Sedan årsskiftet är jag en av fyra redaktörer som skriver veckobrev på mediebloggen Same Same But Different. Förra veckan sammanfattar jag här.
Kategori Allmänt
Sociala medier är ett smartare sätt att kommunicera
Jag fick en ny telefon förra veckan av förlagets it-avdelning. En HTC Wildfire med Android.
”Va, ska du inte ha mejlen installerad i den”, frågade vår telefonkvinna.
”Nej, jag har ju gmailappen, den räcker bra”.
Men så gick det några dagar. Och när jag nu sitter med telefonen bredvid mig på skrivbordet (på helgerna och kvällarna ligger den oftast nere i någon väska eller ficka), så blippar den till allt som oftast: När det kommer nya mejl.
Och vips så inser jag hur brutalt oviktigt mejl har gått och blivit i mitt liv.
Mejl används enbart för att skicka tråkig jobbpost, som i nittio procent av fallen ändå är irrelevant, där jag står som en av flera andra som ”kopia”.
Vill någon nå mig kan de använda ett otal andra sätt. Telefon. SMS. Twitter. Linkedin. Till och med Facebook.
Då vill jag att det plingar till i telefonen, för då vet jag att det är någon som vill mig något.
Visst sköter jag mycket av min jobbkorrespondens via mejl, och visst får jag både trevliga förfrågningar och bekräftelser per mejl. Men mejlen är aldrig tidskritisk och skulle den väl vara det någon gång så händer det inte alltför sällan att vederbörande ringer, twittrar eller messar för att berätta att något viktigt kommit.
Helt plötsligt slår det mig: Tänk om twitter och facebook uppfunnits för att vi var trötta på mejl? För att vi behöver smartare sätt att kommunicera direkt med varandra? Sätt som inte ännu blivit helt överlastade med meningslösa reklamutskick och massförfrågningar?
Naturligtvis är det inte så. Men det är definitivt en orsak till de nya sociala kanalernas hypersnabba framväxt. Det har länge funnits ett behov av nya kommunikationsformer. Vi som har hängt i olika små digitala klubbar på nätet, oavsett om de varit mejllistor eller små ”internetbubblor” är bara ett exempel. Vårt behov av äkta och nära kommunikation har aldrig varit så stort.
Jag stängde av plingfunktionen för mejlen i mobilen. Men behåller notifieringarna för Facebook och Twitter.
Lärdomar av The Social Network
Jag tog mig ut och såg Facebookfilmen The Social Network, i helgen. Var faktiskt lite besviken, inte för att filmen i sig var dålig, mer för att den hade hajpats så av tidningarnas recensenter. Och så kände jag ju redan till historien, om hur Mark Zuckerberg får ett uppdrag av några businesskillar att koda en communitysajt åt dem, men struntar i det och bygger Facebook i stället.
Själv identifierade jag mig mest med Zuckerbergs ekonomkompis, Eduardo Saverin, han som är med på idén, står för finansieringen, är med och utvecklar den, men tappar bort sig i trista annonslösningar när Zuckerberg fortsätter visionera. Han är generalisten, den som kan knyta band med tänkta kunder, han har koll på siffrorna, han är snygg, skämmer inte ut sig som Zuckerberg, har inga sociala nojor.
Men det spelar ingen roll, det är Zuckerberg som är programmeringsgeniet, eller i alla fall programmeraren som förmår att omsätta alla sina och Eduardos idéer i konkreta resultat på sajten. Nörden slår generalisten, eller kanske mer ännu tydligare: Kunskapen slår generalisten.
Själv börjar jag allt mer ångra att jag aldrig lärde mig koda ordentligt. Att snabbt kunna omvandla en ide till en demo är värt mycket, för att kunna visa proof of concept. Se om det ”sticks to the Wall”. Så är det något jag skulle rekommendera dagens unga så är det att lära sig ett konkret hantverk som att programmera, formge, eller liknande.
Genomförande slår idé. Man kan diskutera hur mycket att bröderna Winklevoss´ idé liknande Facebook, men det är mindre intressant än det faktum att Zuckerberg faktiskt inte bara hade en idé – han genomförde den också. Just förmågan att hela tiden iterera sin produkt har ju Zuckerberg fortsatt att demonstrera genom åren, allt från när han införde nyhetsfeeden som ett direkt plagiat från Twitter eller när han skippade icke-fungerande annonslösningar som Beacon.
Till slut: Det är tufft att vara entreprenör. Du måste fatta obehagliga beslut. Zuckerberg måste till slut offra Saverin, hans drivkraft att bygga bolaget är större än hans lojalitet till Saverin, även om Saverin inte alltid varit så snäll mot Zuckerberg.
Se gärna filmen, speciellt om du gillar entreprenörskap och/eller internetbolag. Men slutklämmen är lite fånig, precis som Zuckerberg själv kommenterar (via Bisonblog).
Crowdsourcing och relationsbygge på Twitter
Att Twitter kan vara helt fantastiskt fick jag riktigt bekräftelse på idag. Jag fick fantastisk hjälp av mina followers för en intervju jag gjorde, långt över vad jag ens hade kunnat ana. Jag har bett om hjälp för saker på Twitter förut, men aldrig har responsen varit så överväldigande.
Under sommaren har jag legat lite lågt med twittrandet under semestern. Det har mest blivit facebook, med mina närmare vänner. Den ständiga kommunikationen med andra kan vara lite jobbig. Den är i alla fall inte avslappnande. Men tillbaka på jobbet för ett par veckor sedan började jag igen. Mest blev det samma diskussioner som vanligt med ungefär samma personer.
Men så idag insåg jag att jag naturligtvis måste crowdsourca frågorna till min nya sajt Nya Affärers serier med partiledarintervjuer. Vi försöker diskutera entreprenörskap ur lite bredare perspektiv, och lyfta frågorna lite från det vanliga tävlandet om bidragsnivåer och karensdagar. Så på tunnelbanan på väg till att träffa Miljöpartiets Maria Wetterstrand slängde jag ut en fråga:
Och vips! Flera bekanta retweetade frågan och på 30 minuter fick jag elva riktigt bra svar, flera som liknade frågor jag redan hade på min lista, men många helt nya frågeställningar och framför allt många som jag faktiskt sedan använde i intervjun. En fråga gav mig till och med uppslag till en fördjupning som vi ska gå vidare på.
När jag sedan är klar med intervjun och min fotograf Mikael Hall plockar ihop sina grejer ser jag en tweet som inte riktigt ser ut som en retweet, men som använder nästan samma fråga som jag hade ställt.
Till slut förstår jag att det är pressekreteraren som twittrar om intervjun som jag genomför, och som skämtar till det lite om min fråga. Jag tackar, och han svarar med en tweet med ett krya på sig till fotografen (som var lite förkyld), och vars twitternamn han tagit reda på under intervjun. 
När jag nu för den här texten hittar Maria Wetterstrands fan-sida på Facebook ser jag att pressekreteraren naturligtvis fotat mig och berättat om intervju där. Transparensen är total.
HM nonchalerar besökarna
Dagens gnäll: En scen ur storstadens julhandel:
Okej, dags att köpa julklappar. Kanske något piffigt till hustrun? Går in på H&M.
Men ojdå! Där står en biffig typ och frågar vilket land jag bor i.
”Kan du ta det här hjulet och snurra lite på det tills det kommer till ditt land?”
”Vadå! Vi är ju i Sverige???” protesterar jag, men gör ändå som dörrvakten säger. Man vill ju inte vara en jobbig kund.
Men kommer en kompis till honom, med ett nytt snurrhjul.
”Du, vi behöver veta vilken stad du bor i också, kan du välja här är du snäll.”
”Men hallå! Jag tänkte bara gå in och kolla lite, måste jag svara på en massa frågor för det?”
Ovanstående händer naturligtvis aldrig. Ingen skulle komma på tanken att göra det besvärligt på kunderna att julshoppa, oavsett om det kommer att handla på riktigt eller bara ”ska kolla”. Här lägger butikerna i stället ner miljoner och åter miljoner på att utforma butikerna så att vi locka att handla så mycket som möjligt. Det är en hel vetenskap, och mycket riktigt står det man behöver mest (regnkläder till barnen på H&M eller mjölken på Ica) längst in.
Men på webben är det tydligen helt okej!
I dagarna har H&Ms årliga underklädskampanj premiär på nätet. Man är ju inte mer än man, så jag klicka på en annons på dn.se. Men istället för att tas till kampanjsidan tvingar jag gå igen två jobbiga flashmenyer och berättar var jag bor. Och då var jag ändå inne på H&Ms sajt så sent som för någon vecka sedan och letade barnkläder och DÅ gjorde jag exakt samma val. Men det kommer tydligen H&M inte ihåg.
Det vore väldigt intressant att se konverteringsgraden på den här kampanjen. Hur många lessnar efter första menyn? Hur många efter andra? När jag väl kom dit började jag undra om jag inte skulle tvingas börja leta om efter underkläderna från H&Ms förstasidan, det tog ganska många sekunder innan sajten laddade färdigt, och då sitter jag ändå på en 100mbitslina.
Jag gnällde över exakt samma upplägg när Ikea körde sin jag tror första kökskampanj på nätet. En jätteannons (big bang) på Aftonbladet.se. Snygga köksmiljöer. Ett lockande löfte om drömkök åt alla. Men när man klickade på annonsen fick man inte veta mer, utan Ikea tvingade en att luta sig tillbaka, spisa lite klassisk musik, och se samma snygga köksmiljöer en gång till. Priser, sortiment etcetera fick man inte veta. Om man väl orkade vänta på att flashsajten laddade…
Lägger man ner miljoner på reklam måste man också lägga några futtigt kronor på att ta hand om de kunder som faktiskt nappar på reklamen. Landningssidorna måste vara utformade för just de som klickat på annonserna, det går inte att bara utgå från att alla ska tugga samma budskap.
Experimenterar lite
Provar lite olika teman i WordPress. Inget känns sådär klockrent, men samtidigt har jga inte all tid i världen att lägga på att redigera html-kod. Först valde jag Yourblog 2.0, men den hade varken tagline eller tydlig rss-symbol. Nu provar jag Modern Paper, det känns ju lite symboliskt. Tidningen är ju minst sagt ett medium som kommer moderniseras kraftigt framöver. Läs gärna mer här.
Nu är jag här
Dags att göra något åt bloggtystnaden. Nu är jag igång. Lite fix återstår, men nu har jag i alla fall lyckats installera en egen stilmall. Knepigast var ändå att förstå allting om DNS:r hos webbhotellen.
