Tack och hej

Allt har ett slut, så även denna blogg. 

Efter fyra och ett halvt spännande år på Veckans Affärer, Bonnier Tidskrifter och Nya Affärer har jag gått valt att gå vidare till Sveriges Radio och deras avdelning för digitala medier.

Så därmed får jag tacka för den här tiden med den här bloggen. Det har varit mycket inspirerande att samla in och sortera tankar och åsikter kring webben här, er feedback har varit en viktig del i detta. Stort tack för att ni hängt med.

Jag kommer fortsätta skriva på mediebloggen Same Same But Different, på min egen blogg, men säkerligen även i andra sammanhang. Följ mig på Twitter så får ni veta.

Världens första cyberkrig är här

Turerna kring Wikileaks och Julian Assange tar nya vändor varje dag nu. Det som kanske mest fascinerat mig är att detta är första gången vi upplever något som måste klassificeras som ett nätkrig. Allt sker på och kring webben i den här affären. Och kombatanterna verkar inte sky några metoder. För det första så sprids Wikileaks läckta dokument via internet. För det andra så använder motståndarna internets tekniska infrastruktur som motmedel: USA:s regering har fått flera nyckelleverantörer på webben att sluta leverera till Wikileaks, såsom Paypal, Mastcard och VIsa för betalningar, men även Amazon och DNS-tjänsten EveryDNS.net. Lyckligtvis så går det fortfarande att googla sig till Wikileaks sajt, Google håller fortfarande fast vid sitt “gör icke ont”-motto.
Och slutligen har även datakunniga wikileakssupportrar använt nätet för att genomföra överbelastningsattacker mot myndigheter och företag som agerat mot Wikileaks, som Visa, svenska åklagarmyndigheten och nu under onsdagskvällen även Sarah Palin, som jämfört Julian Assange med Usama bin Laden.

Det är första gången vi verkligen kan börja se vad det så kallade “öppna internet” verkligen betyder i verkligheten. I samband med debatterna kring FRA-lagen, Ipred och EU:s telekompaket, så kom frågan om ett öppet internet ofta upp på dagordningen. Då argumenterade regeringsföreträdare hela tiden att “nej vi kommer inte använda de här lagarna för att stänga ned eller begränsa internet; vi kommer bara använda dem för att stoppa lagbrytare.”
Nu är det ju inte samma individer som jagar Wikileaks och Assange, men nu ser vi för första gången hur långt stater och regeringar för att stoppa en individ som man tycker förstör för dem. Att mobilisera en rad av USA:s storföretag mot en person som inte är fälld för ett enda brott är uppenbarligen inget som helst problem.

Lyckligtvis är det också
nu som nätets distribuerade styrka visar sig från sin bästa sida. Mängder av frivilliga har de senaste dagarna tankat ned och lagt upp spegelsajter av hela Wikileaks innehåll, i skrivande stund finns de åtråvärda dokumenten på över 1200 speglade sajter.

Det här kan mycket väl vara början på en ny maktbalans. En värld där kanske inte de kommersiella tidningarna är de som står för de stora avslöjandena, utan där medborgarledda frivilligorganisationer är de som gör grävjobbet och avslöjar det som makteliten helst vill hålla tyst om. Att det då finns flera begåvade svenska journalister som ser ett problem i det Julian Assange gör, när det ändå väldigt mycket liknar vårt journalistiska publicistiska uppdrag, är minst sagt märkligt.

Men viktigast är ändå principen om att information är bra. Alla som hänger med i affärslivet vet om vikten av uppdaterad och korrekt information för beslutsunderlag. Umair Haque gör den  intressanta jämförelsen att börsbolag fortfarande informerar om vad som händer dem kvartalsvis, medan deras aktier handlar på millisekundnivå på världens börsen. Lite samma sak är det med de hemliga diplomatrapporterna som läckt ut på Wikileaks: Det mesta har överlag i stora drag varit känt, men aldrig riktigt bekräftat. Den dagen all den information som idag hålls hemlig för några få, eller som säljs dyrt till några få, äntligen kan nå ut till fler, då tror jag vi kommer se en uppsjö av nya affärsidéer, helt nya branscher växa fram, ja helt nya ekonomiska strukturer.

För alltihop handlar ju
om makt. Information är makt och när medborgarna i ett land får veta samma sak som presidenten samtidigt som honom och kan dra sina egna slutsatser, jag då blir det lite svettigare att jobba i Vita Huset. Eller på Rosenbad, eller 10 Downing Street. Men som sagt, det är ändå det vi har media till: för att ta reda på saker om våra folkvalda och kunna ställa dem till svars för det.

UPPDATERAT: Om du vill stödja Wikileaks så går det bland annat att bidra med pengar via den svenska donationstjänsten Flattr. Kolla här eller här (tipstack till Fredrik Lyreskog).

Misslyckas mera!

Mitt mål är att bara fatta en tredjedel felaktiga beslut.

Den samlade skaran entreprenörer skrattade gott åt den 24-årige entreprenören Jonas Hombert efterjobbetdrinken.

Helt galet, tänkte många. Att ha som mål att misslyckas en tredjedel av gångerna, det är väl att sätta ribban för lågt? Men när han började förklara förbyttes skratten i bekräftande leenden.

”En viktig egenskap är att vara resistent mot att bli beslutsparalyserad”, sade han. ”När du startar ett bolag måste du fatta enormt många beslut på en kort tid, inte minst i början, och då är det viktigare att fatta något beslut, än att ägna tid åt att fatta det rätta.”

Jonas Hombert var 20 år när han drog i gång sin webbaserade videoredigeringstjänst Jaycut, och har under de fyra år som gått sedan dess hunnit byta både affärsmodell och strategi flera gånger om för att till slut få sitt bolag att visa svarta siffror. När så Oprah Winfreys egen tv-show hörde av sig i våras och ville hyra in verktyget för sin talangjaktstävling, då lossnade det rejält.

Vi pratar mycket om beslutsfattande i dag, men vi pratar väldigt lite om effekterna av det.

En färsk undersökning från Ledarna visar att väldigt många chefer tycker att deras bolag har en tillåtande företagskultur, men samtidigt är det näst mest valda attributet ”begränsande”. Ord som ”innovativ” kommer nästan längst ned på listan.

För att uppmuntra till beslutsfattande och innovation måste man också acceptera misslyckanden. Och med acceptera menar jag inte bara att tycka det är okej att ett projekt havererar, utan också se värdet i det. Att ur varje misslyckande hitta lärdomarna.

Mycket hänger det naturligtvis ihop med bilden av entreprenörskapet som den lilla uppfinnaren med den smarta idén som han (ja, i mediebilden är han en man, tyvärr) inte fått utlopp för inom den stora tråkiga organisationen, men när han startar eget, då går allt bra, affärerna blomstrar, och han hyllas som ett geni.

I verkligheten ligger så gott som alltid åtskilliga misstag bakom varje framgång.

Jason Dyson, britten bakom den påslösa dammsugaren som bär hans efternamn, hade 5 000 misslyckade prototyper bakom sig innan han fick det att fungera.

Geniet Thomas Edison har över 1 300 patent, men misslyckades med alla utom några få, fast ingen kommer längre ihåg hans försök att bygga möbler av betong eller kombinera en grammofon och en filmkamera för att skapa ljudfilm.

Det är inte missarna man minns.

Ingvar Kamprad skrev i sin biografi ”En möbelhandlares testamente” redan 1976:

”Endast den som sover gör inga fel. Att göra fel är den handlingskraftiges privilegium – den som förmår att göra om och rätta till. Vår målsättning kräver av oss att vi ständigt tränar oss i att fatta beslut och ta ansvar, att vi ständigt motarbetar vår felrädsla. Felrädsla är byråkratins vagga och all utvecklings fiende. Inget beslut får göra anspråk på att vara det enda rätta. Det är handlingskraften bakom beslutet som avgör dess riktighet.”

I USA har man föga oväntat tagit det här ett steg längre. Där arrangeras sedan förra året en speciell konferens, ”Failcon”, som enbart handlar om misslyckanden och hur man tar sig vidare från dem.

I Sverige är misslyckaden fortfarande lite för negativt laddade för att man ska kunna stoltsera med dem. Jag kan bara hoppas att den amerikanska trenden är på väg hit.

Myten om superidéen

Kommer ni ihåg Letsbuyit? För elva år sedan kunde vi köpa julgranar på den hajpade e-handelssajten för 39 kronor, förutsatt att vi var många som gick samman och gjorde samma köp.

Tyvärr fungerade det inte riktigt, många granar levererades inte förrän efter jul, och galna expansionsplaner sänkte bolaget när dotcombubblan sprack ett år senare. Men idén visar sig inte vara helt oäven.

Ett av de absolut hetaste amerikanska bolagen just nu är Chicagobaserade Groupon, ett namn som ska tolkas som en kombination av grupp och kupong.

Idén är precis som Letsbuyits: handla i grupp och ni får en bra rabatt.

Skillnaden är att nu har den sociala webben exploderat. Där kan kunder och intresserade sprida erbjudanden för att få fler att nappa, och därmed få sin rabatt. Fokus är också mer på tjänstesektorn – restauranger, avkoppling, nöje, hälsobehandlingar och liknande, sektorer där företagare kan erbjuda en rejäl rabatt utan att gå back.

På bara ett och ett halvt år har sajten blivit en stor succé i USA med över 18 miljoner medlemmar och Bloomberg talar om en värdering på en bra bit över en miljard dollar. När klädkedjan Gap nyligen körde en kampanj en dag via Groupon sålde man kläder för 11 miljoner dollar på en enda dag.

Över 35 000 företag står i kö för att få erbjuda sina produkter via sajten, som begränsas av att man bara har ett erbjudande per dag.

Företagen älskar tjänsten för att de, precis som med annonser på Google, slipper riskera något för att få marknadsföra sig mot helt nya målgrupper.

Kunderna gillar tjänsten för att de får riktigt bra rabatter – oftast halva priset – och får testa nya spännande restauranger och spabehandlingar.

Groupon finns i skrivande stund i 29 länder, och sedan i somras även i Sverige.

Bolaget köpte in sig i Kinnevik-ägda Mycitydeal och döpte om den. Och även om mycket är sig likt från den amerikanska förlagan känns det mycket kackigare – jag vet inte om vi svenskar är allergiska mot rabatterbjudanden eller om det är att utbudet ännu inte riktigt nått samma kvalitet som i USA. Det är lite för mycket överprissatta skönhetskurer för att det ska kännas helt seriöst. Grupprabatterna uppnås också ofta redan efter ett par tre kunder, vilket förtar communitykänslan.

Utåt sett kan skillnaden ses som liten. Men i verkligheten är den enorm.

När idén lyckas, som med Groupon i USA, är det lätt att tycka att idén är genial. Men när den misslyckas, som med Letsbuyits julgranar eller den svenska varianten med spamvibbar, känns det bara som ett dåligt säljtrick.

Skillnaden ligger i detaljerna.

Jag tror vi ägnar alldeles för mycket tid åt att prata affärsidéer. Det är genomförandet det hänger på.

Jämför Apples Iphone med Nokias och Sony Ericssons försök till internetmobiler under hela 00-talet. De ville alla stoppa in internet i mobilen, men valde helt olika metoder.

Sedan kan man inte blunda för timingen. Hade Letsbuyit startat i dag hade säkerligen Johan Staël von Holstein gjort på ett helt annat sätt.

Men timing kan också sägas vara en variant av envishet. Den envisa entreprenören nöjer sig inte med en bra idé, hon jobbar igenom den om och om igen, tills den till slut får uppskattning även av kunderna.

Systematiserade misslyckanden – men likväl misslyckanden.

Låt inte piraträttegången bli en ursäkt för att göra ingenting

Pirate Bay är i rätten igen. Tidningarna fylls med artiklar om piratrörelsens död. Piratpartiet lockar ynka 0,6 procent i riksdagsvalet. Piratbyrån är nedlagd. Pirate Bays grundare vill göra annat. Folk har börjat betala för underhållning på nätet, kolla bara på Spotify. Det är enkelt att hävda att piratrörelsen har spelat ut sin roll.

Så nu drar piratcirkusen igång igen. I några dagar kommer vi nu få läsa om när piraterna hånar åklagarna och upphovsrättsorganisationerna. Monique Wadsted kommer lägga fram absurt höga krav på skadestånd för ett fåtal verk där man orkat gräva fram bevisning. Indignerade kulturskapare kommer än en gång fråga “ska det vara så svårt att betala för sig?” Och än en gång kommer vi få veta att dagens unga minsann inte betalar för något. Piraterna kommer framstå som slynglar och rockstjärnor, älskade av många, avskydda av många.
Och i slutändan kommer piraterna med all sannolikhet bli fällda. Inte för att brottet verkligen bevisats, rent tekniskt, utan för att de måste fällas. Annars hotas hela det svenska rättssystemet. Sedan kan vi tycka att “medhjälp till upphovsrättsbrott” är ett bisarrt brott eller ej.
Det intressanta avgörande kommer inte förrän i högsta domstolen, dit det här målet måste gå. Man kan bara hoppas att den tekniska kompetensen hos domstolen då blir bra mycket bättre än den var i tingsrätten.

Men förutom för tre unga och en äldre man så är domen rätt ointressant. För Pirate Bay kommer ju finnas kvar. Om domstolen mot förmodan skulle lyckas stänga ned Pirate Bay så står fildelningssajterna på kö för att ta över dess roll. Ordningsfolket kan säga vad de vill om lagar och moral, tekniken kommer alltid att slå lagboken. Ingenting i historien visar att detta faktum är på väg att ändras.

Det farligaste som kan hända nu är att piraterna döms och politiker och lagstiftare andas ut.
“Jaha, men då så. Då har vi klarat av det där med piratkopiering! Bra jobbat, gubbar!”
För beteendet försvinner ju inte. Ungdomar kommer fortsätta ladda ned, piratkopiera och byta filer med varandra. Kulturen att dela saker med varandra finns ju här och nu, bland oss. Rädslan för övervakning via FRA, integritetskränkningarna via Ipred, och hyschhyschande kring Actaavtalen ligger kvar.
Behovet av en riktig nätpolitik är fortfarande skriande, som Pelle Snickars skriver i dagens Svd.
Sedan Fredrik Reinfeldts berömda “vi ska inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration” i förra valrörelsen har fortfarande väldigt lite hänt. Regering, politiker och lagstiftare vägrar fortfarande ta i it-politiken med tång. Kunskapen är fortfarande mycket mycket låg, även om det finns ljusglimtar. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har ledamoter som kan frågorna, även om dee var märkligt tysta den här valröreslen. Och Moderaterna fortsätter utbilda sina egna genom att bjuda in framstående internetexperter, senast var det Hillary Clintons rådgivare inom innovationer, Alec Ross, som var här.

Men frågorna som behöver svar blir inte färre, snarare fler. Vad är en rimlig skyddstid för ett verk? Är dagens upphovsrätt verkligen ett bra sätt att stimulera skapande? Hur stora statliga intrång i den personliga integriteten är rimliga för att skydda privata vinstintressen (för att inte tala om andra nationers vinstintressen)?

Och viktigaste av allt: Hur skapar vi en internetlagstiftning som främjar kunskapsspridning och kreativitet bland unga – och gamla. Inte hämmar den.

Röd-grön-blå enighet

Vådan med den politiska enigheten – ”Om du har två glassförsäljare på en strand, var tror du de kommer stå? Jo, bredvid varandra mitt på stranden” – får jag lära mig när jag träffar Monica Lindstedt, grundare av Hemfrid, och kvinnan som blev hela vänsterblockets röda skynke när hon propagerade för rutavdrag. ”Tidvattnet går inte att stoppa”, konstaterar Lindstedt.

De senaste veckorna inför valet har jag intervjuat partiledare och tunga företrädare för riksdagspartierna om deras syn på entreprenörskap. Det har varit väldigt tacksamt, för av någon anledning har de allihop verkat väldigt överens om det mesta.

Socialdemokraternas Luciano Astudillo vill se en kulturrevolution inom sitt parti för en ny syn på entreprenörskap, och prisar regeringens satsning på entreprenörskap i skolan.

Maria Wetterstrand och Maud Olofsson vill förbättra kopplingen mellan universitet, forskning och näringsliv.

Nästan alla partier, utom Vänsterpartiet, pratar om riskkapitalavdrag, för att uppmuntra privatpersoners och småföretags investeringar i andra småföretag. Vänsterpartiet slåss för bättre sjuklöneregler för företagare, medan Moderaterna vill ha kvar dagens sämre villkor, men försvarar LAS, som man historiskt sett varit en stark motståndare till.

Den politiska kartan i entreprenörsfrågan är spretig.

Men i alla de stora frågorna är partierna överens: Företagare är viktiga. Vi behöver en ny entreprenörsanda. Sänk arbetsgivaravgifterna. Förenkla byråkratin. Vi måste lyssna mer på företagarna. Alla ser värdet i företagande och att skydda företagare, till och med Vänsterpartiet pratar om bättre villkor för företagande. För oss som vill ha bättre villkor för företagande, och ser det som nödvändigt för att fortsätta utveckla vårt land är det här naturligtvis goda nyheter. Äntligen drar alla åt samma håll.

”Den attitydförändringen är kanske viktigare än något annat”, säger Tomas Tobé, moderat näringspolitisk talesman.

Monica Lindstedt är inte lika övertygad. Kanske är hon luttrad av alla år som rutförespråkare. ”Äh”, fräser hon nästan. ”Det är en trend bara. I förra valet var alla feminister, nu är det företagsfrågor man vurmar för. De förstår fortfarande inte”, säger hon och berättar om hur Almi vägrade ge henne lån till Hemfrid eftersom hon redan hade startat ett annat företag. I stället erbjöds hon ett pyttelitet kvinnolån. ”De tycker kvinnor ska starta frisersalonger, men jag ville ju bygga något stort.”

Och kanske har hon rätt. Bristen på motstånd gör att det inte finns någon politisk drivkraft att genomföra jobbiga företagsvänliga reformer. Den tuffaste kritik du riskerar att få är att det går för långsamt, och då blir diskussionen teknisk och svår och de flesta väljare tröttnar på att lyssna.

Själv är jag ändå optimist. Att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ändå faktiskt uppskattar mycket av de reformer som Alliansen genomfört under åren visar att det inte finns någon väg tillbaka, bara framåt.

Kanske det viktigaste är att entreprenörskap kommit in i skolundervisningen som vi som gick i skolan på 70- och 80-talen inte hade kunnat drömma om.

Effekten av detta ser vi redan varje dag, i form av 19-åringar som lanserar nya bolag, och orädda ungdomar som tröttnar på storföretagsjobben och startar eget.

Deras världsbild har redan ändrats.

Därför är jag skeptisk till Nokias Microsoftrekrytering

Nokias ägare har till slut fått nog av finländarnas oförmåga att få till något som ens kan likna en Iphoneutmanare och sparkar vd:n Olli-Pekka Kallasvuo. Men i stället plockar man in en vd från det enda bolaget som om möjligt faktiskt lyckats sämre än Nokia på smartphoneområdet, Microsoft.

Nokia borde anställt en visionär, inte en traditionell chef, skriver Dan Frommer på Silicon Alley Insider om rekryteringen av Microsoft-mellanchefen Stephen Elop.
Jag vet inte allt om Elops visionära kvaliteter, men tecknen ser inte så bra ut.

Microsoft är ju det bolag som allra längst har pratat om att skapa mjukvara för smartmobiler, datorlika mobiler, eller vad vi ju vill kalla dem. Redan när Apple släppte sin Ipadens föregångare Newton i mitten på 90-talet började Microsoft bygga om Windows för att passa mobiltelefoner.
Men medan Apple gjorde om, bytte spår, och till slut klev in på smartmobilmarknaden som en hänsynslös erövrare, så fortsatta Microsoft traggla med sitt mobila Windows, trots ständiga misslyckanden. Microsoft är helt enkelt det bolag som misslyckats allra mest när det gäller smartmobiler, Nokia har ju alla fall lyckats hyfsat med sina gamla Communicatorer, N90 och nu E71/72.

Det är frÃ¥n den miljön Nokia nu plockar sin nya vd, vars primära uppgift är  – eller i alla fall borde vara – att ta fram en konkurrent till Iphone. För även om Apples bara stÃ¥r för 3 procent av alla sÃ¥lda mobiler i branschen, sÃ¥ stÃ¥r Iphone för 60 procent av vinsten. Apple tjänar alltsÃ¥ mer pÃ¥ sin enda modell än alla andra mobiltillverkare tillsammans. Inte undra pÃ¥ att Nokiaaktien har rasat som en sten.
Elop må vara en superchef, men han har inte jobbat med konsumentprodukter, han har såvitt jag ser ingen erfarenhet att hårdvara eller mobila datorer. Han har varit vd för Macromedia, jobbat på Adobe, nätverksspecialisten Juniper, och senast nu ansvarat för lanseringen av Microsoft Office.

Kom igen! Tror ni att erfarenheter från Officepaketet med sina miljoner obegripliga funktioner som folk sliter sitt hår över dagligen (även om det naturligtvis innehåller många affärsfunktioner som många storföretag värderar högt) på något sätt skulle kunna vara ett hot mot användbarhetsrevolutionen Iphone?
Min kollega Torbjörn Carlbom har gjort en bra listning på förre vd:n Kallasvuos misstag. Till den borde man kanske lägga missen att inte köpa Palm, som faktiskt hade ett vettigt operativsystem för smartphones. Men det viktigaste nu borde vara att skrota i alla fall fem av de sex parallella operativsystemen och satsa på ett och göra det riktigt, riktigt bra. Android känns som det självklara valet. Symbian är det i alla fall inte, för gammalt, för dåligt.

****

Sigge Eklund är smart. Genom att göra liknelsen med Spotify fÃ¥r han tidningarna att skriva om Bonniers nya digitala bokklubb Laudio. För det är ju det det är. Inget av Spotifys kännetecken finns att finna hos Laudio: ingen streaming, inga ”ät sÃ¥ mycket du vill”-abonnemang, inga reklamfinansierade gratisabonnemang, och inte heller ett särdeles stort utbud.

Visst är det bra att Bonniers vågar släppa sargen och börja sälja digitala ljudböcker för nedladdning, och att man gett upp tankarna på jobbiga drm-system som begränsar användningen av mp3-filerna man köper.

Min största invändning är ändå magert utbud och på tok för höga priser. Att 99 kronor för en mp3-bok som kostar nada att distribuera när man kan köpa en pocket för 40-50 kronor, som både tryckts, transporterats och upptagit butiksyta innan den nått slutkunden, det går inte ihop.

****
Google har förbättrat sin sökmotor och låter den numera gissa vad du söker efter, och i realtid, samtidigt som du skriver in sin sökning, redovisa svaren. Ingenjörerna på Google har räknat ut att tjänsten kommer spara 11 timmar per sekund, världen över, vilket har föranlett Bonniers digitalguru Fredrik Strömberg att håna sökjättens geekighet.
Men poängen med Google Instant är inte att den sparar tid. Några sekunder hit eller dit är irrelevant för nästan alla människor i nästan alla situationer.
Det jag tror Google Instant kommer göra, som Googles Matt Cutts är inne på i den här bloggposten, är att fördjupa vårt sökande. När det blir så enkelt att göra om, förfina en sökning, så kommer vi att göra det i större utsträckning, och därmed kommer vi kunna utnyttja nätet bättre. Det är lite som med digitalkameror. Poängen med digitalkameror är inte (inte i min värld i alla fall) att de är digitala, utan att de förändrar fotograferandet. Genom att man direkt ser hur en bild blir kan man ta om den tills den blir bra. Och med större och större minneskort så kan vi också ta fler bilder, öva mer, och bli bättre fotografer.
På samma sätt kommer en snabbare sökmotor, som ger feedback omedelbart, att lära oss bli bättre på att göra research på nätet.

*****

Mer bra från Silicon Alley Insider: Chefredaktören Henry Blodget skriver om Twitters stora problem, att tjänsten trots all hajp har svårt att nå utanför de närmast troende, tekniknördarna och geeksen.

Han pekar på en viktig faktor: Att Twitter kräver konfigurering. Utan ett bra gäng personer att följa är Twitter meningslöst, det är också därför många nykomlingar avfärdar tjänsten. Det tar ju tid att hitta vettiga personer att följa. Och det stora flertalet har inte det tålamodet. Här borde Twitter erbjuda fler och bättre tips på hur man kan hitta vänner och kollegor, även om vi sett några små försök i den riktningen.
 

Framgångar och en pinsamhet från Steve Jobs

#Applevaka kallades det på Twitter när husguden Steve Jobs än en gång talade inför folket och lanserade nya produkter tisdagkvlälen. Några nya kassasuccéer, några som knappast lär bli det, och några som rullar på som förut.

De flesta skriver nu om nya Apple Tv, eller nya sociala nätverket Ping. Men jag tyckte det mest fascinerade med Jobs presentation var Iphone/Ipod Touch/Ipad som spelplattform. Apple har till dags dato levererat 120 miljoner apparater med sin plattform IOS, vilket enligt Apple gör den till världens största mobila spelplattform.
Jobs visade också en ny spelfunktion för multiplayer-spel, där man kan spela mot andra på sin Iphone/Ipod. Och det i en visuell 3D-miljö som är väldigt väldigt snyggt gjord.
Kombinationen socialt nätverksspel och mobilt tror jag starkt på. Jag ser själv hemmavid hur min 10-åring alltmed överger sitt Nintendo DS för att låna min Iphone och ladda ned 7-kronorsspel i den. När han inte får det sätter han sig vid datorn och spelar sällskapsspel över nätet med andra, det kan vara schack, eller så enkla spel som Fyra i rad. Jag tror vinsten med Apples plattform inte så mycket ligger i själva apparaten som hur enkelt och billigt det är att skaffa nya spel.

Minns ni minnes Nokias
gamla spelplattform Ngage, som ju floppade rejält, trots flera ihärdiga försök? Jag har inte örnkoll på Sonys PSP, men vad jag hört har den inte heller blivit någon succé. Därmed är det bara att inse att Apple även på spelområdet är på väg att lyckas med det som mobiljättarna drömde om och försökte i så många år. Det ska bli väldigt intressant att se vad Nintendos motdrag blir. Den senaste, DSi var ju inte så mycket att hurra för, samtidigt vet ni hur galet kreativt det bolaget kan vara när det gäller att ta fram nya spel. De borde väl göra något App Store-liknande.

Apple TV är en liten apparat som enkelt löser det problem vi tekniskt halvdåliga haft länge: Hur koppla datorn till tv:n för att se film p tv:n. Men Apples lösning är inte bara det, utan också en sätt att få ut strömmande film och ljud till tv. Dessutom är den enkel, den fungerar med wifi och ansluts direkt till tv:n.

Däremot är jag mer tveksam till Apples nya sociala nätverk Ping. Ping är en ny funktion i musikprogrammet Itunes, som nu kommer i version 10. Man följer vänner men även artister. Man skriver korta statusuppdateringar a la Twitter, men kan också dela med sig av musiktips och se vad ens vänner lyssnar på. Eftersom Apple har lyckats få 160 miljoner människor att använda Itunes räknar man med succé.
Jag tror inte alls det blir så enkelt. För det första använder vi Itunes just för att lyssna på musik eller se på film & tv. Inte för att umgås med våra vänner. Men den stora bristen är ju att Itunes fortfarande är ett program för musik som du köper eller äger, rent fysiskt i form av en mp3-fil. Därmed faller lite grand hela poängen med att tipsa vänner och bekanta om bra musik. Visst kan man göra det, men då måste min vän hosta upp en tia för att få höra låten.
Där har ju Spotify en klar fördel eftersom Spotifys musikbibliotek är så enormt stort – och allt är tillgängligt utan kostnad, eller i alla fall utan marginalkostnad.
Vi har också med Google Buzz sett vad som händer när man försöker integrera ett kommunikationsverktyg med ett annat. Jag är inte så säker på att jag vill att alla mina vänner ska veta exakt vad jag lyssnar på vid varje givet tillfälle.

Som en liten anekdot, vilket torde blir omdebatterat, så har Apple censurerat skärmdumparna för Ping vid lanseringen. Tydligen ville Apple väldigt gärna visa att superstjärnan Lady Gaga fanns med på Ping, men däremot ville man inte ha med hennes hyllningar till gayrörelsen och protester mot nya lagförslag mot homoäktenskap. De inläggen plockades helt enkelt bort från skärmbilderna. Pinsamt.

Tekniken är död i nördarnas paradis

409 webbnördar i ett tältläger på en ö i Blekinge skärgård. Mängder med öppna seminarier, och debatter som aldrig verkar ta slut, utan fortgår mellan över och in i nästa schemalagda session.
Jag har precis kommit hem från Sweden Social Web Camp, SSWC, en icke-konferens, “unconference” för internetentusiaster, ett “webbstock”, som arrangerades av webbstrategerna Tomas Wennström och Kristin HeinonenTjärö, en naturskön ö i Blekinge.

Det har varit intensiva dagar, både där och på resan ned. Hela tiden har vi alla twittrat, facebookat och pratat med varandra. I de gemensamma bussarna dit, på båtresan ut till ön, under sessionerna, vid maten, ja, ni fattar vad jag menar. Det är inte annat än att man känner en viss kommunikationsabstinens efteråt. Men å andra sidan fortsätter samtalet naturligtvis online.

Seminarierna, eller sessionerna, var intressanta. Vi diskuterade entreprenörskap, medier & tidningar, politik, språk, barnporr, makt och genus, elitism, affärsmodeller, webbtjänster, mobilappar, företagskommunikation och mycket mer. De flesta sessionerna var bra, gemensamt för de som jag gick på var kanske inte att av de gav några direkta svar, men att det ställdes många rätt komplicerade, men mycket relevanta frågor.

Men det var ändå mötet med alla människor som var den stora grejen för mig. Många av dem har jag sedan länge haft en kontakt med på nätet, kanske pratat med eller till och med bråkat med. En del träffat någon gång, några fler gångar, men många aldrig öga mot öga. Men nu fick vi göra det, och vi fick chansen att prata längre än 140 tecken och naturligtvis också umgås under lite festligare förhållanden också.

Vad var trenderna då? undrade TV4:s programledare i måndags morse, när två av lägerdeltagarna, teknikbloggaren och ståupparen Karin Adelsköld och nätevangelisten Jocke Jardenberg gästade studion.
Jag säger som Jocke: Tekniken är helt borta. Det fanns visserligen tekniksessioner, men trots det känns det som att tekniken verkligen har blivit som el och vatten – den finns där och det är upp till oss vad vi vill göra med den.
Det handlar inte om teknik längre. Inte alls. Det handlar enbart om vad vi vill ha alla de här fantastiska verktygen till, och vad som krävs för att vi ska få något ut av dem.

Samtidigt har frågeställningarna fördjupats. Om vi för något år sedan diskuterade OM vi borde göra något inom sociala medier, så har de flesta nu provat det, även å yrkets vägnar, vi har fått en del reaktioner och vet lite mer om hur vi ska gå vidare. Vilka de egentligen svårigheterna är framöver. Och de är ytterst sällan tekniska, utan alltid organisatoriska, politiska eller mänskliga. Allt går att göra, men vi vet inte riktigt om våra organisationer mäktar med det, om det går att få gehör för idén internt inom organisationen, eller om människorna, kunderna, väljarna, läsarna eller vad vi väljer att kalla dem, verkligen kommer att gilla idén.

Jag hävdar fortfarande att vi än så länge befinner oss i början av den revolution som internet innebär för samhället. Och vi kan ännu bara ana utkomsten av den. Ingen vet idag svaret på frågar som hur vad ett företag ska göra på Facebook, eller exakt hur den sociala webben kommer att påverka politiken. Men i alla fall vi som var på Tjärö är helt övertygade om att webben kommer påverka samhället genomgående.

Det har diskuterats en del om elitism kring sociala medier i allmänhet och SSWC-lägret i synnerhet. Är vi som håller på sånt här en ny elit? Stänger vi ute andra?
I mina ögon känns den diskussionen rätt konstig. De allra flesta av oss som jobbar med sånt här ägnar stora delar av vårt yrkesliv åt att försöka övertyga andra att satsa på det. Att vi sedan slänger oss med interna nördiga skämt när vi tältar ihop är en annan sak, men det är inte konstigare än att folk på firmafester sluter sig samman och känner nära gemenskap. Det känns snarare som att det beror på dåligt självförtroende och överdriven självkritik.

Visst är det som David Hall skriver att den lilla bubblan som förut hänge på Jaiku har splittrats i fler mindre grupper på Twitter och i andra nätverk. Men det är en ganska naturlig utveckling. Det går inte att hålla nära kontakt med så många personer.

Den stora styrkan ser jag snarare som att gruppen är ganska heterogen. Vi har teknikgeeks, programmererare. VI har journalister och mediefolk. Vi har allmänna bloggare, ofta politiskt intresserade. VI har konsulter som är där för att snappa upp trender, lära sig och försöka infoga tankarna och idéerna i sitt arbete. Och detta ser jag som en styrka. Framför allt för att vi kan lära oss av varandra, men också för att vi skapar förståelse för andra sidor på internetmyntet, vilket hjälper oss utanför ”bubblan”.

SSWC är en möjliggörare. Man knyter kontakter. Man diskuterar utmaningar och problemställningar, inte sällan de allra mest knepiga. Man kommer kanske inte fram till några direkta svar, men i alla fall jag stärktes i min uppfattning om flera saker och känner mig lite säkrare på vägen framåt.

Avslutningsvis: några konkreta tankar från de sessioner och diskussioner jag deltog i:

  • Crowdsourcade medier är här på riktigt. Byggföretaget Veidekke visade upp en ny tidning som hade skapats crowdsourcat med ganska fria tyglar och på mycket kort tid. Men än med imponerande var i mina ögon Piratförlagets Mattias Boström som på bara en månad hade satt ihop en bok med 182 texter från deltagarna på ön, en 591 sidor tjock webbantologi som han sålde till självkostnadspris. Köp den gärna, eller ladda ned den gratis. Ett tidsdokument.
  • Entreprenörsskap. Erik Laakso, pratade om hur brukmentaliteten, Jantelagen och en sorts gammal protektionism går stick i stäv med vår moderna syn på entreprenörskap.
  • Internetkonsulterna Johan Ronnestam och Björn Alberts gav tips på hur man som konsult kan ta bättre betalt för sina tjänster. Hur man måste sätta sig in i kundens – till och med personliga – situation för att få henne att öppna plånboken. Björn föreslog också att vi borde avskaffa begreppet “sociala medier”:

“Det finns inga likheter mellan Wikipedia och Youtube. Företag som vill göra något med sociala medier börjar i fel ände. Du måste börja med att fråga vad du vill uppnå.”

  • Journalisten Anders Mildner diskuterade hur vårt språk förändras när vi twittrar 140 tecken och  skriver bloggar. Visst har språket förändrats, och ofta blivit slarvigare. Men samtidigt vågar fler och fler skriva och uttrycka sig.
  • Sydsvenskans Mattias Pehrsson talade om databasjournalistik och hur vi inom medierna kan göra helt nya saker om vi kan få tillgång till offentliga databaser.
  • Per Åström, till vardags teknikchef på TV4:s sajter, och Jocke Jardenberg pratade om hur vi kan skapa en Blocketdödare, att den tjänsten är för dyr och saknar alldeles för mycket att det borde finnas plats för en ny, bättre och gratis tjänst.
  • Magnus Kolsjö, som jobbar på regeringskansliet och är knuten till Kristdemokraterna talade om hur de sociala medierna förändrar politiken. Han var som många andra klar med att sociala medier inte kommer att avgöra valet i höst, men att det kommer ske saker på sikt. Redan till nästa val blir det lättare att bli personvald, vilket kommer göra det lättare att driva personlig valkampanj på nätet.
  • Fredrik Wass höll en mycket intressant session om genus och hur vi bemöts utifrån vårt kön på nätet. Innan vi försvann in i kvoteringsdebatten – som alla genusdiskussioner tycks landa i – så fick vi en lång rad vittnesmål på att jämställdheten på de sociala sajterna är sämre än offline. Kvinnor på spelsajter negligeras nästan helt, och män på föräldrasajter har likaledes väldigt låg status.

Fler inlägg om SSWC hittar du hos Jan Viderén.
Kolla in TV4:s inslag om SSWC nedan, av Lisah Petersson.