Medierna och trovärdigheten

Hur gör vå då om vi ska ta journalistiken ett steg framåt, och faktiskt både utveckla den och tjäna pengar på den?

Jag och många andra har ju tjatat oss blå om detta i flera år, så därför gladde det mig enormt när Journalistförbundets nya ordförande Jonas Nordling slog sina tankebanor ihop med min ex-kollega Fredrik Strömberg på Bonnier Tidskrifter och skrev en lång appell om hur risigt läget för tidningsföretagen faktiskt är.

Jag svarade med några konkreta tips på vad vi faktiskt kan göra för att kanske påbörja resan mot ökad trovärdighet hos läsarna, kanske hitta lite nya intäkter och också effektivisera vårt jobb. Allt utifrån mina erfarenheter från flera olika mediehus.

Det finns två centrala punkter i min lista.
Det ena är det här med dumma saker vi gör att vinna på det kortsiktigt. Att inte länka ut, att vinkla på historier som inte riktigt håller, att skryta lite väl mycket.

Det andra handlar om mediebranschens transparens.
Jag tror att en orsak till att vi fortsätter göra lite dumma saker är att vi fortfarande inte riktigt är vana vid att bli emotsagda. Vi har historiskt sett alltid kunnat dundra ut våra nyheter, och om folk har varit upprörda har vi oftast tolkat det som något positivt. ”Vi engagerar”, typ.
Problemet är att detta inte riktigt är sant längre. De sociala medierna har inte bara inneburit att folk kan säga emot oss när vi har fel, de kan dessutom samtala med varandra och resonera sig fram till detta.
Och är det något som folk gillar att diskutera i sociala medier är så är det de traditionella medierna. Det i sig är naturligtvis ett gott betyg åt oss – det vi gör engagerar (som sagt) – men det har också inneburit att vi inom tidningar, radio, tv och även våra kommersiella kusiner i reklambranschen, vi har blivit en av de mest granskade branscherna. Alla vill tycka något om oss.
Det gör ju att det blir ännu svårare för oss att komma undan med faktafel, konstiga vinklingar och andra brister i det vi gör.

Tidigare har vi lätt kunna låtsas som det regnar, eftersom alternativen för läsarna varit så få. Vi har inte behövt korrigera felaktiga historier. Vi har inte behövt be om ursäkt om vi hängt ut någon kanske lite väl omotiverat.

Och naturligtvis är det fortfarande så att om vi dundrar på rejält med en nyhet, som kanske saknar täckning hela vägen, eller vinklar lite orättvist, så får vi fortfarande bra med klick för den, bra läsning och bra uppmärksamhet. Men om vi samtidigt hårddragningen naggar vår trovärdighet i kanten, så är risken rätt stor att vi förlorar på det i längden. För när alternativen för läsarna har blivit så otroligt många fler – många väljer ju numera att hänga med sina vänner på Facebook på kvällarna i stället för att konsumera traditionella medier – ja, då är vår trovärdighet, tilltron till det vi gör, läsarnas uppskattning, det är viktigare än någonsin.

Tänk om de faktiskt kommit på något?

Är det höstens stora metadebattvi bevittnar – och som jag än en gång bidrar till? Eller är lanseringen av Ajour och debatten kring denna och kring sajten ett tecken på vi är på väg någonstans, vidare, att vi kanske inte var så överens som vi trodde i den lilla internetmediebubblan.

Efter att ha sett måndagskvällens Publicistklubbsdebatt om Ajour kändes jag först bara: Låt dem vara!

Visst, Fredrik Strömberg har naturligtvis rätt i att ekonomin är helt avgörande för framtidens medier. Och Emanuel Karlsten är bättre på att inspirera och få saker och ting att hända än att förklara essensens i projektet, eller ens förstå sin egen roll. De har gjort massor av misstag, men ändå kämpat på och gjort sin grej, ibland bra, ibland minde bra, ibland riktigt lysande.

Det viktigaste i debatten tyckte jag Damon Rasti stod för:
“Förväntningarna så höga, och mediebransch i kris, så folk har bidragit till att dra upp hajpen.”

Vår längtan efter svar på de eviga intäktsfrågorna, likväl som form- och innehållsfrågorna, är så stark att när några begåvade personer, med bevisad kompetens inom både webb, skrivande och journalistik slår sina påsar ihop och lovar “en ny grej” och “framtidens journalistik”, så börjar vi naturligtvis hoppas:
Tänk om de faktiskt har kommit på något.

När vi sedan märker att de faktiskt inte gjort mer än “bara” konkretisera och faktiskt börjat jobba efter en del av alla de saker vi diskuterat på bloggar, i facebookgrupper och på twitter de senaste åren, då blir vi besvikelsen, vi känner oss nästan lite svikna.
Det här var ju människorna som vi trodde så otroligt mycket om.
De var ju innerst inne en representant för oss, vi i den lilla mediebubblan.

För några år sedan, när flera av oss träffades i digitala forum för första gången var vi ju så ense om allt. Jag vet att det naturligtvis bara vara en ytlig känsla, men jag tror många kände den och delade den. Det var vi som “fattade det här med internet” och så alla de andra, vi sökte och fann stöd hos varandra. Vi var innerst inne ense om att vart utvecklingen var på väg, och frågan var bara hur vi skulle driva den i våra respektive yrkesroller, som journalister, webbutvecklare eller pr-konsulter.

Vi gav ju Emanuel Karlsten råd när han satt där som ung, ganska oerfaren webbredaktör på tidningen Dagen, och inte visste vad han skulle göra. Det klart vi blir sura om han nu kommer och säger att vi har fel.

Sedan finns det “är du inte med oss är du mot oss”-argumentet också.
Flera av oss som jobbar med internet i mediebranschen gör det på stora fina företag. Vi stångas med chefer som hela tiden måste övertygas om internets betydelse, it-avdelningar, usla arbetsverktyg, och framför allt gigantiska trögrodda organisationer. Oljetankers som ska styras om.
Men vi kämpar på, för vi tycker se oss en förvisso långsam men i alla fall ständig framåtrörelse. Vi tror det går att ändra riktningen på oljetankern inifrån.
Och så betalar det ju hyran.

Men till slut så ledsnar vi kanske. Det gjorde i alla fall Ajourgänget, det orkade inte försöka navigera oljetankern, de byggde sin egen skuta i stället. Dessutom hade de mage att påpeka att vår bild av att oljetanken faktiskt har ändrat riktning är felaktig.
Det går inte alls att driva förändringen inifrån, säger de. Det går i alla fall inte särskilt bra.

Och innerst inne blir vi ändå lite skraja.

För tänk om de har rätt? Tänk om det är roliga att bygga sin egen skuta? Och tänk om det ger bättre resultat i slutändan?

På pappret kan vi all hävda att vi önskar Ajourgrundarna allt gott, att vi hoppas de lyckas visa på nya möjligheter och nya metoder för journalistiken. Kanske till och med nya intäkter.
Och även om vi vet att chansen, eller risken, är rätt liten, så skulle vi det ändå svida lite i det bittra murvelskinnet om det visade sig att de hade rätt. Således måste vi förklara exakt varenda detalj som de gjort fel, saker som de har missat, saker som de inte förstått. Så även jag. Vi måste ju ändå på något vis motivera vår egen självbild, våra egna val.

Jag tror nog man måste se kritiken mot Ajour i ljuset av detta. Även om den i sak ändå på flera punkter varit berättigad. Jag tror det var länge sedan ett entreprenörsprojekt i mediebranschen bemöttes med så mycket kritik och det i sig säger väl en del om vårt behov av att diskutera journalistrollen och framtiden för vår sargade bransch.

Till sist: Brit Stakston har skrivit långt om utanförskapet som drivkraft. Jag förstår inte riktigt vad hon är upprörd över, alla entreprenörer brinner väl för att göra något annorlunda, hade de fått utlopp för sin kreativitet inom de stora organisationerna har de inte behövt starta eget.

Copyright © mikael zackrisson
Noter från sidlinjen

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress

Twingly Blog Search link:zackrisson.net Search results for “link:zackrisson.net”