“jag blir oerhört provocerad när kommunala företrädare anser att böcker tillhör forntiden.” och hotar med Skolinspektionen om skolan “fullföljer det de säger.”

Är då detta lösryckta citat som rubriksugna journalister på morgontidningen har valt att dra lite extra hårt på? För han säger ju aldrig rent ut att datorer och ipads inte ska användas i undervisningen. Eller avfärdar han verkligen omotiverat nya teknik i skolan? Lite så har debatten gått på Facebook och Twitter idag.

Jag skulle här kunna foga in en mängd egna erfarenheter, om hur mycket roligare i alla fall min son tyckte det var att skriva på datorn jämfört med att skriva på papper. Att hans kreativitet blommade ut helt när han fick skriva fiktiva fotbollsrefereat från Zlatans matcher, långt innan han orkade skriva mer än ett par meningar för hand.

Jag skulle kunna lovprisa dagens skola som mer betonar barnens skrivglädje och fantasi och uppmanar till att de ska komma på och berätta egna historier, i stället för att – som det var när jag var ung – anse att korrekt stavning och grammatik är viktigare.

Men jag är ju ingen expert på språkundervisning.
Vilket naturligtvis inte heller Björklund är.

Och det är kanske där Björklund avslöjar sina rätta färger. I stället för att överlåta detaljerna kring hur skolan utför sitt utbildningsuppdrag till dem som jobbar med det, lägger han sig i detaljerna och utropar sig själv till expert, vilket naturligtvis är ett hån mot alla som forskar i pedagogik, och mot alla våra 170 000 lärare som möter barn i skolan varje dag.

För det går ju att tänka sig att landets högst ansvariga för utbildningsfrågor skulle reagera annorlunda när han läser i tidningen om nya pedagogiska projekt, nya metoder och nya hjälpmedel för att öka inlärningen.

För han skulle ju kunna välja att reagera positivt. ”Aha, de provar nya sätt, så bra! Det är precis den framåtanda jag vill se i skolan!”
Eller så skulle han kunna reagera efter sin instinkt, MOT de här lärarnas nymodigheter, och påpeka problem och risker.
Han nöjer sig inte ens med det: Han väljer att hota med myndighetsingripande.

Den som har lite insikt i hur människor fungerar kan ju fundera på vad det innebär för lärarkårens lust att våga vara innovativa och kreativa, prova nya saker, gå utan ramarna.

Och det från en minister som flera gånger talat om att höja läraryrkets status.

Till sist avslöjar Björklund även sin okunnighet kring digitala medier och ungas medievanor när han likställer läsning av långa texter med läsning av böcker, och även läsning av böcker med läsning på papper.

“Det är ett problem att yngre generationer läser mindre och kortare texter. De lär sig ett slags sms-språk och det kommer att tunna ut det svenska språket.”

Här har Björklund helt enkelt fel. All forskning visar att läsande i digitala kanaler ökar läsandet generellt. Att ungdomarna skulle bli sämre på att läsa bara för att de skiva korta “vdg”-sms till varandra, ja det är också någon sorts myt skapad av folk som ser det nya digitala som något läskigt.

Tvärtom är det ju så att vi aldrig haft så många unga som gamla som skrivit så mycket. Skivandet av mejl, sms, bloggar och statusuppdateringar i diverse sociala kanaler har inneburit en renässans för det skrivna ordet, vilket PM Nilsson konstaterade redan för två år sedan.

I det ljuset är Björklunds uttalande faktiskt bara pinsamt och sorgligt.

***********

Uppdaterat: Läs gärna Mary X Jensens inlägg också där hon ger Björklund en liten lektion i det här med hjälpmedel, verktyg och läsning.

En av mina nya kollegor, som liksom jag har en publicistisk bakgrund, uttryckte det bra: Förut fick jag alltid gå och be om att få göra något, nu kommer folk till oss för att de vill ha hjälp.

Ett mer fördjupat svar är att jag egentligen inte drivs av journalistik i sig, utan mer av någon sorts folkbildande tanke. Att sprida kunskap, insikter, förståelse. Och det kan man ju göra på fler sätt än som journalist. Framför allt finns det en mängd organisationer och företag som jobbar för rätt vettiga syften, som jag gärna hjälper med att utveckla sin digitala sida.

En rolig sak med att börja ett nytt jobb är att den förnyade insikten om vad man faktiskt kan. Jag har alltid haft lätt att se andras förtjänster och imponerats av dem, framför allt de som jag själv önskade att jag hade. Men jag blir lätt hemmablind.

Sedan är det naturligtivs också spännande och lärorikt att byta bransch. Att tvingas lära känna nya människor, orientera sig i nya miljöer, och suga i sig en massa kunskap.

Det första som slår mig är hur professionellt allt är. Alla projekt har tydliga roller, vem som gör vad, när och hur mycket. Eftersom vi är konsulter kostar allt pengar, räknat i timmar. Och det gör att vi blir tvungna att värdera allt vi gör, ingenting kan göras oplanerat. Utan allt har ett syfte, allt är del i en metodik. Det gör också att det blir lätt att räkna på kostnaden för alla projekt.

I mediebranschen drev vi oftast projekt genom att “bara göra”. Så även jag. Och i jakten på att spara pengar var det inte ovanligt att inköp på några tusenlappar stoppades, samtidigt som anställd personal utan problem kunde lägga ned åtskilliga timmar och dagar på projektet, utan att någon protesterade. De egna arbetstimmarna hade ju ingen kostnad.

En annan sak som slår mig är den specialistkompetens som finns på ett konsultbolag med några år på nacken. Mängder av folk som drivit stora projekt åt stora svenska företag. En del som resulterat i avgörande framsteg, en del som aldrig nått dagens ljus av olika skäl.

Intressant är också att de kunder vi har idag alla kommer till oss för att de insett att de behöver specialisthjälp utifrån för att bli bättre. Kanske bättre på att förstå sin egen verksamhet, sin egen kommunikation. Det kan tyckas banalt, men i det mötet mellan den externa konsulten och den interna beställaren händer det saker. Beställaren har oftast en idé om vad hon vill ha, även om hon inte alltid lyckas formulera det konkret. Konsulten är grym på detaljerna, men behöver förstå verksamheten.

Det kan tyckas lite ironiskt att medieföretag, vars styrka delvis är att förstå och ha koll på sin målgrupp, sällan ser behovet av att ta in extern hjälp för detta. Samtidigt som upplagorna rasar, webben förändrar affärsförutsättningarna, och läsarna flyttar till facebook på kvällarna. Själv är bäste dräng.

Fotnot: Framöver kommer jag primärt blogga om internet och digitala frågor på Inuse blogg Inuseful. Följ mig gärna där. 

Ganska snart gled diskussionen in på spridning av SR:s material, och plattformar som Spotify. Varför fanns inte SR:s utbud där? ansåg flera, däribland jag. Varför får bloggare inte bädda in och sprida SR:s program och intervjuer? Det borde ju ligga i public service-uppdragets intresse att låta fler vara med och debattera de program och den journalistik som SR gör?

Motargumenten var flera, men de var framför allt tekniska och upphovsrättsliga. I slutändan ställde vi ändå frågan till radions representanter om hur de skulle vilja att det var. Vad deras önskningar för en sajt och en modern digital närvaro skulle vara?

Och då blev det väldigt tyst.

Känslan jag gick därifrån med var att SR egentligen nog höll med oss bångstyriga internetentusiaster i vår kritik, men att ingen riktigt vågade säga det.

Man ska också komma ihåg att vid det här tillfället var också radions vd, Mats Svegfors, nytillträdd, och en av de första sakerna han gick ut offentligt och sade var att bloggar mest var smörja. Grogrunden för att förändra radions syn på sig självt och omvärlden var inte den bästa. Själv gick jag tillbaka till redaktionen och bloggade “Sveriges Radio missar chansen till förnyelse” (borta från webben numera).

Men, med minnet av stämningen nere i konferensrummet i Radiohuset den där marsdagen så var jag ändå inte helt överraskad när SR åtta månader senare söker en projektledare som ska jobba med just spridning av radions utbud på nätet.

Idag, ett år senare, har jag jobbat nästan ett år på Sveriges Radio, och drivit projektet som gjort att vi till slut faktiskt har fått ut – till början ett mycket litet, men ändå – material på Spotify. Vi har löst de principiella frågorna, och vi har även, av de kommentarer jag fått från medarbetare och omvärlden, väckt lusten. Jag har också jobbat med att marknadsföra och sprida information om vår inbäddade spelare, som gör att just bloggare och andra sajter, inklusive andra medier, får bädda in våra program och ljud hos sig.

Så, med facit på hand: Det tog 21 månader, men nu är vi där. En lång tid på pappret, men för en så stor organisation som Sveriges Radio skulle jag säga att det gått rätt snabbt.

“Vi var inte redo då”, säger numera kollegan och digitala chefstrategen, Mats Åkerlund. Och så var det naturligtvis.

Vad var det som hände då? Hur gick radion från att tycka “bloggar är mest smörja” till att finnas i kommersiella musiktjänster som Spotify och Wimp, att dela med sig av allt material frikostigt, och att driva ett eget bloggprojekt om journalistik, bloggar och sociala medier?

Mycket beror naturligtvis på att radion haft flera duktiga medarbetare som aktivt drivit de här frågorna. Malin Crona på Ekot som jobbat med sociala medier. Nämnde Åkerlund, men även digitala medierchefen Lotta Kjellin, P3-chefen Tomas Granryd som drivit Spotify frågan längre än kanske någon på radio. Tidigt kom även konsulten Kristin Heinonen in och gjorde ett stort jobb för radion. Vd:arnas resa till USA och public service-radion där, NPR, som genomfördes tidig höst 2010, fick också stor betydelse, har jag förstått. Efter den resan har vi numera vd:ar som pratar om öppna API:r, inspirerade av NPR:s sätt att jobba

På credlistan måste jag också sätta våra jurister, som verkligen också sett möjligheter snarare än problem, och Cecilia Djurberg, redaktör för Medierormen och den som jobbat närmast vd:arna med de här frågor.

Tillsammans fick vi till slut organisationen att “bli redo” och våga ta steget. Enormt mycket arbete är naturligtvis kvar, men den principiella inställningen har förändrats, och vi har fått organisationen att våga och se möljigheterna. Inte genom att tvinga den, utan att genom att lyssna på alla farhågor, ta alla diskussioner om tänkbara hot och svårigheter. Ta folks oro på allvar.

Själv lämnar jag nu radion med en fantastiskt skön känsla av att vi faktiskt gått i mål med något.

Det har, som det brukar heta, varit ett spännande och lärorikt år. Min största lärdom är kanske det jag är inne på ovan, att hela tiden orka ta diskussionen, och att aldrig ge upp. Mitt huvudprojekt, Spotify/Wimp-exporten, har stundtals varit helt självklart och enkelt, för att nästa stund vara mer eller mindre omöjligt. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att “jaha, men då ska vi bara skicka över filerna då”, för att nästa stund upptäcka en ny stenbumling på vägen.

Det är i de stunderna som stödet från ledning och uppdragsgivare varit så viktigt. När det tagit stopp har det antingen handlat om nya svårigheter som vi faktiskt har kunnat ta oss runt. Eller i vissa fall en utbildnings- och förankringsfråga. Det är viktigt att prata om vad vi gör internt, visa hur det fungerar, visa att vi tar oron på allvar, att vi jobbar på att lösa de frågor som vi inte har svar på ännu, men också ge svar på allt vi kan. Och när vi inte har svaren förklara varför vi tycker andra skäl väger över.Alla kanske inte håller med om allt. Men många håller med om det mesta. Och kan göra det på sitt sätt, driva sin bit av det hela på sitt sätt. Och då blir det bra.

Tack.

Jag och många andra har ju tjatat oss blå om detta i flera år, så därför gladde det mig enormt när Journalistförbundets nya ordförande Jonas Nordling slog sina tankebanor ihop med min ex-kollega Fredrik Strömberg på Bonnier Tidskrifter och skrev en lång appell om hur risigt läget för tidningsföretagen faktiskt är.

Jag svarade med några konkreta tips på vad vi faktiskt kan göra för att kanske påbörja resan mot ökad trovärdighet hos läsarna, kanske hitta lite nya intäkter och också effektivisera vårt jobb. Allt utifrån mina erfarenheter från flera olika mediehus.

Det finns två centrala punkter i min lista.
Det ena är det här med dumma saker vi gör att vinna på det kortsiktigt. Att inte länka ut, att vinkla på historier som inte riktigt håller, att skryta lite väl mycket.

Det andra handlar om mediebranschens transparens.
Jag tror att en orsak till att vi fortsätter göra lite dumma saker är att vi fortfarande inte riktigt är vana vid att bli emotsagda. Vi har historiskt sett alltid kunnat dundra ut våra nyheter, och om folk har varit upprörda har vi oftast tolkat det som något positivt. ”Vi engagerar”, typ.
Problemet är att detta inte riktigt är sant längre. De sociala medierna har inte bara inneburit att folk kan säga emot oss när vi har fel, de kan dessutom samtala med varandra och resonera sig fram till detta.
Och är det något som folk gillar att diskutera i sociala medier är så är det de traditionella medierna. Det i sig är naturligtvis ett gott betyg åt oss – det vi gör engagerar (som sagt) – men det har också inneburit att vi inom tidningar, radio, tv och även våra kommersiella kusiner i reklambranschen, vi har blivit en av de mest granskade branscherna. Alla vill tycka något om oss.
Det gör ju att det blir ännu svårare för oss att komma undan med faktafel, konstiga vinklingar och andra brister i det vi gör.

Tidigare har vi lätt kunna låtsas som det regnar, eftersom alternativen för läsarna varit så få. Vi har inte behövt korrigera felaktiga historier. Vi har inte behövt be om ursäkt om vi hängt ut någon kanske lite väl omotiverat.

Och naturligtvis är det fortfarande så att om vi dundrar på rejält med en nyhet, som kanske saknar täckning hela vägen, eller vinklar lite orättvist, så får vi fortfarande bra med klick för den, bra läsning och bra uppmärksamhet. Men om vi samtidigt hårddragningen naggar vår trovärdighet i kanten, så är risken rätt stor att vi förlorar på det i längden. För när alternativen för läsarna har blivit så otroligt många fler – många väljer ju numera att hänga med sina vänner på Facebook på kvällarna i stället för att konsumera traditionella medier – ja, då är vår trovärdighet, tilltron till det vi gör, läsarnas uppskattning, det är viktigare än någonsin.

Efter att ha sett måndagskvällens Publicistklubbsdebatt om Ajour kändes jag först bara: Låt dem vara!

Visst, Fredrik Strömberg har naturligtvis rätt i att ekonomin är helt avgörande för framtidens medier. Och Emanuel Karlsten är bättre på att inspirera och få saker och ting att hända än att förklara essensens i projektet, eller ens förstå sin egen roll. De har gjort massor av misstag, men ändå kämpat på och gjort sin grej, ibland bra, ibland minde bra, ibland riktigt lysande.

Det viktigaste i debatten tyckte jag Damon Rasti stod för:
“Förväntningarna så höga, och mediebransch i kris, så folk har bidragit till att dra upp hajpen.”

Vår längtan efter svar på de eviga intäktsfrågorna, likväl som form- och innehållsfrågorna, är så stark att när några begåvade personer, med bevisad kompetens inom både webb, skrivande och journalistik slår sina påsar ihop och lovar “en ny grej” och “framtidens journalistik”, så börjar vi naturligtvis hoppas:
Tänk om de faktiskt har kommit på något.

När vi sedan märker att de faktiskt inte gjort mer än “bara” konkretisera och faktiskt börjat jobba efter en del av alla de saker vi diskuterat på bloggar, i facebookgrupper och på twitter de senaste åren, då blir vi besvikelsen, vi känner oss nästan lite svikna.
Det här var ju människorna som vi trodde så otroligt mycket om.
De var ju innerst inne en representant för oss, vi i den lilla mediebubblan.

För några år sedan, när flera av oss träffades i digitala forum för första gången var vi ju så ense om allt. Jag vet att det naturligtvis bara vara en ytlig känsla, men jag tror många kände den och delade den. Det var vi som “fattade det här med internet” och så alla de andra, vi sökte och fann stöd hos varandra. Vi var innerst inne ense om att vart utvecklingen var på väg, och frågan var bara hur vi skulle driva den i våra respektive yrkesroller, som journalister, webbutvecklare eller pr-konsulter.

Vi gav ju Emanuel Karlsten råd när han satt där som ung, ganska oerfaren webbredaktör på tidningen Dagen, och inte visste vad han skulle göra. Det klart vi blir sura om han nu kommer och säger att vi har fel.

Sedan finns det “är du inte med oss är du mot oss”-argumentet också.
Flera av oss som jobbar med internet i mediebranschen gör det på stora fina företag. Vi stångas med chefer som hela tiden måste övertygas om internets betydelse, it-avdelningar, usla arbetsverktyg, och framför allt gigantiska trögrodda organisationer. Oljetankers som ska styras om.
Men vi kämpar på, för vi tycker se oss en förvisso långsam men i alla fall ständig framåtrörelse. Vi tror det går att ändra riktningen på oljetankern inifrån.
Och så betalar det ju hyran.

Men till slut så ledsnar vi kanske. Det gjorde i alla fall Ajourgänget, det orkade inte försöka navigera oljetankern, de byggde sin egen skuta i stället. Dessutom hade de mage att påpeka att vår bild av att oljetanken faktiskt har ändrat riktning är felaktig.
Det går inte alls att driva förändringen inifrån, säger de. Det går i alla fall inte särskilt bra.

Och innerst inne blir vi ändå lite skraja.

För tänk om de har rätt? Tänk om det är roliga att bygga sin egen skuta? Och tänk om det ger bättre resultat i slutändan?

På pappret kan vi all hävda att vi önskar Ajourgrundarna allt gott, att vi hoppas de lyckas visa på nya möjligheter och nya metoder för journalistiken. Kanske till och med nya intäkter.
Och även om vi vet att chansen, eller risken, är rätt liten, så skulle vi det ändå svida lite i det bittra murvelskinnet om det visade sig att de hade rätt. Således måste vi förklara exakt varenda detalj som de gjort fel, saker som de har missat, saker som de inte förstått. Så även jag. Vi måste ju ändå på något vis motivera vår egen självbild, våra egna val.

Jag tror nog man måste se kritiken mot Ajour i ljuset av detta. Även om den i sak ändå på flera punkter varit berättigad. Jag tror det var länge sedan ett entreprenörsprojekt i mediebranschen bemöttes med så mycket kritik och det i sig säger väl en del om vårt behov av att diskutera journalistrollen och framtiden för vår sargade bransch.

Till sist: Brit Stakston har skrivit långt om utanförskapet som drivkraft. Jag förstår inte riktigt vad hon är upprörd över, alla entreprenörer brinner väl för att göra något annorlunda, hade de fått utlopp för sin kreativitet inom de stora organisationerna har de inte behövt starta eget.

Ajour har gjort mycket rätt. De lyfter fram stories på ett nytt sätt, jobbar otroligt aktivt med sina kommentarer. Sofia Mirjamsdotter är kanske mästaren i genren, när hon ställer frågor till sina läsare och sedan gör journalistik baserad på debatten som uppstår, vilket hon i och för sig gjorde redan på sin personliga blogg Mymlan The Real.

Emanuel sliter hårt med att vara på nyhetspuckarna med nya vinklar. Jack Werner har som få andra koll på nätets subkulturer och hittar nyheter där på ett sätt som vi inte sett förut.

Ajour har egentligen bara ett problem: självbilden.
Om det nu finns en enda självbild. Hittills har vi som läsare inte fått något tydligt manifest, utan åtta olika från sajtens grundare och medarbetare, som egentligen primärt förklarar varje enskilds individs drivkraft bakom projektet.

För ganska många år sedan lunchade jag med en kollega, tillika en chef inom ett svenskt mediehus. Jag har precis fått mitt första chefredaktörsjobb, och vi pratade om vad jag ville med min tidning. Hon gav mig tips och vi diskuterade fram och tillbaka. Så frågade hon, jag minns inte varför, men det fastnade:
“Micke, tycker du att du har makt?”
Jag slog instinktivt ifrån mig.
“Inte jag, lilla jag, jag är bara en enkel tidningsman”, tänkte jag. Vad jag faktiskt svarade minns jag inte, men frågan fick mig att börja tänka.

Vissa roller i samhället ger makt, eller i alla fall en förväntan om makt.
Som chefredaktör för en tidning är det många som ser mig som en maktfaktor, inte bara min egen personal, mina frilansare, utan även många läsare, annonsörer. Kanske till och med branschkollegor.
Jag förstod nog inte riktigt detta då, inte ens sedan mitt lunchsällskap berättat det för mig. Jag var ju samma person som några månader tidigare, då jag inte hade fått den fina titeln.

Men så enkelt är det inte.
Vissa positioner i samhället ger oss makt. Omvärlden ser oss helt plötsligt med andra ögon. Vi slutar att enbart vara privatpersoner, utan blir en titel, en position, och med det även de förväntningar det sätter på oss.
Om jag som privatperson tycker att designen av nya DN.se är dålig är det inte så många som bryr sig. Men om jag som chefredaktör för Internetworld skulle säga samma sak, skulle många tillskriva det en helt annan tyngd.

Det här är naturligvis bara en omskrivning av den gamla devisen “the media is the message”. En del av budskapet ligger inte bara i vad som sägs, utan vem avsändaren är, och i vilket sammanhang ett yttrande uttalas.

Jag diskuterade med Ajourgrundaren Emanuel Karlsten på deras lanseringskalas i fredag, och menade att pr-effekten av lanseringen – med hajpningen på Twitter, de utstuderade bylinebilderna och Hejsonjas initiala dissning av projektet, inte alls var avsedd, utan rent slumpmässig. Och jag tror honom. Han är en, i mina 42-åriga ögon, en ung, ganska oerfaren journalist. Mycket yngre än vad jag själv var när jag fick lektionen om min egen maktposition som chefredaktör. Han inser inte riktigt att han som sociala medierjournalistikens senaste wonderboy har makt. Precis som många av de andra skribenterna bakom Ajour, som redan innan hade sina publicistiska plattformar.

Men det är här det blir problematiskt med Ajour. Grundarna lanserar och marknadsför sajten som att den är väldigt viktig – vilket den kanske är, eller kommer att bli – men de vill inte erkänna att de har makt. Sajten har som jag förstår det ingen ansvarig utgivare, utan varje skribent ansvarar för sina egna texter. Det finns inte heller som sagt en gemensam redaktionell policy eller ens någon klarlagd publicistisk hållning. Det närmaste vi kommer är Johan Hedbergs text vid lanseringen, men även den är skriven i jagform.

Min ex-kollega Fredrik Strömberg är lysande när han sammanfattar det i nya boken “#Journalistroll”, som ju faktiskt är skriven långt innan Ajour blev känt.

“Journalistik är intet – absolut intet – utan den kontext i vilken den är skapad, för den målgrupp den är tänkt att vara viktig, för det motiv den har. Journalistik är inte en generell valuta – det är en riktad åtgärd. Och framtidens journalistroll är att återskapa den kontexten i den digitala miljön”.

I Ajours fall har vi en kontext som är än så länge rätt okänd, vi vet inte vad sajten står för eller vad den vill. Den enda programförklaring vi fått är att formen för innehållet ska vara modern, man ska jobba med att lyfta fram läsarna och skapa journalistik i samarbete med dem. Inte heller målgruppen, vilka dessa läsare är, har vi fått någon bild av.Således blir det för mig som läsare ganska svårt att förhålla mig till det som skrivs på sajten. Jag vet inte vem som fattat det publicistiska beslutet om att skriva en viss artikel, jag vet inte ens om den är tänkt för mig. Jag vet inte heller vad jag kan förvänta mig nästa dag, för något löfte om vad sajten ska ge mig har inte avgetts.
Den tolkning jag, och säkerligen många med mig, gör är att jag ser skribenten som avsändare, inte sajten. Men då är vi tillbaka i bloggtänket, med förvisso intressanta berättelser, men likväl, berättelser av en enskild individ.

Man kan naturligtvis ifrågasätta definitionen av journalistik. Emanuel Karlsten menar ju att det är ett hantverk. Jag vill nog hävda att det måste vara mycket mer än så, det måste vara både ett hantverk, ett förhållningssätt, men i slutändan även en produkt. Och utan kontexten, sammanhanget och varumärket, så finns inte produkten.

Man kan göra liknelsen med en papperstidning också. När jag köper ett nummer av exempelvis magasinet Filter, för att jämföra med en annan journalistisk produkt som fokuserar på berättandet, då är det ju inte berättelserna i sig jag köper. Det är vissheten av att jag får bra berättelser i tidningen. Berättelserna har jag ju inte läst när jag tar tidningen från hyllan. Utan det är ju Filter som byggt ett så starkt varumärke kring sin produkt att jag litar på att de kommer att leverera bra berättelser.
Samma sak gäller naturligtvis mina prenumerationer på morgontidningar. Det är inte artiklarna i sig jag betalar för, det är löftet om att de kommer fortsätta leverera bra nyheter och berättelser varje dag som får mig att lägga in prenumerationen på ett autogiro.

Ett nytt sätt att berätta på är naturligtvis intressant i sig. Men berättandet är bara en liten liten del av journalistiken.

Not: Den nya podcasten Maktministeriet talar också om maktfrågorna kring Ajour. Lyssna här. Diskussionen om Ajour börjar 12:35 in i programmet.
Maktministeriet avsnitt 1 – om barn på nätet och Ajour.se by Maktministeriet

Jag har skrivit om det på Sveriges Radios webb. Några citat:

Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att Jobs största bidrag till teknikhistorien är tron på produkten. Apple förlorade ju kampen om datorns operativsystem till Microsoft inte för att produkten var sämre, utan för att Microsofts marknadsföringsmaskin och -metod var så mycket effektivare.

I dag, tjugo år sedan, har Jobs och Apple fått sin revansch, och det just genom en rad oerhört starka produkter: Ipoden, Itunes digitala musikbutik, Iphonen, och nu senaste Ipaden.
Innovationen, visionen och produkten vann över marknadsföringen.
Risktagandet och magkänslan vann över de torra ekonomernas kalkyler över hur nästa årsmodell borde se ut.

/…/

För oss som jobbat med webb inom traditionella organisationer, inte alltid med det största stödet från ledning och kollegor, så har Jobs skapelser varit en konstant källa till inspiration och energi. Han återgav oss tron på att produkten, att det vi skapar i våra små, ofta dåligt finansierade och internt motarbetade, digitala verkstäder, kan spela en roll. Han blev på något vis måttstocken vi kunde mäta oss med. Det går att skapa digitala produkter som inte bara fungerar, utan som också kan användarna den där wow-känslan.

Sett ur det perspektivet är det lätt att förstå varför så många som jobbat med teknisk och digital utveckling älskar Jobs. Vi vill ju alla tro att vi kan göra skillnad. Bara vi har riktigt bra idéer och är beredda att slita hårt för dem.

Kan också rekommendera Walt Mossbergs personliga reflektioner om sina promenader med Steve.

Titta gärna på det här talet inför nyutexaminerade Stanfordstudenter 2005. Steve talar om sin passion, om livet, sin sjukdom, och varför vi måste ta vara på vår tid här på jorden. Väl värt femton minuter av ditt liv.

Den oroväckande tanken är naturligtvis att om det är så mycket fel i artiklarna om mitt specialområde, hur ser det då ut på andra områden, områden som jag som läsare själv inte är i stånd till bedöma korrektheten för?

Det stora problemet är ju Facebook i sig.

Jag litar otroligt mycket mer på mina 647 vänner och derar vänner än jag gör på ett hemligt, privatägt amerikanskt jätteföretag, med investerare och ägarintressen från halva jordklotet, helt utan insyn och öppenhet.

Faran ligger inte i den transparens som vi själva i vår törst efter umgänge gör oss “skydliga” till. Faran ligger att detta leder till enorma mängder information om oss, och kunskap om oss, som Facebook äger och kontrollerar. Och som vi faktiskt inte har en aning om vad de tänker göra med. Eller vad de kan använda till. Kanske inte idag, eller imorgon, men vad som händer i framtiden har vi ju faktiskt inte den blekaste aning om.

För några år sedan var det en debatt om Google och att det företaget ägde för mycket information om oss, och vad som kunde hända med den informationen om bolaget utsattes för påtryckningar från exempelvis myndigheter och – ännu värre – regeringar i mindre demokratiskt sinnade länder. Googles Kinaproblem var det klockrena exemplet.

Men informationen som Google har om oss är ju ingenting mot den som Facebook äger. Google känner till våra surfvanor, men Facebook vet ju vilka vi kommunicerar med på webben, hur våra barn ser ut, var vi bor, vilka vi litar på och inte, allt sånt som vi använder Facebook till.

Idag uppger Facebook att bolaget inte delar med sig av vår information med andra om vi inte uttryckligen gett tillstånd till det, eller “om de har informerat oss om det”, vilket i mina ögon låter som en riktigt gummiparagraf.

Och även om vi anser att Facebook idag är ett schyst företag så vet vi inte vad som händer i framtiden. Vi som användare, eller medborgare, har ingen aning om vad som händer om kinesiska intressen köper in sig i bolaget. Eller om Mark Zuckerberg helt plötsligt ändrar sig.

När det gällde Google var den frågan det för mig centrala i Googlekritiken: Vi är hyfsat säkra på att Larry och Sergei är bra killar och inte vill oss illa. Men vad händer när de lämnar över företaget till någon annan? Tröttnar och går vidare i livet? Eller om bolaget blir uppköpt?

Det rimliga vore att Facebook, Google, och alla andra bolag som samlar in personliga data på webben hade krav på sig kring integritetspolicys. Dessa policys borde naturligtvis inkluderar information om hur man samarbetar med myndigheter och andra externa parter som vill få tillgång till datat. Men även uppgifter om hur man tydligt och begripligt berättar för användarna om hur integriteten och sekretessen fungerar. Den stora förvirringen bland gemene man idag verkar vara att vi inte riktigt förstår vad som syns och inte syns utåt av det vi gör på Facebook.

Här känns det som att lagstiftningen inte hängt med. Jag vet inte om EU:s persondatadirektiv kan vara relevant i sammanhanget, men det känns som att bolagen kommer med alldeles för mycket bara genom att vi tvingas klicka in kryssrutor på nästan oläsliga villkorssidor när vi accepterar nya funktioner.

************

För övrigt tycker jag ni ska, om ni inte redan gjort det, läsa Ben Elowitz text om vad Facebook är på väg att bli, eller kanske redan är. Om möjligheterna, och hoten.

I mina ögon finns det något nästan religöst vackert i bilden av en halv miljard människor sittande inloggade så gott som samtidigt. Vilken brobyggare! Hur ska vi någonsin kunna starta krig mot varandra när vi sitter där ett knapptryck ifrån varandra, inloggade på samma tjänst, intimt sammalänkade via alla vår personliga och professionella kontakter. Jag följer min vän uniceftjänstemannen och hans äventyr och diskussioner nere i Rumänien och Östeuropa. Jag kikar in hos exkollegan som utvecklar spel i Japan, jag följer fransoser, svenskar i Tyskland och horder av amerikaner. Världen har aldrig känts så liten. Känslan av gemenskap aldrig så stor.

Det bidraget till mänskligheten går inte att underskatta, ja, nu blev jag lite pretentiös.

***********