Journalistik är mer än bara berättande
Lanseringen av nyhetssajtsgruppbloggen Ajour har fått igång debatten om framtidens journalistik. Det är roligt. Jag har saknat det. Den tvingar oss att lyfta fram vad vi egentligen håller på med, och försöka formuleravärdet i det. I både det nya och gamla.
Ajour har gjort mycket rätt. De lyfter fram stories på ett nytt sätt, jobbar otroligt aktivt med sina kommentarer. Sofia Mirjamsdotter är kanske mästaren i genren, när hon ställer frågor till sina läsare och sedan gör journalistik baserad på debatten som uppstår, vilket hon i och för sig gjorde redan på sin personliga blogg Mymlan The Real.
Emanuel sliter hårt med att vara på nyhetspuckarna med nya vinklar. Jack Werner har som få andra koll på nätets subkulturer och hittar nyheter där på ett sätt som vi inte sett förut.
Ajour har egentligen bara ett problem: självbilden.
Om det nu finns en enda självbild. Hittills har vi som läsare inte fått något tydligt manifest, utan åtta olika från sajtens grundare och medarbetare, som egentligen primärt förklarar varje enskilds individs drivkraft bakom projektet.
För ganska många år sedan lunchade jag med en kollega, tillika en chef inom ett svenskt mediehus. Jag har precis fått mitt första chefredaktörsjobb, och vi pratade om vad jag ville med min tidning. Hon gav mig tips och vi diskuterade fram och tillbaka. Så frågade hon, jag minns inte varför, men det fastnade:
“Micke, tycker du att du har makt?”
Jag slog instinktivt ifrån mig.
“Inte jag, lilla jag, jag är bara en enkel tidningsman”, tänkte jag. Vad jag faktiskt svarade minns jag inte, men frågan fick mig att börja tänka.
Vissa roller i samhället ger makt, eller i alla fall en förväntan om makt.
Som chefredaktör för en tidning är det många som ser mig som en maktfaktor, inte bara min egen personal, mina frilansare, utan även många läsare, annonsörer. Kanske till och med branschkollegor.
Jag förstod nog inte riktigt detta då, inte ens sedan mitt lunchsällskap berättat det för mig. Jag var ju samma person som några månader tidigare, då jag inte hade fått den fina titeln.
Men så enkelt är det inte.
Vissa positioner i samhället ger oss makt. Omvärlden ser oss helt plötsligt med andra ögon. Vi slutar att enbart vara privatpersoner, utan blir en titel, en position, och med det även de förväntningar det sätter på oss.
Om jag som privatperson tycker att designen av nya DN.se är dålig är det inte så många som bryr sig. Men om jag som chefredaktör för Internetworld skulle säga samma sak, skulle många tillskriva det en helt annan tyngd.
Det här är naturligvis bara en omskrivning av den gamla devisen “the media is the message”. En del av budskapet ligger inte bara i vad som sägs, utan vem avsändaren är, och i vilket sammanhang ett yttrande uttalas.
Jag diskuterade med Ajourgrundaren Emanuel Karlsten på deras lanseringskalas i fredag, och menade att pr-effekten av lanseringen – med hajpningen på Twitter, de utstuderade bylinebilderna och Hejsonjas initiala dissning av projektet, inte alls var avsedd, utan rent slumpmässig. Och jag tror honom. Han är en, i mina 42-åriga ögon, en ung, ganska oerfaren journalist. Mycket yngre än vad jag själv var när jag fick lektionen om min egen maktposition som chefredaktör. Han inser inte riktigt att han som sociala medierjournalistikens senaste wonderboy har makt. Precis som många av de andra skribenterna bakom Ajour, som redan innan hade sina publicistiska plattformar.
Men det är här det blir problematiskt med Ajour. Grundarna lanserar och marknadsför sajten som att den är väldigt viktig – vilket den kanske är, eller kommer att bli – men de vill inte erkänna att de har makt. Sajten har som jag förstår det ingen ansvarig utgivare, utan varje skribent ansvarar för sina egna texter. Det finns inte heller som sagt en gemensam redaktionell policy eller ens någon klarlagd publicistisk hållning. Det närmaste vi kommer är Johan Hedbergs text vid lanseringen, men även den är skriven i jagform.
Min ex-kollega Fredrik Strömberg är lysande när han sammanfattar det i nya boken “#Journalistroll”, som ju faktiskt är skriven långt innan Ajour blev känt.
“Journalistik är intet – absolut intet – utan den kontext i vilken den är skapad, för den målgrupp den är tänkt att vara viktig, för det motiv den har. Journalistik är inte en generell valuta – det är en riktad åtgärd. Och framtidens journalistroll är att återskapa den kontexten i den digitala miljön”.
I Ajours fall har vi en kontext som är än så länge rätt okänd, vi vet inte vad sajten står för eller vad den vill. Den enda programförklaring vi fått är att formen för innehållet ska vara modern, man ska jobba med att lyfta fram läsarna och skapa journalistik i samarbete med dem. Inte heller målgruppen, vilka dessa läsare är, har vi fått någon bild av.Således blir det för mig som läsare ganska svårt att förhålla mig till det som skrivs på sajten. Jag vet inte vem som fattat det publicistiska beslutet om att skriva en viss artikel, jag vet inte ens om den är tänkt för mig. Jag vet inte heller vad jag kan förvänta mig nästa dag, för något löfte om vad sajten ska ge mig har inte avgetts.
Den tolkning jag, och säkerligen många med mig, gör är att jag ser skribenten som avsändare, inte sajten. Men då är vi tillbaka i bloggtänket, med förvisso intressanta berättelser, men likväl, berättelser av en enskild individ.
Man kan naturligtvis ifrågasätta definitionen av journalistik. Emanuel Karlsten menar ju att det är ett hantverk. Jag vill nog hävda att det måste vara mycket mer än så, det måste vara både ett hantverk, ett förhållningssätt, men i slutändan även en produkt. Och utan kontexten, sammanhanget och varumärket, så finns inte produkten.
Man kan göra liknelsen med en papperstidning också. När jag köper ett nummer av exempelvis magasinet Filter, för att jämföra med en annan journalistisk produkt som fokuserar på berättandet, då är det ju inte berättelserna i sig jag köper. Det är vissheten av att jag får bra berättelser i tidningen. Berättelserna har jag ju inte läst när jag tar tidningen från hyllan. Utan det är ju Filter som byggt ett så starkt varumärke kring sin produkt att jag litar på att de kommer att leverera bra berättelser.
Samma sak gäller naturligtvis mina prenumerationer på morgontidningar. Det är inte artiklarna i sig jag betalar för, det är löftet om att de kommer fortsätta leverera bra nyheter och berättelser varje dag som får mig att lägga in prenumerationen på ett autogiro.
Ett nytt sätt att berätta på är naturligtvis intressant i sig. Men berättandet är bara en liten liten del av journalistiken.
Not: Den nya podcasten Maktministeriet talar också om maktfrågorna kring Ajour. Lyssna här. Diskussionen om Ajour börjar 12:35 in i programmet.
Maktministeriet avsnitt 1 – om barn på nätet och Ajour.se by Maktministeriet
