Kategori Sociala medier

Kritiken mot Facebook skjuter på fel mål

Det är mycket Facebook nu. Kanske inte så konstigt när en halv miljard människor sitter inloggade en vanlig dag i september 2011. Kritiken mot ”nya Facebook” är i mångt och mycket berättigad, men jag tycker samtidigt den varit felriktad. Kritiken har handlat om att vi numera – mer eller mindre frivilligt – skulle dela med oss av mer information till vänner och även andra via Facebook.Jag tycker nog inte problemet är att mina vänner får veta lite för mycket om mig, eller ens att deras vänner kan hitta en eller annan detalj om mig som jag kanske hade velat hålla för mig själv.

Det stora problemet är ju Facebook i sig.

Jag litar otroligt mycket mer på mina 647 vänner och derar vänner än jag gör på ett hemligt, privatägt amerikanskt jätteföretag, med investerare och ägarintressen från halva jordklotet, helt utan insyn och öppenhet.

Faran ligger inte i den transparens som vi själva i vår törst efter umgänge gör oss “skydliga” till. Faran ligger att detta leder till enorma mängder information om oss, och kunskap om oss, som Facebook äger och kontrollerar. Och som vi faktiskt inte har en aning om vad de tänker göra med. Eller vad de kan använda till. Kanske inte idag, eller imorgon, men vad som händer i framtiden har vi ju faktiskt inte den blekaste aning om.

För några år sedan var det en debatt om Google och att det företaget ägde för mycket information om oss, och vad som kunde hända med den informationen om bolaget utsattes för påtryckningar från exempelvis myndigheter och – ännu värre – regeringar i mindre demokratiskt sinnade länder. Googles Kinaproblem var det klockrena exemplet.

Men informationen som Google har om oss är ju ingenting mot den som Facebook äger. Google känner till våra surfvanor, men Facebook vet ju vilka vi kommunicerar med på webben, hur våra barn ser ut, var vi bor, vilka vi litar på och inte, allt sånt som vi använder Facebook till.

Idag uppger Facebook att bolaget inte delar med sig av vår information med andra om vi inte uttryckligen gett tillstånd till det, eller “om de har informerat oss om det”, vilket i mina ögon låter som en riktigt gummiparagraf.

Och även om vi anser att Facebook idag är ett schyst företag så vet vi inte vad som händer i framtiden. Vi som användare, eller medborgare, har ingen aning om vad som händer om kinesiska intressen köper in sig i bolaget. Eller om Mark Zuckerberg helt plötsligt ändrar sig.

När det gällde Google var den frågan det för mig centrala i Googlekritiken: Vi är hyfsat säkra på att Larry och Sergei är bra killar och inte vill oss illa. Men vad händer när de lämnar över företaget till någon annan? Tröttnar och går vidare i livet? Eller om bolaget blir uppköpt?

Det rimliga vore att Facebook, Google, och alla andra bolag som samlar in personliga data på webben hade krav på sig kring integritetspolicys. Dessa policys borde naturligtvis inkluderar information om hur man samarbetar med myndigheter och andra externa parter som vill få tillgång till datat. Men även uppgifter om hur man tydligt och begripligt berättar för användarna om hur integriteten och sekretessen fungerar. Den stora förvirringen bland gemene man idag verkar vara att vi inte riktigt förstår vad som syns och inte syns utåt av det vi gör på Facebook.

Här känns det som att lagstiftningen inte hängt med. Jag vet inte om EU:s persondatadirektiv kan vara relevant i sammanhanget, men det känns som att bolagen kommer med alldeles för mycket bara genom att vi tvingas klicka in kryssrutor på nästan oläsliga villkorssidor när vi accepterar nya funktioner.

************

För övrigt tycker jag ni ska, om ni inte redan gjort det, läsa Ben Elowitz text om vad Facebook är på väg att bli, eller kanske redan är. Om möjligheterna, och hoten.

I mina ögon finns det något nästan religöst vackert i bilden av en halv miljard människor sittande inloggade så gott som samtidigt. Vilken brobyggare! Hur ska vi någonsin kunna starta krig mot varandra när vi sitter där ett knapptryck ifrån varandra, inloggade på samma tjänst, intimt sammalänkade via alla vår personliga och professionella kontakter. Jag följer min vän uniceftjänstemannen och hans äventyr och diskussioner nere i Rumänien och Östeuropa. Jag kikar in hos exkollegan som utvecklar spel i Japan, jag följer fransoser, svenskar i Tyskland och horder av amerikaner. Världen har aldrig känts så liten. Känslan av gemenskap aldrig så stor.

Det bidraget till mänskligheten går inte att underskatta, ja, nu blev jag lite pretentiös.

***********

När det gäller Spotify har många varit kritiska mot svenskarna i bolaget för att de gått med på att det numera kommer krävas ett facebookkonto för att få ansluta sig till Spotify, eller för att delningen av musiken via Facebook blivit för störande. Nu tog det inte många dagar innan Spotify tog till sig av kritiken och införde ett “skämsfilter”, privat lyssning utan spridning.Visst kan man tycka att tickern är spammande och att det hela borde gjorts snyggare, men i sammanhanget är jag övertygad om att det är finlir jämfört med möjligheten för Spotify att nå ut till Facebooks 800 miljoner användare. Spotifys mål nummer ett är ju att växa och bli större, fler gratisanvändare ger fler betalanvändare . Jag hade i alla fall fattat samma beslut som Daniel Ek 10 gånger av 10, om jag suttit i hans stol.

För i mina ögon är det här riktigt riktigt stort för svenskt entreprenörskap.

Google Plus och jakten på en killer feature

Efter två dygn med Google Plus, Googles i alla fall tredje försök inom sociala nätverk efter Wave och Buzz, så tänkte jag lite kort summera mina intryck.

Tjänsten är som många andra också skrivit riktigt bra. Google har gjort sin hemläxa (det känns som en tjänst för människor, inte för teknikgeeks som en del av deras tidigare gjort), de har hittat en del problem med Facebook (att vi kanske vill dela olika saker med olika människor) och löst dem, och de har integrerat snyggt med Googles övriga tjänster, och på toppen  har de lagt nya finesser som kanske kan visa sig lyckokast, jag tänker på videogrupchatten.
Dessutom är allt byggt i stabil modern webbteknik, det laddar snabbt, och den seghet som jag ofta upplever med Facebook, på webbtjänsten, finns inte en tillsstymmelse till.

Frågan är bara om det räcker för att få folk att bli trogna användare. Att folk hyllar tjänsten så här vid lanseringen betyder tyvärr ingenting, vi minns väl alla hyllningarna av Googles mejldödare Google Wave för två år sedan, en tjänst som sedan bara dog ut, den var för komplicerad för folk att använda på riktigt. Men det krävs något som gör att folk inte bara testar några dagar, och sedan återgår till sina vanliga nätverk. Något som gör G+ oumbärligt. En killer feature.

För den som inte har testat själv kan jag beskriva Google Plus som ett mellanting mellan Twitter och Facebook. Gränssnittet påminner väldigt mycket om Facebook, man har ett flöde i mitten, med en share-ruta högst upp. Men G+ är mer öppen, som Twitter, det är lättare att få kontakt med andra som man inte nödvändigtvis känner, folk behöver inte godkänna att du följer dem. Man kan följa intressanta personer, kort sagt.

Hela basen i G+ är kretsarna. Alla dina kontakter lägger du i olika kretsar, de som finns från början är familj, vänner, bekantskaper och person du bara “följer”. Men sedan kan du lägga till fler, jobbarkompisarna, fotbollsgänget, landetvännerna, pappagruppen, och så vidare. Och varje kontakt kan finnas i flera olika kretsar.
Hela poängen med G+ är sedan att det man lägger upp väljer man vilken eller vilka kretsar man ska dela det med. Så jag kan visa festbilderna från helgen för mina kompisar, och sedan diskutera internet med mina kollegor, utan att blanda ihop dem. Och de som som är dina vänner läggs automatiskt till i bekantskapskretsen också. Smart.

Men kanske ändå inte. En rolig effekt av att man blandar folk från olika nätverk är att de helt plötsligt börjar kommunicera med varandra. Kollegorna kommenterar ombyggnaden på landet som jag lagt upp bilder på, eller mina barndomsvänner börjar diskutera media och webb, som jag annars bara snackar med kollegor om. Den korsbefruktningen ska man inte underskatta.

En annan invändning för mig är utrymmet, skärmytan. G+ använder mycket luft i designen, så det går inte alls att skanna “vad som är på gång” som jag kan göra på Twitter eller Facebook.

Det är busenkelt att se hur din profilsida ser ut för andra.

 

Jag är inte heller säker på att integritetsargumentet i verkligheten betyder något. Finns det någon kvar därute som vägrat gå med i Facebook på grund av integritetsproblemen men som nu gladeligen kommer lämna ut all info om sig själv till Google? Jag tror dessa människor är väldigt väldigt få.

Nej, den stora poängen som jag ser det med kretsarna i G+ är möjligheten att skapa diskussionsflöden och grupper. För tre år sedan var jag en av ett par hundra svenskar som dagligen hängde på Jaiku, en twitterliknande tjänst där man inte bara kunde lägga upp korta meddelanden (max 160 tecken), utan också följa upp och diskutera, i långa trådar. Det var oerhört enkelt att hänga med i diskussionstråd, vilket man verkligen inte kan säga om Twitter idag.
Idag har Jaikufolket såsom många andra intressegrupper flyttat till en grupp på Facebook, och det funkar helt okej. Men jag tror definitivt det går att göra bättre, så här kan Google ha en möjlig killerapp på gång. Att göra en egen grupp för helgens svensexa eller sommarens fotbollsläger är busenkelt. Det kan man förvisso på Facebook också, men det är lite enklare på G+ skulle jag säga, och så slipper man problemet med de som valt att stå utanför Facebook.

Den andra tänkbara killerappen är Hangouts, videochatten. Jag har inte provat den själv (saknar webbkamera på jobb-pc:n), men det jag läst visar att att den verkligen är bra.

Nya notifieringar på Google Plus syns direkt i toppmenyn på din Gmail.

 

Om man ser på några års sikt finns det ingen anledning att tro att vi inte kommer få fler nätverkstjänster. Idag har vi i praktiken två: Facebook använder de flesta för vänner, Twitter är mer för jobb och snabba diskussioner med folk som man kanske inte alltid känner. Självklart finns det utrymme för fler nätverk, frågan till vad. Vad är det som kommer att få oss att på allvar tillbringa tid på nya ställen? Men i dagsläget tror jag inte det handlar om att slå ut Facebook, utan att komplettera.

Facebook har idag en stor begränsning, och det är att man mer eller mindre måste välja om man ska vara privatperson där och umgås med sina nära vänner, eller om man ska använda det för att nätverka, lite mer professionellt. Många gör naturligtvis båda, och lägger folk i olika grupper. Jag gör det själv. Men det är ändå rätt omständligt.

På Twitter å andra sidan är det lätt att nätverka, men överskådligheten och möjligheten att ha och följa lite djupare diskussioner är usel. Jag kan följa alla mina amerikanska favoritskribenter inom teknik, media och affärer, men diskussionerna begränsas oftast till en handfull utbyten av tweets. Det har funnits bättre verktyg för detta, såsom Jaiku och Friendfeed, men de är alla idag sorgligt avsomnade. Här har G+ faktiskt en chans att bli ett alternativ, även om tempot är lägre än på Twitter.

Men för att lyckas med detta måste Google fortsätta utveckla G+. A och O är att följa användandet av tjänsten för att förstå vilken nytta den kan skapa, och sedan jobba jobba jobba. Sociala nätverk bygger inte sig själva. Är det något vi sett Facebook vara bra på så är det att ständigt förbättra och bygga om.

Det finns också mängder med barnsjukdomar i G+ än så länge, så fort någon kommenterar ett inlägg så hamnar det överst i flödet, vilket känns helt koko. Och bilduppladdning från mobilen funkar enbart på Androidappen än så länge, men en Iphoneapp ska komma. Och övervakningsfunktionen för att hålla koll på intressant ämnen, Sparks, är rätt trubbig.

Men hittills är Google Plus det bästa Google gjort inom sociala nätverk. Och det är inte illa.

Sociala medier är ett smartare sätt att kommunicera

Jag fick en ny telefon förra veckan av förlagets it-avdelning. En HTC Wildfire med Android.
”Va, ska du inte ha mejlen installerad i den”, frågade vår telefonkvinna.
”Nej, jag har ju gmailappen, den räcker bra”.

Men så gick det några dagar. Och när jag nu sitter med telefonen bredvid mig på skrivbordet (på helgerna och kvällarna ligger den oftast nere i någon väska eller ficka), så blippar den till allt som oftast: När det kommer nya mejl.

Och vips så inser jag hur brutalt oviktigt mejl har gått och blivit i mitt liv.
Mejl används enbart för att skicka tråkig jobbpost, som i nittio procent av fallen ändå är irrelevant, där jag står som en av flera andra som ”kopia”.

Vill någon nå mig kan de använda ett otal andra sätt. Telefon. SMS. Twitter. Linkedin. Till och med Facebook.
Då vill jag att det plingar till i telefonen, för då vet jag att det är någon som vill mig något.

Visst sköter jag mycket av min jobbkorrespondens via mejl, och visst får jag både trevliga förfrågningar och bekräftelser per mejl. Men mejlen är aldrig tidskritisk och skulle den väl vara det någon gång så händer det inte alltför sällan att vederbörande ringer, twittrar eller messar för att berätta att något viktigt kommit.

Helt plötsligt slår det mig: Tänk om twitter och facebook uppfunnits för att vi var trötta på mejl? För att vi behöver smartare sätt att kommunicera direkt med varandra? Sätt som inte ännu blivit helt överlastade med meningslösa reklamutskick och massförfrågningar?

Naturligtvis är det inte så. Men det är definitivt en orsak till de nya sociala kanalernas hypersnabba framväxt. Det har länge funnits ett behov av nya kommunikationsformer. Vi som har hängt i olika små digitala klubbar på nätet, oavsett om de varit mejllistor eller små ”internetbubblor” är bara ett exempel. Vårt behov av äkta och nära kommunikation har aldrig varit så stort.

Jag stängde av plingfunktionen för mejlen i mobilen. Men behåller notifieringarna för Facebook och Twitter.

Crowdsourcing och relationsbygge på Twitter

Att Twitter kan vara helt fantastiskt fick jag riktigt bekräftelse på idag. Jag fick fantastisk hjälp av mina followers för en intervju jag gjorde, långt över vad jag ens hade kunnat ana. Jag har bett om hjälp för saker på Twitter förut, men aldrig har responsen varit så överväldigande.

Under sommaren har jag legat lite lågt med twittrandet under semestern. Det har mest blivit facebook, med mina närmare vänner. Den ständiga kommunikationen med andra kan vara lite jobbig. Den är i alla fall inte avslappnande. Men tillbaka på jobbet för ett par veckor sedan började jag igen. Mest blev det samma diskussioner som vanligt med ungefär samma personer.

Men så idag insåg jag att jag naturligtvis måste crowdsourca frågorna till min nya sajt Nya Affärers serier med partiledarintervjuer. Vi försöker diskutera entreprenörskap ur lite bredare perspektiv, och lyfta frågorna lite från det vanliga tävlandet om bidragsnivåer och karensdagar. Så på tunnelbanan på väg till att träffa Miljöpartiets Maria Wetterstrand slängde jag ut en fråga:

Och vips! Flera bekanta retweetade frågan och på 30 minuter fick jag elva riktigt bra svar, flera som liknade frågor jag redan hade på min lista, men många helt nya frågeställningar och framför allt många som jag faktiskt sedan använde i intervjun. En fråga gav mig till och med uppslag till en fördjupning som vi ska gå vidare på.

När jag sedan är klar med intervjun och min fotograf Mikael Hall plockar ihop sina grejer ser jag en tweet som inte riktigt ser ut som en retweet, men som använder nästan samma fråga som jag hade ställt.

Till slut förstår jag att det är pressekreteraren som twittrar om intervjun som jag genomför, och som skämtar till det lite om min fråga. Jag tackar, och han svarar med en tweet med ett  krya på sig till fotografen (som var lite förkyld), och vars twitternamn han tagit reda på under intervjun. När jag nu för den här texten hittar Maria Wetterstrands fan-sida på Facebook ser jag att pressekreteraren naturligtvis fotat mig och berättat om intervju där. Transparensen är total.

Spotified goes social

En kritik mot Spotify som många i internetsvängen hade var att spelaren saknade sociala funktioner, eller att de som fanns var rätt dåliga. Det går visserligen att skapa delade playlists, där man lägger till låtar på en gemensam spellista, men det krävs ändå att man knyter och håller kontakt med sina vänner via andra kanaler än Spotify.

Men nu har en Patrik Malmström byggt en liten tjänst som underlättar det här. På Spotified.se går det att skapa ett litet skript som man kan inkludera på sin blogg eller webbsajt, med en egen eller gemensam spellista. När man sedan lägger till låtar i listan, syns det direkt på bloggen.

Kolla in exemplet nedan, en spellista med jazz som en bloggare skapat och som flera hjälpt till att bygga vidare på.

Coolt, va?

We didn´t start the bubble…

Dagens roligaste måste vara den här filmen. Billy Joels ”We Didn’t Start the Fire” ny skön, sociala medier, web 2.0-tappning: ”Here comes another bubble”.

Bakom filmen står en sånggrupp från Bayområdet, The Richter Scales, (via All Things Digital).

Annonsör – konsument: En sprucken relation

Dagens absolut bästa är den underbara lilla filmen som killarna i Redmond gjort om relationen mellan annonsör och konsument (via Joakim på Mindpark). Otroligt välgjord film som får med alla de klassiska klichéerna.

Konsumenten: Jag vill skiljas

Annonsören: Pardon?

K: Du hörde vad jag sa! Vi pratar inte med varandra längre!

A: jag lade en miljon på att få prata med dig.

K: Det är inte exakt en dialog…

Du säger att du älskar mig, men du visar det inte!

K: Jag har förändrats, och det har inte du… jamenar vi hänger inte ens på samma ställen längre. Du lyssnar inte på mig!

A: Kuponger! Du vill ha kuponger, eller hur?

Och så vidare.

Mer om kampanjen hittar du här.

Copyright © mikael zackrisson
Noter från sidlinjen

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress

Twingly Blog Search link:zackrisson.net Search results for “link:zackrisson.net”