Kategori Journalistik

Medierna och trovärdigheten

Hur gör vå då om vi ska ta journalistiken ett steg framåt, och faktiskt både utveckla den och tjäna pengar på den?

Jag och många andra har ju tjatat oss blå om detta i flera år, så därför gladde det mig enormt när Journalistförbundets nya ordförande Jonas Nordling slog sina tankebanor ihop med min ex-kollega Fredrik Strömberg på Bonnier Tidskrifter och skrev en lång appell om hur risigt läget för tidningsföretagen faktiskt är.

Jag svarade med några konkreta tips på vad vi faktiskt kan göra för att kanske påbörja resan mot ökad trovärdighet hos läsarna, kanske hitta lite nya intäkter och också effektivisera vårt jobb. Allt utifrån mina erfarenheter från flera olika mediehus.

Det finns två centrala punkter i min lista.
Det ena är det här med dumma saker vi gör att vinna på det kortsiktigt. Att inte länka ut, att vinkla på historier som inte riktigt håller, att skryta lite väl mycket.

Det andra handlar om mediebranschens transparens.
Jag tror att en orsak till att vi fortsätter göra lite dumma saker är att vi fortfarande inte riktigt är vana vid att bli emotsagda. Vi har historiskt sett alltid kunnat dundra ut våra nyheter, och om folk har varit upprörda har vi oftast tolkat det som något positivt. “Vi engagerar”, typ.
Problemet är att detta inte riktigt är sant längre. De sociala medierna har inte bara inneburit att folk kan säga emot oss när vi har fel, de kan dessutom samtala med varandra och resonera sig fram till detta.
Och är det något som folk gillar att diskutera i sociala medier är så är det de traditionella medierna. Det i sig är naturligtvis ett gott betyg åt oss – det vi gör engagerar (som sagt) – men det har också inneburit att vi inom tidningar, radio, tv och även våra kommersiella kusiner i reklambranschen, vi har blivit en av de mest granskade branscherna. Alla vill tycka något om oss.
Det gör ju att det blir ännu svårare för oss att komma undan med faktafel, konstiga vinklingar och andra brister i det vi gör.

Tidigare har vi lätt kunna låtsas som det regnar, eftersom alternativen för läsarna varit så få. Vi har inte behövt korrigera felaktiga historier. Vi har inte behövt be om ursäkt om vi hängt ut någon kanske lite väl omotiverat.

Och naturligtvis är det fortfarande så att om vi dundrar på rejält med en nyhet, som kanske saknar täckning hela vägen, eller vinklar lite orättvist, så får vi fortfarande bra med klick för den, bra läsning och bra uppmärksamhet. Men om vi samtidigt hårddragningen naggar vår trovärdighet i kanten, så är risken rätt stor att vi förlorar på det i längden. För när alternativen för läsarna har blivit så otroligt många fler – många väljer ju numera att hänga med sina vänner på Facebook på kvällarna i stället för att konsumera traditionella medier – ja, då är vår trovärdighet, tilltron till det vi gör, läsarnas uppskattning, det är viktigare än någonsin.

Tänk om de faktiskt kommit på något?

Är det höstens stora metadebattvi bevittnar – och som jag än en gång bidrar till? Eller är lanseringen av Ajour och debatten kring denna och kring sajten ett tecken på vi är på väg någonstans, vidare, att vi kanske inte var så överens som vi trodde i den lilla internetmediebubblan.

Efter att ha sett måndagskvällens Publicistklubbsdebatt om Ajour kändes jag först bara: Låt dem vara!

Visst, Fredrik Strömberg har naturligtvis rätt i att ekonomin är helt avgörande för framtidens medier. Och Emanuel Karlsten är bättre på att inspirera och få saker och ting att hända än att förklara essensens i projektet, eller ens förstå sin egen roll. De har gjort massor av misstag, men ändå kämpat på och gjort sin grej, ibland bra, ibland minde bra, ibland riktigt lysande.

Det viktigaste i debatten tyckte jag Damon Rasti stod för:
“Förväntningarna så höga, och mediebransch i kris, så folk har bidragit till att dra upp hajpen.”

Vår längtan efter svar på de eviga intäktsfrågorna, likväl som form- och innehållsfrågorna, är så stark att när några begåvade personer, med bevisad kompetens inom både webb, skrivande och journalistik slår sina påsar ihop och lovar “en ny grej” och “framtidens journalistik”, så börjar vi naturligtvis hoppas:
Tänk om de faktiskt har kommit på något.

När vi sedan märker att de faktiskt inte gjort mer än “bara” konkretisera och faktiskt börjat jobba efter en del av alla de saker vi diskuterat på bloggar, i facebookgrupper och på twitter de senaste åren, då blir vi besvikelsen, vi känner oss nästan lite svikna.
Det här var ju människorna som vi trodde så otroligt mycket om.
De var ju innerst inne en representant för oss, vi i den lilla mediebubblan.

För några år sedan, när flera av oss träffades i digitala forum för första gången var vi ju så ense om allt. Jag vet att det naturligtvis bara vara en ytlig känsla, men jag tror många kände den och delade den. Det var vi som “fattade det här med internet” och så alla de andra, vi sökte och fann stöd hos varandra. Vi var innerst inne ense om att vart utvecklingen var på väg, och frågan var bara hur vi skulle driva den i våra respektive yrkesroller, som journalister, webbutvecklare eller pr-konsulter.

Vi gav ju Emanuel Karlsten råd när han satt där som ung, ganska oerfaren webbredaktör på tidningen Dagen, och inte visste vad han skulle göra. Det klart vi blir sura om han nu kommer och säger att vi har fel.

Sedan finns det “är du inte med oss är du mot oss”-argumentet också.
Flera av oss som jobbar med internet i mediebranschen gör det på stora fina företag. Vi stångas med chefer som hela tiden måste övertygas om internets betydelse, it-avdelningar, usla arbetsverktyg, och framför allt gigantiska trögrodda organisationer. Oljetankers som ska styras om.
Men vi kämpar på, för vi tycker se oss en förvisso långsam men i alla fall ständig framåtrörelse. Vi tror det går att ändra riktningen på oljetankern inifrån.
Och så betalar det ju hyran.

Men till slut så ledsnar vi kanske. Det gjorde i alla fall Ajourgänget, det orkade inte försöka navigera oljetankern, de byggde sin egen skuta i stället. Dessutom hade de mage att påpeka att vår bild av att oljetanken faktiskt har ändrat riktning är felaktig.
Det går inte alls att driva förändringen inifrån, säger de. Det går i alla fall inte särskilt bra.

Och innerst inne blir vi ändå lite skraja.

För tänk om de har rätt? Tänk om det är roliga att bygga sin egen skuta? Och tänk om det ger bättre resultat i slutändan?

På pappret kan vi all hävda att vi önskar Ajourgrundarna allt gott, att vi hoppas de lyckas visa på nya möjligheter och nya metoder för journalistiken. Kanske till och med nya intäkter.
Och även om vi vet att chansen, eller risken, är rätt liten, så skulle vi det ändå svida lite i det bittra murvelskinnet om det visade sig att de hade rätt. Således måste vi förklara exakt varenda detalj som de gjort fel, saker som de har missat, saker som de inte förstått. Så även jag. Vi måste ju ändå på något vis motivera vår egen självbild, våra egna val.

Jag tror nog man måste se kritiken mot Ajour i ljuset av detta. Även om den i sak ändå på flera punkter varit berättigad. Jag tror det var länge sedan ett entreprenörsprojekt i mediebranschen bemöttes med så mycket kritik och det i sig säger väl en del om vårt behov av att diskutera journalistrollen och framtiden för vår sargade bransch.

Till sist: Brit Stakston har skrivit långt om utanförskapet som drivkraft. Jag förstår inte riktigt vad hon är upprörd över, alla entreprenörer brinner väl för att göra något annorlunda, hade de fått utlopp för sin kreativitet inom de stora organisationerna har de inte behövt starta eget.

Journalistik är mer än bara berättande

Lanseringen av nyhetssajtsgruppbloggen Ajour har fått igång debatten om framtidens journalistik. Det är roligt. Jag har saknat det. Den tvingar oss att lyfta fram vad vi egentligen håller på med, och försöka formuleravärdet i det. I både det nya och gamla.

Ajour har gjort mycket rätt. De lyfter fram stories på ett nytt sätt, jobbar otroligt aktivt med sina kommentarer. Sofia Mirjamsdotter är kanske mästaren i genren, när hon ställer frågor till sina läsare och sedan gör journalistik baserad på debatten som uppstår, vilket hon i och för sig gjorde redan på sin personliga blogg Mymlan The Real.

Emanuel sliter hårt med att vara på nyhetspuckarna med nya vinklar. Jack Werner har som få andra koll på nätets subkulturer och hittar nyheter där på ett sätt som vi inte sett förut.

Ajour har egentligen bara ett problem: självbilden.
Om det nu finns en enda självbild. Hittills har vi som läsare inte fått något tydligt manifest, utan åtta olika från sajtens grundare och medarbetare, som egentligen primärt förklarar varje enskilds individs drivkraft bakom projektet.

För ganska många år sedan lunchade jag med en kollega, tillika en chef inom ett svenskt mediehus. Jag har precis fått mitt första chefredaktörsjobb, och vi pratade om vad jag ville med min tidning. Hon gav mig tips och vi diskuterade fram och tillbaka. Så frågade hon, jag minns inte varför, men det fastnade:
“Micke, tycker du att du har makt?”
Jag slog instinktivt ifrån mig.
“Inte jag, lilla jag, jag är bara en enkel tidningsman”, tänkte jag. Vad jag faktiskt svarade minns jag inte, men frågan fick mig att börja tänka.

Vissa roller i samhället ger makt, eller i alla fall en förväntan om makt.
Som chefredaktör för en tidning är det många som ser mig som en maktfaktor, inte bara min egen personal, mina frilansare, utan även många läsare, annonsörer. Kanske till och med branschkollegor.
Jag förstod nog inte riktigt detta då, inte ens sedan mitt lunchsällskap berättat det för mig. Jag var ju samma person som några månader tidigare, då jag inte hade fått den fina titeln.

Men så enkelt är det inte.
Vissa positioner i samhället ger oss makt. Omvärlden ser oss helt plötsligt med andra ögon. Vi slutar att enbart vara privatpersoner, utan blir en titel, en position, och med det även de förväntningar det sätter på oss.
Om jag som privatperson tycker att designen av nya DN.se är dålig är det inte så många som bryr sig. Men om jag som chefredaktör för Internetworld skulle säga samma sak, skulle många tillskriva det en helt annan tyngd.

Det här är naturligvis bara en omskrivning av den gamla devisen “the media is the message”. En del av budskapet ligger inte bara i vad som sägs, utan vem avsändaren är, och i vilket sammanhang ett yttrande uttalas.

Jag diskuterade med Ajourgrundaren Emanuel Karlsten på deras lanseringskalas i fredag, och menade att pr-effekten av lanseringen – med hajpningen på Twitter, de utstuderade bylinebilderna och Hejsonjas initiala dissning av projektet, inte alls var avsedd, utan rent slumpmässig. Och jag tror honom. Han är en, i mina 42-åriga ögon, en ung, ganska oerfaren journalist. Mycket yngre än vad jag själv var när jag fick lektionen om min egen maktposition som chefredaktör. Han inser inte riktigt att han som sociala medierjournalistikens senaste wonderboy har makt. Precis som många av de andra skribenterna bakom Ajour, som redan innan hade sina publicistiska plattformar.

Men det är här det blir problematiskt med Ajour. Grundarna lanserar och marknadsför sajten som att den är väldigt viktig – vilket den kanske är, eller kommer att bli – men de vill inte erkänna att de har makt. Sajten har som jag förstår det ingen ansvarig utgivare, utan varje skribent ansvarar för sina egna texter. Det finns inte heller som sagt en gemensam redaktionell policy eller ens någon klarlagd publicistisk hållning. Det närmaste vi kommer är Johan Hedbergs text vid lanseringen, men även den är skriven i jagform.

Min ex-kollega Fredrik Strömberg är lysande när han sammanfattar det i nya boken “#Journalistroll”, som ju faktiskt är skriven långt innan Ajour blev känt.

“Journalistik är intet – absolut intet – utan den kontext i vilken den är skapad, för den målgrupp den är tänkt att vara viktig, för det motiv den har. Journalistik är inte en generell valuta – det är en riktad åtgärd. Och framtidens journalistroll är att återskapa den kontexten i den digitala miljön”.

I Ajours fall har vi en kontext som är än så länge rätt okänd, vi vet inte vad sajten står för eller vad den vill. Den enda programförklaring vi fått är att formen för innehållet ska vara modern, man ska jobba med att lyfta fram läsarna och skapa journalistik i samarbete med dem. Inte heller målgruppen, vilka dessa läsare är, har vi fått någon bild av.Således blir det för mig som läsare ganska svårt att förhålla mig till det som skrivs på sajten. Jag vet inte vem som fattat det publicistiska beslutet om att skriva en viss artikel, jag vet inte ens om den är tänkt för mig. Jag vet inte heller vad jag kan förvänta mig nästa dag, för något löfte om vad sajten ska ge mig har inte avgetts.
Den tolkning jag, och säkerligen många med mig, gör är att jag ser skribenten som avsändare, inte sajten. Men då är vi tillbaka i bloggtänket, med förvisso intressanta berättelser, men likväl, berättelser av en enskild individ.

Man kan naturligtvis ifrågasätta definitionen av journalistik. Emanuel Karlsten menar ju att det är ett hantverk. Jag vill nog hävda att det måste vara mycket mer än så, det måste vara både ett hantverk, ett förhållningssätt, men i slutändan även en produkt. Och utan kontexten, sammanhanget och varumärket, så finns inte produkten.

Man kan göra liknelsen med en papperstidning också. När jag köper ett nummer av exempelvis magasinet Filter, för att jämföra med en annan journalistisk produkt som fokuserar på berättandet, då är det ju inte berättelserna i sig jag köper. Det är vissheten av att jag får bra berättelser i tidningen. Berättelserna har jag ju inte läst när jag tar tidningen från hyllan. Utan det är ju Filter som byggt ett så starkt varumärke kring sin produkt att jag litar på att de kommer att leverera bra berättelser.
Samma sak gäller naturligtvis mina prenumerationer på morgontidningar. Det är inte artiklarna i sig jag betalar för, det är löftet om att de kommer fortsätta leverera bra nyheter och berättelser varje dag som får mig att lägga in prenumerationen på ett autogiro.

Ett nytt sätt att berätta på är naturligtvis intressant i sig. Men berättandet är bara en liten liten del av journalistiken.

Not: Den nya podcasten Maktministeriet talar också om maktfrågorna kring Ajour. Lyssna här. Diskussionen om Ajour börjar 12:35 in i programmet.
Maktministeriet avsnitt 1 – om barn på nätet och Ajour.se by Maktministeriet

Är korrekthet och trovärdighet mindre viktigt på nätet?

Det finns ett klassiskt uttalande om dagstidningen av typen “den är bra, så länge den inte skriver om mitt specialområde, för då har de oftast fel.” Jag hör det ofta när jag pratar med folk om deras tidningsvanor.

Den oroväckande tanken är naturligtvis att om det är så mycket fel i artiklarna om mitt specialområde, hur ser det då ut på andra områden, områden som jag som läsare själv inte är i stånd till bedöma korrektheten för?

Tanken svindlar lite, och bidrar naturligtvis till osäkerhet hos läsaren, och därmed trovärdighetsproblem.

Nu vet jag inte om det är allmänt dålig koll som ligger bakom det som jag upplever som dålig journalistik inom teknikområdet, eller om det är beror på dålig kunskap om teknik. Men igår hade i alla fall Dagens Industri toppnyheten att Spotify drog in miljarder på samarbetet med Facebook. Enligt statistik skulle samarbetet har gett 2,3 miljoner nya användare på bara 9 dagar.

Nyheten togs snabbt upp av TT, den citerades i radions morgonsändningar, och spreds över nätet.

Problemet var bara att den inte var sann. Journalisten Emanuel Karlsten grävde lite och hittade snabbt att det inte var Spotify som hade fått de 2,3 miljonerna nya användarna, utan Spotifys app på Facebook. Lite som att Socialdemokraterna skulle fått 2 miljoner nya medlemmar på Facebook, och någon skulle säga att de fått 2 miljoner nya medlemmar i partiet.

Visst, det krävs ett Spotifykonto för att använda appen på Facebook. Men ganska många av de 10 miljoner användarna som Spotify hade innan samarbetet med Facebook lär ju också ha installerat appen. Faktum är att appen är ju själva basen i marknadsföringen på Facebook, det är via appen som andra kan se vad man lyssnar, och därmed lockas att själva bli Spotifyanvändare, så facebooksamarbetet skulle inte kunna ge en enda ny användare om inte några av de gamla installerade appen.

Så hur många nya medlemmar har Spotify fått då, via Facebook?
Det har vi faktiskt ingen aning om.

Det enda vi vet är att användandet av Spotify på Facebook har ökat enormt sedan lansering. Och det i sig är ju en stor nyhet.
Men i jakten på förenkling och slagkraftiga rubriker blev det fel. Det blev dessutom så mycket fel att DI räknade fel på en nolla och kom fram till 2 miljarder i intäkter i stället 200 miljoner.

Problemet så här i efterhand är att nyheten ligger kvar runtom på webben. TT har skickat ut en dementi, och och dragit in telegrammet, och en del tidningar har plockat ned telegrammet. Men många har det kvar, och de som gjorde en egen rewrite av texten verkar inte ha påverkats alls.
DI har en ny artikel i dagens pappersupplaga, men i den gamla texten står inget om felet.

För mig är det obegripligt att tidningarna bryr sig så lite om att det man publicerar ska vara korrekt. I pappret korrigerar man det, men det känns som att det är mindre viktigt på webben. Men vad innebär det för läsarnas förtroende för tidningarna då?

Man kan tycka att försäljningssiffror för ett svenska internetbolag är en petitess. Men om man inte bryr sig om att göra rätt i ett så enkelt fall, hur ska vi som läsare tro att de gör det i andra svårare, och kanske viktigare fall?

Enligt YGL är en publicering på internet pågående så länge artikeln eller tv- eller ljudklippet går att läsa/nå på hemsidan. Ansvarig utgivare är ansvarig för artikeln så länge den går att hitta på sajten, eftersom han/hon också är den som kan avpublicera en gammal artikel som visat sig felaktig eller innehållande annat som bryter mot de publicistiska reglerna.

Städningen utförd, problemen borta, eller?

Äntligen tar chefredaktörerna sitt utgivaransvar på allvar, menar Leo Lagercrantz i Expressen och spinner vidare på det som juristen Mårten Schultz skrev när DN, Expressen och Aftonbladet började begränsa möjligheterna att kommentera anonymt på sina nyhetssajter.
Och det är ju bra.
Att redaktörerna äntligen bryr sig om vad läsarna skriver på deras sajter och i deras forum är ju ett stort steg framåt, som jag skrev tidigare.

Samtidigt är det en väldigt stor förenkling av diskussionen.

För Lagercrantz ger ju inga svar på vad vi ska ha kommentarerna till. Han och Schultz pratar ju enbart om att lösa det juridiska problemet.
Deras diskussion handlar enbart om ta ansvar för ett problem, för de som drabbats av hatet. Inte om ansvaret gentemot läsarna för journalistiken i sig. Vad den egentligen har för syfte? Vilket ansvar har vi som tidning för att vi skriver om en känd barnprogramledares narkotikadom? En tåganställd som uppför sig mindre lämpligt? Eller andra brott och skandaler?

Samma ansvar som förut, skulle någon kanske svara, men riktigt så enkelt är det ju inte, för på nätet får du som tidning mothugg, läsarna spinner vidare på historien. Eller så kritiserar de inte helt sällan tidningen för sin journalistik, som sagt, om tidningen skriver fördömande om en persons leverns är det svårt att bli upprörd när läsarna spinner vidare på detta i kommentarerna.

Om tidningarna nu stänger denna möjlighet till kommentarer på den egna sajten, vilket ansvar har då utgivaren för den diskussion om sedan förs på andra ställen? Upphör ansvaret bara för att man rensar upp på den egna sajten? Eller är det kanske så att man som publicist har ansvar för det som skrivs som en följd av den egna rapporteringen, var än det sker?

Den som basunerar ut sin idignation kan knappast bli upprörd när mottagaren reagerar känslomässigt.

Sedan finns det också en underton av status quo i det Lagercrantz och Schultz skriver. Att det här med internet egentligen inte är något nytt utan att nu kan vi lägga det till handlingarna och konstatera att allt är som det alltid har varit:
Vi, journalisterna skriver och publicerar artiklar, och läsarna får om de sköter sig tycka till om det vi gör.
Vi och dem.
Vi skapar materialet. Vi sätter agendan.
Vi bestämmer vilka röster som ska och får höras.
De får vara med så länge vi bestämmer.

Alla nätskeptiker kan andas ut. Allt det jag, Anders Mildner, Fredrik Strömberg, Malin Crona och många andra sagt och skrivit om framtidens journalistroll behöver de inte bry sig om längre. Det man lärde sig på JH på 70-talet, 80-talet, 90-talet håller än.

Det finns bara ett litet aber med den världsbilden.

Internet finns fortfarande kvar. Och hatet finns. Svenskar med rasistiska intoleranta åsikter finns.
Det är som Fredrik Wass ständigt påpekar: internet är inget eget i sig, det som händer där är bara en spegling av hur vi är som människor. Att vi väljer att plocka bort delar av våra mänskliga mindra charmiga sidor från internet betyder inte att de försvinner.

Så vad händer då om vi kastar ut alla dessa åsikter från våra fina spalter?
Vi får så klart ännu finare spalter. Å andra sidan blir dessa ännu lite mindre en sann bild av verkligheten. Och med ganska stor säkerhet får dessa hatiska personen lite mer bränsle på brasan för att odla sitt utanförskap. De blir ännu mer hatiska – fast det får vi aldrig se.

Som far till ett barn som snart är på väg in i tonåren så känner jag vissa likheter här. Jag vill gärna ha koll på vad han gör och säger med andra, både på nätet och utanför detta. Men jag vill naturligtvis också att han ska få bygga sina egna åsikter, sin egen värld. Och han måste få revoltera lite, måste få gå utanför det tillåtna. Det ligger i hela uppväxandets natur.

Lösningen som förälder är lika enkel i teorin som svår i verkligheten: Prata med ditt barn, lyssna, var med barnen i deras digitala verkligheter, liksom deras kompisvärldar. Prata om vad som är ett okej beteende och vad som inte är det. Prata om hur man vill bli bemött. Var närvarande. Bygg förtroende, för det är det enda som håller i längden.
Visst, en del installerar övervakningsprogram på datorerna hemma, eller tjuvläser sina barns mobiler. Det kanske kan funka om man är väldigt orolig för att barnet hamnat i dåligt sällskap eller råkar ut för farliga saker. Men för mig är det ett för stort ingrepp i min sons integritet.

Och lite samma sak är det med de där konstiga människorna med konstiga åsikter som dyker upp när vi skriver om invandring och feminism i våra fina spalter. Vi kan slänga ut dem helt, och då fortsätter de sitt hat på andra ställen. Eller så tar vi oss tid att lyssna, ber dem nyansera sig, försöker förstå, utan att döma. Och kanske lär vi oss också något om deras värld. Kanske blir den verklighet vi beskriver i våra spalter lite mer “sann”. Det är inte lätt, men jag förstår inte hur vi skulle kunna göra något annat.

För i deras värld är vi ju både åklagare och domare på samma gång. Och då måste vi jobba ännu hårdare för att hitta sätt att visa att vi inte blandar ihop de rollerna.

Det är dags att backa tillbaka till vårt, journalisternas och tidningarnas ursprungliga uppdrag: Att skildra samhället för våra medmänniskor. Och för att göra detta måste vi förstå dem, vi måste ha kontakt med dem, vi måste lyssna till dem. Även de som ser ut på annat sätt än vi, de som pratar på annat sätt, de som skriker, de som gråter, de som lider, de som är tysta.

Fotnot: Just nu verkar det inte gå att hitta en enda artikel med en kommentar på vare sig DN, eller Expressen. Aftonbladet har kommentarer på sporten, och enstaka nyhets- och debattartiklar, men de är inte lätta att hitta.

————–

Läs också:
Fredric Karéns reflextioner efter Svd:s bloggstafett är väl värda att läsas.
Jonathan Fried skriver klokt om behovet av kulturrevolution i mediehusen.
Och så har frågan om kommentering nått de franska tidningarna. Libération citerar den svenska debatten och undertecknad. Automatöversättning här.

P1:s Medierna följde också upp debatten förra helgen, där jag är med på ett hörn.

Lyssna: Tvärnit i kommentarfälten

Till sist: Missa inte heller Jack Werners blogg om internet på Nyheter24 – ett måste du om vill förstå dagens unga nätkultur. Hans inlägg om hatet mot framför allt tjejer i blogosfären ger lite perspektiv.

Uppdaterat: Min kollega Malin Crona besökte gårdagens PK-debatt om kommentarer och formulerar det så bra:

“om vi inte låter kvinnohat och allmän människofientlighet finnas i våra kommentarsfält så finns det inte.”

 

Nättidningarnas största nederlag

Vi är många som engagerat oss i dagstidningarnas verksamhet på nätet. Många som har efterlyst mer interaktivitet, mer samarbete med läsarna, större insikter i att den publicistiska världen har förändrats sedan varenda människa med en dator eller mobil blev en publicist.

Idag på en och samma dag har tre av våra största tidningar bestämt sig för att radikalt ändra förutsättningarna för relationen med sina läsare online. DN stryper sina kommentater helt i en akut åtgärd för att få bukt med rasism och personpåhopp. Expressen vänder på steken och börjar förhandsmoderera varenda kommentar, ett digert jobb med 38 000 artiklar tillgängliga för läsarkommentarer. Aftonbladet kräver inloggning via Facebook, vilket naturligtvis försvårar möjligheten att vara anonym som kommentator.

Jag tänker inte recensera de olika tillvägagångssätten. Metod och ton gentemot läsarna varierar med mediet. Det jag kan säga är att jag inte är så genomgående negativ som många av  mina internetvurmande kollegor. Förändringarna bekräftar nog mest det vi alla hela tiden vetat om. Ingenting kommer hända, som min forne kollega Fredrik Strömberg formulerade det.

Det stora problemet med kommentarerna är som jag ser det inte hatet, utan att tidningarna inte brytt sig. Visst, kommentatorsfälten finns, men de har varit otroligt misshandlade och förbisedda av läsare och redaktörer. Tidningarna har i stort sett enbart sett kommentaterna som “gratis content” som ger lojalitet och extra sidvisningar, det vill säga annonspengar. Inte som något som har ett eget redaktionellt värde, i alla fall inget värde som någon annan än de som kommenterar bryr sig om.

Lyssna: Intervjuade hetsas i kommentarsfälten

Jag lyssnade i morse på Mediernas program från i lördags om näthat och läsarkommentarer, och slogs än en gång av hur man ständigt ser kommentarerna som ett problem. Det enda perspektivet som diskuterades i programmet var hatet, det juridiska ansvaret, problemen. Även i rapporteringen idag har rubrikerna skvallrat om samma sak: Expressen “tar krafttag” mot kommentarerna, skriver Dagens Media. Det signalerar inte precis nya möjligheter. Kan de nya kommentatorsprinciperna på tidningarna förändra denna syn är jag den första att jubla.

För alla tre tidningarna så kommer visserligen flödet av kommentarer att minska drastiskt, men alla tre chefredaktörerna talar ändå om nya sätt att kommunicera med läsarna. Det finns en ton av att man tänker ta tag i frågan, och det i sig är naturligtvis jättebra.

Så att ambitionen och insikten finns är bra. Även om det är enormt mycket jobb kvar att göra.

Men risken är väl att det blir tvärtom. Att begränsningen istället är vatten på kvarnarna för dem som alltid hävdat att läsarna enbart skriver strunt och trams. För den åsikten finns fortfarande ute på redaktionerna.

Någon har sagt att hanteringen av kommentarer på sajterna är tidningarnas största misslyckande online. Idag har vi fått en bekräftelse på detta.

Jag ska förklara varför.

Trots min långa erfarenhet av internet var det först 2006-2007 som jag började aktivt skriva och kommentera på nätet. När Jaiku och Facebook kom in i mitt liv 2007 så var det första gången jag skrev korta personliga saker online. Och det som slog mig direkt var att det folk var så vänliga. Och det oavsett om de framträdde med namn eller var mer eller mindre anonyma via alias som Weekend68 eller Axelz. Alla måna om att göra ett gott intryck och visste att samtalet varade enbart så länge varje enskild individ ville vara med.

Så är det inte i kommentatorsfälten på Aftonbladet, som bekant. Man kan tro att det har att göra med anonymiteten, men det är att göra det lite för enkelt för sig. Det har snarare med attityden från tidningarnas sajter gentemot sin publik att göra. Anders Mildner skrev väldigt bra om det för några veckor sedan, om att vi lämnar ungarna ensamma i fritidsgården, och sedan blir vi förvånade över vad de gör där. Känslan som uppstår när man inser att ingen bryr sig och att man är ensam och oförstådd i världen. Om ingen lyssnar när vi skriker, ja då är vi många som bara skriker högre.

Det hänger också ihop med journalistiken, tror jag. Har man artiklar som väldigt mycket “pekar finger” eller är sensationsvinklade, då säger man också till läsarna att “det här är fruktansvärt”. Då är det rätt svårt att vara upprörd över att läsarna ger uttryck för den upprördheten i kommentatorsfältet. Då är man inte ute efter ett samtal, man är ute efter att uppröra känslor.

Men på Facebook fortsätter folk att konversera och diskutera. Även om samtalen ibland blir hetsiga har jag då aldrig stött på vare sig hat eller elaka påhopp på Facebook. Under valet förra hösten var till exempel debatten väldigt livlig i mina vänkretsar, jag tror aldrig folk diskuterat så mycket politik som under valrörelsen. Med de gjorde det på Facebook, men sina vänner och bekanta, även de som var meningsmotståndare.
Det var inte i tidningarnas kommentatorsforum som de vettiga politiska diskussionerna fördes.

Jag har länge haft känslan av att det faktiska kan vara kört för tidningarna att bli den där lägerelden igen, där man träffas och diskuterar samhällsfrågor. Folk gör det hellre med sina vänner än på en anonym tidningssajt. Och det är väl i princip det som måndagens nya besked bekräftar. Det var faktiskt redan kört innan, det var bara en tidsfråga innan det skulle spricka. Innan de elaka påhoppen blev för många, eller kostnaderna för att hantera kommentarerna för höga. Eftersom man vägrade se kommentarerna som något positivt, man såg de enbart som en börda som var tvungen att “hanteras”.

Jag har alltid tjatat om att tidningarna måste välja om de enbart vill vara leverantörer av intressanta nyheter och artiklar, eller om de vill vara samlingsplatser, lägereldar. Idag har vi sett att det inte är några lägereldar.

Jag säger inte att det är omöjligt för tidningar att återerövra den positionen. Men just nu har de förlorat spelet.

Konsten att vinna kärlek och förtroende

För oss som jobbar med internet inom traditionella medier är arbetet ett ständigt flöde av fantastiska möjligheter, tjatande, små små genombrottssteg och en evig diskussion om organisationsformer, attityder, rädsla och förändringsarbete  som inte händer. Upp och ner, kort sagt. Ofta väger möjligheterna och framtidshoppet över, ibland tar frustrationen och ilskan över. 

Idag är en sådan dag när jag läser Emanuel Karlstens lysande inlägg om så gott som samtliga traditionella mediers bristande faktakoll när man rapporterat om Facebooks påstådda användartapp.

Till och med när journalisternas eget organ, fackförbundstidningen Journalisten, skriver om sociala medier så är faktakollen noll och intet, man gör till och med vinklingar som inte har stöd i originaltexten man rewritar. Det är som Karlsten skriver: “Med sådana vänner behöver journalistiken inga fiender.”

Förra veckan hade vi en annan, mer perifer historia, om att en cyklist skulle ha blivit stoppad för fortkörning som också kablades ut nationellt. Även den visade sig vara helt felaktig.

Det är inte lätt att göra journalistik på nätet 2011. För det första finns det alltid någon läsare som kan ämnet bättre. För det andra kan denne lätt påpeka detta i anslutning till artikeln, eller på andra platser på nätet. Och är felet tillräckligt stort sprids kritiken snabbt, och diskussionen om rapporteringen blir snart en större nyhet än originalhistorien. Dessutom kan numera så gott som vem som helst dubbelkolla en nyhet och utföra den journalistiska källkritiken, oavsett om man är journalist eller inte. Journalister och redaktioner har inte längre monopol på det journalistiska arbetet.

Tyvärr verkar den insikten inte alltid ha nått ut på redaktionerna. I stället för att modernisera sina arbetsmetoder fortsätter man som förr. Chefredaktörerna för våra kvällstidningar brukar hänvisa till att man aldrig kommenterar interna arbetsmetoder när de hamnar i blåsväder för någon halvosäker nyhet man publicerat. Men det inte ju håller längre. Allmänheten vet ju hur jobbar.
Kvällstidningarnas rubriksättning har sedan länge genomskådats av allmänheten. Står det om Juholts nya kärlek på löpet vet vi att det mycket väl kan handla om att han är förtjust i en ny maträtt, en bil eller något annat än vad vi förväntas tro. När Aftonbladet skriver om att kändisarna i onsdagens tidning berättar “vad de tänker avslöja i sina sommarprat” så vet vi att det bara är en omskrivning för vad deras sommarprogram ska handla om.

Staffan Dopping diskuterade pressetik i lördagens Medierna i P1. Dopping menar att tidningar förvisso ofta rättar detaljer som årtal och siffror som blivit fel. Men om hela anslaget, vinkeln på en artikel är helt missvisande, då sker inte någon rättelse, om det inte går att inte enskilda faktauppgifter i artikeln som är fel. Detaljer är alltså viktigare än att medierna faktiskt förmedlar felaktiga bilder av omvärlden.

Det är därför Metros och framför allt TT:s texter om Facebooks användartapp blir så fel, även om de garderar sig med brasklappar i slutet, (“Facebook själva uttalar sig och säger att man inte kan mäta så”, typ), så är vinkeln och framför allt löpsedlarna ändå ensidigt ett utryck för något helt annat. Längtan efter en bra story, att få sätta en snärtig rubrik, är så mycket starkare än viljan att berätta något som kan likna sanningen. Särskilt när sanningen visar sig, någon dag senare, vara helt tvärtom.

Genom den här ytliga, snabba rewriterapporteringen är många traditionella medier på god väg att själva förstöra hela det förtroendekapital man byggt upp genom årtionden. Axel Andén skriver väldigt bra om varför vi helt enkelt inte bryr oss längre om medieföretagen eller tidningarna, när han refererar ett seminarium om boken “Vem betalar journalistiken“, som i sin tur utgår från en forskningsrapport av Robert Picard från 2006:

“Nyhetsorganisationer som en gång i tiden stod nära publiken och publikens intressen upplevs idag av en stor andel av sin publik som själlösa och anonyma, som företag som ägnar sig åt sina egna intressen.”

Andén berättar historien om hur många tidningar startades som folket röst mot makten, och att man tydligt tog ställning. Han berättar om hur Al-Jazeera gör samma sak idag, man tar ställning mot diktaturer och förtryck, man låter inte regeringsföreträdare stå inför kameran och ljuga för folket. Det finns en tydlig idé om varför man för det man gör, och varför det är viktigt. Det klart att vi fattar sympati för den som vill göra våra liv bättre, det världar ifrån den som bara vill sälja på oss en produkt.

TV8:s vd Birgitta Stål berättade på seminariet om skillnaden på värde och vinst. Om att bygga verksamheten för att tjäna så mycket pengar som möljligt, eller för att skapa så starka långsiktiga värden som möjligt. Tyvärr sitter många medieföretag idag fast i kravet på vinster här och nu, när de egentligen borde ägna sig att hitta sin nya roll i ett förändrat medieklimat. Kanske är det en ägarfråga, men troligen är det mer en fråga om att våga vara långsiktig.

Sakta men säkert börjar allt fler tidningar och mediehus tappa bort orsaken till sin existens. Diskussionen om betalningar på internet och tidningskrisen har skapat ett konkurrensmedvetande som kanske inte alltid varit så hälsosamt. Mediehus har blivit som vilka andra företag som helst.

Samtidigt letar många icke-medie-företag efter en värdegrund och identitet som kan skapa förankring hos allmänheten. Någon sorts historia att berätta, ett förhållningssätt till omvärlden som rättfärdigar dem och ger företaget – och dess varumärke – värderingar att förknippas med. Att jobba med storytelling, att vara ett ansvarsfullt företag, att ha en policy för sociala frågor, för miljön, för medarbetarnas väl och ve, för jämställdhet, ja allt det är på väg att bli standard för företag som vill ha en chans att överleva. Inte minst för att kunna fortsätta tävla om framtidens talanger. I det ljuset är märkligt att det sökandet efter en ny identitet är så sällsynt i tidningsvärlden.

Jag vill hävda att allmänhetens förtroende det värdefullaste ett medieföretag kan ha. Om nu alla fina ord om journalistikens betydelse för samhället ska betyda något så borde väl det synas i hur vi vårdar allmänhetens förtroende?

Om journalistrollen och strutsbeteende

För andra gången på kort tid så dyker diskussionen om debattklimat och personangrepp upp i min närhet.
En journalist går ut med ett inlägg i öppen diskussionsgrupp för journalister på Facebook. Ett inlägg om hur Iphones och webben hotar den berättande journalistiken. Jag argumenterar emot, menar att vi aldrig läst och skrivit så mycket som nu. Andra personer fyller på med med egna exempel, andra håller med ursprungsinlägget. Och så vidare.
Men så klipps diskussionen. Personen som gjorde det första inlägget anser sig påhoppad, folk har varit “aggressiva och hotfulla”, och dessutom “har jag inte tid att hänga på Facebook”.
Och personen inte bara avslutar diskussionen, utan inte raderar helt enkelt hela tråden ur forumet. 

Jag förstår att det är jobbigt att bli emotsagd.
Jag förstår att det kan vara knepigt att begripa hur man uttrycker sig i digitala forum om man inte är van vid det.
Men någon sorts hyfs hade jag förväntat mig.
Eller god ton.
Jag blir kallad “gullig” i ett mejl från personen i fråga när jag ber om en förklaring.

Men “hotfullheten” som personen hänvisar till finns inte. Inlägget som skulle vara hotfullt kom från Fredrik Wass:

“Vad är du rädd för? Vad är problemet? Du får konkreta och tydliga motargument i den här tråden från flera olika personer, men vägrar att ta dem till dig och svarar istället med vad du “tror” (ställt mot vad andra vet). Förstår inte vad som är så farligt med utvecklingen.”
Det hela är naturligtvis väldigt symboliskt i sig.
Journalisten i fråga tror sig fortfarande ha hela makten, när den blir ifrågasatt så använder den makten genom att bara deleta alltihop och ducka för hela diskussionen. Och skyller på något helt ovidkommande, som att debattklimatet skulle vara för aggressivt, vilket är minst sagt en mycket stark överdrift i det här fallet. 

Nu är jag naturligtvis part i målet, men jag förstår inte hur vi ska kunna komma framåt om vi inte får diskutera och tycka olika. Jag uppskattar ju faktiskt att folk säger emot. Internet, digitalt, mobilt, socialt, som jag så entusiastiskt förespråkar – det klart att det finns problem kring det. Därför behöver vi nejsägarna, ifrågasättarna. Vi behöver debatten. Vi behöver nöta våra argument, lära oss vad som kan funka och inte. Vi måste prova och pröva oss framåt för att överhuvudtaget komma framåt.
Inte ropa “jag orkar inte” och springa tillbaka till våra skrivbord och gömma oss.

Vi hade en diskussion på jobbet häromveckan om just de diskussioner som ofta uppstår mellan webbjournalister och journalister inom den traditionella verksamheten. Många på webbavdelningen upplevde icke-webbfolket som ofta väldigt kritiska och raljerande i sin ton gentemot webbredaktörerna.
“Deras sätt att uttala sig om det vi gör skulle aldrig accepteras när vi pratar om deras verksamhet”, var en vanlig åsikt.

Jag får ofta höra att jag borde vara mer förstående för de medarbetare som inte är lika mycket webb som jag. Men i så fall måste det vara ömsesidigt. Jag vet ingen webbredaktör som inte hyser den största respekt för skrivande eller broadcastande kollegor. Och då kan det inte vara okej att pappers-, radio- och tv-journalister inte respekterar den kompetens som webbjournalister besitter.
Eller tillåter sig att raljera öppet om webbens ytlighet, men när de blir motbevisade raderar hela diskussionen och låtsas som den inte hänt.

Annars går det inte att tolka beteendet som något annat än rädsla och strutsbeteende. Att eventuellt se att det kanske faktiskt ligger något i allt det där nya och obegripliga, det som förändrar ens yrkesidentitet, det är för jobbigt, och då reagerar man instinktivt, med hårda ord, avfärdande, undflyende eller vad som helst.
Allt för att få finnas kvar i den sköna trygga bubblan av att allt är som förr.

Copyright © mikael zackrisson
Noter från sidlinjen

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress

Twingly Blog Search link:zackrisson.net Search results for “link:zackrisson.net”