Nättidningarnas största nederlag

Vi är många som engagerat oss i dagstidningarnas verksamhet på nätet. Många som har efterlyst mer interaktivitet, mer samarbete med läsarna, större insikter i att den publicistiska världen har förändrats sedan varenda människa med en dator eller mobil blev en publicist.

Idag på en och samma dag har tre av våra största tidningar bestämt sig för att radikalt ändra förutsättningarna för relationen med sina läsare online. DN stryper sina kommentater helt i en akut åtgärd för att få bukt med rasism och personpåhopp. Expressen vänder på steken och börjar förhandsmoderera varenda kommentar, ett digert jobb med 38 000 artiklar tillgängliga för läsarkommentarer. Aftonbladet kräver inloggning via Facebook, vilket naturligtvis försvårar möjligheten att vara anonym som kommentator.

Jag tänker inte recensera de olika tillvägagångssätten. Metod och ton gentemot läsarna varierar med mediet. Det jag kan säga är att jag inte är så genomgående negativ som många av  mina internetvurmande kollegor. Förändringarna bekräftar nog mest det vi alla hela tiden vetat om. Ingenting kommer hända, som min forne kollega Fredrik Strömberg formulerade det.

Det stora problemet med kommentarerna är som jag ser det inte hatet, utan att tidningarna inte brytt sig. Visst, kommentatorsfälten finns, men de har varit otroligt misshandlade och förbisedda av läsare och redaktörer. Tidningarna har i stort sett enbart sett kommentaterna som “gratis content” som ger lojalitet och extra sidvisningar, det vill säga annonspengar. Inte som något som har ett eget redaktionellt värde, i alla fall inget värde som någon annan än de som kommenterar bryr sig om.

Lyssna: Intervjuade hetsas i kommentarsfälten

Jag lyssnade i morse på Mediernas program från i lördags om näthat och läsarkommentarer, och slogs än en gång av hur man ständigt ser kommentarerna som ett problem. Det enda perspektivet som diskuterades i programmet var hatet, det juridiska ansvaret, problemen. Även i rapporteringen idag har rubrikerna skvallrat om samma sak: Expressen “tar krafttag” mot kommentarerna, skriver Dagens Media. Det signalerar inte precis nya möjligheter. Kan de nya kommentatorsprinciperna på tidningarna förändra denna syn är jag den första att jubla.

För alla tre tidningarna så kommer visserligen flödet av kommentarer att minska drastiskt, men alla tre chefredaktörerna talar ändå om nya sätt att kommunicera med läsarna. Det finns en ton av att man tänker ta tag i frågan, och det i sig är naturligtvis jättebra.

Så att ambitionen och insikten finns är bra. Även om det är enormt mycket jobb kvar att göra.

Men risken är väl att det blir tvärtom. Att begränsningen istället är vatten på kvarnarna för dem som alltid hävdat att läsarna enbart skriver strunt och trams. För den åsikten finns fortfarande ute på redaktionerna.

Någon har sagt att hanteringen av kommentarer på sajterna är tidningarnas största misslyckande online. Idag har vi fått en bekräftelse på detta.

Jag ska förklara varför.

Trots min långa erfarenhet av internet var det först 2006-2007 som jag började aktivt skriva och kommentera på nätet. När Jaiku och Facebook kom in i mitt liv 2007 så var det första gången jag skrev korta personliga saker online. Och det som slog mig direkt var att det folk var så vänliga. Och det oavsett om de framträdde med namn eller var mer eller mindre anonyma via alias som Weekend68 eller Axelz. Alla måna om att göra ett gott intryck och visste att samtalet varade enbart så länge varje enskild individ ville vara med.

Så är det inte i kommentatorsfälten på Aftonbladet, som bekant. Man kan tro att det har att göra med anonymiteten, men det är att göra det lite för enkelt för sig. Det har snarare med attityden från tidningarnas sajter gentemot sin publik att göra. Anders Mildner skrev väldigt bra om det för några veckor sedan, om att vi lämnar ungarna ensamma i fritidsgården, och sedan blir vi förvånade över vad de gör där. Känslan som uppstår när man inser att ingen bryr sig och att man är ensam och oförstådd i världen. Om ingen lyssnar när vi skriker, ja då är vi många som bara skriker högre.

Det hänger också ihop med journalistiken, tror jag. Har man artiklar som väldigt mycket “pekar finger” eller är sensationsvinklade, då säger man också till läsarna att “det här är fruktansvärt”. Då är det rätt svårt att vara upprörd över att läsarna ger uttryck för den upprördheten i kommentatorsfältet. Då är man inte ute efter ett samtal, man är ute efter att uppröra känslor.

Men på Facebook fortsätter folk att konversera och diskutera. Även om samtalen ibland blir hetsiga har jag då aldrig stött på vare sig hat eller elaka påhopp på Facebook. Under valet förra hösten var till exempel debatten väldigt livlig i mina vänkretsar, jag tror aldrig folk diskuterat så mycket politik som under valrörelsen. Med de gjorde det på Facebook, men sina vänner och bekanta, även de som var meningsmotståndare.
Det var inte i tidningarnas kommentatorsforum som de vettiga politiska diskussionerna fördes.

Jag har länge haft känslan av att det faktiska kan vara kört för tidningarna att bli den där lägerelden igen, där man träffas och diskuterar samhällsfrågor. Folk gör det hellre med sina vänner än på en anonym tidningssajt. Och det är väl i princip det som måndagens nya besked bekräftar. Det var faktiskt redan kört innan, det var bara en tidsfråga innan det skulle spricka. Innan de elaka påhoppen blev för många, eller kostnaderna för att hantera kommentarerna för höga. Eftersom man vägrade se kommentarerna som något positivt, man såg de enbart som en börda som var tvungen att “hanteras”.

Jag har alltid tjatat om att tidningarna måste välja om de enbart vill vara leverantörer av intressanta nyheter och artiklar, eller om de vill vara samlingsplatser, lägereldar. Idag har vi sett att det inte är några lägereldar.

Jag säger inte att det är omöjligt för tidningar att återerövra den positionen. Men just nu har de förlorat spelet.

38 kommentarer

  1. Hej Michael!

    Jag tror inte att vi vet hur medieföretagen kommer att förhålla sig till interaktiviteten än. Det är två steg fram men ett steg bak, typ. Att journalisterna finns på Facebook och Twitter, att man kan mejla reporrarna, att man kan interagera med redaktörerna i CoverItLive under pågående rapportering… det är mycket positivt.

    Men artikelkommentarerna har utnyttjats av personer som sprider formuleringar som inte hör hemma i offentligheten. Det är synd. Det är ett misslyckande. Men det räcker inte alltid att delta i debatten för att hyfsa den, kolla inläggen på http://expressen.se/thomasmattsson

    Sista ordet är dock inte sagt, sista posten inte ens påbörjad. Vi måste dock ta ett ansvar nu, och det är positivt att du inte sällar dig till obetänksamma nätromantiker som tycker att allt bör tillåtas och accepteras.

    Vänligen

    Thomas Mattsson,
    chefredaktör för Expressen

  2. Robert Rosén skriver:

    Klka ord, håller med om det mesta.

  3. Robert Rosén skriver:

    Förlåt, kloka ord skulle det vara.

  4. Tack för kommentar, Thomas. Jag förstår att ni har ett jättejobb framför er, och det glädjer mig att ni tar det på allvar. Jag hoppas verkligen ni och andra tidningar får den tid och de resurser som behövs för att vända den här skutan. I slutändan finns väldit mycket att vinna på att ha nära kontakt med sina läsare, det vet ju ni som kvällstidningsjournalister.

  5. Verkligen. Detta är en enorm utmaning, och det finns egentligen inte så många goda exempel att titta på. Som vanligt är ju förutsättningarna i Sverige och möjligen Norge helt annorlunda än i de flesta andra länder.

  6. Johan Grafström skriver:

    Thomas: Du kom ju till dukat bord på Expressen. Situationen i kommentarersfälten är väl frukten av många års misshandel och förbiseende av prominenta publicister. I och med att de under många år slentrianmässigt bara låtit irrelevanta och direkt felaktiga kommentarer ligga kvar utan åtgärd svek man sitt publicistiska ansvar och nu kommer bara den oundvikliga konsekvensen. Publicistik handlar ju inte bara om YGL utan en hållning och publicistisk idé som även omfattar läsarmedverkan. Som på den gamla goda tiden med insändarsidorna.

  7. Hanna Stjärne skriver:

    I Sveriges Radios framtidsutredning finns det med ett scenario som beskriver en del av det som händer nu. “Den största drivkraften här är en motreaktion – mot utsattheten och bristen på personlig kontroll i de sociala nätverken. Det är både en reaktion mot individer som kränker andra, till exempel genom anonym nätmobbning, och en reaktion mot globala aktörer som agerar självsvåldigt, till exempel utan tillräcklig respekt för den personliga integriteten”. Vi skrev om att “anonyma nätkommentarer kan förbjudas” och att människor skulle vara “beredda att acceptera minskad transparens och frihet om de samtidigt får mer trygghet och personlig kontroll”. Scenariot är väldigt brett beskrivet, men det är lite kusligt att se en del av det vi spånade kring för ett år sedan i praktiken… Mer finns på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3113&artikel=4496868 Titta på scenario 3, (Stats)kontrollerade relationer

  8. Hanna, det du skriver har verkligen bäring på den debatt som först senaste månaden. Jag satt tidigare i månaden och skrev på ett inlägg för att just försvara rätten till anonymitet online. Men jag tycker inte riktigt det som DN, Exp, och AB gör riktigt är samma sak. Att en privatägd tidning väljer vad man accepterar på sin webbplats i form av läsarkommentarer än inte samma sak som att staten kontrollerar det som sägs.

  9. Roman Pixell skriver:

    bravo micke! suveränt sammanfattat…

  10. Men Thomas, är det inte sjukt pinsamt att alla de förslag som förts fram under alla de år som den här debatten har passerat helt utan åtgärd från er sida? ”Vi måste dock ta ett ansvar nu” – det skulle ni gjort för länge sedan.

    Jag tycker det vore smakfullt om ni kunde berätta varför ni så totalt ignorerat alla förslag – både tekniska, redaktionella och strategiska – som skulle indikera något slags ansvarstagande.

    Istället drar ni nu något slags offerkort, som om det handlade om omständigheter ni inte kan råda över. Som om ni var ställda inför en situation med inget annat val. Hur tänker ni?

  11. (men som vanligt, kudos till Thomas för att han iaf är på plats och tar debatten)

  12. Peter skriver:

    Att nättidningarna väljer att förhandsgranska kommentarerna är ju egentligen inget konstigare än att man gjort ett urval i materialet som publiceras på insändarsidorna i papperstidningen. Det ökar läsarvärdet. Som det har varit tidigare har alla hätska utfall och, för den kommenterade artikeln, helt irrelevanta inlägg, gjort kommentarsfältet helt ointressant att läsa.

  13. “Då är det rätt svårt att vara upprörd över att läsarna ger uttryck för den upprördheten i kommentatorsfältet. Då är man inte ute efter ett samtal, man är ute efter att uppröra känslor.”

    Instämmer 100% bra sagt Mihael !

    VD Proinvestor.se

  14. Malin Crona skriver:

    Precis så! Skrev om det förra gången Expressen lyfte frågan om hatiska artikelkommentarer http://malincrona.com/2011/01/24/nathat-vem-ar-det-som-hatar-egentligen-och-varfor/

  15. malin ströman skriver:

    å jag känner ju som du, kan 17 miljoner unika tjejer i månaden hålla tonen på Stardoll endast via självrapportering borde vuxna svenskar också klara det – med 1 deltidstjänst per språk som kundtjänst! Jag tror som du att det går att visa vägen, sätta tonen, vara förebild och bygga en kultur om man anstränger sig och har de rätta ingångsvärdena. Tack för inlägget!

  16. Tomas Carlsson, frilans skriver:

    Vissa tidningar klarar av redaktörsskapet av kommentarer lysande. Se på Norran, t ex. Jag håller med om att jag dels tror det hänger på tonen som mediet slår an och dels tonen hos kommentarsredaktörerna.
    Det faller ju sig naturligt att medier som agerar mera hätskt också lockar till sig fler hätska personer. Man kan nog aldrig komma ifrån att det tittar fram en eller annan galen person, precis som man kan se på torget en lördag, men i stort tror jag det är möjligt att ha en givande kommentarsfunktion utan mera drastiska åtgärder än en policy och kloka redaktörer.
    Trots allt är ju kommentarerna ibland värda mera än själva artikeln.

    Tomas Carlsson

  17. Peter Sigfridsson skriver:

    Mikael Zachrissons inlägg sätter fingret på den ömma punkten. 2007 var vi i Gota Media lyckliga över att äntligen kunna ge möjligheten för läsarna att kommentera innehållet på våra sajter. Visserligen förmodererat men med ganska lösa tyglar.
    Vi visste inte vad troll var och vi såg inte mörkerkrafterna som gärna vill ha full frihet, men inte vill ta ansvar för det de uttrycker.
    Jag erkänner gärna att vi sedan dess hanterat frågan om läsarkommentarer valhänt. Ambitionerna har inte synkat med den redaktionella vardagen och när läsarkommentarerna diskuterats internt så är det som Mikael Zachrisson skriver, i form av problem. Ha tålamod med detta! Direktiv om det ena eller andra sättet att hantera läsarkommentarer räcker inte. Det handlar om mindset och det tar tid och än är den social webben ung.
    Det enda säkra som går att säga att det som händer nu inte är slutet för läsarkommentarerna. Nyhetssajterna måste få pröva sig fram med olika modeller, anpassade för det innehåll och de läsare som man har. Detta är sannolikt en ständig rörelse som leder till nya vägar allt eftersom. Det finns inget facit för hur det ska vara, kommer troligen aldrig att finnas.

  18. [...] Tidigt lät man kommentarerna bli ett ödeland där den som var smart nog att ta över territoriet fick makten. Tidningarna valde att lägga ut modereringen på entreprenad, journalisterna gick ofta vidare till nästa knäck och mängden kommentarer har ofta diskuterats som ett logistiskt problem. SvD (och Aftonbladet) försökte under en tid att göra uppföljande artiklar om både kommentarer och det som skrevs i bloggosfären men det gick snabbt över. Tidningarna lät ett parallellt universa finnas på sina egna sidor som inte berörde dem speciellt mycket. [...]

  19. Zackrisson pekar tydligt och utan aggressivitet på precis var tabloiderna misslyckats i samtalet med läsarna. Mattsson kommenterar (i enlighet med rådande PR-strategi för EXP) men undviker likt en politiker själva problemkärnan.
    Jag ser ingen attitydförändring från kvällspressen i min kristallkula. Läsarna kommer att fortsätta behandlas som en manipulerbar mobb och brittisk tabloidpress kommer fortsätta fylla redaktionernas våta drömmar. Det är ändå det lönsammaste för ägarna – på kort sikt.

  20. Johan Grafström skriver:

    Vet inte om man kan skylla på aningslöshet när man outsourcar moderering av kommentarer på ett externt bolag. Det är väl snarast att betrakta som självskadebetende? Vad hade Nycop sagt om det?

  21. Patric Jansson skriver:

    En väldigt insiktsful argumentation från din sida, jag håller med om att kvällsjournalistiken får stå sitt kast med hätska kommentarer. I fallet med DN är den kopplingen inte riktigt lika enkel.

    I tidningsfallet skulle jag hävda att kommentarerna inte är eller har varit lägereldar. För att få en lägereld måste man ha en process där man kan delta och bidra och påverka innan, under och efter, helt enkelt sitta vid elden. Tidningars kommentarsfält ger läsaren möjlighet att skriva på ett en offentlig vägg plakat utanför redaktionerna. Det är inte att låta läsare vara med i journalistiken.

  22. Hanna Stjärne skriver:

    Mikael, håller med. Det är inte samma sak. Men det är intressant att fundera på den större bilden utanför mediesfären och vad konsekvenserna kan bli på sikt.

  23. [...] En rad personer hävdar istället att hade journalisterna bara varit mer närvarande i kommentarsfälten hade näthatet inte varit lika utbrett. De menar att det är viktigt att kunna vara anonym i sina kontakter med media och journalister. [...]

  24. [...] de stora medierna behöver för att även i fortsättningen kunna leda det offentliga samtalet är inte avanonymisering och striktare regler. De behöver verktyg och funktioner för att [...]

  25. Johan Grafström: Jag tror att man måste ha respekt för att medieföretagen prövat sig fram och att den så kallade fria debatten, interaktiviten och transparensen var så eftertraktad – hyllad! – att det dröjde innan redaktionerna reagerade. Ett misstag, tycker vi i dag, men det är lätt vara efterklok. Och Carl-Adam Nycops Expressen arbetade också med externa medarbetare, förresten…

    Gunnar Lindberg Årneby: Jag tror inte någon på Aftonbladet eller Expressen känner igen sig i din beskrivning av kvällspressen, faktiskt.

    Joakim Jardenberg: Jag delar inte riktigt uppfattningen att vi har varit så passiva som du antyder, vi har arbetat med både intern och extern moderering och prövat oss fram med läsarbloggar och artikelkommentarar från sajten på först insändarsidorna och därefter på nyhetssidor… och så vidare. Det har gjorts olika försök, men det handlar också om en prioritering av begränsade resurser. Vi har förstås gjort många misstag, som säkert andra mediesajter, men även en del bra. Hur det här ska fungera som bäst i framtiden tror jag ingen av oss kan slå fast än.

  26. Johan Grafström skriver:

    Thomas: Jag har själv lirkat och problematiserat i ämnet när jag arbetade på SVT så jag har den fullaste respekt för att man som medieföretag måste utmana, pröva och våga testa olika vägar. Men jag vill verkligen poängtera att jag finner det aningslöst, om man anser att kommentarerna har ett värde för besökarna, att låta outsourca publicistik.

    Jag älskar kvällstidningen. Det var i Mariebergsskrapan jag gjorde mitt yrkesval en gång i tiden. Men de publicistiska värderingar som präglat pappret har i mitt tycke gått förlorade online. Papperstidningen skulle väl inte drömma om att publicera rena felaktigheter eller personangrepp i anslutning till en nyhetsartikel? Men läsare som har relevant fakta att tillföra en artikel har i alla tider haft en kanal in till nyhetsdesken med åtnjutande av såväl källskydd som meddelarfrihet. Men innan det hamnar i tryck utsätts faktan naturligtvis för en källkontroll. I webbeditionen rinner det bara rakt igenom. Lite hårddraget så har den granskning/moderering som företas ingen bäring på vilken publicistik Expressen står för, utan inlägget bedöms i princip bara utifrån om det kan vara ett brott mot YGL (eller innehåller spam/reklam?).

    Några rimliga hörnpelare för ett kommentarsfält, förutom samtalstonen, torde väl vara huruvida det som skrivs är sant och om det är relevant. Sedan är det en delikat balans att blanda åsikter med fakta. I tidningen är det lätt. På webben mycket svårare.

    Så även om kvällstidningen i alla tider vilat på externa medarbetare så passerar materialet en redaktör som har argument för publiceringen i enlighet med den publicistiska idén. Om du hittar en väg tillbaka till det så kanske ni kan vara den lägereld online som ni vill vara. Men jag håller med Mikael om att den positionen känns avlägsen nu, vilket känns oerhört ledsamt.

  27. [...] kärlek som finns där. Där, om detta är jag övertygad, man får det man förtjänar. I övrigt beskriver en herr Zackrisson mina känslor i ämnet ganska bra. Rate this: Share this:StumbleUponDiggRedditLike this:GillaBli först att gilla denna [...]

  28. Cornucopia? skriver:

    Lösningen hade varit väldigt enkel, nämligen att journalisten som skriver en artikel lägger 15 minuter på att besvara några kommentarer. Kort sagt visa att de bryr sig. Fast journalister i dagspressen kanske inte är vana att hantera kritik ur sitt von oben-perspektiv.

    Med tanke på journalisters rätt låga produktivitet hade man lätt kunna offra 15 minuter i rampljuset. Vem vet, de kanske kunde få artikeluppslag ur kommentarerna istället för att surfa runt på bloggar för att kopiera artikeluppslag.

    Bryr man sig inte om vad som sägs, eller rättare sagt inte visar sig att man bryr sig, så skall man inte heller ha någon kommentarsfunktion.

  29. Robert Rosén skriver:

    Fan också att man är sjuk (bältros i ansiktet) och inte riktigt pallar att engagera sig och blogga om denna intressanta och viktiga debatt, men sammanfattningsvis så gillar jag som publicist och tidigare chefredaktör för en tidning alla kommentarer. Det gäller även även de kommentarer jag personligen inte tycker om…

  30. Lennart Borgman skriver:

    @Mikael: Tack för en bra sammanfattning. Som läsare funderar jag ofta över kommentarernas värde. Och jag har ofta observerat att hatiska kommentarer hänger samman med irriterande ogenomtänkta artiklar som inbjuder till dumheter. Och som tyvärr också ger skribenten status. Suck.

    Kommentarerna (både de i direkt anslutning till artikeln och de länkande bloggarna) tillför mig endast någonting då ämnet är kontroversiellt och artikel-skribenten är sansad. (Vilket inte utesluter skämt, men väl hån och nedskrivning.) Då kan det komma intressant information. Men det är sällan jag orkar gå igenom många kommentarer för att eventuellt finna den. Overload helt enkelt.

    En feedback-loop mellan vettiga kommentarer och tidningen tror jag är det som vinner i längden. Annars går jag någon annanstans. Till slutna grupper med mer info och kunskap. Långt från tidningarna.

  31. [...] om Therese Tips onsdag 31 augusti, 2011 Tags: Facebook Google skype socialmedia sök tidning tipsNättidningarnas största nederlag Mikael Zackrisson skriver om hur, på en och samma dag, tre av våra största dagstidningar [...]

  32. Joakim Jansson skriver:

    Bra skrivet Mikael!

    Jag är mest förvånad över hur många, inte minst initierade personer i mediebranschen, fortsatt verkar tro att nätet skulle innebära någon slags parallellvärld med andra mekanismer än det fysiska jordlivet. Att kommentarsfält, likt forum går bananas om ingen bryr sig om att följa med och delta i diskussionerna och stänga av dem som inte sköter sig är inte konstigare att ett samhälle som inte har regler och någon som ser till att vi upprätthåller dem går mot anarki. Det är väl inte så svårt att förstå?

  33. Mats Åström skriver:

    Jag tycker det är bra att man måste visa vem man är så att man får ta konsekvenserna av vad man har skrivit. Men kanske borde journalisterna vara mer med i debatterna så att de kan slå sönder de där konstiga myterna att det tex var mer lönsamt att vara arbetslös innan 2006, vilket det naturligtvis inte var. Har alltid varit mer lönsamt att arbeta. Dessutom dessa påståenden att invandrarna kostar si och så från vissa utan att de har belägg för det. Skulle gärna se journalisterna kolla detta. För jag kan ju påstå vad sjutton som helst på nätet, utan att folk granskar det. Dessutom så säger vissa att all kommunism är som Nordkorea osv, Vänstern i Sverige är knappast som Nordkorea, Moderaterna är ju knappast som Pinochett i Chile för de är ju också Högern men längre ut.

    Ja det finns en massa galna påstående som jag skulle vilja att journalisterna kollar om det är sant.

    Mats

  34. Ulric Jansson skriver:

    Kommentatorsfälten är ämnet för dagen och självklart hamnar dessa i rampljuset när tre stora medieplattformar vidtar åtgärder för att hantera dessa. Jag själv är ingen flitig skribent i dessa fält men följer med stor behållning de flesta debatter som uppstår, trots att de ofta spårar ur efter ett tag. Jag känner att jag, som de flesta andra läsare, har möjlighet att sortera bort trollen och plocka ut det som är relevant. Notera: relevant utifrån MITT perspektiv vilket inte innebär att alla har har samma preferensramar som jag, givetvis. Jag tror att nätupplagorna kommer att tappa i intresse då möjligheterna att kommentera fritt försvinner. Klickfrekvensen går ner vilket minskar intäkter från reklam etc. Jag tror och hoppas att vi snart har fälten öppna igen och att vi som är läsare/kommentatorer (anonyma eller inte) är mogna nog att själva sålla bland tomtar och troll!

  35. [...] i ämnet. Ni hittar dem själva enkelt på Google. Dock vill jag rekommendera Mikael Zachrissons bloggpost om att tidningarna slutat vara lägereldar. Läs också kommentarerna till bloggen där bland andra [...]

  36. [...] Städningen utförd, problemen borta, eller? 0 kommentarer Av Mikael Zackrisson Sparad i Journalistik Taggad med #journalistroll, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, läsarkommentarer, moderering, näthat, städning 13 september 2011 @ 09:18 Äntligen tar chefredaktörerna sitt utgivaransvar på allvar, menar Leo Lagercrantz i Expressen och spinner vidare på det som juristen Mårten Schultz skrev när DN, Expressen och Aftonbladet började begränsa möjligheterna att kommentera anonymt på sina nyhetssajter. Och det är ju bra. Att redaktörerna äntligen bryr sig om vad läsarna skriver på deras sajter och i deras forum är ju ett stort steg framåt, som jag skrev tidigare. [...]

  37. Bo Hellgren skriver:

    Det handlar i förlängningen om världspolitiken och att svensk politik har allierat sig med den. Och det handlar inte bara om tidningarna utan det handlar också om t.ex. Sveriges Radio. Den 9:e januari la SR kuppartat mot lyssnarna ner debattprogrammet Klarspråk. Detta resulterade i protester från lyssnarna och nedanstående öppna brev formulerades. (SR.s ledning har ännu ite efter sju år besvarat brevet.)
    http://www.klarsprakare.se/?page_id=5
    Öppet brev till Sveriges Radio:s ledning

    En av hörnstenarna i en demokrati är en öppen och fri debatt, det är alla överens om. Under många år gav programmet ”Klarspråk” svenska folket en möjlighet att diskutera gemensamma angelägenheter.

    Programmet Klarspråk sändes till och med 9:e januari 2004 varje dag, endast 10 minuter långt men fyllt av koncentrerade, väl genomtänkta inlägg som återgav vad stora delar av svenska folket tyckte. Inläggen gav en god spegling av åsikter som finns ute i samhället. Det var vanliga människors åsikter som fritt fick komma ut i offentligheten. Det fanns dessutom en redaktör som kunde sammanställa inlägg i varje särskild fråga vilket gjorde att debatten fördes framåt. Vi är många som saknar detta program där svenska folket fritt kunde få säga sin åsikt – utan tillrättavisningar eller kommentarer från programledarna på SR.

    Detta kan på intet sätt jämföras med det program som sades ersätta Klarspråk: Ring P1. Ring P1 är ett program med utdragna diskussioner med programledarna. Programledarnas egna åsikter kommer tyvärr ofta att styra och/eller dominera diskussionen vilket gör att avvikande och ibland kontroversiella åsikter inte alls kan föras fram på samma sätt som i Klarspråk.

    Låt gärna Ring P1 vara kvar för dem som är intresserade av Täppas, Tomas Tengbys och andra programledares diskussioner men låt oss andra få tillfälle att lyssna till de korta och genomarbetade inlägg som karakteriserade Klarspråk.

    Sveriges Radio är ett public serviceföretag vilket innebär att programverksamheten skall stå i allmänhetens tjänst. I public serviceuppdraget ingår att ”Sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion”.

    Ett samhälle som bekänner sig till de demokratiska fri- och rättigheterna borde kunna tillåta sina medborgare 10 minuters total yttrandefrihet om dagen.

    ”Klarspråk” tillbaka – i yttrandefrihetens namn!

  38. [...] publiken. Många minns kanske att det just var hatet, hoten och det usla debattklimatet som fick flertalet stora tidningar att försämra möjligheterna att kommentera artiklar för ett par år sedan. Flertalet människor använder  idag hellre [...]

Posta en kommentar

Copyright © mikael zackrisson
Noter från sidlinjen

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress

Twingly Blog Search link:zackrisson.net Search results for “link:zackrisson.net”