Drömmen om den magiska medieutredningen
Medieutredningen under ledning av Anette Novak har presenterat sitt slutbetänkande, med ett förslag till nytt mediestöd och en del andra, mer skissartade idéer om satsningar för att stärka medierna och demokratin. Jag har haft förmånen att få följa detta arbete på nära håll som en av utredningens externa branschexperter tillsammans med tungviktare som Olle Lidbom, Sara Öhrvall och Stina Honkamaa-Bergfors.
Nu svämmar spalterna över av medietyckare som är besvikna över bristen på drastiska förslag, eller mer konkret, på att inte heller denna utredning kommer att lösa mediebolagens kris.
Men om vi orkar lyfta blicken lite så är det ändå ett oerhört efterlängtat steg framåt. Äntligen får vi ett mediestöd som bygger på vad journalistiken betyder för demokratin, för dess innehåll, inte dess spridningsform, distribution eller storlek på bolag. Ju mer man tänker på det är det ändå rätt bisarrt att vi 2016 fortfarande har en modell där tryckt betald upplaga och storleken på denna i förhållande till en annan aktör på orten är avgörande. Men att det tagit så lång tid är ju vare sig utredningen eller kulturministerns fel, utan enbart brist på handlingsförmåga från deras föregångare. I det avseendet, ett enda stort Gert Fylkingskt Äntligen!
Det finns flera bra saker med denna modell. För det första, att den betonar syftet med journalistiken, som är att stärka demokratin, att stärka medborgarnas rätt till samhällsinformation och granskning av makten.
Sedan gillar jag modellen med en branschsammansatt mediestödsnämnd. Det finns såklart risker för internt ryggdunkande som i alla branscher, men sättet nämnden blandas upp med olika aktörer är ett bra sätt att minimera de riskerna. Framför allt är det skönt att vi slipper har politiker eller jurister som sitter och gör de bedömningarna.
Sedan kan man såklart undra vilka som de facto kommer att få stödet, men det återstår ju att se. Alla som klarar rekvisiten kommer ha rätt att ansöka, så det borde locka både etablerade medieföretag såväl som nystartade. Framför allt hoppas jag väl att det ska locka de som vill bevaka områden som idag saknar bevakning, de så kallade vita fläckarna, som utredningen talar om.
Men ändå: 732 miljonerna som utredningen talar om kommer inte räcka långt. De kommer inte rädda tidningarna eller medieföretagen, det är en droppe i havet i jämfört med intäktsras som drabbar mediehusen årligen. Fast det visst vi väl alla från början. Journalistikens kris är en kris för en föråldrad affärsmodell, och det kan aldrig vara statens roll att innovera affärsmodeller åt företag, inte ens om de arbetar i demokratins tjänst.
Jag tror att Novak gärna skulle ha tagit lite pengar från public service-bolagen och lagt på mediestödet, hon drog trots allt in ps-bolagens budgetar i utredningen och öppnade för det i delbetänkandet. Men det måste fått stopp någonstans. Kanske hade det varit bra, nu slängde hon in ett förslag om ett nytt ps-bolag i stället, som fokuserar på lokal bevakning, vilket är en intressant tanke. Den övergripande frågan är ju hur mycket nyhetsjournalistik vi vill att ps-bolagen ska göra, och hur mycket underhållning och annan media, givet att statens kaka är begränsad.
Jag gillar ändå att hon stoppar in så många brasklappar i de ”medskick” som utredningen skickar tillbaka till ministern och politikerna. Hon gjorde sitt jobb, fixade ett nytt, smartare, moderna, mediestöd, så gott det bara går att göra, givet budgetbegränsningarna. Men samtidigt säger hon till regeringen att det krävs så mycket mer; ni måste tillföra mer pengar, och göra något åt en mängd andra frågor, som bredbandstäckningen, de utländska it-jättarnas skatteplanering, public service uppdrag och medborgarnas mediekunnighet. Visst hade vi velat ha med reklamskatten och digitalmomsen där, men det är knappast frågor som behöver ytterligare utredande; det handlar om budgetprioriteringar helt enkelt.
Som expertrådgivare har och mina kollegor fått läsa texter, lagutkast och kommit med frågor och fört mycket intressanta diskussioner, det har varit ett otroligt kompetent gäng, med olika infallsvinklar, och djup kunskap i så många olika områden. Det här är komplex materia, det har jag allt mer kommit att inse. Och det är väl därför utredningen är så ordentligt genomförd också, verklighetsbeskrivningen så detaljerad och mediernas utmaningar så väldokumenterade. Med det faktaunderlaget blir det svårt att kritisera utredningen, och förhoppningsvis ökar det sannolikheten att utredningens lagförslag kan antas av riksdagen.
Men i övrigt är läget väldigt mycket som förut, fast värre, i det avseendet att krisen för medieföretagen bara blivit värre. När Apple lanserade ipaden 2010 konstaterade jag indignerat att Apple såklart inte kommer rädda tidningarna, vilket många då hade hoppats på. De får rädda sig själva. Och samma sak gäller idag. Regeringen kan inte rädda svenska dagstidningar, det måste de göra själva, och jag tror ingen vettig person faktiskt heller vill ha dagstidningar som är långsiktigt beroende av statsstöd.
Självklart borde regeringen sedan länge både avskaffat reklamskatten och sänkt digitalmomsen för medierna. Men den frågan har inte så mycket att göra med den här utredningen, det handlar om regeringens prioriteringar, och där är det knappast kulturministern som är hindret.
Vad borde man göra då?
Den digitala omställning som drabbar medierna idag är monumental. De digitala jättarna som tar över distributionsledet och blir första kontaktyta gentemot medborgarna betalar idag knappt någon skatt alls, följer inte några svenska etiska press- eller yttrandefrihetsprinciper, utan agerar mer eller mindre oreglerat. På något sätt måste Facebooks, Apples och Googles framfört styras upp, de måste ta det publicistiska ansvar de så envist vägrar ta, både etiskt och moraliskt, men även ekonomiskt. Det är en fråga långt större än en medieutredning, men någonstans måste man börja. EU:s skatteuppror mot Apple är en bra första start, vi behöver mer sånt. Jag vet inte om man ska styra om skatteintäkterna från it-jättarna till journalistik, men det kanske kan vara en idé.
I övrigt gäller det gamla vanliga: Att medieföretagen måste våga fortsätta innovera, våga satsa på digitala tjänster utifrån användarnas behov, och bygga betallösningar som funkar på riktigt. Tycker vi kommit en bra bit framåt där de senaste åren – jag tänker spontant på DN, Svd och Aftonbladet Plus – även om resan till en långsiktigt hållbar digital affär fortfarande är lång.
Läs gärna: