Om journalistrollen och strutsbeteende

För andra gången på kort tid så dyker diskussionen om debattklimat och personangrepp upp i min närhet.
En journalist går ut med ett inlägg i öppen diskussionsgrupp för journalister på Facebook. Ett inlägg om hur Iphones och webben hotar den berättande journalistiken. Jag argumenterar emot, menar att vi aldrig läst och skrivit så mycket som nu. Andra personer fyller på med med egna exempel, andra håller med ursprungsinlägget. Och så vidare.
Men så klipps diskussionen. Personen som gjorde det första inlägget anser sig påhoppad, folk har varit “aggressiva och hotfulla”, och dessutom “har jag inte tid att hänga på Facebook”.
Och personen inte bara avslutar diskussionen, utan inte raderar helt enkelt hela tråden ur forumet. 

Jag förstår att det är jobbigt att bli emotsagd.
Jag förstår att det kan vara knepigt att begripa hur man uttrycker sig i digitala forum om man inte är van vid det.
Men någon sorts hyfs hade jag förväntat mig.
Eller god ton.
Jag blir kallad “gullig” i ett mejl från personen i fråga när jag ber om en förklaring.

Men “hotfullheten” som personen hänvisar till finns inte. Inlägget som skulle vara hotfullt kom från Fredrik Wass:

“Vad är du rädd för? Vad är problemet? Du får konkreta och tydliga motargument i den här tråden från flera olika personer, men vägrar att ta dem till dig och svarar istället med vad du “tror” (ställt mot vad andra vet). Förstår inte vad som är så farligt med utvecklingen.”
Det hela är naturligtvis väldigt symboliskt i sig.
Journalisten i fråga tror sig fortfarande ha hela makten, när den blir ifrågasatt så använder den makten genom att bara deleta alltihop och ducka för hela diskussionen. Och skyller på något helt ovidkommande, som att debattklimatet skulle vara för aggressivt, vilket är minst sagt en mycket stark överdrift i det här fallet. 

Nu är jag naturligtvis part i målet, men jag förstår inte hur vi ska kunna komma framåt om vi inte får diskutera och tycka olika. Jag uppskattar ju faktiskt att folk säger emot. Internet, digitalt, mobilt, socialt, som jag så entusiastiskt förespråkar – det klart att det finns problem kring det. Därför behöver vi nejsägarna, ifrågasättarna. Vi behöver debatten. Vi behöver nöta våra argument, lära oss vad som kan funka och inte. Vi måste prova och pröva oss framåt för att överhuvudtaget komma framåt.
Inte ropa “jag orkar inte” och springa tillbaka till våra skrivbord och gömma oss.

Vi hade en diskussion på jobbet häromveckan om just de diskussioner som ofta uppstår mellan webbjournalister och journalister inom den traditionella verksamheten. Många på webbavdelningen upplevde icke-webbfolket som ofta väldigt kritiska och raljerande i sin ton gentemot webbredaktörerna.
“Deras sätt att uttala sig om det vi gör skulle aldrig accepteras när vi pratar om deras verksamhet”, var en vanlig åsikt.

Jag får ofta höra att jag borde vara mer förstående för de medarbetare som inte är lika mycket webb som jag. Men i så fall måste det vara ömsesidigt. Jag vet ingen webbredaktör som inte hyser den största respekt för skrivande eller broadcastande kollegor. Och då kan det inte vara okej att pappers-, radio- och tv-journalister inte respekterar den kompetens som webbjournalister besitter.
Eller tillåter sig att raljera öppet om webbens ytlighet, men när de blir motbevisade raderar hela diskussionen och låtsas som den inte hänt.

Annars går det inte att tolka beteendet som något annat än rädsla och strutsbeteende. Att eventuellt se att det kanske faktiskt ligger något i allt det där nya och obegripliga, det som förändrar ens yrkesidentitet, det är för jobbigt, och då reagerar man instinktivt, med hårda ord, avfärdande, undflyende eller vad som helst.
Allt för att få finnas kvar i den sköna trygga bubblan av att allt är som förr.

12 kommentarer

  1. mathilda johnsson skriver:

    Bra Micke. Räds icke. Fear not.

  2. Emanuel skriver:

    Trist, hade gärna läst hela tråden.

  3. Fredrik Stenbeck skriver:

    Tack för en bra och intressant post, som visar på hur olika vi ser på saker i olika roller.

    Detta är dessvärre något som drabbar online mer generellt och inte bara isolerat till journalistiken (det skriver du så klart inte, men ville bara utveckla lite). Ser precis samma fenomen inom försäljningsorganisationer eller på kommunikationsavdelningar. Online folket får väldigt sällan själva avgöra hur de skall fokusera och agera för att nå sina mål, utan det är nån annan “mer senior” som bestämmer. Det ger oftast att de som har bäst kompetens blir överkörda av de som inte har bäst kompetens. Online folket körs ofta över och har svårt att få sin röst hörd. De förtjänar oftast att få mer utrymme än de får vad avser hur företaget skall agera och fokusera online för att nå bättre resultat, men icke.

    Detta hade ju varit ok om det funnits ett lyssnande och en ödmjukhet (förståelse etc) för de som kan. Det går även att kallas “målfokuserad” eller “helhetsbaserat” men det är av någon anledning inte applicerbart på online.

    Journalistiken är nog den del där detta kommer i ljuset mest och bra skrivet om ämnet.

  4. Matti Palm skriver:

    Båda dessa påståenden är sanna:

    1. Många journalister känner sig hotade av sociala medier och försvarar traditionella distributionsformer.
    2. Få yrkesgrupper anammar och lyfter fram sociala medier så ivrigt som journalister.

    Men det är lite svårt att få ihop den här motsägelsefulla bilden inom journalistkåren ibland. Den är så skild från alla andra människors vardag. Jag tycker i och för sig att #2 är mest intressant att sitta och klura på. #1 är ju övergående.
    /matti

  5. Emanuel: Jag har hela tråden i min mejl, vet inte om den riktigt passar för publicering.
    Fredrik: Diskuterade detta med en kollega precis. Vår enda slutsats är att det handlar om ledarskap. Cheferna måste våga rekrytera webbkompetens till chefspositioner, det är först då det händer saker på riktigt. Kolla på Svd som har Martin Jönsson vid rodret.
    Matti: Det är väl precis motsättningen mellan 1 och 2 som det handlar om.
    Mathilda: Tack!

  6. Mary skriver:

    Intressant. Detta gäller nog rent allmänt i den tid av mittemellan vi befinner oss i. Vi som är på, de som är lite på och de som är helt off… Alla finns ju.

    Jag blev häromdagen utslängd från facebook av vår kommunstyrelseordförande. Hon hade uppfattat som att jag var ofärskämd för att min kommentar hamnade mitt emellen ett par som en annan person hade skrivit. Det kunde kanske uppfattas som trist för henne. Men jag hade inte med saken att göra utan svarade på en annan grej. Man bestämmer som sagt inte var kommentarerna ska hamna själv.
    Hon fick fullständigt frispel och kallade oss äldre damer som nog inte kunde för stå det här mediet och var allmänt okunniga (just till mig är det kanske inte rätt, hehe) – och så blockade hon mig. Men vet du vad jag gjorde likadant. Ibland orkar man inte…

  7. Tor Löwkrantz skriver:

    Tack för god läsning. Som Fredrik beskriver upplever även jag dessa motsättningar i den kommunikativa delen av näringslivet. Det blir ofta; av eller på, för eller emot, istället för att se omkring oss och lära av det som fungerar och strunta i det som inte faller väl ut.

    Själv jobbade jag på SR i början av 2000-talet, då föreslog jag att vi skulle lägga upp nyheterna på sajten så fort som möjligt (när det hände) men fick ordern att sända dem i radion först, sedan upp på sajten, även om det skulle ta en extra timme…

    Sedan dess har eoner av tid passerat, men sätt och vis händer samma sak idag, “ska vi göra något på nätet eller kör vi på det traditionelle viset?”

  8. Linda skriver:

    Det sorgliga är att vi fortfarande pratar i termer av “Vi” och “Dom”. Vi är ju alla samma kår – journalister. Det jag upplever som webbjournalistikens absolut största hinder i dag är den bristande förståelsen för mediets komplexitet. Att det tar tid och kräver kompetens för att bli en bra webbredaktör/reporter. Nu behandlas webbjournalister som redigerare. De “häller ut” saker på webben. Att det kräver fingertoppskänsla och kunskap om vad som funkar är det inte många old school-journalister som fattar. Och då blir det såhär. Jag tror att kunskap är allt. Och att våga släppa på sin prestige. Både webbare och andra journalister. Vi kan lära av varandra.

  9. [...] är jag fortfarande upprörd över att unga tjejers bloggande inte tas på allvar. Jag har också skrivit om #journalistrollen och att vi måste ta debatten, oavsett om vi är webbjournalister, skribenter, radiomänniskor eller [...]

  10. Eva skriver:

    Sorgligt med vi och dom tycker Linda, för att sedan skriva att webbjournalister behandlas “som redigerare”
    Huvaligen, vad hemskt!
    Det krävs ju ingen fingertoppskänsla och kunskap för att vara en duktig redigerare… det är bara att hälla in texten …

  11. [...] att fortsätta på funderingarna kring debattens form och utveckling kan man med fördel ta del av det här kloka inlägget. Även om ovan nämnda diskussion kanske inte nådde några svindlande höjder av upplyning så [...]

  12. Tony skriver:

    Undrar om ni anser samma sak nar det galler utlandska tidningar som NYT, Guardian och Independent att dem svenska tidningarna kopierar deras ideer. Sa det har val var inte sa konstigt eller ar det annorlunda?

Posta en kommentar

Copyright © mikael zackrisson
Noter från sidlinjen

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress

Twingly Blog Search link:zackrisson.net Search results for “link:zackrisson.net”