Storartat Spotify – men det löser inte problemet

Dagens stora nyhet är utan tvekan Spotifys lansering av sina sociala funktioner, ”Spotify Social”, som vi kunde se ett embryo till i den senaste mobilversionen av programmet, nu lanseras på bred front. Precis som alla andra är det Facebook som står för det sociala, alltså kompisnätverket. På bara en timme har 20 av mina facebookvänner laddat ned programmet och per automatik delat med sig av sina spellistor och favoritartister. Och helt plötsligt har jag fått en guldgruva av musiktips att gräva i.

Nu ska jag villig erkänna att många av mina vänner faktiskt har en för mig rätt ointressant musiksmak. Vet inte hur många hundra spellistor jag bläddrat igenom på förmiddagen, och minst tre fjärdedelar är  är sånt som jag aldrig skulle vilja lyssna på. Men en del lockar faktiskt, och och några listor och personers smak är i mitt tycke helt fantastiskt bra. Och det räcker. Det är som att komma hem till någon och stå och titta i deras skivsamling, men istället för att diskutera musiken är jag bara ett klick och en halv sekund från att få provlyssna.

Just bristen på enkla sätt att upptäcka ny musik var ju en av de punkter Spotify kritiserades för när tjänsten lanserades hösten 2008. Så egentligen är det inte så oväntat att Spotify kommer med de här funktionerna. Det fascinerande är att man fortsätter att genomföra det så fantastiskt bra. Vänners spellistor laddas blixtsnabbt, nya vänner läggs till automatiskt, du kan prenumerera på en spellista med bara ett klick, och du får också direkt se när andra prenumererar på dina spellistor.
Helt plötsligt kommer man väldigt nära sina vänner, som en av mina vänner påpekade.

Spotify har också integrerat programmet med ens privata musikfiler man har på hårddisken, och så dina spellistor i till exempel Itunes blir automatiskt tillgängliga i Spotify. Och du kan också dela med dig av dem till dina vänner. Om musiken inte finns tillgänglig på Spotify funkar det naturligtvis inte, så du hittar fortfarande inte Beatles och Led Zeppelin.

Så hatten av till Daniel Ek och alla på Humlegårdsgatan. Ni har än en gång visat att ni håller absolut världsklass när det gäller att utveckla programvara och digitala musiktjänster. Så på den punkten är jag inte det minsta tveksam: Spotify har alla chanser i världen att bli framtidens Itunes.

Sättet som Ek & co jobbat på visar också stora likheter med Apple. Man säger inte särskilt mycket av vad man håller på med, utan låter produkten tala för sig själv. I stället lägger man alla energi på att göra produkten så bra att bloggare och användare själva marknadsför den åt dem. Det är naturligtvis en smart strategi, men också en mycket riskfylld eftersom den förutsätter att man klarar av att överraska sina sina användare positivt gång på gång. Att ett svenskt bolag lyckas med den bedriften är faktiskt ingenting annat är storartat.

Ska man vara lite kritisk så har de fantastiska sociala funktionerna ganska lite med Spotifys problem att göra: Att övertyga artister och skivbolag om att de kan tjäna pengar på att finnas med i tjänsten. För de dollar och cent som trillar ned i artisternas fickor från såväl betaltjänsten som den annonsfinansierade tjänsten är fortfarande väldigt bara småpengar. Visserligen kan man säga att detta primärt beror på att tjänsten behöver fler användare – och då kan de sociala funktionerna vara ett sätt att få det – men jag tror det krävs mer. Till exempel helt nya typer av annonslösningar och en rättvisare fördelning av intäkterna.

Framöver blir det inte lika enkelt, Google

Google kom med   sin rapport   sent i går kväll. Som vanligt – det börjar bli lite tråkigt att skriva om bolagets rapporter – så överträffade sökjätten förväntningarna på både intäkter och resultat. Och siffrorna är i ljuset av krisen   löjligt starka: Ett kassaflöde på 2,35 miljarder dollar under senaste kvartalet, vansinniga 27 miljarder dollar i kassakistan (en kvarts svensk statsbudget), 5,06 miljarder dollar i försäljning och ett resultat på 2,78 miljarder dollar. Tillväxten ligger på 23 procent på årsbasis, lägre än historiska siffror på 30-40 procent, men fortfarande väldigt högt. Det här visar att Google nu verkar vara igenom den kris som drabbade bolaget förra vintern

Dessutom har Google   börjat anställa igen. Det senaste kvartalet adderades cirka 800 personer till personalstyrkan, och nu framöver kommer man fortsätta rekrytera ”aggressivt”.

Sökannonserna går bra, och Google säger också att de nya formaten, som grafiska annonser (via bland annat uppköpet av Doubleclick) också går bra. Och att mobilplattformen Android likaså gör det. Enligt finanschefen är Googlemobilen Nexus One en vinstaffär, även om han inte vill nämna några siffror. Google har också slutat redovisa intäkter från icke-sök-verksamheten separat. Vi kan alltså inte se vad mobilplattformen, kontorssviten Google Apps och liknande ger i bidrag till Googles gigantiska intäkter.

Det är uppenbart att Google nu är ett etablerat jätteföretag med stabila intäkter. Men tiden av galen tillväxt är med all sannolikhet förbi, i alla fall för affärsområdet sökannonser. 


Den stora frågan jag ställer mig är därför om de nya annonsformaten, som banners, mobilannonser, och andra tjänster och produkter som mobilplattformen, Google Apps etcetera kommer kunna blir lika stora kassakor för Google   framöver   som sökannonserna varit historiskt. Det är inte så att tiden för goda intäkter på sök är förbi – Google kommer med all sannolikhet fortsätta levera kanonsiffror i många år framöver – men när det gäller de nya teknologierna och annonsmodellerna vet vi inte. Och hela bilden av Google som ett nytt sorts företag, med oöverträffad innovationsgrad, hänger på att man fortsätter leverera exceptionella resultat. Och rätt mycket tyder på att den tiden är förbi.
Inte så att Google inte kommer fortsätta leverera fantastiska vinster framöver. Men för oss som letar efter framtidens stora tekniska innovation inom webbområdet, vi har redan börjat titta på andra ställen. Det handlar helt enkelt om ett spännande tillväxtbolags största utmaning: att inta rollen som stor etablerad spelare, utan att tappa fart. 

Tecknen på lite annorlunda affärsmodeller har också synts. Det mest uppenbara var den nära på   fiaskoartade   lanseringen av Google Buzz i vintras, men även höstens stora snackis Google Wave visade sig också rätt ointressant för den stora massan. Modellen att använda Googles storlek för att rulla ut nya tjänster och därmed få folk att nappa på dem kanske helt enkelt inte funkar. Eller så är tjänsterna för dåliga. 

Det mest intressanta är i mitt tycke mobilplattformen. Här har Google en god möjlighet att utmana Apple med en mer öppen och flexibel plattform. Hittills har Android legat en bra bit efter Iphone rent tekniskt och upplevelsemässigt. Men nu på sistone verkar Android har kommit ikapp, på vissa områden. Frågan är när vi får se effekterna av det i resultaträkningen.

Var social eller dö

Jag var på webbkonferensen   Distruptive Media   förra veckan, som denna gång hade temat   Social Cash.
Flera talare pratare och debatterade väl om praktiska erfarenheter kring sociala medier, framgångar, motgångar och den eviga frågan om det lönar sig att hålla på med det.

Men det som fastnade där bak i hjärnbarken,   det var   inledningstalet   av   Chris Heuer, grundare av nätverket   Social Media Club.

Det blev med ens så tydligt   att det otroligt utjatade begreppet inte handlar om internet, Twitter eller bloggar. Det handlar om så mycket mer, ett förhållningssätt. Till sina medarbetare och till omvärlden, kunder, leverantörer, ja alla parter ett företag eller en organisation interagerar med.

Jag tror det är så enkelt som att vara social är att  vara nära. Och att vara nära sina kunder är att vara nära marknaden. Att förstå lite mer, höra saker lite tidigare. I dagens snabbrörliga värld blir det allt viktigare, kanske snart en av de viktigaste konkurrensfaktorerna. 

Vi fick höra om exemplet   Zappos, nätbutiken som blev   uppköpt av Amazon för   1,2 miljarder dollar   och som har femhundra av sina 1400 anställda som   twittrar. Du kan följa deras vardag direkt i Zappos nätbutik. 
”Tänk vad det innebär, tänk att ha tusen anställda som berättar att du är ett bra företag”, sade Heuer.

Men att få medarbetarna som missionärer för företaget är en process som börjar uppifrån, berättade han och tog exempel på unga anställda som valt bort arbetsgivare för att de inte tillåter sina anställda att blogga privat.

”Problemet är att det flesta chefer fortfarande ser internet som en ny kanal för att få sina varor och produkter. De ser inte det som en möjlighet till demokratisering och och bryta ned den barriär som funnits mellan företag och kund”, sammanfattade Chris Heuer. 

Så på något vis hänger allt ihop.   Att vara ett gott företag för sina anställda. Att vara ett gott företag mot kunderna. Att ha en tydlig och gemensam värdegrund som alla anställda är med på och också för vidare i sina kontakter med övriga delar av samhället. 

Ett huvudsyfte med konferensen var hur man kan räkna hem investeringar i sociala medier. Men med Heuers sätt att se på det blir det lite ointressant, eftersom det inte handlar om att räkna hem en marknadsföringskampanj på traditionells sätt.
”Vad är ROI (return on investment) på att lyssna? På att konvertera en missnöjd kund till en nöjd? Att koppla ihop dina kunder med varandra? Tänk om de står där i bankkön och pratar om hur bra dina produkter är, vad är värdet av det? Eller att vara en del av en social community?”

Pengar är inte det enda som är viktigt i en organisation. Heuer listade en lång rad andra värden, som medvetenhet, varor & tjänster, självkänsla, löften inför framtiden, besparingar, förtroenden, möjlighet att bli upptäckt och hittad, en positiva bild vid ett framtida köptillfälle, förtroenden, social medvetenhet.

Med kunskapsekonomin har vi också brutit ned barriärerna mellan ägarna, ledarna för ett företag och dess anställda.
”Det industrialismen gjorde var att de skiljde cheferna från de som de chefade över. Och då började cheferna tro att siffrorna i boksluten var riktiga, de förstod inte att de var symboler.”

Pengar är också oerhört laddat.   Det är mycket finare att leva på något man ”brinner” för än något trist kontorsjobb. Och här är transparensen oerhört viktig. Under den gångna krisen har vi sett otaliga exempel på människor som tagit ut gigantiska löner, och försökt hålla det hemligt. 

Samtidigt är det få kräver att vi ska jobba gratis. Utan att företag ska få tjäna pengar är de flesta överens om. Men det måste ske på rimliga nivåer, menar Heuer.
”Men vi måsta ha affärer i balans. Man ger och man tar. Var inget kakmonster, dela med dig eller dö,” avslutade han.

Hans slutsats är att det   handlar om ledarskap. Att vi borde har utbildningar i LBA, Leadership Business Administration. Ett ledarskap med tydliga värden, och också en öppen dialog med kunder, anställda och leverantörer. För om inte du och ditt företag gör det, kommer det komma någon uppstickare utifrån och göra det. 

”Förr eller senare kommer en snabb konkurrent som använder de här verktygen för att komma närmare marknaden. Och då springer de förbi dig.”
 
Kolla in Chris presentation nedan. Hela föredraget är filmat, du kan se det hos   Disruptive Media.