läsarkommentarer

Journalistik är mer än bara berättande

4 Comments

Lanseringen av nyhetssajtsgruppbloggen Ajour har fått igång debatten om framtidens journalistik. Det är roligt. Jag har saknat det. Den tvingar oss att lyfta fram vad vi egentligen håller på med, och försöka formuleravärdet i det. I både det nya och gamla.

Ajour har gjort mycket rätt. De lyfter fram stories på ett nytt sätt, jobbar otroligt aktivt med sina kommentarer. Sofia Mirjamsdotter är kanske mästaren i genren, när hon ställer frågor till sina läsare och sedan gör journalistik baserad på debatten som uppstår, vilket hon i och för sig gjorde redan på sin personliga blogg Mymlan The Real.

Emanuel sliter hårt med att vara på nyhetspuckarna med nya vinklar. Jack Werner har som få andra koll på nätets subkulturer och hittar nyheter där på ett sätt som vi inte sett förut.

Ajour har egentligen bara ett problem: självbilden.
Om det nu finns en enda självbild. Hittills har vi som läsare inte fått något tydligt manifest, utan åtta olika från sajtens grundare och medarbetare, som egentligen primärt förklarar varje enskilds individs drivkraft bakom projektet.

För ganska många år sedan lunchade jag med en kollega, tillika en chef inom ett svenskt mediehus. Jag har precis fått mitt första chefredaktörsjobb, och vi pratade om vad jag ville med min tidning. Hon gav mig tips och vi diskuterade fram och tillbaka. Så frågade hon, jag minns inte varför, men det fastnade:
“Micke, tycker du att du har makt?”
Jag slog instinktivt ifrån mig.
“Inte jag, lilla jag, jag är bara en enkel tidningsman”, tänkte jag. Vad jag faktiskt svarade minns jag inte, men frågan fick mig att börja tänka.

Vissa roller i samhället ger makt, eller i alla fall en förväntan om makt.
Som chefredaktör för en tidning är det många som ser mig som en maktfaktor, inte bara min egen personal, mina frilansare, utan även många läsare, annonsörer. Kanske till och med branschkollegor.
Jag förstod nog inte riktigt detta då, inte ens sedan mitt lunchsällskap berättat det för mig. Jag var ju samma person som några månader tidigare, då jag inte hade fått den fina titeln.

Men så enkelt är det inte.
Vissa positioner i samhället ger oss makt. Omvärlden ser oss helt plötsligt med andra ögon. Vi slutar att enbart vara privatpersoner, utan blir en titel, en position, och med det även de förväntningar det sätter på oss.
Om jag som privatperson tycker att designen av nya DN.se är dålig är det inte så många som bryr sig. Men om jag som chefredaktör för Internetworld skulle säga samma sak, skulle många tillskriva det en helt annan tyngd.

Det här är naturligvis bara en omskrivning av den gamla devisen “the media is the message”. En del av budskapet ligger inte bara i vad som sägs, utan vem avsändaren är, och i vilket sammanhang ett yttrande uttalas.

Jag diskuterade med Ajourgrundaren Emanuel Karlsten på deras lanseringskalas i fredag, och menade att pr-effekten av lanseringen – med hajpningen på Twitter, de utstuderade bylinebilderna och Hejsonjas initiala dissning av projektet, inte alls var avsedd, utan rent slumpmässig. Och jag tror honom. Han är en, i mina 42-åriga ögon, en ung, ganska oerfaren journalist. Mycket yngre än vad jag själv var när jag fick lektionen om min egen maktposition som chefredaktör. Han inser inte riktigt att han som sociala medierjournalistikens senaste wonderboy har makt. Precis som många av de andra skribenterna bakom Ajour, som redan innan hade sina publicistiska plattformar.

Men det är här det blir problematiskt med Ajour. Grundarna lanserar och marknadsför sajten som att den är väldigt viktig – vilket den kanske är, eller kommer att bli – men de vill inte erkänna att de har makt. Sajten har som jag förstår det ingen ansvarig utgivare, utan varje skribent ansvarar för sina egna texter. Det finns inte heller som sagt en gemensam redaktionell policy eller ens någon klarlagd publicistisk hållning. Det närmaste vi kommer är Johan Hedbergs text vid lanseringen, men även den är skriven i jagform.

Min ex-kollega Fredrik Strömberg är lysande när han sammanfattar det i nya boken “#Journalistroll”, som ju faktiskt är skriven långt innan Ajour blev känt.

“Journalistik är intet – absolut intet – utan den kontext i vilken den är skapad, för den målgrupp den är tänkt att vara viktig, för det motiv den har. Journalistik är inte en generell valuta – det är en riktad åtgärd. Och framtidens journalistroll är att återskapa den kontexten i den digitala miljön”.

I Ajours fall har vi en kontext som är än så länge rätt okänd, vi vet inte vad sajten står för eller vad den vill. Den enda programförklaring vi fått är att formen för innehållet ska vara modern, man ska jobba med att lyfta fram läsarna och skapa journalistik i samarbete med dem. Inte heller målgruppen, vilka dessa läsare är, har vi fått någon bild av.Således blir det för mig som läsare ganska svårt att förhålla mig till det som skrivs på sajten. Jag vet inte vem som fattat det publicistiska beslutet om att skriva en viss artikel, jag vet inte ens om den är tänkt för mig. Jag vet inte heller vad jag kan förvänta mig nästa dag, för något löfte om vad sajten ska ge mig har inte avgetts.
Den tolkning jag, och säkerligen många med mig, gör är att jag ser skribenten som avsändare, inte sajten. Men då är vi tillbaka i bloggtänket, med förvisso intressanta berättelser, men likväl, berättelser av en enskild individ.

Man kan naturligtvis ifrågasätta definitionen av journalistik. Emanuel Karlsten menar ju att det är ett hantverk. Jag vill nog hävda att det måste vara mycket mer än så, det måste vara både ett hantverk, ett förhållningssätt, men i slutändan även en produkt. Och utan kontexten, sammanhanget och varumärket, så finns inte produkten.

Man kan göra liknelsen med en papperstidning också. När jag köper ett nummer av exempelvis magasinet Filter, för att jämföra med en annan journalistisk produkt som fokuserar på berättandet, då är det ju inte berättelserna i sig jag köper. Det är vissheten av att jag får bra berättelser i tidningen. Berättelserna har jag ju inte läst när jag tar tidningen från hyllan. Utan det är ju Filter som byggt ett så starkt varumärke kring sin produkt att jag litar på att de kommer att leverera bra berättelser.
Samma sak gäller naturligtvis mina prenumerationer på morgontidningar. Det är inte artiklarna i sig jag betalar för, det är löftet om att de kommer fortsätta leverera bra nyheter och berättelser varje dag som får mig att lägga in prenumerationen på ett autogiro.

Ett nytt sätt att berätta på är naturligtvis intressant i sig. Men berättandet är bara en liten liten del av journalistiken.

Not: Den nya podcasten Maktministeriet talar också om maktfrågorna kring Ajour. Lyssna här. Diskussionen om Ajour börjar 12:35 in i programmet.
Maktministeriet avsnitt 1 – om barn på nätet och Ajour.se by Maktministeriet

Städningen utförd, problemen borta, eller?

1 Comment
Äntligen tar chefredaktörerna sitt utgivaransvar på allvar, menar Leo Lagercrantz i Expressen och spinner vidare på det som juristen Mårten Schultz skrev när DN, Expressen och Aftonbladet började begränsa möjligheterna att kommentera anonymt på sina nyhetssajter.
Och det är ju bra.
Att redaktörerna äntligen bryr sig om vad läsarna skriver på deras sajter och i deras forum är ju ett stort steg framåt, som jag skrev tidigare.

Samtidigt är det en väldigt stor förenkling av diskussionen.

För Lagercrantz ger ju inga svar på vad vi ska ha kommentarerna till. Han och Schultz pratar ju enbart om att lösa det juridiska problemet.
Deras diskussion handlar enbart om ta ansvar för ett problem, för de som drabbats av hatet. Inte om ansvaret gentemot läsarna för journalistiken i sig. Vad den egentligen har för syfte? Vilket ansvar har vi som tidning för att vi skriver om en känd barnprogramledares narkotikadom? En tåganställd som uppför sig mindre lämpligt? Eller andra brott och skandaler?

Samma ansvar som förut, skulle någon kanske svara, men riktigt så enkelt är det ju inte, för på nätet får du som tidning mothugg, läsarna spinner vidare på historien. Eller så kritiserar de inte helt sällan tidningen för sin journalistik, som sagt, om tidningen skriver fördömande om en persons leverns är det svårt att bli upprörd när läsarna spinner vidare på detta i kommentarerna.

Om tidningarna nu stänger denna möjlighet till kommentarer på den egna sajten, vilket ansvar har då utgivaren för den diskussion om sedan förs på andra ställen? Upphör ansvaret bara för att man rensar upp på den egna sajten? Eller är det kanske så att man som publicist har ansvar för det som skrivs som en följd av den egna rapporteringen, var än det sker?

Den som basunerar ut sin idignation kan knappast bli upprörd när mottagaren reagerar känslomässigt.

Sedan finns det också en underton av status quo i det Lagercrantz och Schultz skriver. Att det här med internet egentligen inte är något nytt utan att nu kan vi lägga det till handlingarna och konstatera att allt är som det alltid har varit:
Vi, journalisterna skriver och publicerar artiklar, och läsarna får om de sköter sig tycka till om det vi gör.
Vi och dem.
Vi skapar materialet. Vi sätter agendan.
Vi bestämmer vilka röster som ska och får höras.
De får vara med så länge vi bestämmer.

Alla nätskeptiker kan andas ut. Allt det jag, Anders Mildner, Fredrik Strömberg, Malin Crona och många andra sagt och skrivit om framtidens journalistroll behöver de inte bry sig om längre. Det man lärde sig på JH på 70-talet, 80-talet, 90-talet håller än.

Det finns bara ett litet aber med den världsbilden.

Internet finns fortfarande kvar. Och hatet finns. Svenskar med rasistiska intoleranta åsikter finns.
Det är som Fredrik Wass ständigt påpekar: internet är inget eget i sig, det som händer där är bara en spegling av hur vi är som människor. Att vi väljer att plocka bort delar av våra mänskliga mindra charmiga sidor från internet betyder inte att de försvinner.

Så vad händer då om vi kastar ut alla dessa åsikter från våra fina spalter?
Vi får så klart ännu finare spalter. Å andra sidan blir dessa ännu lite mindre en sann bild av verkligheten. Och med ganska stor säkerhet får dessa hatiska personen lite mer bränsle på brasan för att odla sitt utanförskap. De blir ännu mer hatiska – fast det får vi aldrig se.

Som far till ett barn som snart är på väg in i tonåren så känner jag vissa likheter här. Jag vill gärna ha koll på vad han gör och säger med andra, både på nätet och utanför detta. Men jag vill naturligtvis också att han ska få bygga sina egna åsikter, sin egen värld. Och han måste få revoltera lite, måste få gå utanför det tillåtna. Det ligger i hela uppväxandets natur.

Lösningen som förälder är lika enkel i teorin som svår i verkligheten: Prata med ditt barn, lyssna, var med barnen i deras digitala verkligheter, liksom deras kompisvärldar. Prata om vad som är ett okej beteende och vad som inte är det. Prata om hur man vill bli bemött. Var närvarande. Bygg förtroende, för det är det enda som håller i längden.
Visst, en del installerar övervakningsprogram på datorerna hemma, eller tjuvläser sina barns mobiler. Det kanske kan funka om man är väldigt orolig för att barnet hamnat i dåligt sällskap eller råkar ut för farliga saker. Men för mig är det ett för stort ingrepp i min sons integritet.

Och lite samma sak är det med de där konstiga människorna med konstiga åsikter som dyker upp när vi skriver om invandring och feminism i våra fina spalter. Vi kan slänga ut dem helt, och då fortsätter de sitt hat på andra ställen. Eller så tar vi oss tid att lyssna, ber dem nyansera sig, försöker förstå, utan att döma. Och kanske lär vi oss också något om deras värld. Kanske blir den verklighet vi beskriver i våra spalter lite mer “sann”. Det är inte lätt, men jag förstår inte hur vi skulle kunna göra något annat.

För i deras värld är vi ju både åklagare och domare på samma gång. Och då måste vi jobba ännu hårdare för att hitta sätt att visa att vi inte blandar ihop de rollerna.

Det är dags att backa tillbaka till vårt, journalisternas och tidningarnas ursprungliga uppdrag: Att skildra samhället för våra medmänniskor. Och för att göra detta måste vi förstå dem, vi måste ha kontakt med dem, vi måste lyssna till dem. Även de som ser ut på annat sätt än vi, de som pratar på annat sätt, de som skriker, de som gråter, de som lider, de som är tysta.

Fotnot: Just nu verkar det inte gå att hitta en enda artikel med en kommentar på vare sig DN, eller Expressen. Aftonbladet har kommentarer på sporten, och enstaka nyhets- och debattartiklar, men de är inte lätta att hitta.

————–

Läs också:
Fredric Karéns reflextioner efter Svd:s bloggstafett är väl värda att läsas.
Jonathan Fried skriver klokt om behovet av kulturrevolution i mediehusen.
Och så har frågan om kommentering nått de franska tidningarna. Libération citerar den svenska debatten och undertecknad. Automatöversättning här.

P1:s Medierna följde också upp debatten förra helgen, där jag är med på ett hörn.

Lyssna: Tvärnit i kommentarfälten

Till sist: Missa inte heller Jack Werners blogg om internet på Nyheter24 – ett måste du om vill förstå dagens unga nätkultur. Hans inlägg om hatet mot framför allt tjejer i blogosfären ger lite perspektiv.

Uppdaterat: Min kollega Malin Crona besökte gårdagens PK-debatt om kommentarer och formulerar det så bra:

”om vi inte låter kvinnohat och allmän människofientlighet finnas i våra kommentarsfält så finns det inte.”

 

Nättidningarnas största nederlag

38 Comments

Vi är många som engagerat oss i dagstidningarnas verksamhet på nätet. Många som har efterlyst mer interaktivitet, mer samarbete med läsarna, större insikter i att den publicistiska världen har förändrats sedan varenda människa med en dator eller mobil blev en publicist.

Idag på en och samma dag har tre av våra största tidningar bestämt sig för att radikalt ändra förutsättningarna för relationen med sina läsare online. DN stryper sina kommentater helt i en akut åtgärd för att få bukt med rasism och personpåhopp. Expressen vänder på steken och börjar förhandsmoderera varenda kommentar, ett digert jobb med 38 000 artiklar tillgängliga för läsarkommentarer. Aftonbladet kräver inloggning via Facebook, vilket naturligtvis försvårar möjligheten att vara anonym som kommentator.

Jag tänker inte recensera de olika tillvägagångssätten. Metod och ton gentemot läsarna varierar med mediet. Det jag kan säga är att jag inte är så genomgående negativ som många av  mina internetvurmande kollegor. Förändringarna bekräftar nog mest det vi alla hela tiden vetat om. Ingenting kommer hända, som min forne kollega Fredrik Strömberg formulerade det.

Det stora problemet med kommentarerna är som jag ser det inte hatet, utan att tidningarna inte brytt sig. Visst, kommentatorsfälten finns, men de har varit otroligt misshandlade och förbisedda av läsare och redaktörer. Tidningarna har i stort sett enbart sett kommentaterna som ”gratis content” som ger lojalitet och extra sidvisningar, det vill säga annonspengar. Inte som något som har ett eget redaktionellt värde, i alla fall inget värde som någon annan än de som kommenterar bryr sig om.

Lyssna: Intervjuade hetsas i kommentarsfälten

Jag lyssnade i morse på Mediernas program från i lördags om näthat och läsarkommentarer, och slogs än en gång av hur man ständigt ser kommentarerna som ett problem. Det enda perspektivet som diskuterades i programmet var hatet, det juridiska ansvaret, problemen. Även i rapporteringen idag har rubrikerna skvallrat om samma sak: Expressen “tar krafttag” mot kommentarerna, skriver Dagens Media. Det signalerar inte precis nya möjligheter. Kan de nya kommentatorsprinciperna på tidningarna förändra denna syn är jag den första att jubla.

För alla tre tidningarna så kommer visserligen flödet av kommentarer att minska drastiskt, men alla tre chefredaktörerna talar ändå om nya sätt att kommunicera med läsarna. Det finns en ton av att man tänker ta tag i frågan, och det i sig är naturligtvis jättebra.

Så att ambitionen och insikten finns är bra. Även om det är enormt mycket jobb kvar att göra.

Men risken är väl att det blir tvärtom. Att begränsningen istället är vatten på kvarnarna för dem som alltid hävdat att läsarna enbart skriver strunt och trams. För den åsikten finns fortfarande ute på redaktionerna.

Någon har sagt att hanteringen av kommentarer på sajterna är tidningarnas största misslyckande online. Idag har vi fått en bekräftelse på detta.

Jag ska förklara varför.

Trots min långa erfarenhet av internet var det först 2006-2007 som jag började aktivt skriva och kommentera på nätet. När Jaiku och Facebook kom in i mitt liv 2007 så var det första gången jag skrev korta personliga saker online. Och det som slog mig direkt var att det folk var så vänliga. Och det oavsett om de framträdde med namn eller var mer eller mindre anonyma via alias som Weekend68 eller Axelz. Alla måna om att göra ett gott intryck och visste att samtalet varade enbart så länge varje enskild individ ville vara med.

Så är det inte i kommentatorsfälten på Aftonbladet, som bekant. Man kan tro att det har att göra med anonymiteten, men det är att göra det lite för enkelt för sig. Det har snarare med attityden från tidningarnas sajter gentemot sin publik att göra. Anders Mildner skrev väldigt bra om det för några veckor sedan, om att vi lämnar ungarna ensamma i fritidsgården, och sedan blir vi förvånade över vad de gör där. Känslan som uppstår när man inser att ingen bryr sig och att man är ensam och oförstådd i världen. Om ingen lyssnar när vi skriker, ja då är vi många som bara skriker högre.

Det hänger också ihop med journalistiken, tror jag. Har man artiklar som väldigt mycket ”pekar finger” eller är sensationsvinklade, då säger man också till läsarna att ”det här är fruktansvärt”. Då är det rätt svårt att vara upprörd över att läsarna ger uttryck för den upprördheten i kommentatorsfältet. Då är man inte ute efter ett samtal, man är ute efter att uppröra känslor.

Men på Facebook fortsätter folk att konversera och diskutera. Även om samtalen ibland blir hetsiga har jag då aldrig stött på vare sig hat eller elaka påhopp på Facebook. Under valet förra hösten var till exempel debatten väldigt livlig i mina vänkretsar, jag tror aldrig folk diskuterat så mycket politik som under valrörelsen. Med de gjorde det på Facebook, men sina vänner och bekanta, även de som var meningsmotståndare.
Det var inte i tidningarnas kommentatorsforum som de vettiga politiska diskussionerna fördes.

Jag har länge haft känslan av att det faktiska kan vara kört för tidningarna att bli den där lägerelden igen, där man träffas och diskuterar samhällsfrågor. Folk gör det hellre med sina vänner än på en anonym tidningssajt. Och det är väl i princip det som måndagens nya besked bekräftar. Det var faktiskt redan kört innan, det var bara en tidsfråga innan det skulle spricka. Innan de elaka påhoppen blev för många, eller kostnaderna för att hantera kommentarerna för höga. Eftersom man vägrade se kommentarerna som något positivt, man såg de enbart som en börda som var tvungen att ”hanteras”.

Jag har alltid tjatat om att tidningarna måste välja om de enbart vill vara leverantörer av intressanta nyheter och artiklar, eller om de vill vara samlingsplatser, lägereldar. Idag har vi sett att det inte är några lägereldar.

Jag säger inte att det är omöjligt för tidningar att återerövra den positionen. Men just nu har de förlorat spelet.