Veckan som gick på SSBD

Förra veckans viktigaste händelser och läsning i mediebranschen finns sammanfattade här, med 66 länkar till mer läsning och några kommentarer från undertecknad.

Sluta se ned på unga tjejers intressen

Nu har det hänt igen. En debattör har åter upprörts över unga tjejers ytliga modebloggande, “det syftar bara till meningslös konsumtion”. “Fattar inte tjejerna att de bara utnyttjas av den skrupelfria modeindustrin och dess lakejer i medierna,” är kontentan av Ann Charlotte Altstadts inlägg på Aftonbladet. 

Tidigare har modebloggare eller tjejer som bloggar i allmänhet fått höra samma sak. På en tidigare tidning jag arbetade på nyligen blev flera män på redaktionen oerhört upprörda över att vi hade porträtterat Isabella “Blondinbella” Löwengrip som en företagare. Nu gör Löwengrip dundersuccé med sitt egenhändigt skapade magasin Egoboost. Tjugo år gammal driver och fyra bolag, och nu börjar hon så sakteliga få ett visst erkännande, även från vuxenvärlden.

När svenska Stardoll lanserade en community med klippdockor, mode, spel och lek för unga tjejer fick de genast kritik för att sajten skulle utnyttja unga tjejer. Inte att den fyller ett behov som tjejerna skulle kunna ha. Att unga killar betalar för att spela dataspel på nätet lyfts aldrig upp som ett problem.

Unga tjejer är tydligen så okunniga och omedvetna att de uppenbarligen inte vet sitt eget bästa.

För det kan väl aldrig vara så att tjejerna faktiskt är intresserad av mode, skvaller och skönhet?
Det kan väl inte vara så att man kan vara sjutton år och tycka att mode och vilken klänning man ska ha på festen i helgen är det absolut viktigaste i hela världen – och ändå kommer man växa upp, gå på universitetet och skaffa sig ett jobb? Man kanske till och med både gillar mode – och vill ha en jämställd kille?
Många vuxna verkar tro att det inte går att ha flera olika intessen samtidigt, en del ytliga och roliga, andra seriösare och kanske på sikt också viktigare.

När jag själv var typ sjutton år gick jag och såg skräckrockaren Alice Cooper på Isstadion i Stockholm. Moderate borgarrådet Carl Cedersköld tyckte det var fruktansvärt att han fick spela i i huvudstaden. Ungdomarna borde lyssna på Beethoven i stället, var hans recept.
Obegripligt nog tog jag mig genom universitetet och skaffade mig ett jobb, trots min ungdomliga fascination för ytlig hårdrock.

Men vuxenvärldens fördömande av unga tjejers modebloggande och val av intressen handlar inte bara om att man glömt bort hur det vara att vara ung. Det handlar tyvärr också om en uråldrig syn på kvinnor och deras val i livet. För vi läser aldrig några debattörer som upprörs över att så många unga män väljer att sega bort sina liv framför fotbollsindustrins ytliga multimiljondollarmatcher. Eller att vi killar köper meningslösa prylar, dyra bilar eller att det skulle vara fördummande att spela för mycket dataspel.
Nej, när det handlar om teknik och spel då är det i stället lärorikt. Vi killar lär oss ju så mycket nyttiga saker utifrån våra intressen.
Visst blir vi kritiserade för att vi ibland överkonsumerar dataspel och prylar, men det är aldrig för att spelandet eller prylnördandet i sig skulle vara ytligt. Killars intressen är helt enkelt inte ytliga, inte på det sättet som vi kan tycka tjejers är.

Jag har jobbat i medieindustrin i femton år och en sak är jag rätt säker på: Hade de befintliga medierna erbjudit det som unga tjejer vill ha, då hade modebloggandet aldrig blivit så stort. Exakt den analysen gör även Stardolls grundare Mattias Miksche. “Vi lyssnade helt enkelt på en målgrupp som ingen annan lyssnade på”, berättade han för Nya Affärer i höstas.

Men naturligtvis: Det kan ju inte vara utbudet det är fel på. Det måste vara tjejernas behov som är fel.

Sa jag att det här gör mig arg?

Om journalistrollen och strutsbeteende

För andra gången på kort tid så dyker diskussionen om debattklimat och personangrepp upp i min närhet.
En journalist går ut med ett inlägg i öppen diskussionsgrupp för journalister på Facebook. Ett inlägg om hur Iphones och webben hotar den berättande journalistiken. Jag argumenterar emot, menar att vi aldrig läst och skrivit så mycket som nu. Andra personer fyller på med med egna exempel, andra håller med ursprungsinlägget. Och så vidare.
Men så klipps diskussionen. Personen som gjorde det första inlägget anser sig påhoppad, folk har varit “aggressiva och hotfulla”, och dessutom “har jag inte tid att hänga på Facebook”.
Och personen inte bara avslutar diskussionen, utan inte raderar helt enkelt hela tråden ur forumet. 

Jag förstår att det är jobbigt att bli emotsagd.
Jag förstår att det kan vara knepigt att begripa hur man uttrycker sig i digitala forum om man inte är van vid det.
Men någon sorts hyfs hade jag förväntat mig.
Eller god ton.
Jag blir kallad “gullig” i ett mejl från personen i fråga när jag ber om en förklaring.

Men “hotfullheten” som personen hänvisar till finns inte. Inlägget som skulle vara hotfullt kom från Fredrik Wass:

“Vad är du rädd för? Vad är problemet? Du får konkreta och tydliga motargument i den här tråden från flera olika personer, men vägrar att ta dem till dig och svarar istället med vad du “tror” (ställt mot vad andra vet). Förstår inte vad som är så farligt med utvecklingen.”
Det hela är naturligtvis väldigt symboliskt i sig.
Journalisten i fråga tror sig fortfarande ha hela makten, när den blir ifrågasatt så använder den makten genom att bara deleta alltihop och ducka för hela diskussionen. Och skyller på något helt ovidkommande, som att debattklimatet skulle vara för aggressivt, vilket är minst sagt en mycket stark överdrift i det här fallet. 

Nu är jag naturligtvis part i målet, men jag förstår inte hur vi ska kunna komma framåt om vi inte får diskutera och tycka olika. Jag uppskattar ju faktiskt att folk säger emot. Internet, digitalt, mobilt, socialt, som jag så entusiastiskt förespråkar – det klart att det finns problem kring det. Därför behöver vi nejsägarna, ifrågasättarna. Vi behöver debatten. Vi behöver nöta våra argument, lära oss vad som kan funka och inte. Vi måste prova och pröva oss framåt för att överhuvudtaget komma framåt.
Inte ropa “jag orkar inte” och springa tillbaka till våra skrivbord och gömma oss.

Vi hade en diskussion på jobbet häromveckan om just de diskussioner som ofta uppstår mellan webbjournalister och journalister inom den traditionella verksamheten. Många på webbavdelningen upplevde icke-webbfolket som ofta väldigt kritiska och raljerande i sin ton gentemot webbredaktörerna.
“Deras sätt att uttala sig om det vi gör skulle aldrig accepteras när vi pratar om deras verksamhet”, var en vanlig åsikt.

Jag får ofta höra att jag borde vara mer förstående för de medarbetare som inte är lika mycket webb som jag. Men i så fall måste det vara ömsesidigt. Jag vet ingen webbredaktör som inte hyser den största respekt för skrivande eller broadcastande kollegor. Och då kan det inte vara okej att pappers-, radio- och tv-journalister inte respekterar den kompetens som webbjournalister besitter.
Eller tillåter sig att raljera öppet om webbens ytlighet, men när de blir motbevisade raderar hela diskussionen och låtsas som den inte hänt.

Annars går det inte att tolka beteendet som något annat än rädsla och strutsbeteende. Att eventuellt se att det kanske faktiskt ligger något i allt det där nya och obegripliga, det som förändrar ens yrkesidentitet, det är för jobbigt, och då reagerar man instinktivt, med hårda ord, avfärdande, undflyende eller vad som helst.
Allt för att få finnas kvar i den sköna trygga bubblan av att allt är som förr.

Staten och startupbolagen

Förra veckan hölls Seedcamp, en konferens för internetentreprenörer i veckan, för första gången i Stockholm. Ett tjugotal nystartade bolag fick presentera sina idéer och hade sedan enskilda sessioner med en rad olika mentorer.

Jag hade förmånen (tack Paula) att få sitta med på ett par sådana mentorssessioner och försökte komma med lite input utifrån min erfarenhet som journalist som bevakat teknik- och internetbolag i femton år. 

Och återigen slås jag av hur dåligt synkade de statliga innovationssystemen är med entreprenörernas vardag. Ett bolag (som jag inte ska namnge) hade hamnat inom en av våra inkubatorer på ett stort tekniskt universitet. De har fått lite pengar, några hundra tusen kronor, och har en rätt trevlig idé på en ganska avancerad produkt inom det mobila området. Men trots att det enligt grundarna bara var tre veckors arbete kvar innan produkten var färdig och man skulle kunna ha en konkret produkt att visa upp för tänkbara partners, kunder och investerare – trots det, så skulle grundarna ägna sin tid åt att skriva affärsplaner.
Inte bygga produkten.
Självklart är det bra med affärsplaner, och man ska lägga tid på dem. Inte för att det blir så som man skrivit – det blir det ju aldrig – men för att man ska ha tänkt igenom ett antal scenarier och utmanat sin idé. Men det känns i mina ögon helt orimligt att tvingas lägga i princip allt sitt startkapital på detta.
Situationen förbättras inte av att bolaget nu dels snart har slut på pengar, och dels har fått underkänt av inkubatorn på den stora affärsplanen, och därmed verkar gå miste om nästa investering från inkubatorn. Nu står de där med en icke-färdig produkt och inga pengar. Men med en omfattande affärsplan.

Tidigare under dagen var det en paneldebatt om investeringar och finansiering. Kontentan var densamma då: Hellre action än aktivitet, konstaterade Tine Thygesen, en dansk serieentreprenör och grundare av Everplaces.com.
“Folk vill inte höra en säljpitch eller se en affärsplan. De vill se produkten,” sa Thomas Madsen Mygdal, dansk entreprenör och grundare av internetkonferensen Reboot.

Den samlade skaran var som jag såg det helt överens om om att staten inte ska lägga sig in entreprenörernas planer.
De ska ge oss stolar, bord, lokaler, datorer och pengar. Mötesplatserna fixar vi själva. Vi träffade våra investerare på en flygplats”, berättade Gustav Söderström, som sålde sitt bolag Kenet Works till Yahoo för några år sedan och nu är produktchef på Spotify.

Själv tycker jag mest det är tragiskt att avstånden ska vara så stora. Att kunskaperna om hur man startar och driver kunskapsintensiva bolag är så låg på myndighetsnivå. Eller rättare sagt: Kunskaperna behöver inte vara höga, men då måste man vara medveten om detta också från myndigheternas sida. Och förstå vad man ska vara inne och peta i och inte.

Det finns så mycket kreativitet och kunskap därute, och kostnaderna för att dra igång ett bolag idag är numera väldigt väldigt låga. Inom internetområdet, som inom flera andra områden, går det ofta att få fram första arbetsprototyp i princip gratis, så man kan komma ut och testa sin idé på riktiga kunder, verkliga användare. Det entreprenörerna behöver är kanske just någon stans att sitta, kanske ett Almilån för att komma igång. Men låt entreprenörerna driva sina bolag själva. Inga myndigheter i världen kan göra det åt dem.

Copyright © mikael zackrisson
Noter från sidlinjen

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress

Twingly Blog Search link:zackrisson.net Search results for “link:zackrisson.net”