Konsten att skapa en marknad som inte finns

Martin Gelin skriver intressanta krönikor i Dagens Media. Idag har han skrivit om de ansträngda relationerna mellan Apple och tidningsföretagen.
Redan när ryktena om Ipadens ankomst började florera sommaren 2009 vattnades det i munnen på tidningsdirektörerna. Äntligen ett sätt att översätta vår prenumerationsmodell till den digitala världen.
Tji fick dem när Apple lanserades paddan och en digital bokbutik, men ingen tidningskiosk.
Men nu är den på gång, samtidigt som det bråkas rätt friskt kring kring reglerna och framför allt intäktsfördelningen. Att dela med sig 30 procent av prenumerationsintäkterna vill ingen, samtidigt som man vill åt den enorma marknad som öppnar sig med paddan.
Nu såg här dryga året efter Ipadens lansering börjar apphysterin hos tidningsföretagen lägga sig. Orsaken är naturligtvis det som ingen vågar tala om: Ipadutgåvorna säljer inte särskilt bra. Inte ens Wired med en målgrupp av tekniknördar klarar att hålla priserna uppe. Brittiska The Times stoltserar med 100 000 digitala prenumeranter, men det har samtidigt gjort tidningen till en nischaktör. Dagens Nyheter har börjat med rabatter på ipad-utgåvan.
I väntan på marknaden som ännu inte finns ska bli en marknad gör Apple det enda riktiga och gräver ned stridsyxan, nyligen ändrades villkoren kring prenumerationer i App Store till tidningshusens fördel. 

I väntan på att tidningshusen hittar de produkter och prenumerationsmodeller som folk faktiskt skulle vilja betala för så gör alla klokt i att hålla sams i båten. Innan dess kommer vare sig Apple eller tidningshusen tjäna några pengar på betalupplagor online.

Google Plus och jakten på en killer feature

Efter två dygn med Google Plus, Googles i alla fall tredje försök inom sociala nätverk efter Wave och Buzz, så tänkte jag lite kort summera mina intryck.

Tjänsten är som många andra också skrivit riktigt bra. Google har gjort sin hemläxa (det känns som en tjänst för människor, inte för teknikgeeks som en del av deras tidigare gjort), de har hittat en del problem med Facebook (att vi kanske vill dela olika saker med olika människor) och löst dem, och de har integrerat snyggt med Googles övriga tjänster, och på toppen  har de lagt nya finesser som kanske kan visa sig lyckokast, jag tänker på videogrupchatten.
Dessutom är allt byggt i stabil modern webbteknik, det laddar snabbt, och den seghet som jag ofta upplever med Facebook, på webbtjänsten, finns inte en tillsstymmelse till.

Frågan är bara om det räcker för att få folk att bli trogna användare. Att folk hyllar tjänsten så här vid lanseringen betyder tyvärr ingenting, vi minns väl alla hyllningarna av Googles mejldödare Google Wave för två år sedan, en tjänst som sedan bara dog ut, den var för komplicerad för folk att använda på riktigt. Men det krävs något som gör att folk inte bara testar några dagar, och sedan återgår till sina vanliga nätverk. Något som gör G+ oumbärligt. En killer feature.

För den som inte har testat själv kan jag beskriva Google Plus som ett mellanting mellan Twitter och Facebook. Gränssnittet påminner väldigt mycket om Facebook, man har ett flöde i mitten, med en share-ruta högst upp. Men G+ är mer öppen, som Twitter, det är lättare att få kontakt med andra som man inte nödvändigtvis känner, folk behöver inte godkänna att du följer dem. Man kan följa intressanta personer, kort sagt.

Hela basen i G+ är kretsarna. Alla dina kontakter lägger du i olika kretsar, de som finns från början är familj, vänner, bekantskaper och person du bara “följer”. Men sedan kan du lägga till fler, jobbarkompisarna, fotbollsgänget, landetvännerna, pappagruppen, och så vidare. Och varje kontakt kan finnas i flera olika kretsar.
Hela poängen med G+ är sedan att det man lägger upp väljer man vilken eller vilka kretsar man ska dela det med. Så jag kan visa festbilderna från helgen för mina kompisar, och sedan diskutera internet med mina kollegor, utan att blanda ihop dem. Och de som som är dina vänner läggs automatiskt till i bekantskapskretsen också. Smart.

Men kanske ändå inte. En rolig effekt av att man blandar folk från olika nätverk är att de helt plötsligt börjar kommunicera med varandra. Kollegorna kommenterar ombyggnaden på landet som jag lagt upp bilder på, eller mina barndomsvänner börjar diskutera media och webb, som jag annars bara snackar med kollegor om. Den korsbefruktningen ska man inte underskatta.

En annan invändning för mig är utrymmet, skärmytan. G+ använder mycket luft i designen, så det går inte alls att skanna “vad som är på gång” som jag kan göra på Twitter eller Facebook.

Det är busenkelt att se hur din profilsida ser ut för andra.

 

Jag är inte heller säker på att integritetsargumentet i verkligheten betyder något. Finns det någon kvar därute som vägrat gå med i Facebook på grund av integritetsproblemen men som nu gladeligen kommer lämna ut all info om sig själv till Google? Jag tror dessa människor är väldigt väldigt få.

Nej, den stora poängen som jag ser det med kretsarna i G+ är möjligheten att skapa diskussionsflöden och grupper. För tre år sedan var jag en av ett par hundra svenskar som dagligen hängde på Jaiku, en twitterliknande tjänst där man inte bara kunde lägga upp korta meddelanden (max 160 tecken), utan också följa upp och diskutera, i långa trådar. Det var oerhört enkelt att hänga med i diskussionstråd, vilket man verkligen inte kan säga om Twitter idag.
Idag har Jaikufolket såsom många andra intressegrupper flyttat till en grupp på Facebook, och det funkar helt okej. Men jag tror definitivt det går att göra bättre, så här kan Google ha en möjlig killerapp på gång. Att göra en egen grupp för helgens svensexa eller sommarens fotbollsläger är busenkelt. Det kan man förvisso på Facebook också, men det är lite enklare på G+ skulle jag säga, och så slipper man problemet med de som valt att stå utanför Facebook.

Den andra tänkbara killerappen är Hangouts, videochatten. Jag har inte provat den själv (saknar webbkamera på jobb-pc:n), men det jag läst visar att att den verkligen är bra.

Nya notifieringar på Google Plus syns direkt i toppmenyn på din Gmail.

 

Om man ser på några års sikt finns det ingen anledning att tro att vi inte kommer få fler nätverkstjänster. Idag har vi i praktiken två: Facebook använder de flesta för vänner, Twitter är mer för jobb och snabba diskussioner med folk som man kanske inte alltid känner. Självklart finns det utrymme för fler nätverk, frågan till vad. Vad är det som kommer att få oss att på allvar tillbringa tid på nya ställen? Men i dagsläget tror jag inte det handlar om att slå ut Facebook, utan att komplettera.

Facebook har idag en stor begränsning, och det är att man mer eller mindre måste välja om man ska vara privatperson där och umgås med sina nära vänner, eller om man ska använda det för att nätverka, lite mer professionellt. Många gör naturligtvis båda, och lägger folk i olika grupper. Jag gör det själv. Men det är ändå rätt omständligt.

På Twitter å andra sidan är det lätt att nätverka, men överskådligheten och möjligheten att ha och följa lite djupare diskussioner är usel. Jag kan följa alla mina amerikanska favoritskribenter inom teknik, media och affärer, men diskussionerna begränsas oftast till en handfull utbyten av tweets. Det har funnits bättre verktyg för detta, såsom Jaiku och Friendfeed, men de är alla idag sorgligt avsomnade. Här har G+ faktiskt en chans att bli ett alternativ, även om tempot är lägre än på Twitter.

Men för att lyckas med detta måste Google fortsätta utveckla G+. A och O är att följa användandet av tjänsten för att förstå vilken nytta den kan skapa, och sedan jobba jobba jobba. Sociala nätverk bygger inte sig själva. Är det något vi sett Facebook vara bra på så är det att ständigt förbättra och bygga om.

Det finns också mängder med barnsjukdomar i G+ än så länge, så fort någon kommenterar ett inlägg så hamnar det överst i flödet, vilket känns helt koko. Och bilduppladdning från mobilen funkar enbart på Androidappen än så länge, men en Iphoneapp ska komma. Och övervakningsfunktionen för att hålla koll på intressant ämnen, Sparks, är rätt trubbig.

Men hittills är Google Plus det bästa Google gjort inom sociala nätverk. Och det är inte illa.

Copyright © mikael zackrisson
Noter från sidlinjen

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress

Twingly Blog Search link:zackrisson.net Search results for “link:zackrisson.net”