Vi är många som engagerat oss i dagstidningarnas verksamhet på nätet. Många som har efterlyst mer interaktivitet, mer samarbete med läsarna, större insikter i att den publicistiska världen har förändrats sedan varenda människa med en dator eller mobil blev en publicist.
Idag på en och samma dag har tre av våra största tidningar bestämt sig för att radikalt ändra förutsättningarna för relationen med sina läsare online. DN stryper sina kommentater helt i en akut åtgärd för att få bukt med rasism och personpåhopp. Expressen vänder på steken och börjar förhandsmoderera varenda kommentar, ett digert jobb med 38 000 artiklar tillgängliga för läsarkommentarer. Aftonbladet kräver inloggning via Facebook, vilket naturligtvis försvårar möjligheten att vara anonym som kommentator.
Jag tänker inte recensera de olika tillvägagångssätten. Metod och ton gentemot läsarna varierar med mediet. Det jag kan säga är att jag inte är så genomgående negativ som många av mina internetvurmande kollegor. Förändringarna bekräftar nog mest det vi alla hela tiden vetat om. Ingenting kommer hända, som min forne kollega Fredrik Strömberg formulerade det.
Det stora problemet med kommentarerna är som jag ser det inte hatet, utan att tidningarna inte brytt sig. Visst, kommentatorsfälten finns, men de har varit otroligt misshandlade och förbisedda av läsare och redaktörer. Tidningarna har i stort sett enbart sett kommentaterna som ”gratis content” som ger lojalitet och extra sidvisningar, det vill säga annonspengar. Inte som något som har ett eget redaktionellt värde, i alla fall inget värde som någon annan än de som kommenterar bryr sig om.
Jag lyssnade i morse på Mediernas program från i lördags om näthat och läsarkommentarer, och slogs än en gång av hur man ständigt ser kommentarerna som ett problem. Det enda perspektivet som diskuterades i programmet var hatet, det juridiska ansvaret, problemen. Även i rapporteringen idag har rubrikerna skvallrat om samma sak: Expressen “tar krafttag” mot kommentarerna, skriver Dagens Media. Det signalerar inte precis nya möjligheter. Kan de nya kommentatorsprinciperna på tidningarna förändra denna syn är jag den första att jubla.
För alla tre tidningarna så kommer visserligen flödet av kommentarer att minska drastiskt, men alla tre chefredaktörerna talar ändå om nya sätt att kommunicera med läsarna. Det finns en ton av att man tänker ta tag i frågan, och det i sig är naturligtvis jättebra.
Så att ambitionen och insikten finns är bra. Även om det är enormt mycket jobb kvar att göra.
Men risken är väl att det blir tvärtom. Att begränsningen istället är vatten på kvarnarna för dem som alltid hävdat att läsarna enbart skriver strunt och trams. För den åsikten finns fortfarande ute på redaktionerna.
Någon har sagt att hanteringen av kommentarer på sajterna är tidningarnas största misslyckande online. Idag har vi fått en bekräftelse på detta.
Jag ska förklara varför.
Trots min långa erfarenhet av internet var det först 2006-2007 som jag började aktivt skriva och kommentera på nätet. När Jaiku och Facebook kom in i mitt liv 2007 så var det första gången jag skrev korta personliga saker online. Och det som slog mig direkt var att det folk var så vänliga. Och det oavsett om de framträdde med namn eller var mer eller mindre anonyma via alias som Weekend68 eller Axelz. Alla måna om att göra ett gott intryck och visste att samtalet varade enbart så länge varje enskild individ ville vara med.
Så är det inte i kommentatorsfälten på Aftonbladet, som bekant. Man kan tro att det har att göra med anonymiteten, men det är att göra det lite för enkelt för sig. Det har snarare med attityden från tidningarnas sajter gentemot sin publik att göra. Anders Mildner skrev väldigt bra om det för några veckor sedan, om att vi lämnar ungarna ensamma i fritidsgården, och sedan blir vi förvånade över vad de gör där. Känslan som uppstår när man inser att ingen bryr sig och att man är ensam och oförstådd i världen. Om ingen lyssnar när vi skriker, ja då är vi många som bara skriker högre.
Det hänger också ihop med journalistiken, tror jag. Har man artiklar som väldigt mycket ”pekar finger” eller är sensationsvinklade, då säger man också till läsarna att ”det här är fruktansvärt”. Då är det rätt svårt att vara upprörd över att läsarna ger uttryck för den upprördheten i kommentatorsfältet. Då är man inte ute efter ett samtal, man är ute efter att uppröra känslor.
Men på Facebook fortsätter folk att konversera och diskutera. Även om samtalen ibland blir hetsiga har jag då aldrig stött på vare sig hat eller elaka påhopp på Facebook. Under valet förra hösten var till exempel debatten väldigt livlig i mina vänkretsar, jag tror aldrig folk diskuterat så mycket politik som under valrörelsen. Med de gjorde det på Facebook, men sina vänner och bekanta, även de som var meningsmotståndare.
Det var inte i tidningarnas kommentatorsforum som de vettiga politiska diskussionerna fördes.
Jag har länge haft känslan av att det faktiska kan vara kört för tidningarna att bli den där lägerelden igen, där man träffas och diskuterar samhällsfrågor. Folk gör det hellre med sina vänner än på en anonym tidningssajt. Och det är väl i princip det som måndagens nya besked bekräftar. Det var faktiskt redan kört innan, det var bara en tidsfråga innan det skulle spricka. Innan de elaka påhoppen blev för många, eller kostnaderna för att hantera kommentarerna för höga. Eftersom man vägrade se kommentarerna som något positivt, man såg de enbart som en börda som var tvungen att ”hanteras”.
Jag har alltid tjatat om att tidningarna måste välja om de enbart vill vara leverantörer av intressanta nyheter och artiklar, eller om de vill vara samlingsplatser, lägereldar. Idag har vi sett att det inte är några lägereldar.
Jag säger inte att det är omöjligt för tidningar att återerövra den positionen. Men just nu har de förlorat spelet.
