integritet

Det är mycket Facebook nu. Kanske inte så konstigt när en halv miljard människor sitter inloggade en vanlig dag i september 2011. Kritiken mot ”nya Facebook” är i mångt och mycket berättigad, men jag tycker samtidigt den varit felriktad. Kritiken har handlat om att vi numera – mer eller mindre frivilligt – skulle dela med oss av mer information till vänner och även andra via Facebook.Jag tycker nog inte problemet är att mina vänner får veta lite för mycket om mig, eller ens att deras vänner kan hitta en eller annan detalj om mig som jag kanske hade velat hålla för mig själv.

Det stora problemet är ju Facebook i sig.

Jag litar otroligt mycket mer på mina 647 vänner och derar vänner än jag gör på ett hemligt, privatägt amerikanskt jätteföretag, med investerare och ägarintressen från halva jordklotet, helt utan insyn och öppenhet.

Faran ligger inte i den transparens som vi själva i vår törst efter umgänge gör oss “skydliga” till. Faran ligger att detta leder till enorma mängder information om oss, och kunskap om oss, som Facebook äger och kontrollerar. Och som vi faktiskt inte har en aning om vad de tänker göra med. Eller vad de kan använda till. Kanske inte idag, eller imorgon, men vad som händer i framtiden har vi ju faktiskt inte den blekaste aning om.

För några år sedan var det en debatt om Google och att det företaget ägde för mycket information om oss, och vad som kunde hända med den informationen om bolaget utsattes för påtryckningar från exempelvis myndigheter och – ännu värre – regeringar i mindre demokratiskt sinnade länder. Googles Kinaproblem var det klockrena exemplet.

Men informationen som Google har om oss är ju ingenting mot den som Facebook äger. Google känner till våra surfvanor, men Facebook vet ju vilka vi kommunicerar med på webben, hur våra barn ser ut, var vi bor, vilka vi litar på och inte, allt sånt som vi använder Facebook till.

Idag uppger Facebook att bolaget inte delar med sig av vår information med andra om vi inte uttryckligen gett tillstånd till det, eller “om de har informerat oss om det”, vilket i mina ögon låter som en riktigt gummiparagraf.

Och även om vi anser att Facebook idag är ett schyst företag så vet vi inte vad som händer i framtiden. Vi som användare, eller medborgare, har ingen aning om vad som händer om kinesiska intressen köper in sig i bolaget. Eller om Mark Zuckerberg helt plötsligt ändrar sig.

När det gällde Google var den frågan det för mig centrala i Googlekritiken: Vi är hyfsat säkra på att Larry och Sergei är bra killar och inte vill oss illa. Men vad händer när de lämnar över företaget till någon annan? Tröttnar och går vidare i livet? Eller om bolaget blir uppköpt?

Det rimliga vore att Facebook, Google, och alla andra bolag som samlar in personliga data på webben hade krav på sig kring integritetspolicys. Dessa policys borde naturligtvis inkluderar information om hur man samarbetar med myndigheter och andra externa parter som vill få tillgång till datat. Men även uppgifter om hur man tydligt och begripligt berättar för användarna om hur integriteten och sekretessen fungerar. Den stora förvirringen bland gemene man idag verkar vara att vi inte riktigt förstår vad som syns och inte syns utåt av det vi gör på Facebook.

Här känns det som att lagstiftningen inte hängt med. Jag vet inte om EU:s persondatadirektiv kan vara relevant i sammanhanget, men det känns som att bolagen kommer med alldeles för mycket bara genom att vi tvingas klicka in kryssrutor på nästan oläsliga villkorssidor när vi accepterar nya funktioner.

************

För övrigt tycker jag ni ska, om ni inte redan gjort det, läsa Ben Elowitz text om vad Facebook är på väg att bli, eller kanske redan är. Om möjligheterna, och hoten.

I mina ögon finns det något nästan religöst vackert i bilden av en halv miljard människor sittande inloggade så gott som samtidigt. Vilken brobyggare! Hur ska vi någonsin kunna starta krig mot varandra när vi sitter där ett knapptryck ifrån varandra, inloggade på samma tjänst, intimt sammalänkade via alla vår personliga och professionella kontakter. Jag följer min vän uniceftjänstemannen och hans äventyr och diskussioner nere i Rumänien och Östeuropa. Jag kikar in hos exkollegan som utvecklar spel i Japan, jag följer fransoser, svenskar i Tyskland och horder av amerikaner. Världen har aldrig känts så liten. Känslan av gemenskap aldrig så stor.

Det bidraget till mänskligheten går inte att underskatta, ja, nu blev jag lite pretentiös.

***********

När det gäller Spotify har många varit kritiska mot svenskarna i bolaget för att de gått med på att det numera kommer krävas ett facebookkonto för att få ansluta sig till Spotify, eller för att delningen av musiken via Facebook blivit för störande. Nu tog det inte många dagar innan Spotify tog till sig av kritiken och införde ett “skämsfilter”, privat lyssning utan spridning.Visst kan man tycka att tickern är spammande och att det hela borde gjorts snyggare, men i sammanhanget är jag övertygad om att det är finlir jämfört med möjligheten för Spotify att nå ut till Facebooks 800 miljoner användare. Spotifys mål nummer ett är ju att växa och bli större, fler gratisanvändare ger fler betalanvändare . Jag hade i alla fall fattat samma beslut som Daniel Ek 10 gånger av 10, om jag suttit i hans stol.

För i mina ögon är det här riktigt riktigt stort för svenskt entreprenörskap.