppkoppling, VPN, för att ta sig runt den kinesiska internetmuren. 

Den kinesiska regimen måste nu välja på att antingen blockera google.com.hk från Fastlandskina, eller utveckla sitt eget filter för sökmotorn. Tidigare var det ju Google som utförde själva filtreringen. Än så länge är stora delar av Googles tjänster tillgängliga från Fastlandskina. Exakt status kan man följa på en speciell sida som Google satt upp som visar graden av censur för sökmotorn, Google News, Images, Youtube och andra Googletjänster.

Sergey Brin hoppas själv att agerandet ska leda till en uppluckring av censuren i Kina. Det säger han i en intervju i New York Times:

”Vi hoppas på utveckling och ett mer öppet internet i Kina.”
Och på sikt är det omöjligt att upprätthålla ett sådant kontrollsystem, tror han.
”Jag tror att på lång sikt, så kommer de vara tvungna att öppna upp”, avslutar han intervjun.
 
Med   43 procent   av 384 miljoner kineser som användare är chansen rätt stor att några tar chansen och driver på den utvecklingen. För jag tror precis som han att någon annan utveckling faktiskt är omöjlig.
 
***********
 
Fotnot: I dagarna kommer kulturjournalisten Andreas Ekström ut med sin bok ”Google-koden”. EÄven om Ekström och jag inte alltid tycker lika ska det bli intressant läsning. Ett kapitel kan du läsa här, fler på hans blogg.

SR missar chansen till förnyelse

Sveriges Radio ska lansera en ny sajt innan månaden mars är slut. Det fick jag jag och några andra journalister och bloggare veta när vi fick se ett prov på det som komma skall igår. En tjuvtitt som verkligen inte bara var en pressvisning, utan också ledde till en diskussion om SR:s val och strategier.

Det såg fint ut.
Doberman, byrån som designat sajten, är bland de bästa i Sverige på att göra rena, snygga mediesajter 
Navigeringen är renare, det kommer bli mycket enklare att lyssna på radio på sajten i och med att man slänger ut gamla pluginprogram som Windows Media och Real Player. Menyerna är smarta och flexibla. Man kan spara sina favoritradioprogram och lokalradioval. 

Men: Det var bara en sajt. En sajt för radiolyssning med artiklar och nyheter.

Innan vi fick se själva sajten pratade projektledaren Daniel Boo om målsättningarna: Att sätta lyssnarna i fokus, visa upp dem. Att publiken ska vara medproducenter. Daniel visade till och med suddiga webbkamerabilder på helt vanliga lyssnare.

Men det vi fick se när det gäller läsarinteraktion var det gamla vanliga: Artikelkommentarer, som alla mediesajter har idag. Och så en liten pulserande punkt som med olika färger skulle visa exakt vilka program folk lyssnade på sajten just nu. En topplista som en stor glödande orange prick. 

När diskussionerna efter visningen sedan drog igång var svaret återkommande ”det kommer senare”. 
Ett API, så att andra kan bygga egna SR-spelare, kommer senare. Kopplingar till Facebook kommer senare. Att visa upp lyssnarna kommer senare.

Sorry, det kan låta som en småsak, men det visar att väldigt lite har hänt inne på Radiohuset, trots genombrottet för webben och lyssna-när-du-vill-radion.

I tider när public service är mer ifrågasatt än någonsin borde det ligga i SR:s intresse att så långt det bara går att utnyttja alla tänkbara medel för att sprida sitt innehåll, sitt budskap och få ut sin roll i samhället. Och då är interaktion med andra platser, andra miljöer där folk rör sig, helt centralt. När en miljon svenskar hänger på Facebook kan man ju bara inte välja bort det. När en miljon använder Spotify borde SR:s innehåll naturligtvis finnas där. När hundratusentals svenskar bloggar borde de naturligtvis ha full tillgång till allt det fantastiska material som SR skapar, för att debattera det, för att sprida det vidare så att fler kan upptäcka det. 

För det fiffiga med SR och pubic service är ju att de inte som vi privatägda medier sitter fast i krav på lönsamhet. För public service handlar det om att skapa bra innehåll, inom de definierade områdena, och sedan sprida det. För det är ju   hela Sveriges Radio,  som projektledaren Daniel Boo också mycket noga påpekade i går.
”Vi är ju vårt namn. Vi ska inte tänka målgrupp, utan vi ska finnas till för alla.”

Rent konkret:

  • Sluta se den egna sajten som centrum för den digitala verksamheten. SR:s innehåll borde finnas överallt i samhället, även det digitala, där folk befinner sig. Det borde var ett övergripande mål för hela SR. 
  • Släpp den fåniga 30-dagarsbegränsningen på arkivet. Idag går det för bloggare att bädda in radioklipp på sina bloggar, men om inslagen försvinner efter 30 dagar är det ju inte så mycket värt. Idag sitter redaktionerna och manuellt klipper ut enstaka inslag och lägger ut för mer permanent publicering, men det borde naturligtvis vara grundläget. Av det som framkom av gårdagens möte var också att detta framför allt var en teknisk fråga, inte en fråga om upphovsrätt, för den är redan löst för så gott som allt material som inte är teater, bokuppläsningar och liknande kulturupplevelser. Strategichefen Mats Åkerlund pratade själv om att SR:s nyhetsjournalistik inte alls får den spridning den borde få, att låta bloggare använda den vore ju ett busenkelt att låta fler än de egna programmen som Studio Ett och P1 Morgon driva nyhetsdebatten. 
  • Se till att folk kan logga in på sajten, hitta sina vänner där och få tips från dem, till exempel genom att koppla inlogget till Facebook.
  • Bygg en riktigt bra facebook-applikation, så att vi kan lyssna på radio när vi småpratar med kompisarna på Facebook.
  • Integrera med nya plattformar som Spotify.
  • Öppna upp det tekniska gränssnittet, det så kallade API:t, så att andra kan bygga sina egna radiosajter och radioapplikationer. Som alt fler företag inser så finns et större begåvning i samhället utanför den egna organisationen, utnyttja den och låt dem sprida SR:s innehåll. Självklart inte helt fritt, det går att reglera i API-villkoren.

Dessutom har SR kommit på att man ska byta namn från ”SR” till ”Sveriges Radio” på webben, alltså byta nätadress. För mig som en gång i tiden var chef för en sajt som hette Ekonominyheterna.se och numera en som heter VA.se är det ju helt koko. Alla som kan något om internet vet värdet av korta URL:r. Men det har   jag redan skrivit om.

Det lite smärtsamma för mig är att jag vet att både Åkerlund, Daniel Boo och SR:s Nya medier-chef Lotta Kjellin egentligen håller med om mycket av detta. De vill göra så mycket mer än vad vi fick se igår. Jag vet att de driver många av de här frågorna med stort hjärta, så det smärtar mig lite att kritisera deras arbete. Motståndet mot att öppna upp Radiohuset ligger längre upp i organisationen. Och just där ligger problemet.

Tills det händer får vi vara glada att vi slipper 90-talsmonstren Windows Media och Real Player på nya sajten.

Fotnot: Miriam Olsson  och  Joakim Jardenberg  har skrivit ännu mer ingående om SR-sajten och bristerna i den.

Jobs och Eriksson skaffar sig nya fiender

Det märks att det är valår. I skuggan av debatten om rut-avdraget lyckades miljöpartiet ruinera en stor del av den position man byggt upp inom internet och integritet när Peter Eriksson i Ekots lördagsintervju kovände och nu säger att partiet är för ett införande av EU:s datalagringsdirektiv. Well, inte riktigt för, de är emot, men de ska införa det. För det måste vi. Typ.
Lyssna själv.

På Twitter blev folk upprörda, inte minst för att partiet bara några veckor tidigare hade sagt precis tvärtom. Samtidigt som Peter Eriksson hävdar att man minsann inte alls bytt fot i frågan, utan ser överenskommelsen med (S) om införandet av direktivet som en seger. Men när twittrarna frågade (mp)   uteblev svaren. I några dagar. Sedan kom man ut med ännu ett   politiskt utspel i frågan där man   delvis byter fot   igen, men ändå inte säger om man kommer att rösta emot eller inte. Jag tror dock skadan redan är skedd, miljöpartiets trovärdighet i integritetsfrågan är allvarligt skadad, och det krävs definitivt mer och konkret agerande för att återuppbygga det.

I själva sakfrågan är min åsikt klar: Självklart kan vi inte införa en lag som kräver att landets teleoperatörer ska övervaka oss, att varenda telefonsamtal vi ringer, varenda uppkoppling på nätet ska sparas. 
Hade vi pratat om pappersbaserad kommunikation hade svaret varit busenkelt: Vi har en lagstadgad brevhemlighet här i landet. Men av någon anledning ska staten ha rätt att ta reda på exakt vem och vilka jag ringt och mejlat till och när, bara för att det går. Intensifier   skriver bra om det.

Det är dock glädjande att frågan väcker debatt. Piratpartiet var naturligtvis inte sena med att betona att man nu var enda parti emot införandet av direktivet. Men så gick   Vänsterpartiet   ut och sade sig vilja rösta emot, och därmed spräcka det rödgröna blocket. Från alliansen gick en av centernpartiets företrädare inom internetfrågor Johan Linander ut och   krävde att kommissionen   måste förhandla om direktivet.

Mycket tyder på att integritetsfrågorna kommer att komma upp som några av de viktiga frågorna i valrörelsen, inte i nivå med arbetslösheten och rut-avdraget naturligtvis, men i alla fall. Och jag tror vi kommer få se fler svajiga glidningar a la Peter Eriksson i frågan. Reinfeldt och Sahlin kommer göra allt för att hålla internetfrågorna borta från valrörelsen, tror jag.

******

En annan som kan vara på väg att förstöra något positivt är Steve Jobs. Hans Apple har som ni kanske läst stämt mobiltillverkaren HTC,   som tillverkar mobiler med Googles operativsystem Android. Jobs hävdar att HTC har stulit idéer från Iphone som Apple har patent på, bland annat multitouchtekniken, sätter att låsa upp mobilen och att skrolla med fingret bland dokument. Det här är väl en del i det juridiska spel som sker mellan storbolag nuförtiden. Jag tror inte det handlar så mycket om att stoppa HTC:s androidmobiler (det tror jag inte går, och om det gick skulle vara helt tokigt). I stället handlar det om att tvinga till någon form av pengauppgörelse.

Visst, vi har länge vetat att Apple är ett slutet och på ett sätt väldigt gammalmodigt företag, men vi har förlåtit Steve för att de är så vansinnigt bra på design och digital produktutveckling. Men frågan är om inte sådana här utspel mer slår mot varumärket Apple än det gynnar bolaget ekonomiskt. Det handlar trots allt bara om ännu mer pengar till ett bolag som redan tjänar mest av alla på sina superheta supermobiler. Jag tror sådana här utspel enbart stärker Applemotståndare i sin övertygelse om att välja en mobil med Android, Symbian, Nokias Maemo eller kanske till och med Windows Mobile. 

Ingen vill väl bli betraktad som en girig monopolist, framför allt inte om man nyligen sågs som den coola, kreativa uppstickaren. 

*****
Kommer ni ihåg Hans Pandeya? Entreprenören som ville köpa Pirate Bay och göra om det till en betaltjänst? Nu är han i farten igen, nu är det en holländsk fildelningssajt, Mininova, som han vill lägga ett bud på. I alla fall enligt uppgifter till Torrentfreak. Ingenting tyder väl dock på att det skulle gå bättre den här gången.

*****
Varför har Google inget eget bildredigeringsprogram? frågade någon på Buzz. Well, nu har de det. I   veckan köpte sökjätten   den webbaserade bildredigeringstjänsten Picnik. Jag har provat den flera gånger, den är verkligen busenkel att använda, även om det stundtals tagit lite väl lång tid att ladda upp och ned bilder. Räkna med att Picnikl på något sätt integreras i Picasa eller kanske Google Apps. Frågan är vad som händer med svenska   Pixlr, som ju är många gånger mer avancerad. 

*****

Bråket om flash fortsätter, efter Apples dissning av flash i Ipaden. Nu meddelar flygbolaget Virgin Atlantic att man skrotar flash på alla sina sajter till förmån för html5. Detta för att användare med Iphones ska kunna komma åt sajten från mobilerna.

Samtidigt visar Adobe upp   flash i Googleluren Nexus. Kolla in filmen, det ser onekligen snyggt ut. 

Jag tror att på sikt kommer flash att ersättas av något mer generellt, som html5. Men det kommer ta tid, och framför allt för avancerade gränssnitt byggda i flash, såsom editorer för olika saker, som ovan nämnda Picnik, kommer flash länge ha ett värde. Men alla de som gör enkla flashspel, typ på Facebook, kommer nog ganska snart tvingas bygga nya mobilversioner av sina spel, i takt med att fler och fler skaffar Iphones och Androidlurar.