Tagg journalistik

Medierna och trovärdigheten

Hur gör vå då om vi ska ta journalistiken ett steg framåt, och faktiskt både utveckla den och tjäna pengar på den?

Jag och många andra har ju tjatat oss blå om detta i flera år, så därför gladde det mig enormt när Journalistförbundets nya ordförande Jonas Nordling slog sina tankebanor ihop med min ex-kollega Fredrik Strömberg på Bonnier Tidskrifter och skrev en lång appell om hur risigt läget för tidningsföretagen faktiskt är.

Jag svarade med några konkreta tips på vad vi faktiskt kan göra för att kanske påbörja resan mot ökad trovärdighet hos läsarna, kanske hitta lite nya intäkter och också effektivisera vårt jobb. Allt utifrån mina erfarenheter från flera olika mediehus.

Det finns två centrala punkter i min lista.
Det ena är det här med dumma saker vi gör att vinna på det kortsiktigt. Att inte länka ut, att vinkla på historier som inte riktigt håller, att skryta lite väl mycket.

Det andra handlar om mediebranschens transparens.
Jag tror att en orsak till att vi fortsätter göra lite dumma saker är att vi fortfarande inte riktigt är vana vid att bli emotsagda. Vi har historiskt sett alltid kunnat dundra ut våra nyheter, och om folk har varit upprörda har vi oftast tolkat det som något positivt. ”Vi engagerar”, typ.
Problemet är att detta inte riktigt är sant längre. De sociala medierna har inte bara inneburit att folk kan säga emot oss när vi har fel, de kan dessutom samtala med varandra och resonera sig fram till detta.
Och är det något som folk gillar att diskutera i sociala medier är så är det de traditionella medierna. Det i sig är naturligtvis ett gott betyg åt oss – det vi gör engagerar (som sagt) – men det har också inneburit att vi inom tidningar, radio, tv och även våra kommersiella kusiner i reklambranschen, vi har blivit en av de mest granskade branscherna. Alla vill tycka något om oss.
Det gör ju att det blir ännu svårare för oss att komma undan med faktafel, konstiga vinklingar och andra brister i det vi gör.

Tidigare har vi lätt kunna låtsas som det regnar, eftersom alternativen för läsarna varit så få. Vi har inte behövt korrigera felaktiga historier. Vi har inte behövt be om ursäkt om vi hängt ut någon kanske lite väl omotiverat.

Och naturligtvis är det fortfarande så att om vi dundrar på rejält med en nyhet, som kanske saknar täckning hela vägen, eller vinklar lite orättvist, så får vi fortfarande bra med klick för den, bra läsning och bra uppmärksamhet. Men om vi samtidigt hårddragningen naggar vår trovärdighet i kanten, så är risken rätt stor att vi förlorar på det i längden. För när alternativen för läsarna har blivit så otroligt många fler – många väljer ju numera att hänga med sina vänner på Facebook på kvällarna i stället för att konsumera traditionella medier – ja, då är vår trovärdighet, tilltron till det vi gör, läsarnas uppskattning, det är viktigare än någonsin.

Konsten att skapa en marknad som inte finns

Martin Gelin skriver intressanta krönikor i Dagens Media. Idag har han skrivit om de ansträngda relationerna mellan Apple och tidningsföretagen.
Redan när ryktena om Ipadens ankomst började florera sommaren 2009 vattnades det i munnen på tidningsdirektörerna. Äntligen ett sätt att översätta vår prenumerationsmodell till den digitala världen.
Tji fick dem när Apple lanserades paddan och en digital bokbutik, men ingen tidningskiosk.
Men nu är den på gång, samtidigt som det bråkas rätt friskt kring kring reglerna och framför allt intäktsfördelningen. Att dela med sig 30 procent av prenumerationsintäkterna vill ingen, samtidigt som man vill åt den enorma marknad som öppnar sig med paddan.
Nu såg här dryga året efter Ipadens lansering börjar apphysterin hos tidningsföretagen lägga sig. Orsaken är naturligtvis det som ingen vågar tala om: Ipadutgåvorna säljer inte särskilt bra. Inte ens Wired med en målgrupp av tekniknördar klarar att hålla priserna uppe. Brittiska The Times stoltserar med 100 000 digitala prenumeranter, men det har samtidigt gjort tidningen till en nischaktör. Dagens Nyheter har börjat med rabatter på ipad-utgåvan.
I väntan på marknaden som ännu inte finns ska bli en marknad gör Apple det enda riktiga och gräver ned stridsyxan, nyligen ändrades villkoren kring prenumerationer i App Store till tidningshusens fördel. 

I väntan på att tidningshusen hittar de produkter och prenumerationsmodeller som folk faktiskt skulle vilja betala för så gör alla klokt i att hålla sams i båten. Innan dess kommer vare sig Apple eller tidningshusen tjäna några pengar på betalupplagor online.

Pajkastning över avgrunden – några rader om #kkgate

Mycket klokt har sagts om Katrineholmskurirens så kallade granskning av kommunchefens twittrande och vurm för sociala medier.

Jag kan hålla med de som hävdar att det här bara än en gång visar på avgrunden mellan anhängarna av ny teknik och skeptikerna till densamma. Jag vill väldigt gärna visa respekt för dem som inte tycker sociala medier är så himla fantastiskt som jag. Det är min uppgift att övertyga dem, inte att skälla på dem och håna dem offentligt. (Jag lyckas inte alltid, men jag försöker!)

För i grund och botten är ju Katrineholmskurirens granskning av kommunchefens agerande helt berättigat. Det är deras uppgift att granska vad han gör på sin arbetstid, och vilka kostnader och utgifter han har.

Tyvärr har denna granskning kopplats samman med en väldigt tydlig åsikt från tidningens sida. Vem som helst som läst frågorna som ställdes till Mattias Jansson kan se att tidningens reporter redan från början hade sin vinkel klar. Usel journalistik, helt enkelt.

Samtidigt har Janssons och tidningens fortsatta bråkade helt skymt sikten för den planerade granskningen. I stället har det blivit ett envist pajkastande mellan de två sidorna.

Det är helt uppenbart att tidningen inte alls känner sig hemma i en värld där andra än de själva kan driva debatten. “The Agenda Setting Function” har helt klart tagits ifrån dem, vilket är hela essensen av Anders Mildners föreläsning om den nya journalistrollen.

Thomas Mattson på Expressen argumenterar för att journalistiken hotas när intervjuobjekt publicerar frågorna själva innan de svarar på dem. Jag gillar Mattsson skarpt, och han brukar blogga tänkvärt om mediernas utveckling och publicistiska överväganden. Men den här gången tycker jag han är fel ute. Det inser väl vilken reporter som helst att om man mejlar insinuanta frågor till en makthavare så minskar chansen att man får svar på dem. Om man däremot ställer öppna, raka frågor, så ökar chansen. Och är man osäker på hur frågorna ska tolkas så mejlar man inte alls, man ringer eller bokar en intervju. Det handlar om förtroende mellan reporter och den man intervjuar. Det handlar helt enkelt om man göra konfrontativ journalistik eller samtalande. Vill man förstå den man intervjuar, eller är man redan från början övertygad om denne har fel och vill “sätta dit” personen? Vill man vara Janne Josefsson eller Stina Dabrowski?

Jag tror att båda typerna av journalistik behövs, men man ska välja metod med varsamhet. Att skicka fram det tunga artilleriet ska man nog vänta med till man har något mer graverande än att en kommunchef börjat twittra och hyrt in en konsult för 200 000.

Men när den här arbetsdagen går mot sitt slut – och Egyptens diktator till slut har fallit – kan jag trots min initiala upprördhet över Katrineholmskurirens agerande ändå mest känna en sorg över att vi inte kommit längre än så här.
Att vi inte nätentusiaster inte lyckats bättre i vårt arbete med att förklara fördelarna med de nya arbetsverktygen.
Att traditionella tidningar och deras reportrar ska behöva reagera så aggessivt.

Jag tycker också att hela den här diskussionen visas på en än tydligare konflikt, den när det privata blandas ihop med det offentliga. Kommunchefen blandar jobbrelaterade diskussioner med vardagssysslor i sina tweets. Och Katrineholmskuriren låter personalens personliga åsikter blanda in sig i nyhetsarbetet. Jag har alltid hävdat att alla journalistik är mer eller mindre subjektiv, vilket i det här fallet är uppenbart.

Att det hela blir pajkastning, när vi rimligen borde drivas av samma agenda: bättre journalistik, en bättre styrning av våra kommuner, ett öppnare, bättre samhälle.

Det är väldigt lätt att vara konfrontativ, både som reporter, twittrare och bloggare. Men om vi ska ta oss framåt behövs konstruktiva samtal, inte pajkastning. Däri ligger också den stora styrkan i de sociala medierna, och kanske en av de största utmaningarna för journalistiken och journalistrollen.

Gamla och nya medieaffärer

Sällan har väl skillnaden mellan gårdagens medier och de nya varit mer tydliga än när vi skådar de två stora händelserna i mediebranschen de senaste dagarna: Rupert Murdochs lansering av ett alltigenom traditionellt nyhetsmagasin, The Daily, som visserligen råkar ges ut på Apples Ipad, och AriannaHuffington som nu blir publicistisk chef för hela AOL när det gamla internetbolaget köper hennes skapelse The Huffington Post, en mediesajt byggd på läsarmedverkan, crowdsourcing, nätets länkekonomi och ett underifrån-perspektiv.

Jag säger inte att The Daily inte kan funka ekonomiskt, eller att Huffington Post är räddningen för AOL, men att det ena tillhör framtiden och det andra historien är jag helt övertygad om.

The Daily skulle bli Murdochs storverk, som ska bevisa hans tes om att det går att ta betalt för journalistik på nätet. Men istället för framtidens digitala nyhetstjänst blev det en tämligen begränsad blädder-app för ett magasin. Visst det finns fina bilder i appen, men i grund och botten är det fortfarande traditionellt redigerade tidningssidor, levererade en gång per dygn i en klump. De fåniga 3d-fotografierna eller videoklippen räknar jag inte ens med, ingen -absolut ingen – tecknar en prenumeration för sånt lull-lull.

Ju mer jag tänker på det inser jag att det stora säljargumentet för en tidningsapp faktiskt är offlineaccessen, du kan läsa den var du vill utan att behöva ha tillgång till uppkoppling.

Journalistiken då? Undrar ni kanske. Det är väl ändå den man köper.

Visst, så skulle det kunna vara, men inget tyder på The Dailys texter är så briljanta och unika att det skulle vara fallet. Och om det vore det som var säljargumentet så borde det vara mycket enklare att ta en befintlig tidning med ett känt varumärke än att starta en ny.

Men, som sagt, många har räknat på ekonomin bakom The Daily och det kan säkert gå runt. Intresset för traditionella magasin finns fortfarande hos många.

Är man intresserad av framtidens mediehus ska man nog titta lite på AOL. Tidigare i höstas köpte bolaget, som fortfarande tjänar sina stora pengar på uppringd internetuppkoppling, teknikblogghuset Techcrunch, och nu alltså Huffington Post. Huffpost bygger på läsarbloggar, länkar och ett ständigt samtal där man inte bara lyfter fram egna artiklar, utan andras, som en samtalsledare, en curator. På så vis blir man viktig för målgruppen.

Jeff Jarvis formulerar det bra:

”Content is no longer scarce, people. It is abundant. Google understands that. Twitter understands that. Huffington Post understands that. Sadly, old content people from old content companies still do not. Therein lies a lesson in this acquisition.”

Läs gärna också kommentaren från Eduardo Roussel, digital editor på The Telegraph:

”Curation of content is as important as its creation. HP editors spend half their time figuring out what stories to run and editing text, and the other half of their time adding value to those stories by embedding pictures and video, commissioning blogs, stimulating debate.”

/…/

”A key part of HP curation is selecting additional perspectives on a story by linking to the best of the rest – i.e. competitors. Different perspectives enrich the mix.”

Huffington Post, liksom Techcrunch och många andra nya mediesajt, och också byggda utifrån ett underifrån upp-perspektiv. Den nördiga kunskapen om sin nisch har alltid varit det viktigaste, inte att vara stor och brev och täcka in allt. Den stora frågan är om Huffpost kommer kunna behålla den ställningen och kulturen när man inlemmas i ett mer traditionellt storbolag.

The Daily är något så knepigt som en daglig tidning som ska täcka hela USA, vilket gör den enormt bred. Nu är min kunskap om amerikanska dagstdningar begränsad, men många har ifrågasatt den strategin.

Min undran är varför vi inte fått några Huffington Post eller Techcrunch i Sverige. Är det återigen argumenten om vårt lilla språkområde, eller är de traditionella mediehusen för duktiga och köper upp den, såsom Newsmill? Eller kanske är det bristen på riskvilligt kapital som spökar.

Till sist kan jag inte låta bli att jämföra Arianne Huffingtons sätt att presentera sig med gubbsen bakom The Daily.
Medieindustrins framtid?

Copyright © mikael zackrisson
Noter från sidlinjen

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress

Twingly Blog Search link:zackrisson.net Search results for “link:zackrisson.net”