Kategori Webb

21 månader av förändring

Den här historien börjar med ett möte i Radiohusets stora hangar för nära två år sedan, i mars 2010. Då avgående digitalamedier-chefen Mats Åkerlund hade bjudit in mig och några andra digitala bloggare och tänkare, däribland Joakim Jardenberg och Miriam Olsson Jeffery för att diskutera och ha synpunkter på radions nya sajt.Det här var när debatten om SR:r url härjade som värst. Men det som jag och flera andra framför allt kritiserade radion för var bristen på öppenhet, oförmågan att verkligen vara i allmänhetens tjänst, såsom uppdraget lyder. Det talades mycket om att sätta lyssnaren i centrum, men det vi fick se var en stor orange bubblande prick som visar vilka program folk lyssnar på vid ett givet tillfälle.

Ganska snart gled diskussionen in på spridning av SR:s material, och plattformar som Spotify. Varför fanns inte SR:s utbud där? ansåg flera, däribland jag. Varför får bloggare inte bädda in och sprida SR:s program och intervjuer? Det borde ju ligga i public service-uppdragets intresse att låta fler vara med och debattera de program och den journalistik som SR gör?

Motargumenten var flera, men de var framför allt tekniska och upphovsrättsliga. I slutändan ställde vi ändå frågan till radions representanter om hur de skulle vilja att det var. Vad deras önskningar för en sajt och en modern digital närvaro skulle vara?

Och då blev det väldigt tyst.

Känslan jag gick därifrån med var att SR egentligen nog höll med oss bångstyriga internetentusiaster i vår kritik, men att ingen riktigt vågade säga det.

Man ska också komma ihåg att vid det här tillfället var också radions vd, Mats Svegfors, nytillträdd, och en av de första sakerna han gick ut offentligt och sade var att bloggar mest var smörja. Grogrunden för att förändra radions syn på sig självt och omvärlden var inte den bästa. Själv gick jag tillbaka till redaktionen och bloggade “Sveriges Radio missar chansen till förnyelse” (borta från webben numera).

Men, med minnet av stämningen nere i konferensrummet i Radiohuset den där marsdagen så var jag ändå inte helt överraskad när SR åtta månader senare söker en projektledare som ska jobba med just spridning av radions utbud på nätet.

Idag, ett år senare, har jag jobbat nästan ett år på Sveriges Radio, och drivit projektet som gjort att vi till slut faktiskt har fått ut – till början ett mycket litet, men ändå – material på Spotify. Vi har löst de principiella frågorna, och vi har även, av de kommentarer jag fått från medarbetare och omvärlden, väckt lusten. Jag har också jobbat med att marknadsföra och sprida information om vår inbäddade spelare, som gör att just bloggare och andra sajter, inklusive andra medier, får bädda in våra program och ljud hos sig.

Så, med facit på hand: Det tog 21 månader, men nu är vi där. En lång tid på pappret, men för en så stor organisation som Sveriges Radio skulle jag säga att det gått rätt snabbt.

“Vi var inte redo då”, säger numera kollegan och digitala chefstrategen, Mats Åkerlund. Och så var det naturligtvis.

Vad var det som hände då? Hur gick radion från att tycka “bloggar är mest smörja” till att finnas i kommersiella musiktjänster som Spotify och Wimp, att dela med sig av allt material frikostigt, och att driva ett eget bloggprojekt om journalistik, bloggar och sociala medier?

Mycket beror naturligtvis på att radion haft flera duktiga medarbetare som aktivt drivit de här frågorna. Malin Crona på Ekot som jobbat med sociala medier. Nämnde Åkerlund, men även digitala medierchefen Lotta Kjellin, P3-chefen Tomas Granryd som drivit Spotify frågan längre än kanske någon på radio. Tidigt kom även konsulten Kristin Heinonen in och gjorde ett stort jobb för radion. Vd:arnas resa till USA och public service-radion där, NPR, som genomfördes tidig höst 2010, fick också stor betydelse, har jag förstått. Efter den resan har vi numera vd:ar som pratar om öppna API:r, inspirerade av NPR:s sätt att jobba

På credlistan måste jag också sätta våra jurister, som verkligen också sett möjligheter snarare än problem, och Cecilia Djurberg, redaktör för Medierormen och den som jobbat närmast vd:arna med de här frågor.

Tillsammans fick vi till slut organisationen att “bli redo” och våga ta steget. Enormt mycket arbete är naturligtvis kvar, men den principiella inställningen har förändrats, och vi har fått organisationen att våga och se möljigheterna. Inte genom att tvinga den, utan att genom att lyssna på alla farhågor, ta alla diskussioner om tänkbara hot och svårigheter. Ta folks oro på allvar.

Själv lämnar jag nu radion med en fantastiskt skön känsla av att vi faktiskt gått i mål med något.

Det har, som det brukar heta, varit ett spännande och lärorikt år. Min största lärdom är kanske det jag är inne på ovan, att hela tiden orka ta diskussionen, och att aldrig ge upp. Mitt huvudprojekt, Spotify/Wimp-exporten, har stundtals varit helt självklart och enkelt, för att nästa stund vara mer eller mindre omöjligt. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att “jaha, men då ska vi bara skicka över filerna då”, för att nästa stund upptäcka en ny stenbumling på vägen.

Det är i de stunderna som stödet från ledning och uppdragsgivare varit så viktigt. När det tagit stopp har det antingen handlat om nya svårigheter som vi faktiskt har kunnat ta oss runt. Eller i vissa fall en utbildnings- och förankringsfråga. Det är viktigt att prata om vad vi gör internt, visa hur det fungerar, visa att vi tar oron på allvar, att vi jobbar på att lösa de frågor som vi inte har svar på ännu, men också ge svar på allt vi kan. Och när vi inte har svaren förklara varför vi tycker andra skäl väger över.Alla kanske inte håller med om allt. Men många håller med om det mesta. Och kan göra det på sitt sätt, driva sin bit av det hela på sitt sätt. Och då blir det bra.

Tack.

Sluta tjafsa – fixa världen

”Jag blir så trött.”
Efter åratal av bloggande och diskuterande om internet och dess för- och nackdelar så kommer känslan alltmer över mig att jag säger samma sak om och om igen. När jag bloggade på VA.se kände jag den sista tiden att jag blev som en maskin som bara upprepade mig själv. Jag hatade det. Jag vill ju vara spirituell, nytänkande, kreativ. Inte en gnällig webbnörd. 

Det är fullt naturligt att man som människa vill fördjupa diskussionerna, försöka ta dem ett steg till, och vad är då mer självklart än att fortsätta samtalen med likasinnade? Jag tror detta är en av orsakerna till den svenska internetbubblans framväxt och livaktighet de senaste tre åren. Här får vi webbentusiaster chansen att stöta och blöta teknik, utspel, nyheter och sociala tjänster i en miljö där en fråga eller en diskussion aldrig är för nördig. Och då syftar jag alltså på den samling människor som träffades första gången på Twitter-föregångaren Jaiku i Sverige runt 2008, inte aktiebubblan som huserade på börsen i början av seklet.

En stor fördel med bubblan är att den ligger i framkant. Nästan alla har koll på alla nya tjänster och finesser, och har man inte det så får man snabbt det via de länkar som andra tipsar om.
Men det är också ett problem, framför allt när våra åsikter och idéer ska omsättas i verkligheten. Möta världen utanför, om man ska vara lite elak.

Vi märker det när David Cameron gör i vårt tycke bisarra utspel om hur nätets kommunikationsvägar måste begränsas för att stoppa kravallerna i Storbritannien.
Vi märker det när traditionella media skriver Anders Behring Breiviks spelande av krigsspel på datorn.
Vi märker det när vi upptäcker obehagliga sajter för extremister med fallnhet för våld.

Den allmänna bilden av internet ligger så långt efter våra tankar och visioner. Det som är självklart för många av oss – ibland kallade nätevangelister – måste ständigt debatteras och diskuteras med andra. Även väl insatta personer i samhällsdebatten har ofta åsikter som vi blir starkt upprörda av, därav också de stora mothugg folk får som går ut och kritiserar internet på internet.
Men för många människor är en viss censur eller begränsning av internet faktiskt inte så konstigt. För en del är det helt okej att stänga av internet för vissa brottslingar.

Kinga Sandén pratar lite om detta i sitt tal som hon höll på “okonferensen” Sweden Social Web Camp i helgen, att uppmana vänner som röstat på Sverigedemokraterna att ta bort sig från deras vänlistor på Facebook.
”Genom att blocka och tysta människor visar vi inte den öppna debattens överlägsenhet.”

Samtidigt ägnas än en gång, på SSWC-o-konferensen, en ganska stor del av tiden åt att diskutera elitism i den lilla bubblan. Hur man ska uppföra sig i de sociala nätverken, eller inte uppföra sig, vilket ansvar man  har, och så vidare. Man lyfter fram skillnaderna i stället för likheterna. Exakt vilken strategi man ska ha för ”sociala medier” blir viktigare än att överhuvudtaget omfamna internet s om kommunikationsplattform.

Visst, för den enskilde individen är att blåsa till debatt med bubblans namnkunniga ett bra sätt att strålkastarljuset på sig. Att skilja sig från mängden. Att visa handlingskraft.
Hon, med erfarenhet från både arabvärlden och andra oroshärdar världen över, har sett med egna ögon om vikten av fria och öppna kommunikationer.
Vi här hemma i trygga Sverige har kanske svårt att se hotet på samma sätt, och de hot som kommer i form av datalagringsdirekt, telekomdirektiv eller FRA-lagstiftning har vi tyvärr en tendens att glömma väldigt snabbt. Men vi måste ändå ta debatten.

I stället för att diskutera interna detaljer, eller bråka om saker som faktiskt inte spelar särskilt stor roll, måste vi lyfta blicken, lyfta fram det viktiga. Debatten om öppenhet, frihet, en fri journalistik online, är alldeles för viktig, även om vi tröttnar på den.

Igår publicerade Svd ännu en lite märklig artikel om att det skulle finnas en trend i att vara mot internet. Om vi “nätevangelister” är för okritiska mot internet som möjliggörare och fenomen, då får vi kritik för det. Om vi nu är lite mer nyanserade och framhåller både möjligheter och svårigheter, då är vi skeptiker. Well, det är väl därför vi måste fortsätta slåss för det som är viktigt.

Fotnot: Se Kinga Sandéns tal nedan, det börjar cirka 10:40 in i klippet.

Dörrarna är vidöppna – ändå är det så förbenat svårt

“Många öppna dörrar som sparkas in nu.”
Kanske är jag och mina vänner lite för insatta i allt som händer på och kring webben, men det var kanske den vanligaste kommentaren har hörde under konferensen Webbdagarna som avslutades igår.
Och jag kan till viss del hålla med om det.
Vi som följt internetutvecklingen säg de senaste tre, fyra åren i alla fall kan det här nu. Sök, sociala medier, positionering, kunden och användaren i fokus, etcetera. Vi har hört det så många gånger. Så visst, på pappret är det mycket självklarheter som sägs på scenen när proffstalare, företagsrepresentanter, entreprenörer, marknadschefer, webbansvariga talar i två dagar.
När jag började som chefredaktör för Internetworld 2003 konstaterade vi efter några veckors analys att internet håller på att bli som att åka buss: Alla gör det men ingen köper tidningar om det. 

Nu känns det nästan som att vi nått till samma punkt inom många företag och organisationer. Webben har blivit självklar. Alla ska ha en facebookgrupp, en mobilsajt, en e-handelslösning, en app.
Och vi fick många bra exempel på lyckade webbsatsningar under konferensen.
Men – och det är kanske mer intressant – vi fick också historier om misslyckaden och feltänk.
Så: Å ena sidan är det självklart enkelt. Å andra sidan fortsätter företag att göra fel hela tiden.

Jag tror att det handlar om att webben så tydligt idag förändrar så mycket inom företag och organisationer, precis som den förändrar våra privata beteenden, vårt samhälle. Och när effekterna av webben tar sig in i kärnverksamheten, det är då det blir knepigt. Då slår reptilhjärnan till och vi glömmer allt det där nyskapande och innovativa som vi lärt oss i teorin, och låter befintliga strukturer styra våra val. Det som är så enkelt i teorin, fortsätter vara det svåraste som finns i praktiken.

Annika Lidne formulerade det lysande i sitt keynote i onsdags: relationer är jobbiga. De kräver en massa av oss, engagemang, tid, resurser, mod, personlighet, integritet, transparens. Det är inte gratis med sociala medier, det kostar jättemycket om man ska göra det bra. Och gör man det inte bra kommer satsningen bara dö ut. Annikas spaning var också att 2011 blir året då vi ser en mängd sociala medier-satsningar självdö. Vi har lärt oss att sociala medier är gratis, det är bara att göra, och så blir det lite halvdant. Men kanske har vi som varit förespråkare av detta också varit för insäljande. Vi kanske borde ha sagt att det är i grunden enkelt, men det kommer kräva hårt jobb. I alla fall om det ska bli bra.

Och det är likadant på storföretagen. Björn Elmberg på jättekonsulten Cybercom tog tillfället i akt att såga flertalet av sina egna kunder i media- och  telekombranschen för deras brist på våga satsa på nytt och krampaktigt slåss för det gamla. Han gjorde upp med sex gamla sanningar som alla företagsledare lärt sig och introducerade fyra nya istället.

Gamla sanningar:

  1. Best practice. Gör som alla andra. Så gjorde mobiloperatörerna när Apple lanserade Iphone, App store, etc.
  2. Gammal är äldst. Som telekombolag som tar hutlöst betalt för sms-betalningar, mobilt data, roaming etcera.
  3. ”Affären först”. Nej, vi är inte “världens centrum” , vi har en underordnad roll i våra kunders liv.
  4. ” Allting går att sälja med mördande reklam,” Comhem det uppenbara exemplet. Nej, tjänsten blir inte bättre för att damerna i reklamfilmen är roliga.
  5. ”Skydda din egendom”. Musikindustrin, men även mjukvarubolagen som envist slåss för sina gamla modeller. En analytiker hade kallat Android för “the greatest legal destruction of wealth in history”, eftersom det operativsystemet gör alla andra OS värdelösa.
  6. Generation Generosity. Var snäll.

4 nya sanningar:

  1. Det digitala finns överallt. Vi kan inte behandla det som något separat.  När elektriciteten kom hade vi ”elektricitetsdirektörer” och “elektricitetsavdelningar”. De kommersiella drivkrafterna hämmar detta.
  2. Pengar är inte målet. Pengar är inte en affärsidé. Det är ett medel, inte ett mål.
  3. Friskt vågat – hälften vunnit. Givet att allt förändras måste vi prova. Vi kan inte sitta och vänta på positiva ROI-kalkyler. Google har alltid provat sig fram. De har inte bara lyckats, utan också misslyckats flera gånger. Nytt begrepp: ”failing forward”.
  4. Delad glädje är dubbel glädje. Sharing is caring.

Knepet är inte att förstå varför sociala medier eller internet är viktigt. Den läxan hade nog alla de tusen personerna i salongen på Waterfront redan gjort. Knepet är att omsätta tankarna i praktiken för sin egen bransch, sin egen verksamhet. Och då blir lösningarna lika många som det finns företag och organisationer. Vi kan lära av varandra och inspireras av varandras case, men i praktiken måste vi göra det själva i vår egen verksamhet, och där finns inget facit. Ingen vet riktigt hur det kan bli.
“Du kan tänka ut 500 olika scenarios, men det dyker ändå upp något som du missat”, berättade representanterna för Jung von Matt som gjort några framgångsrika positioneringskampanjer, men som ändå drabbats av flera akuta problem under projektens gång.

Peter Arvai, grundare av presentationstjänsten Prezi, har gjort det rätt smart. När vi nu går från en värld där det var dyrt att publicera information till en där det är dyrt att kontrollera information, då har Prezi också anpassat sin affärsmodell till det. Att använda deras verktyg är gratis, såvida du inte vill hålla dina presentationer hemliga, då kostar det pengar. Transparensen är gratis, det är hemlighållandet som kostar.
Det är rätt långt ifrån medieindustrins agerande. I dagarna rullar New York Times ut sin betalvägg som enligt uppgift kostat 40-50 miljoner dollar att utveckla, och detta allt för att BEGRÄNSA människors tillgång till information, när man i stället borde lägga pengarna på att skapa filter, urval, guider för läsarna att hitta rätt och tolka allt som händer i denna störtflod av information som dränker oss.

Några personliga höjdpunkter:

  • Morris Packer kan man bara älska. Missa inte historien om hur skrivkrampen en natt i TV4-huset ledde till en galen affärsplan ledde till ett crowdsourcad motorcykelteam och till slut ända in till en sjätteplats i finalen för elmotorcyklar, och allt detta bara via internet, hjälpsamma människor och proffsigt nätverkande.
  • Skistars resa från galet portalprojekt i dotcomeran till en helt webbstyrd affär var fascinerande. Men så vågade man också ta beslut redan 2005 om att lägga ned den klassiska papperskatalogen.
  • Jung von Matts positioneringsappar för bilmärket Mini och Google visad vilka enorma möjligheter det finns att göra smarta saker mobilt, om man bara orkar tänka några varv extra.
  • Elaine Bergkvist talade om retorik men framför allt om hur folks fördomar alltid hamnar emellan den som talar och den som lyssnar. Lär dig det och du kan utnyttja det till din fördel i stället.
  • Paneldebatterna brände väl aldrig riktigt till, men vi fick ändå veta att branschfolket erkänner att appen är ett mellansteg, den öppna mobila webben kommer hålla längre, var panelen ense om. Jag skulle nog säga att vi kommer få såväl ett facebook-bakslag som ett app-bakslag ganska snart. Företag kan inte fortsätta bara mala ut ogenomtänkta saker där bara för att “man måste ha en app” eller “man måste ha en facebooksida”.
  • Joakim Jardenberg är alltid inspirerande att höra. Det som fastnade i mina öron var bland annat att vi numera inte bara lever våra liv online, vi skapar dem där också.
    ”I share therefore I am”. Vi projicerar inte bara våra identiteter, utan vi skapar dem i delandet. “
    Och Facebookgillandet med feedbacken man helt plötsligt får från femtielva vänner blir som ett gift, “en perfekt feedbackloop”.
    Han pratade också om att det går så fort att vi inte ens kan försöka gissa hur det kommer vara om fem år. För fyra år sedan fanns inte Facebook i svenskarnas medvetande, nu var de flesta på Webbdagarna överens om att Facebook är det viktigaste företag att förhålla sig till. Varje dag startas 30 nya internettjänster. Hur kan vi överhuvudtaget hänga med då?
    Och: Vi tar inte med oss våra fruar och män in på muggen, men mobilen hänger med där. Exakt SÅ nära har den lilla apparaten kommit oss.

Och då avslutade Jardenberg nästan på samma sätt som Magnus Höij, chefredaktör på Internetworld hade börjat: “Den som på allvar vill förstå internet idag måste ha en smartphone”.

Några andra bra om Webbdagarna:
Thejennie har skrivit två bra inlägg och en slutrapport.
Judith Wolst skriver väldigt bra om hur till och med webbentusiasterna har lätt för att dissa folk.
Deep Edition Digital pr livebloggade hela konferensen.
Magnus Höij summerar på Internetworld blogg.

Filmklipp ligger på Bambuser.

Copyright © mikael zackrisson
Noter från sidlinjen

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress

Twingly Blog Search link:zackrisson.net Search results for “link:zackrisson.net”