mejl

Jag fick en ny telefon förra veckan av förlagets it-avdelning. En HTC Wildfire med Android.
”Va, ska du inte ha mejlen installerad i den”, frågade vår telefonkvinna.
”Nej, jag har ju gmailappen, den räcker bra”.

Men så gick det några dagar. Och när jag nu sitter med telefonen bredvid mig på skrivbordet (på helgerna och kvällarna ligger den oftast nere i någon väska eller ficka), så blippar den till allt som oftast: När det kommer nya mejl.

Och vips så inser jag hur brutalt oviktigt mejl har gått och blivit i mitt liv.
Mejl används enbart för att skicka tråkig jobbpost, som i nittio procent av fallen ändå är irrelevant, där jag står som en av flera andra som ”kopia”.

Vill någon nå mig kan de använda ett otal andra sätt. Telefon. SMS. Twitter. Linkedin. Till och med Facebook.
Då vill jag att det plingar till i telefonen, för då vet jag att det är någon som vill mig något.

Visst sköter jag mycket av min jobbkorrespondens via mejl, och visst får jag både trevliga förfrågningar och bekräftelser per mejl. Men mejlen är aldrig tidskritisk och skulle den väl vara det någon gång så händer det inte alltför sällan att vederbörande ringer, twittrar eller messar för att berätta att något viktigt kommit.

Helt plötsligt slår det mig: Tänk om twitter och facebook uppfunnits för att vi var trötta på mejl? För att vi behöver smartare sätt att kommunicera direkt med varandra? Sätt som inte ännu blivit helt överlastade med meningslösa reklamutskick och massförfrågningar?

Naturligtvis är det inte så. Men det är definitivt en orsak till de nya sociala kanalernas hypersnabba framväxt. Det har länge funnits ett behov av nya kommunikationsformer. Vi som har hängt i olika små digitala klubbar på nätet, oavsett om de varit mejllistor eller små ”internetbubblor” är bara ett exempel. Vårt behov av äkta och nära kommunikation har aldrig varit så stort.

Jag stängde av plingfunktionen för mejlen i mobilen. Men behåller notifieringarna för Facebook och Twitter.