Tagg dagstidning

Nättidningarnas största nederlag

Vi är många som engagerat oss i dagstidningarnas verksamhet på nätet. Många som har efterlyst mer interaktivitet, mer samarbete med läsarna, större insikter i att den publicistiska världen har förändrats sedan varenda människa med en dator eller mobil blev en publicist.

Idag på en och samma dag har tre av våra största tidningar bestämt sig för att radikalt ändra förutsättningarna för relationen med sina läsare online. DN stryper sina kommentater helt i en akut åtgärd för att få bukt med rasism och personpåhopp. Expressen vänder på steken och börjar förhandsmoderera varenda kommentar, ett digert jobb med 38 000 artiklar tillgängliga för läsarkommentarer. Aftonbladet kräver inloggning via Facebook, vilket naturligtvis försvårar möjligheten att vara anonym som kommentator.

Jag tänker inte recensera de olika tillvägagångssätten. Metod och ton gentemot läsarna varierar med mediet. Det jag kan säga är att jag inte är så genomgående negativ som många av  mina internetvurmande kollegor. Förändringarna bekräftar nog mest det vi alla hela tiden vetat om. Ingenting kommer hända, som min forne kollega Fredrik Strömberg formulerade det.

Det stora problemet med kommentarerna är som jag ser det inte hatet, utan att tidningarna inte brytt sig. Visst, kommentatorsfälten finns, men de har varit otroligt misshandlade och förbisedda av läsare och redaktörer. Tidningarna har i stort sett enbart sett kommentaterna som “gratis content” som ger lojalitet och extra sidvisningar, det vill säga annonspengar. Inte som något som har ett eget redaktionellt värde, i alla fall inget värde som någon annan än de som kommenterar bryr sig om.

Lyssna: Intervjuade hetsas i kommentarsfälten

Jag lyssnade i morse på Mediernas program från i lördags om näthat och läsarkommentarer, och slogs än en gång av hur man ständigt ser kommentarerna som ett problem. Det enda perspektivet som diskuterades i programmet var hatet, det juridiska ansvaret, problemen. Även i rapporteringen idag har rubrikerna skvallrat om samma sak: Expressen “tar krafttag” mot kommentarerna, skriver Dagens Media. Det signalerar inte precis nya möjligheter. Kan de nya kommentatorsprinciperna på tidningarna förändra denna syn är jag den första att jubla.

För alla tre tidningarna så kommer visserligen flödet av kommentarer att minska drastiskt, men alla tre chefredaktörerna talar ändå om nya sätt att kommunicera med läsarna. Det finns en ton av att man tänker ta tag i frågan, och det i sig är naturligtvis jättebra.

Så att ambitionen och insikten finns är bra. Även om det är enormt mycket jobb kvar att göra.

Men risken är väl att det blir tvärtom. Att begränsningen istället är vatten på kvarnarna för dem som alltid hävdat att läsarna enbart skriver strunt och trams. För den åsikten finns fortfarande ute på redaktionerna.

Någon har sagt att hanteringen av kommentarer på sajterna är tidningarnas största misslyckande online. Idag har vi fått en bekräftelse på detta.

Jag ska förklara varför.

Trots min långa erfarenhet av internet var det först 2006-2007 som jag började aktivt skriva och kommentera på nätet. När Jaiku och Facebook kom in i mitt liv 2007 så var det första gången jag skrev korta personliga saker online. Och det som slog mig direkt var att det folk var så vänliga. Och det oavsett om de framträdde med namn eller var mer eller mindre anonyma via alias som Weekend68 eller Axelz. Alla måna om att göra ett gott intryck och visste att samtalet varade enbart så länge varje enskild individ ville vara med.

Så är det inte i kommentatorsfälten på Aftonbladet, som bekant. Man kan tro att det har att göra med anonymiteten, men det är att göra det lite för enkelt för sig. Det har snarare med attityden från tidningarnas sajter gentemot sin publik att göra. Anders Mildner skrev väldigt bra om det för några veckor sedan, om att vi lämnar ungarna ensamma i fritidsgården, och sedan blir vi förvånade över vad de gör där. Känslan som uppstår när man inser att ingen bryr sig och att man är ensam och oförstådd i världen. Om ingen lyssnar när vi skriker, ja då är vi många som bara skriker högre.

Det hänger också ihop med journalistiken, tror jag. Har man artiklar som väldigt mycket “pekar finger” eller är sensationsvinklade, då säger man också till läsarna att “det här är fruktansvärt”. Då är det rätt svårt att vara upprörd över att läsarna ger uttryck för den upprördheten i kommentatorsfältet. Då är man inte ute efter ett samtal, man är ute efter att uppröra känslor.

Men på Facebook fortsätter folk att konversera och diskutera. Även om samtalen ibland blir hetsiga har jag då aldrig stött på vare sig hat eller elaka påhopp på Facebook. Under valet förra hösten var till exempel debatten väldigt livlig i mina vänkretsar, jag tror aldrig folk diskuterat så mycket politik som under valrörelsen. Med de gjorde det på Facebook, men sina vänner och bekanta, även de som var meningsmotståndare.
Det var inte i tidningarnas kommentatorsforum som de vettiga politiska diskussionerna fördes.

Jag har länge haft känslan av att det faktiska kan vara kört för tidningarna att bli den där lägerelden igen, där man träffas och diskuterar samhällsfrågor. Folk gör det hellre med sina vänner än på en anonym tidningssajt. Och det är väl i princip det som måndagens nya besked bekräftar. Det var faktiskt redan kört innan, det var bara en tidsfråga innan det skulle spricka. Innan de elaka påhoppen blev för många, eller kostnaderna för att hantera kommentarerna för höga. Eftersom man vägrade se kommentarerna som något positivt, man såg de enbart som en börda som var tvungen att “hanteras”.

Jag har alltid tjatat om att tidningarna måste välja om de enbart vill vara leverantörer av intressanta nyheter och artiklar, eller om de vill vara samlingsplatser, lägereldar. Idag har vi sett att det inte är några lägereldar.

Jag säger inte att det är omöjligt för tidningar att återerövra den positionen. Men just nu har de förlorat spelet.

Bakåt och framåt med nya Svd.se

Snygg var min första tanke när jag såg Svd:s nya sajt i går morse. Svd har länge varit lite rappare än konkurrenten DN på webbjournalistik, men formmässigt har DN har alltid varit en snyggare, mer genomarbetad sajt. Nu när det inte så längre.
Det stora lyftet med Svd är att man numera jobbar på bredden och delar in sajten i olika delar, små minilöp i löpet. Svd kallar det zoner. Det är inte helt olika tanken bakom VA.se som jag var med och byggde 2008, men mest får man kanske tankar på stora internationella sajter som The Guardian.
Resultatet är snyggt och överskådligt. Personligen tycker jag det är enormt kul att man vågar gå ifrån den klassiska svenska nyhetssajtstraditionen med en  långrandig sajt som “bara rinner neråt”.

Björn Hedensjö på konkurrenten menar att detta göra sajten mindre redaktörsstyrd. Jag skulle nog säga tvärtom. Idag jobbar nästan alla nyhetssajter väldigt mycket med ett enda långt löp där senaste nytt ligger högt upp och äldre längre ned. Sedan kanske bra stories lyfts upp en del, men överlag är det ett enda långt “lakan” i omvänd kronologisk ordning. Vilket också gjort att många sajter liknar varandra.
Med sektioner/zoner tvingas varje delsektion verkligen välja ut det som är bäst just nu inom varje område. Man tvingas gå bort från det allmänna TT-flödet och kanske satsa mer på egna nyheter, egna vinklar. Och det är otroligt bra.

En invändning som jag sett har rört annonserna, som en del anser för stora, plus det faktum att Svd nu har låst toppbannern, vilket naturligtvis stjäl skärmytan när man skrollar. Jag tycker ändå Svd gjort det otroligt mycket snyggare än till exempel DI.se, som ju är förebilden och den stora kassakon som alla vill efterlikna. Fast där var det kanske ännu bättre på den gamla sajten, där även en liten, smal del av toppmenyn låstes högst upp när man skrollade. Men det kanske kommer när Svd-utvecklarna jobbar igenom detaljerna.
Men utvecklingen mot färre men tydligare (större) annonser är ändå väldigt positiv. Överskådligare för läsarna och större impact för annonsörerna.

För det finns större problem med sajten.
Det första jag saknade på sajten var läsarna. Kommentarerna var väl undangömda, och bloggarna gick inte ens att hitta på ettan. Under rubriken läsardebatt hittar man några utvalda artikelkommentarer.

Men min stora invändning är väl egentligen mer emotionell: Det ser ut som en tidning på webben, inte som en traditionell nyhetssajt. På ett sätt förstår jag att det är bra och en av redaktionens målsättningar. Men å andra sidan finns ju en risk att man inte tillvaratar webbens unika möjligheter om man låter webben bli en kopia av pappret (ja, jag vet att det inte är så innehållsmässigt, men utseendet betyder mycket). Webben har alltid varit den plats där tidningarna kunnat ta ut svängarna, kunna våga lite.
Nu har man istället valt att göra menyn efter papperstidningen, och då saknas naturligtvis bloggar, läsare och webbspecifika saker som webb-tv.
Det är lite tillbaka till 1999 igen. Det året byggde jag Nyteknik.se och det allra första vi gjorde var att kopiera papperstidningens sektioner till webben, och till och med döpa dem till samma sak. Forskningssidorna hette “frontlinjen”, till exempel. När vi sedan testade detta på läsarna var det inte en kotte som begrep vad vi gjort. Vi fick sektionera om hela sajten efter vad den faktiskt innehöll, och döpa sektionerna så tydligt det bara gick, nye efter de där fina sektionsnamnen som vi hade i pappret.
Mycket har naturligtvis hänt sedan dess och kanske är Svd först ut i en tillbaka-till-framtiden-trend. Och visst är Svd även på pappret en rätt innovativ tidning, så det kanske är rätt tidpunkt att synka papper och webb bättre. I praktiken kommer det avgöras av om webben kan hävda sig internt när man vill lägga till nya avdelningar, nya funktioner. För om det ska fungera bra så måste naturligtvis webben få fortsätta utveckla de tjänster och funktioner som fungerar bäst online, och pappret de som fungerar bäst på pappret.
Det är väl den stora faran.
Nu har sajten bara varit igång en dag, men jag tycker mig redan se en annan baksida av zonerna och den grova, seriftyngda typografin: Nyhetskänslan försvinner. Idag har det varit hart när omöjligt att se vad som är en ny nyhet på sajten. Det finns inga klockslag. När jag nu på kvällen letar efter artikeln från i morse som presenterar sajten så finns den vare sig på ettan eller under “nyheter sverige”. En del av sektionerna blir kanske lite väl statiska över dagen. Men det är detaljer som går att skruva på.
Det finns också något featuremässigt över typografin, kanske handlar det om hur stora orden är, kanske att man envisas med seriffer i rubrikerna, och brödtexterna, kanske att det saknar riktiga ingresser och att det som finns i stället är blått. (“Den är väldigt blå”, var den vanligaste kommentaren bland mina kollegor igår).

Men överlag är detta ändå ett stort steg framåt för en svensk nyhetssajt.
Zonerna, annonserna och överskådligheten är lysande.
Men man borde jobba vidare med typografin, menyerna och puffarna, lägga in bloggar, klockslag, webb-tv, kanske några justeringarna i färger (bara för att man vill synka pappret och tidningen behöver man inte använda samma typsnitt, det borde finnas smartare sätt som för över uttrycket och känslan från en redaktionell miljö till en annan). Man borde också försöka hitta ett tydligare sätt att märka ut nyheter, man måste ju ta hand om alla de nyhetsknarkare som går in på sajten fyra, fem gånger om dagen, de måste enkelt kunna se vad som är nytt sedan sist.

Copyright © mikael zackrisson
Noter från sidlinjen

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress

Twingly Blog Search link:zackrisson.net Search results for “link:zackrisson.net”