mikael zackrisson
  • CV
  • Om

Ajour

Några rader om makt, ansvar, uppmärksamhet och @sweden

15 juni, 2012 by Mikael Zackrisson Leave a Comment

Idag debatterar jag det ansvar man har som twittrare, skribent eller bara allmänt etablerad sociala medierperson med anledning av uppståndelsen kring Sonja Abrahamsson tweets på @sweden-kontot.

Läs inlägget och debatten på Medievärlden. Eller nedan.

Egentligen borde jag väl gratulera Visit Sweden och Sonja Abrahamsson till uppmärksamheten. Sverige syns i internationella medier, och en ung humorist och bloggare har fått all världens ögon på sig på bara några timmar.

Och kanske kan vi sluta diskussionen där. All PR är bra PR, och Sonja Abrahamsson menade ju ingenting illa, så då är ingen skada skedd. Och att Sverige syns på The Colbert Report, i Wall Street Journal och andra internationella medier kan ju aldrig vara fel, inte minst om ämnet är hur öppet vårt samhälle är.

Men hos mig skaver det fortfarande. Jag kommer inte ifrån min inledande reaktion om att detta är en effekt av den uppmärksamhetstörstande tid vi lever i, där Twitter och andra sociala medier är så bra kanaler för att nå ut. Så bra att man, som jag tolkar Sonja Abrahamsson, kan lockas till att driva det hela lite till, provocera lite till, för att se om man får en reaktion.
Med största sannolikhet får man ingen reaktion alls. De flesta har annat för sig och missar den där tweeten. Men om man får reaktion, om det blir något stort av det, ja, då är det viktiga i sig inte ämnet i sig, utan mer att man faktiskt har nått ut.

För faktum är ju att ingenting i debatten efter Abrahamssons tweets har handlat om främlingsfientlighet, om det nu var de frågorna som hon verkligen ville lyfta. Allt har ju handlat om henne, om hennes person, hennes omdöme och kompetens, och Visit Sweden och omdömet hos cheferna där.

Men det handlar också om makt.

Sonja Abrahamsson, som 27-årig ensamstående småbarnsmamma och frilansande humorist och skribent, kanske inte identifierar sig som en makthavare. Men sociala medier håller på att ändra detta. Har man många följare online, på Twitter, i sin blogg eller sin podcast, då har man makt.
Det är lite samma diskussion som när Ajour drog igång, och Emanuel Karlsten uttryckte sin förvåning när folk blev besvikna efter lanseringen, med motiveringen “Vi är ju bara ett gäng journalister och skribenter som vill göra en bra grej”, typ. Han insåg inte att han med sin position som expert på sociala medier som uttalar sig och framträder på en mängde olika ställen faktiskt är en person med makt.
Och får man tillgång till Sveriges officiella twitterkonto, ja då har man makt. I någon mån i alla fall. Man har i alla fall upphört att enbart vara privatperson, utan man har fått en med publik roll.
Observera att det spelar ingen roll om man själv anser sig ha makt eller inte. Man kan inte avsäga sig sin makt. Är man som sportkändis en förebild för tusentals unga, då är man det. Är man som känd bloggare känd, då är man det.

Betyder det att man måste anpassa det man säger till någon officiell bild av vad Sverige ska vara? Betyder det att man man inte får vara kritisk eller ifrågasättande?
Nej, naturligtvis inte.
Men man måste göra en sak: Man måste ta ansvar för effekterna av det man säger.
Man kan faktiskt inte använda argument som “jag ville bara ställa en fråga”. Man måste faktiskt ansvara för hur denna fråga kan tolkas hos mottagarna.

Det ligger ett moraliskt ansvar i alla former av maktpositioner. Oavsett vilken sorts förebild man vill vara, eller vad man vill uppnå med sin makt, så har man ett ansvar för hur man brukar den. Det ansvaret kan ingen komma undan, eller låtsas som att det inte finns.
Hur man hanterar detta ansvar kommer också bli en del i hur man som twittrare/bloggare/medieperson kommer att uppfattas.

Det här har också med det traditionella journalistiken att göra. För mig är kanske detta till och med kärnan i journalistik och publicistik. Att som journalist och publicist alltid ta ansvar för det man publicerar. Det journalisten skriver online är en del av hennes jobb, oavsett som det kan se ut som ett privat samtal på twitter eller någon annan kanal. Det går inte att jämföra ett samtal på Twitter med med en middagskonversation, eftersom twittersamtalet är publikt och synligt, det är inte middagen hemma hos dina vänner.

(Det är för övrigt obegripligt att mediehusen är så dåliga på att förklara just värdet i det publicistiska ansvaret, visavi allmänt redaktörslöst bloggande och tyckande. Men det är en annan fråga.)

I det här fallet var det dessutom faktiskt inte så att Sonja Abrahamsson enbart ställde öppna frågor, utan någon form av värderingar. Att göra sexuella anspelningar syftar naturligtvis lika mycket till att provocera och vara rapp. En humor som vissa uppskattade, andra inte.

Och på något vis är detta kanske en av anledningarna till vår fascination för sociala medier, just bristen på något redaktörsfilter. Här kan vem som helst uttala sig hur som helst. Nästan. Vår törst efter det som är “äkta” och “nära” det som folk “verkligen är” är så stor, att vi väljer detta framför den redigerade verklighetsbilden i professionellt producerade medier.

Men, någonstans på vägen från total okänd bloggare eller twittrare, till stjärnstatus och kändisskap, någonstans på vägen, så upphör bloggaren eller twittraren från att vara just den obetydliga bloggare/twittrare hon var från början, och blir i stället en någon sorts medieperson med makt.

På något vis visar @sweden-historien att sociala medier som Twitter och personer som agerar inom denna sfär, sociala medier-personer, helt utanför den traditionella mediesfären, faktiskt har blivit agendasättande, och därmed har fått en maktposition.
Men med makt följer ansvar. Det kanske är Sonja Abrahamssons största lärdom av den här historien.

 

 

  • Posterous
  • Tweet
Posted in: Sociala medier Tagged: @sweden, Ajour, ansvar, hejsonja, makt, publicistik, Sonja Abrahamsson, twittrare, utgivarskap, Visit Sweden

Tänk om de faktiskt kommit på något?

8 november, 2011 by Mikael Zackrisson 12 Comments

Är det höstens stora metadebattvi bevittnar – och som jag än en gång bidrar till? Eller är lanseringen av Ajour och debatten kring denna och kring sajten ett tecken på vi är på väg någonstans, vidare, att vi kanske inte var så överens som vi trodde i den lilla internetmediebubblan.

Efter att ha sett måndagskvällens Publicistklubbsdebatt om Ajour kändes jag först bara: Låt dem vara!

Visst, Fredrik Strömberg har naturligtvis rätt i att ekonomin är helt avgörande för framtidens medier. Och Emanuel Karlsten är bättre på att inspirera och få saker och ting att hända än att förklara essensens i projektet, eller ens förstå sin egen roll. De har gjort massor av misstag, men ändå kämpat på och gjort sin grej, ibland bra, ibland minde bra, ibland riktigt lysande.

Det viktigaste i debatten tyckte jag Damon Rasti stod för:
“Förväntningarna så höga, och mediebransch i kris, så folk har bidragit till att dra upp hajpen.”

Vår längtan efter svar på de eviga intäktsfrågorna, likväl som form- och innehållsfrågorna, är så stark att när några begåvade personer, med bevisad kompetens inom både webb, skrivande och journalistik slår sina påsar ihop och lovar “en ny grej” och “framtidens journalistik”, så börjar vi naturligtvis hoppas:
Tänk om de faktiskt har kommit på något.

När vi sedan märker att de faktiskt inte gjort mer än “bara” konkretisera och faktiskt börjat jobba efter en del av alla de saker vi diskuterat på bloggar, i facebookgrupper och på twitter de senaste åren, då blir vi besvikelsen, vi känner oss nästan lite svikna.
Det här var ju människorna som vi trodde så otroligt mycket om.
De var ju innerst inne en representant för oss, vi i den lilla mediebubblan.

För några år sedan, när flera av oss träffades i digitala forum för första gången var vi ju så ense om allt. Jag vet att det naturligtvis bara vara en ytlig känsla, men jag tror många kände den och delade den. Det var vi som “fattade det här med internet” och så alla de andra, vi sökte och fann stöd hos varandra. Vi var innerst inne ense om att vart utvecklingen var på väg, och frågan var bara hur vi skulle driva den i våra respektive yrkesroller, som journalister, webbutvecklare eller pr-konsulter.

Vi gav ju Emanuel Karlsten råd när han satt där som ung, ganska oerfaren webbredaktör på tidningen Dagen, och inte visste vad han skulle göra. Det klart vi blir sura om han nu kommer och säger att vi har fel.

Sedan finns det “är du inte med oss är du mot oss”-argumentet också.
Flera av oss som jobbar med internet i mediebranschen gör det på stora fina företag. Vi stångas med chefer som hela tiden måste övertygas om internets betydelse, it-avdelningar, usla arbetsverktyg, och framför allt gigantiska trögrodda organisationer. Oljetankers som ska styras om.
Men vi kämpar på, för vi tycker se oss en förvisso långsam men i alla fall ständig framåtrörelse. Vi tror det går att ändra riktningen på oljetankern inifrån.
Och så betalar det ju hyran.

Men till slut så ledsnar vi kanske. Det gjorde i alla fall Ajourgänget, det orkade inte försöka navigera oljetankern, de byggde sin egen skuta i stället. Dessutom hade de mage att påpeka att vår bild av att oljetanken faktiskt har ändrat riktning är felaktig.
Det går inte alls att driva förändringen inifrån, säger de. Det går i alla fall inte särskilt bra.

Och innerst inne blir vi ändå lite skraja.

För tänk om de har rätt? Tänk om det är roliga att bygga sin egen skuta? Och tänk om det ger bättre resultat i slutändan?

På pappret kan vi all hävda att vi önskar Ajourgrundarna allt gott, att vi hoppas de lyckas visa på nya möjligheter och nya metoder för journalistiken. Kanske till och med nya intäkter.
Och även om vi vet att chansen, eller risken, är rätt liten, så skulle vi det ändå svida lite i det bittra murvelskinnet om det visade sig att de hade rätt. Således måste vi förklara exakt varenda detalj som de gjort fel, saker som de har missat, saker som de inte förstått. Så även jag. Vi måste ju ändå på något vis motivera vår egen självbild, våra egna val.

Jag tror nog man måste se kritiken mot Ajour i ljuset av detta. Även om den i sak ändå på flera punkter varit berättigad. Jag tror det var länge sedan ett entreprenörsprojekt i mediebranschen bemöttes med så mycket kritik och det i sig säger väl en del om vårt behov av att diskutera journalistrollen och framtiden för vår sargade bransch.

Till sist: Brit Stakston har skrivit långt om utanförskapet som drivkraft. Jag förstår inte riktigt vad hon är upprörd över, alla entreprenörer brinner väl för att göra något annorlunda, hade de fått utlopp för sin kreativitet inom de stora organisationerna har de inte behövt starta eget.

  • Posterous
  • Tweet
Posted in: Journalistik Tagged: Ajour, byråkrati, debatt, Emanuel Karlsten, entreprenörskap, Publicistklubben

Journalistik är mer än bara berättande

26 oktober, 2011 by Mikael Zackrisson 4 Comments

Lanseringen av nyhetssajtsgruppbloggen Ajour har fått igång debatten om framtidens journalistik. Det är roligt. Jag har saknat det. Den tvingar oss att lyfta fram vad vi egentligen håller på med, och försöka formuleravärdet i det. I både det nya och gamla.

Ajour har gjort mycket rätt. De lyfter fram stories på ett nytt sätt, jobbar otroligt aktivt med sina kommentarer. Sofia Mirjamsdotter är kanske mästaren i genren, när hon ställer frågor till sina läsare och sedan gör journalistik baserad på debatten som uppstår, vilket hon i och för sig gjorde redan på sin personliga blogg Mymlan The Real.

Emanuel sliter hårt med att vara på nyhetspuckarna med nya vinklar. Jack Werner har som få andra koll på nätets subkulturer och hittar nyheter där på ett sätt som vi inte sett förut.

Ajour har egentligen bara ett problem: självbilden.
Om det nu finns en enda självbild. Hittills har vi som läsare inte fått något tydligt manifest, utan åtta olika från sajtens grundare och medarbetare, som egentligen primärt förklarar varje enskilds individs drivkraft bakom projektet.

För ganska många år sedan lunchade jag med en kollega, tillika en chef inom ett svenskt mediehus. Jag har precis fått mitt första chefredaktörsjobb, och vi pratade om vad jag ville med min tidning. Hon gav mig tips och vi diskuterade fram och tillbaka. Så frågade hon, jag minns inte varför, men det fastnade:
“Micke, tycker du att du har makt?”
Jag slog instinktivt ifrån mig.
“Inte jag, lilla jag, jag är bara en enkel tidningsman”, tänkte jag. Vad jag faktiskt svarade minns jag inte, men frågan fick mig att börja tänka.

Vissa roller i samhället ger makt, eller i alla fall en förväntan om makt.
Som chefredaktör för en tidning är det många som ser mig som en maktfaktor, inte bara min egen personal, mina frilansare, utan även många läsare, annonsörer. Kanske till och med branschkollegor.
Jag förstod nog inte riktigt detta då, inte ens sedan mitt lunchsällskap berättat det för mig. Jag var ju samma person som några månader tidigare, då jag inte hade fått den fina titeln.

Men så enkelt är det inte.
Vissa positioner i samhället ger oss makt. Omvärlden ser oss helt plötsligt med andra ögon. Vi slutar att enbart vara privatpersoner, utan blir en titel, en position, och med det även de förväntningar det sätter på oss.
Om jag som privatperson tycker att designen av nya DN.se är dålig är det inte så många som bryr sig. Men om jag som chefredaktör för Internetworld skulle säga samma sak, skulle många tillskriva det en helt annan tyngd.

Det här är naturligvis bara en omskrivning av den gamla devisen “the media is the message”. En del av budskapet ligger inte bara i vad som sägs, utan vem avsändaren är, och i vilket sammanhang ett yttrande uttalas.

Jag diskuterade med Ajourgrundaren Emanuel Karlsten på deras lanseringskalas i fredag, och menade att pr-effekten av lanseringen – med hajpningen på Twitter, de utstuderade bylinebilderna och Hejsonjas initiala dissning av projektet, inte alls var avsedd, utan rent slumpmässig. Och jag tror honom. Han är en, i mina 42-åriga ögon, en ung, ganska oerfaren journalist. Mycket yngre än vad jag själv var när jag fick lektionen om min egen maktposition som chefredaktör. Han inser inte riktigt att han som sociala medierjournalistikens senaste wonderboy har makt. Precis som många av de andra skribenterna bakom Ajour, som redan innan hade sina publicistiska plattformar.

Men det är här det blir problematiskt med Ajour. Grundarna lanserar och marknadsför sajten som att den är väldigt viktig – vilket den kanske är, eller kommer att bli – men de vill inte erkänna att de har makt. Sajten har som jag förstår det ingen ansvarig utgivare, utan varje skribent ansvarar för sina egna texter. Det finns inte heller som sagt en gemensam redaktionell policy eller ens någon klarlagd publicistisk hållning. Det närmaste vi kommer är Johan Hedbergs text vid lanseringen, men även den är skriven i jagform.

Min ex-kollega Fredrik Strömberg är lysande när han sammanfattar det i nya boken “#Journalistroll”, som ju faktiskt är skriven långt innan Ajour blev känt.

“Journalistik är intet – absolut intet – utan den kontext i vilken den är skapad, för den målgrupp den är tänkt att vara viktig, för det motiv den har. Journalistik är inte en generell valuta – det är en riktad åtgärd. Och framtidens journalistroll är att återskapa den kontexten i den digitala miljön”.

I Ajours fall har vi en kontext som är än så länge rätt okänd, vi vet inte vad sajten står för eller vad den vill. Den enda programförklaring vi fått är att formen för innehållet ska vara modern, man ska jobba med att lyfta fram läsarna och skapa journalistik i samarbete med dem. Inte heller målgruppen, vilka dessa läsare är, har vi fått någon bild av.Således blir det för mig som läsare ganska svårt att förhålla mig till det som skrivs på sajten. Jag vet inte vem som fattat det publicistiska beslutet om att skriva en viss artikel, jag vet inte ens om den är tänkt för mig. Jag vet inte heller vad jag kan förvänta mig nästa dag, för något löfte om vad sajten ska ge mig har inte avgetts.
Den tolkning jag, och säkerligen många med mig, gör är att jag ser skribenten som avsändare, inte sajten. Men då är vi tillbaka i bloggtänket, med förvisso intressanta berättelser, men likväl, berättelser av en enskild individ.

Man kan naturligtvis ifrågasätta definitionen av journalistik. Emanuel Karlsten menar ju att det är ett hantverk. Jag vill nog hävda att det måste vara mycket mer än så, det måste vara både ett hantverk, ett förhållningssätt, men i slutändan även en produkt. Och utan kontexten, sammanhanget och varumärket, så finns inte produkten.

Man kan göra liknelsen med en papperstidning också. När jag köper ett nummer av exempelvis magasinet Filter, för att jämföra med en annan journalistisk produkt som fokuserar på berättandet, då är det ju inte berättelserna i sig jag köper. Det är vissheten av att jag får bra berättelser i tidningen. Berättelserna har jag ju inte läst när jag tar tidningen från hyllan. Utan det är ju Filter som byggt ett så starkt varumärke kring sin produkt att jag litar på att de kommer att leverera bra berättelser.
Samma sak gäller naturligtvis mina prenumerationer på morgontidningar. Det är inte artiklarna i sig jag betalar för, det är löftet om att de kommer fortsätta leverera bra nyheter och berättelser varje dag som får mig att lägga in prenumerationen på ett autogiro.

Ett nytt sätt att berätta på är naturligtvis intressant i sig. Men berättandet är bara en liten liten del av journalistiken.

Not: Den nya podcasten Maktministeriet talar också om maktfrågorna kring Ajour. Lyssna här. Diskussionen om Ajour börjar 12:35 in i programmet.
Maktministeriet avsnitt 1 – om barn på nätet och Ajour.se by Maktministeriet

  • Posterous
  • Tweet
Posted in: Journalistik Tagged: Ajour, avsändare, berättande, bloggar, gruppblogg, kontext, läsare, läsarkommentarer, makt, målgrupp, nyhetssajt, utgivarskap

Senaste inlägg

  • Drömmen om den magiska medieutredningen
  • En förebild är borta
  • Har OS-arrangörerna glömt publiken?
  • Några rader om makt, ansvar, uppmärksamhet och @sweden
  • Pinsamt och okunnigt när Björklund sågar innovativa lärare

Senaste kommentarer

  • Medieutredningen: 350 sidor verklighetsbeskrivning – äntligen! | ZiggySays om ”Vi måste bli sjukt mycket bättre”
  • Medieutredningen: 350 sidor verklighetsbeskrivning – äntligen! | ZiggySays om Betalförespråkarnas obegripliga världsbild
  • Hurra! 8 Sidor får pris för Kommentarsfältet och Alla Väljare! | Malins tankar om Städningen utförd, problemen borta, eller?
  • Fakta om Google News och medierna | Jardenberg Unedited om Mediebolag i tvärtomvärlden
  • Två intressanta nyheter från Facebooks utvecklarkonferens | ZiggySays om Därför är en Googlefri dag fel sätt att protestera

Arkiv

  • november 2016
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • februari 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • oktober 2011
  • september 2011
  • augusti 2011
  • juli 2011
  • juni 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • februari 2011
  • januari 2011
  • december 2010
  • november 2010
  • oktober 2010
  • september 2010
  • augusti 2010
  • juni 2010
  • maj 2010
  • april 2010
  • mars 2010
  • februari 2010
  • januari 2010
  • december 2009
  • november 2009
  • oktober 2009
  • september 2009
  • augusti 2009
  • juli 2009
  • juni 2009
  • maj 2009
  • april 2009
  • mars 2009
  • februari 2009
  • januari 2009
  • december 2008
  • november 2008
  • oktober 2008
  • september 2008
  • augusti 2008
  • juli 2008
  • juni 2008
  • maj 2008
  • april 2008
  • mars 2008
  • februari 2008
  • januari 2008
  • december 2007
  • november 2007
  • oktober 2007

Kategorier

  • Affärer (3)
  • Allmänt (7)
  • Annonsering (2)
  • Betaltjänster (4)
  • E-handel (1)
  • Entreprenörskap (1)
  • Jämställdhet (1)
  • Jobb (2)
  • Journalistik (9)
  • Kommentarer (25)
  • Kommunikation (4)
  • Kundservice (1)
  • Media (4)
  • Mobilt internet (1)
  • Nätet VA.se (343)
  • Nöje (2)
  • Politik (4)
  • PR (1)
  • Riskkapital (1)
  • Sociala medier (9)
  • Sökmotorer (1)
  • Tryckta medier (2)
  • Vänner (1)
  • Webb (3)
  • Webbpublicering (3)
  • Webbsajter (5)

Etiketter

#journalistroll Aftonbladet Ajour Apple betallösningar Camilla Wagner crowdsourcing Dagens Nyheter dagstidning debatt Expressen Facebook hot internet Isobel Hadley-Kamptz Joakim Jardenberg jobb journalistik kommentar läsarkommentarer makt Maria Wetterstrand media Mikael Pawlo miljöpartiet moderering Morris Packer nyheter nyhetssajt regering rewrite sociala medier Spotify SSBD Sveriges Radio teknik tidningskris transparens trovärdighet TT Twitter utgivarskap utopi val2010 öppenhet

Networked blogs

Follow this blog

Copyright © 2018 mikael zackrisson.

Mobile WordPress Theme by themehall.com