En av dagens heta debatter har rört utbildningsminister Jan Björklund och hans uttalande om skolan i Sollentuna som använder iPads för att lära unga skolbarn läsa.
Björklund reagerar rätt häftigt mot padd-undervisningen i DN:s intervju med honom, och säger bland annat saker som:
“jag blir oerhört provocerad när kommunala företrädare anser att böcker tillhör forntiden.” och hotar med Skolinspektionen om skolan “fullföljer det de säger.”
Är då detta lösryckta citat som rubriksugna journalister på morgontidningen har valt att dra lite extra hårt på? För han säger ju aldrig rent ut att datorer och ipads inte ska användas i undervisningen. Eller avfärdar han verkligen omotiverat nya teknik i skolan? Lite så har debatten gått på Facebook och Twitter idag.
Jag skulle här kunna foga in en mängd egna erfarenheter, om hur mycket roligare i alla fall min son tyckte det var att skriva på datorn jämfört med att skriva på papper. Att hans kreativitet blommade ut helt när han fick skriva fiktiva fotbollsrefereat från Zlatans matcher, långt innan han orkade skriva mer än ett par meningar för hand.
Jag skulle kunna lovprisa dagens skola som mer betonar barnens skrivglädje och fantasi och uppmanar till att de ska komma på och berätta egna historier, i stället för att – som det var när jag var ung – anse att korrekt stavning och grammatik är viktigare.
Men jag är ju ingen expert på språkundervisning.
Vilket naturligtvis inte heller Björklund är.
Och det är kanske där Björklund avslöjar sina rätta färger. I stället för att överlåta detaljerna kring hur skolan utför sitt utbildningsuppdrag till dem som jobbar med det, lägger han sig i detaljerna och utropar sig själv till expert, vilket naturligtvis är ett hån mot alla som forskar i pedagogik, och mot alla våra 170 000 lärare som möter barn i skolan varje dag.
För det går ju att tänka sig att landets högst ansvariga för utbildningsfrågor skulle reagera annorlunda när han läser i tidningen om nya pedagogiska projekt, nya metoder och nya hjälpmedel för att öka inlärningen.
För han skulle ju kunna välja att reagera positivt. ”Aha, de provar nya sätt, så bra! Det är precis den framåtanda jag vill se i skolan!”
Eller så skulle han kunna reagera efter sin instinkt, MOT de här lärarnas nymodigheter, och påpeka problem och risker.
Han nöjer sig inte ens med det: Han väljer att hota med myndighetsingripande.
Den som har lite insikt i hur människor fungerar kan ju fundera på vad det innebär för lärarkårens lust att våga vara innovativa och kreativa, prova nya saker, gå utan ramarna.
Och det från en minister som flera gånger talat om att höja läraryrkets status.
Till sist avslöjar Björklund även sin okunnighet kring digitala medier och ungas medievanor när han likställer läsning av långa texter med läsning av böcker, och även läsning av böcker med läsning på papper.
“Det är ett problem att yngre generationer läser mindre och kortare texter. De lär sig ett slags sms-språk och det kommer att tunna ut det svenska språket.”
Här har Björklund helt enkelt fel. All forskning visar att läsande i digitala kanaler ökar läsandet generellt. Att ungdomarna skulle bli sämre på att läsa bara för att de skiva korta “vdg”-sms till varandra, ja det är också någon sorts myt skapad av folk som ser det nya digitala som något läskigt.
Tvärtom är det ju så att vi aldrig haft så många unga som gamla som skrivit så mycket. Skivandet av mejl, sms, bloggar och statusuppdateringar i diverse sociala kanaler har inneburit en renässans för det skrivna ordet, vilket PM Nilsson konstaterade redan för två år sedan.
I det ljuset är Björklunds uttalande faktiskt bara pinsamt och sorgligt.
***********
Uppdaterat: Läs gärna Mary X Jensens inlägg också där hon ger Björklund en liten lektion i det här med hjälpmedel, verktyg och läsning.
