Är det höstens stora metadebattvi bevittnar – och som jag än en gång bidrar till? Eller är lanseringen av Ajour och debatten kring denna och kring sajten ett tecken på vi är på väg någonstans, vidare, att vi kanske inte var så överens som vi trodde i den lilla internetmediebubblan.
Efter att ha sett måndagskvällens Publicistklubbsdebatt om Ajour kändes jag först bara: Låt dem vara!
Visst, Fredrik Strömberg har naturligtvis rätt i att ekonomin är helt avgörande för framtidens medier. Och Emanuel Karlsten är bättre på att inspirera och få saker och ting att hända än att förklara essensens i projektet, eller ens förstå sin egen roll. De har gjort massor av misstag, men ändå kämpat på och gjort sin grej, ibland bra, ibland minde bra, ibland riktigt lysande.
Det viktigaste i debatten tyckte jag Damon Rasti stod för:
“Förväntningarna så höga, och mediebransch i kris, så folk har bidragit till att dra upp hajpen.”
Vår längtan efter svar på de eviga intäktsfrågorna, likväl som form- och innehållsfrågorna, är så stark att när några begåvade personer, med bevisad kompetens inom både webb, skrivande och journalistik slår sina påsar ihop och lovar “en ny grej” och “framtidens journalistik”, så börjar vi naturligtvis hoppas:
Tänk om de faktiskt har kommit på något.
När vi sedan märker att de faktiskt inte gjort mer än “bara” konkretisera och faktiskt börjat jobba efter en del av alla de saker vi diskuterat på bloggar, i facebookgrupper och på twitter de senaste åren, då blir vi besvikelsen, vi känner oss nästan lite svikna.
Det här var ju människorna som vi trodde så otroligt mycket om.
De var ju innerst inne en representant för oss, vi i den lilla mediebubblan.
För några år sedan, när flera av oss träffades i digitala forum för första gången var vi ju så ense om allt. Jag vet att det naturligtvis bara vara en ytlig känsla, men jag tror många kände den och delade den. Det var vi som “fattade det här med internet” och så alla de andra, vi sökte och fann stöd hos varandra. Vi var innerst inne ense om att vart utvecklingen var på väg, och frågan var bara hur vi skulle driva den i våra respektive yrkesroller, som journalister, webbutvecklare eller pr-konsulter.
Vi gav ju Emanuel Karlsten råd när han satt där som ung, ganska oerfaren webbredaktör på tidningen Dagen, och inte visste vad han skulle göra. Det klart vi blir sura om han nu kommer och säger att vi har fel.
Sedan finns det “är du inte med oss är du mot oss”-argumentet också.
Flera av oss som jobbar med internet i mediebranschen gör det på stora fina företag. Vi stångas med chefer som hela tiden måste övertygas om internets betydelse, it-avdelningar, usla arbetsverktyg, och framför allt gigantiska trögrodda organisationer. Oljetankers som ska styras om.
Men vi kämpar på, för vi tycker se oss en förvisso långsam men i alla fall ständig framåtrörelse. Vi tror det går att ändra riktningen på oljetankern inifrån.
Och så betalar det ju hyran.
Men till slut så ledsnar vi kanske. Det gjorde i alla fall Ajourgänget, det orkade inte försöka navigera oljetankern, de byggde sin egen skuta i stället. Dessutom hade de mage att påpeka att vår bild av att oljetanken faktiskt har ändrat riktning är felaktig.
Det går inte alls att driva förändringen inifrån, säger de. Det går i alla fall inte särskilt bra.
Och innerst inne blir vi ändå lite skraja.
För tänk om de har rätt? Tänk om det är roliga att bygga sin egen skuta? Och tänk om det ger bättre resultat i slutändan?
På pappret kan vi all hävda att vi önskar Ajourgrundarna allt gott, att vi hoppas de lyckas visa på nya möjligheter och nya metoder för journalistiken. Kanske till och med nya intäkter.
Och även om vi vet att chansen, eller risken, är rätt liten, så skulle vi det ändå svida lite i det bittra murvelskinnet om det visade sig att de hade rätt. Således måste vi förklara exakt varenda detalj som de gjort fel, saker som de har missat, saker som de inte förstått. Så även jag. Vi måste ju ändå på något vis motivera vår egen självbild, våra egna val.
Jag tror nog man måste se kritiken mot Ajour i ljuset av detta. Även om den i sak ändå på flera punkter varit berättigad. Jag tror det var länge sedan ett entreprenörsprojekt i mediebranschen bemöttes med så mycket kritik och det i sig säger väl en del om vårt behov av att diskutera journalistrollen och framtiden för vår sargade bransch.
Till sist: Brit Stakston har skrivit långt om utanförskapet som drivkraft. Jag förstår inte riktigt vad hon är upprörd över, alla entreprenörer brinner väl för att göra något annorlunda, hade de fått utlopp för sin kreativitet inom de stora organisationerna har de inte behövt starta eget.
[...] Tänk om de faktiskt kommit på något? [zackrisson] Många tycker till om ajour men jag tycker att Mikael Zackrisson skriver intressant om [...]
Har med spänning följt Ajour och debatten runtomkring. Jag tycker att projektet fått välförtjänt hård kritik. I den här branschen blir man snabbt avslöjad om man inte kallar en skiftnyckel för en skiftnyckel, eller en blogg för en blogg.
Hursomhelst så har Ajour fört med sig en intressant debatt (se länkar i Zackrissons post ovan) där massor av intressanta tankar delats. På så vis har ju lanseringen likafullt haft en positiv effekt för oss i mediebranschen.
I denna texten gillar jag stycket som inleds med ”För några år sedan”. Självinsikt och ödmjukhet är en av nycklarna i den här debatten.
Om man tillhör dem som är osäker på om man fattar ”det där med internet” så är det lätt att känna sig väldigt utanför. Rädsla för att inte förstå hur mediebranschens och journalistikens framtid kommer att se ut har varit en stark drivkraft för mig de senaste åren.
Man kan inte vara chef på en stor svensk tidning utan att greppa detta liksom. Men trots betydande ansträngningar har jag många gånger haft väldigt svårt att fatta hur revolutionen ser ut, exakt hur de sociala medierna stöpt om mig och min omgivning och vilka av de klassiska sanningarna om journalister och medier som inte längre gäller eller kommer att gälla. Kort sagt har jag varit osäker på om jag är rustad att jobba som journalist och redaktör även om tre, fem och tio år.
En bidragande orsak har varit att jag uppfattat den där gruppen ”som kan internet” som svårtillgänglig och svårkritiserad – om jag känner att de vet något som jag inte förstår hur ska jag då formulera min kritik utan att blotta mig som i bästa fall osäker och i värsta fall dum och okunnig?
I det läget skapar ett projekt som Ajour en del förväntningar.
Jag hade, ärligt talat, inte väntat mig någon revolution men grundarnas gigantiska credd i ”vi som kan internet”-Sverige gjorde ändå att möjligheten fanns.
Kanske skulle jag i alla fall få se ett embryo till något, något som kunde skapa en tanke hos mig själv, en tanke som så småningom kunde bli någon sorts insikt.
Nu fick jag i stället bekräftat att Ajourgrundarna eller deras projekt inte heller kunde ge några svar, knappt resa några nya frågor.
Kanske gjorde det mig nöjd och skadeglad, att de liksom jag gått bet. Helt säkert gjorde det att grundarnas trovärdighet sjönk i mina ögon.
Men jag står fortfarande här med min osäkerhet som jag försöker kväva genom att läsa bloggpost efter bloggpost, sajt efter sajt på jakt efter det där jag kanske inte förstått om framtidens journalistik.
Jonas Kanje
Redaktionschef City Skåne
Tack Jonas, för intressanta tankar!
Det som slår mig är när du berättar om hur du som mediechef uppfattat gruppen 2vi som kan internet” som elitistisk och sluten. Det är ju verkligen tragiskt och något som vi får ta på oss. Om vi nu brinner så f-nnat för webben måste det ligga i vårt eget intresse att visioner och utbilda om det så att mottagarna förstår, jag vet att bl a Brit Stakston har pratat sig varm om detta.
Sedan håller jag inte med om Ajourgrundarna skulle gått bet. De har gjort en bullrande lansering, fått en massa rättfärdig kritik. Men deras sätt att jobba på, tex valet att hitta nya ämnen, nya perspektiv, och sättet att hantera kommentarerna tror jag många i mediebranschen kan lära sig av. Hur långt de orkar ta det är nu upp till dem.
Mycket bra förklarat för någon som inte alls förstått varför Ajour fått utstå såna oerhörda mängder orimlig kritik! Redan första dagen jämfördes de med DN och Apple vilket säger en hel del om förväntningarna.
Jag gillade särskilt Emanuels förklaring i klippet från PKdebatt om vad Malins medverkan efter nyår kommer innebära. Ser fram emot det!
Tack för posten, Mikael! Tycker den är befriande balanserad och satt i ett viktigt perspektiv och balans.
Det historiska perspektivet du ger är särskilt intressant. Blir helt nostalgisk av Jaikulänkarna, de goda råd du och så många andra har gett mig.
Jag är jättefascinerad av de reaktioner som funnis. Inte minst är det lärorikt och intressant att läsa det Jonas skriver här ovan.
Det är knappast något nytt hur svältfödda redaktioner är på nya, fungerande lösningar. Men att det kan byggas upp sådan förväntan var något helt nytt för mig. Precis lika nytt som insikten om hur många som faktiskt lyssnar på mig. Om jag förlorat förtroende hos Jonas var det ett förtroende som jag aldrig tagit för givet, eller ens förstått att jag hade. På många sätt tror jag det är bra.
Vi som ”kan internet” behandlas alldeles för ofta som messias. Lamslår andras handlingskraft, lägger ansvaret om utveckling på ”eldsjälar”. Vi behöver redaktioner som förstår att de kan göra som vågar börja, som inte tror att varje ”ny grej” måste vara ett rymdskepp.
För mig handlar Ajour om att utmana medieföretag att tänka och göra nytt. I flera år har jag besökt redaktioner dragit exempel på hur man arbetar i sociala medier. I början var jag nervös för att de var så simpla. Att jag fortfarande hade exempel från 2007 om hur jag arbetade på Dagen. Men de är, varje gång och fortfarande, lika ögonöppnande för redaktioner.
Jag tycker det är lite hjärtskärande. Att vi inte kommit längre. Att det jag och en utvecklare gjorde för fyra år sedan fortfarande kan klassas som nyskapande. Hur kan det ha hänt så lite? Är det för prestationsångesten i ”det nya” vi ska leverera?
Om det är något jag försöker kommunicera till redaktioner i mitt arbete är det att det handlar så lite om teknik och så mycket om attityd. Hur vi förhåller oss till vår journalistiska produkt, hur vi bygger den och förvaltar den. Det är där skillnaden mellan en lyckad och dålig nätsatsning ligger.
Det Ajour har gjort hittills är ett embryo till våra drömmar, men framförallt är det bara en gemensam plattform att testa de här idéerna på. Helt okonstlat, helt enkelt.
För ett halvår sedan var jag med och lanserade Skolgranskningen på samma sätt, innan formen var helt satt. För att kunna vara formbar. Då bytte vi namn efter en vecka, till exempel, och hade ett helt team som byggde sajt efterhand.
Jag tror på det här sättet att bygga nätnärvaro. Att inte släppa rymdskepp, utan bygga dem efterhand. Testa och känna oss fram. Det innebär, då som nu, att man får en hel del kritik. Det är ok och som du säger ofta rättfärdigt, men det lär oss mer än om vi släppt en färdig produkt och sagt ”det här var vårt bästa vi kunde – ta det eller lämna det”.
Jag hoppas och tror att vi kommer kunna skapa något spännande som blir något som får även Jonas att fundera vidare, inspireras och göra nytt.
Själv får jag fortfarande fjärilar i magen när jag tänker på Ajour-projektet. Egentligen är det allt jag behöver just nu, efter att ha stångat huvudet i väggen i mediehus i fler år.
Jag tror du har rätt i att internetbubblan äntligen har spruckit. Och att det är nånting bra som kan leda till utveckling.
När det gäller hajpen så gjorde väl ajour-gänget sitt till att bygga upp förväntingarna?
I vilket fall som helst ser jag fram emot att följa de närmaste årens medieutveckling. Men kanske utvecklingen tar andra vägar än de vi räknar med?
[...] Tänk om de faktiskt kommit på något? Mikael Zackrisson skriver fint och nyanserat om våndan hos en sargad mediebransch. [...]
Hej Mikael, har ej hunnit läsa din bloggpost i detalj. Försöker hinna det de kommande dagarna återkommer kanske då, den är säkert bra!
Svarar däremot snabbt på din undran här i slutet över vad jag är upprörd över i min bloggpost. Upprörd? Skrev bloggposten för att jag arbetar som mediestrateg och kommenterade Ajour igår för den målgrupp JMWs blogg har.
Ajour marknadsförde sig som en konkurrent till allmänjournalistik men är något helt annat. Det innehåll de hittills levererat matchar inte den marknadsföring de gjorde vid lansering. Poängen från min sida är att de inte gör något annorlunda (hittills). Och Emanuel har ju helt rätt i det kloka i att inte börja med ett rymdskepp som han skriver i kommentaren här ovan (om jag hann läsa rätt). Men problemet som mediekritiserats är ju att det snackades om det som om det minst var ett rymdskepp som skulle komma.
Hade ju varit enklare att just vara mer ödmjuka så som Emanuel är nu eller tydliga som Martin Lindvall föreslog ”det hade varit bättre om de tydligt sagt vi skriver om sådant som berör internet och/eller väcker särskild uppmärksamhet i digitala kanaler. Något annat utger vi oss inte för att leverera.”
Jag menar också att delar av Ajourgänget ofta beskriver medieomvärlden som den såg ut 2007, svart och vit. Precis som du också nyligen skrev på Medieormen så händer det mycket även i mediebranschen. I en genomläsning av deras bloggposter inför Ajourlanseringen valde jag att lyfta fram några tydliga sådana exempel på hur omvärldens problem beskrivs av dem. Tycker ibland nyanserna i deras beskrivning saknas (men förstår den rent PR-mässigt) och tyckte det var intressant att fundera på detta starka utanförskap som drivkraft för ett medieutvecklingsprojekt år 2011.
Tror själv inte på den pedagogiska metoden just nu för att åstadkomma denna förändring (särskilt inte som man själv förflyttat sig i position här). Ser det hända i andra branscher att det inte kommer något gott ut ur det för den breda utvecklingen (förutom självklart eventuellt egen framgång). Självklart kan förändring med fördel ofta födas ur just viljan att förändra något. Men idag tror jag att mediebranschens utveckling befinner sig i ett annat utvecklingsläge än 2007 och man behöver inte tänka så mycket ”mot” längre. Det ”med” som beskrivs av dem (det nämns ju också) är förstås med läsaren, men det ser jag ännu lite av på sajten vad gäller innehåll etc.
Inget av min kritik utesluter att Ajour över tid absolut kan bidra med sin pusselbit eller att de kommit på något som funkar för dem!
Att jag kallas mobbare och jämställs med de troll som finns på 4chan för att jag kritiserar dem för vad de levererat i relation till vad de sagt sig vilja leverera är ett intressant sätt att förhålla sig till omvärlden. Om vi inte kan #prataomdet (*ler*) så bevisar vi med vårt beteende att vi inte är så öppna som vi hävdar. Att vi inte lever som vi lär. Och det gör mig nog allra mest bekymrad.
Och tack för dina bloggposter inom området. Och allas kommentarer. Det här är ju det roliga med all metadebatt runt både #journalistroll och t.ex. projekt som #ajour. Det går ännu mer framåt varje dag!
Bra bloggpost! Kort bara, jaikulänkarna verkar inte funka?
”Operation not allowed: (nobody) can not see emanuelkarlsten@jaiku.com”
Brit: Du har helt rätt i att ajourgänget helt underskattade sin egen roll och därmed hajpade projektet. Men jag håller inte med dig om att de skulle framställa världen som svartvit.
För oss som jobbar inom traditionella medieföretag så är konflikten webb-tradmedia allt annat än akademisk. Visst är det få mediechefer som öppet säger sig motarbeta webben, men när det kommer till praktisk handling visar det sig ofta tyvärr inte riktigt vara så. Jag har sett det lite för många gånger med egna ögon för att gå med på att ”vi har kommit förbi det”.
Med det inte sagt att samarbete ändå inte är den bästa metoden, för det tror jag envist fortfarande.
Nej, Ajours stora problem i min värld är att de inte lyckats enas om en unik definition över vad ajour ska vara, och därmed finns egentligen ingen riktig ”produkt” ännu.
Och: om alla nu tycker det är så starkt och bra att de vågar starta något eget, varför hackar så många på dem och deras sätt att presentera sig?
Anton: Du kanske måste vara inloggad på Jaiku för att se länkarna?
Anna: Den ”bubbla” jag menar är en intern grupp av internetmänniskor, inte den aktiebubbla som fanns för drygt tio år sedan. Eller du kanske menade att det var bra om även den interna diskussionsklubben spricker?
[...] Mikael Zackrisson sätter fingret på något här. P-M Nordkvist har också formulerat det bra. Tweet (function(d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) {return;} js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = "//connect.facebook.net/en_US/all.js#xfbml=1&appId=163741487041371"; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs); }(document, 'script', 'facebook-jssdk')); [...]