Låt inte piraträttegången bli en ursäkt för att göra ingenting

Pirate Bay är i rätten igen. Tidningarna fylls med artiklar om piratrörelsens död. Piratpartiet lockar ynka 0,6 procent i riksdagsvalet. Piratbyrån är nedlagd. Pirate Bays grundare vill göra annat. Folk har börjat betala för underhållning på nätet, kolla bara på Spotify. Det är enkelt att hävda att piratrörelsen har spelat ut sin roll.

Så nu drar piratcirkusen igång igen. I några dagar kommer vi nu få läsa om när piraterna hånar åklagarna och upphovsrättsorganisationerna. Monique Wadsted kommer lägga fram absurt höga krav på skadestånd för ett fåtal verk där man orkat gräva fram bevisning. Indignerade kulturskapare kommer än en gång fråga “ska det vara så svårt att betala för sig?” Och än en gång kommer vi få veta att dagens unga minsann inte betalar för något. Piraterna kommer framstå som slynglar och rockstjärnor, älskade av många, avskydda av många.
Och i slutändan kommer piraterna med all sannolikhet bli fällda. Inte för att brottet verkligen bevisats, rent tekniskt, utan för att de måste fällas. Annars hotas hela det svenska rättssystemet. Sedan kan vi tycka att “medhjälp till upphovsrättsbrott” är ett bisarrt brott eller ej.
Det intressanta avgörande kommer inte förrän i högsta domstolen, dit det här målet måste gå. Man kan bara hoppas att den tekniska kompetensen hos domstolen då blir bra mycket bättre än den var i tingsrätten.

Men förutom för tre unga och en äldre man så är domen rätt ointressant. För Pirate Bay kommer ju finnas kvar. Om domstolen mot förmodan skulle lyckas stänga ned Pirate Bay så står fildelningssajterna på kö för att ta över dess roll. Ordningsfolket kan säga vad de vill om lagar och moral, tekniken kommer alltid att slå lagboken. Ingenting i historien visar att detta faktum är på väg att ändras.

Det farligaste som kan hända nu är att piraterna döms och politiker och lagstiftare andas ut.
“Jaha, men då så. Då har vi klarat av det där med piratkopiering! Bra jobbat, gubbar!”
För beteendet försvinner ju inte. Ungdomar kommer fortsätta ladda ned, piratkopiera och byta filer med varandra. Kulturen att dela saker med varandra finns ju här och nu, bland oss. Rädslan för övervakning via FRA, integritetskränkningarna via Ipred, och hyschhyschande kring Actaavtalen ligger kvar.
Behovet av en riktig nätpolitik är fortfarande skriande, som Pelle Snickars skriver i dagens Svd.
Sedan Fredrik Reinfeldts berömda “vi ska inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration” i förra valrörelsen har fortfarande väldigt lite hänt. Regering, politiker och lagstiftare vägrar fortfarande ta i it-politiken med tång. Kunskapen är fortfarande mycket mycket låg, även om det finns ljusglimtar. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har ledamoter som kan frågorna, även om dee var märkligt tysta den här valröreslen. Och Moderaterna fortsätter utbilda sina egna genom att bjuda in framstående internetexperter, senast var det Hillary Clintons rådgivare inom innovationer, Alec Ross, som var här.

Men frågorna som behöver svar blir inte färre, snarare fler. Vad är en rimlig skyddstid för ett verk? Är dagens upphovsrätt verkligen ett bra sätt att stimulera skapande? Hur stora statliga intrång i den personliga integriteten är rimliga för att skydda privata vinstintressen (för att inte tala om andra nationers vinstintressen)?

Och viktigaste av allt: Hur skapar vi en internetlagstiftning som främjar kunskapsspridning och kreativitet bland unga – och gamla. Inte hämmar den.

Röd-grön-blå enighet

Vådan med den politiska enigheten – ”Om du har två glassförsäljare på en strand, var tror du de kommer stå? Jo, bredvid varandra mitt på stranden” – får jag lära mig när jag träffar Monica Lindstedt, grundare av Hemfrid, och kvinnan som blev hela vänsterblockets röda skynke när hon propagerade för rutavdrag. ”Tidvattnet går inte att stoppa”, konstaterar Lindstedt.

De senaste veckorna inför valet har jag intervjuat partiledare och tunga företrädare för riksdagspartierna om deras syn på entreprenörskap. Det har varit väldigt tacksamt, för av någon anledning har de allihop verkat väldigt överens om det mesta.

Socialdemokraternas Luciano Astudillo vill se en kulturrevolution inom sitt parti för en ny syn på entreprenörskap, och prisar regeringens satsning på entreprenörskap i skolan.

Maria Wetterstrand och Maud Olofsson vill förbättra kopplingen mellan universitet, forskning och näringsliv.

Nästan alla partier, utom Vänsterpartiet, pratar om riskkapitalavdrag, för att uppmuntra privatpersoners och småföretags investeringar i andra småföretag. Vänsterpartiet slåss för bättre sjuklöneregler för företagare, medan Moderaterna vill ha kvar dagens sämre villkor, men försvarar LAS, som man historiskt sett varit en stark motståndare till.

Den politiska kartan i entreprenörsfrågan är spretig.

Men i alla de stora frågorna är partierna överens: Företagare är viktiga. Vi behöver en ny entreprenörsanda. Sänk arbetsgivaravgifterna. Förenkla byråkratin. Vi måste lyssna mer på företagarna. Alla ser värdet i företagande och att skydda företagare, till och med Vänsterpartiet pratar om bättre villkor för företagande. För oss som vill ha bättre villkor för företagande, och ser det som nödvändigt för att fortsätta utveckla vårt land är det här naturligtvis goda nyheter. Äntligen drar alla åt samma håll.

”Den attitydförändringen är kanske viktigare än något annat”, säger Tomas Tobé, moderat näringspolitisk talesman.

Monica Lindstedt är inte lika övertygad. Kanske är hon luttrad av alla år som rutförespråkare. ”Äh”, fräser hon nästan. ”Det är en trend bara. I förra valet var alla feminister, nu är det företagsfrågor man vurmar för. De förstår fortfarande inte”, säger hon och berättar om hur Almi vägrade ge henne lån till Hemfrid eftersom hon redan hade startat ett annat företag. I stället erbjöds hon ett pyttelitet kvinnolån. ”De tycker kvinnor ska starta frisersalonger, men jag ville ju bygga något stort.”

Och kanske har hon rätt. Bristen på motstånd gör att det inte finns någon politisk drivkraft att genomföra jobbiga företagsvänliga reformer. Den tuffaste kritik du riskerar att få är att det går för långsamt, och då blir diskussionen teknisk och svår och de flesta väljare tröttnar på att lyssna.

Själv är jag ändå optimist. Att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ändå faktiskt uppskattar mycket av de reformer som Alliansen genomfört under åren visar att det inte finns någon väg tillbaka, bara framåt.

Kanske det viktigaste är att entreprenörskap kommit in i skolundervisningen som vi som gick i skolan på 70- och 80-talen inte hade kunnat drömma om.

Effekten av detta ser vi redan varje dag, i form av 19-åringar som lanserar nya bolag, och orädda ungdomar som tröttnar på storföretagsjobben och startar eget.

Deras världsbild har redan ändrats.

Därför är jag skeptisk till Nokias Microsoftrekrytering

Nokias ägare har till slut fått nog av finländarnas oförmåga att få till något som ens kan likna en Iphoneutmanare och sparkar vd:n Olli-Pekka Kallasvuo. Men i stället plockar man in en vd från det enda bolaget som om möjligt faktiskt lyckats sämre än Nokia på smartphoneområdet, Microsoft.

Nokia borde anställt en visionär, inte en traditionell chef, skriver Dan Frommer på Silicon Alley Insider om rekryteringen av Microsoft-mellanchefen Stephen Elop.
Jag vet inte allt om Elops visionära kvaliteter, men tecknen ser inte så bra ut.

Microsoft är ju det bolag som allra längst har pratat om att skapa mjukvara för smartmobiler, datorlika mobiler, eller vad vi ju vill kalla dem. Redan när Apple släppte sin Ipadens föregångare Newton i mitten på 90-talet började Microsoft bygga om Windows för att passa mobiltelefoner.
Men medan Apple gjorde om, bytte spår, och till slut klev in på smartmobilmarknaden som en hänsynslös erövrare, så fortsatta Microsoft traggla med sitt mobila Windows, trots ständiga misslyckanden. Microsoft är helt enkelt det bolag som misslyckats allra mest när det gäller smartmobiler, Nokia har ju alla fall lyckats hyfsat med sina gamla Communicatorer, N90 och nu E71/72.

Det är frÃ¥n den miljön Nokia nu plockar sin nya vd, vars primära uppgift är  – eller i alla fall borde vara – att ta fram en konkurrent till Iphone. För även om Apples bara stÃ¥r för 3 procent av alla sÃ¥lda mobiler i branschen, sÃ¥ stÃ¥r Iphone för 60 procent av vinsten. Apple tjänar alltsÃ¥ mer pÃ¥ sin enda modell än alla andra mobiltillverkare tillsammans. Inte undra pÃ¥ att Nokiaaktien har rasat som en sten.
Elop må vara en superchef, men han har inte jobbat med konsumentprodukter, han har såvitt jag ser ingen erfarenhet att hårdvara eller mobila datorer. Han har varit vd för Macromedia, jobbat på Adobe, nätverksspecialisten Juniper, och senast nu ansvarat för lanseringen av Microsoft Office.

Kom igen! Tror ni att erfarenheter från Officepaketet med sina miljoner obegripliga funktioner som folk sliter sitt hår över dagligen (även om det naturligtvis innehåller många affärsfunktioner som många storföretag värderar högt) på något sätt skulle kunna vara ett hot mot användbarhetsrevolutionen Iphone?
Min kollega Torbjörn Carlbom har gjort en bra listning på förre vd:n Kallasvuos misstag. Till den borde man kanske lägga missen att inte köpa Palm, som faktiskt hade ett vettigt operativsystem för smartphones. Men det viktigaste nu borde vara att skrota i alla fall fem av de sex parallella operativsystemen och satsa på ett och göra det riktigt, riktigt bra. Android känns som det självklara valet. Symbian är det i alla fall inte, för gammalt, för dåligt.

****

Sigge Eklund är smart. Genom att göra liknelsen med Spotify fÃ¥r han tidningarna att skriva om Bonniers nya digitala bokklubb Laudio. För det är ju det det är. Inget av Spotifys kännetecken finns att finna hos Laudio: ingen streaming, inga ”ät sÃ¥ mycket du vill”-abonnemang, inga reklamfinansierade gratisabonnemang, och inte heller ett särdeles stort utbud.

Visst är det bra att Bonniers vågar släppa sargen och börja sälja digitala ljudböcker för nedladdning, och att man gett upp tankarna på jobbiga drm-system som begränsar användningen av mp3-filerna man köper.

Min största invändning är ändå magert utbud och på tok för höga priser. Att 99 kronor för en mp3-bok som kostar nada att distribuera när man kan köpa en pocket för 40-50 kronor, som både tryckts, transporterats och upptagit butiksyta innan den nått slutkunden, det går inte ihop.

****
Google har förbättrat sin sökmotor och låter den numera gissa vad du söker efter, och i realtid, samtidigt som du skriver in sin sökning, redovisa svaren. Ingenjörerna på Google har räknat ut att tjänsten kommer spara 11 timmar per sekund, världen över, vilket har föranlett Bonniers digitalguru Fredrik Strömberg att håna sökjättens geekighet.
Men poängen med Google Instant är inte att den sparar tid. Några sekunder hit eller dit är irrelevant för nästan alla människor i nästan alla situationer.
Det jag tror Google Instant kommer göra, som Googles Matt Cutts är inne på i den här bloggposten, är att fördjupa vårt sökande. När det blir så enkelt att göra om, förfina en sökning, så kommer vi att göra det i större utsträckning, och därmed kommer vi kunna utnyttja nätet bättre. Det är lite som med digitalkameror. Poängen med digitalkameror är inte (inte i min värld i alla fall) att de är digitala, utan att de förändrar fotograferandet. Genom att man direkt ser hur en bild blir kan man ta om den tills den blir bra. Och med större och större minneskort så kan vi också ta fler bilder, öva mer, och bli bättre fotografer.
På samma sätt kommer en snabbare sökmotor, som ger feedback omedelbart, att lära oss bli bättre på att göra research på nätet.

*****

Mer bra från Silicon Alley Insider: Chefredaktören Henry Blodget skriver om Twitters stora problem, att tjänsten trots all hajp har svårt att nå utanför de närmast troende, tekniknördarna och geeksen.

Han pekar på en viktig faktor: Att Twitter kräver konfigurering. Utan ett bra gäng personer att följa är Twitter meningslöst, det är också därför många nykomlingar avfärdar tjänsten. Det tar ju tid att hitta vettiga personer att följa. Och det stora flertalet har inte det tålamodet. Här borde Twitter erbjuda fler och bättre tips på hur man kan hitta vänner och kollegor, även om vi sett några små försök i den riktningen.