Världens första cyberkrig är här

Turerna kring Wikileaks och Julian Assange tar nya vändor varje dag nu. Det som kanske mest fascinerat mig är att detta är första gången vi upplever något som måste klassificeras som ett nätkrig. Allt sker på och kring webben i den här affären. Och kombatanterna verkar inte sky några metoder. För det första så sprids Wikileaks läckta dokument via internet. För det andra så använder motståndarna internets tekniska infrastruktur som motmedel: USA:s regering har fått flera nyckelleverantörer på webben att sluta leverera till Wikileaks, såsom Paypal, Mastcard och VIsa för betalningar, men även Amazon och DNS-tjänsten EveryDNS.net. Lyckligtvis så går det fortfarande att googla sig till Wikileaks sajt, Google håller fortfarande fast vid sitt “gör icke ont”-motto.
Och slutligen har även datakunniga wikileakssupportrar använt nätet för att genomföra överbelastningsattacker mot myndigheter och företag som agerat mot Wikileaks, som Visa, svenska åklagarmyndigheten och nu under onsdagskvällen även Sarah Palin, som jämfört Julian Assange med Usama bin Laden.

Det är första gången vi verkligen kan börja se vad det så kallade “öppna internet” verkligen betyder i verkligheten. I samband med debatterna kring FRA-lagen, Ipred och EU:s telekompaket, så kom frågan om ett öppet internet ofta upp på dagordningen. Då argumenterade regeringsföreträdare hela tiden att “nej vi kommer inte använda de här lagarna för att stänga ned eller begränsa internet; vi kommer bara använda dem för att stoppa lagbrytare.”
Nu är det ju inte samma individer som jagar Wikileaks och Assange, men nu ser vi för första gången hur långt stater och regeringar för att stoppa en individ som man tycker förstör för dem. Att mobilisera en rad av USA:s storföretag mot en person som inte är fälld för ett enda brott är uppenbarligen inget som helst problem.

Lyckligtvis är det också
nu som nätets distribuerade styrka visar sig från sin bästa sida. Mängder av frivilliga har de senaste dagarna tankat ned och lagt upp spegelsajter av hela Wikileaks innehåll, i skrivande stund finns de åtråvärda dokumenten på över 1200 speglade sajter.

Det här kan mycket väl vara början på en ny maktbalans. En värld där kanske inte de kommersiella tidningarna är de som står för de stora avslöjandena, utan där medborgarledda frivilligorganisationer är de som gör grävjobbet och avslöjar det som makteliten helst vill hålla tyst om. Att det då finns flera begåvade svenska journalister som ser ett problem i det Julian Assange gör, när det ändå väldigt mycket liknar vårt journalistiska publicistiska uppdrag, är minst sagt märkligt.

Men viktigast är ändå principen om att information är bra. Alla som hänger med i affärslivet vet om vikten av uppdaterad och korrekt information för beslutsunderlag. Umair Haque gör den  intressanta jämförelsen att börsbolag fortfarande informerar om vad som händer dem kvartalsvis, medan deras aktier handlar på millisekundnivå på världens börsen. Lite samma sak är det med de hemliga diplomatrapporterna som läckt ut på Wikileaks: Det mesta har överlag i stora drag varit känt, men aldrig riktigt bekräftat. Den dagen all den information som idag hålls hemlig för några få, eller som säljs dyrt till några få, äntligen kan nå ut till fler, då tror jag vi kommer se en uppsjö av nya affärsidéer, helt nya branscher växa fram, ja helt nya ekonomiska strukturer.

För alltihop handlar ju
om makt. Information är makt och när medborgarna i ett land får veta samma sak som presidenten samtidigt som honom och kan dra sina egna slutsatser, jag då blir det lite svettigare att jobba i Vita Huset. Eller på Rosenbad, eller 10 Downing Street. Men som sagt, det är ändå det vi har media till: för att ta reda på saker om våra folkvalda och kunna ställa dem till svars för det.

UPPDATERAT: Om du vill stödja Wikileaks så går det bland annat att bidra med pengar via den svenska donationstjänsten Flattr. Kolla här eller här (tipstack till Fredrik Lyreskog).