Tagg öppenhet

21 månader av förändring

Den här historien börjar med ett möte i Radiohusets stora hangar för nära två år sedan, i mars 2010. Då avgående digitalamedier-chefen Mats Åkerlund hade bjudit in mig och några andra digitala bloggare och tänkare, däribland Joakim Jardenberg och Miriam Olsson Jeffery för att diskutera och ha synpunkter på radions nya sajt.Det här var när debatten om SR:r url härjade som värst. Men det som jag och flera andra framför allt kritiserade radion för var bristen på öppenhet, oförmågan att verkligen vara i allmänhetens tjänst, såsom uppdraget lyder. Det talades mycket om att sätta lyssnaren i centrum, men det vi fick se var en stor orange bubblande prick som visar vilka program folk lyssnar på vid ett givet tillfälle.

Ganska snart gled diskussionen in på spridning av SR:s material, och plattformar som Spotify. Varför fanns inte SR:s utbud där? ansåg flera, däribland jag. Varför får bloggare inte bädda in och sprida SR:s program och intervjuer? Det borde ju ligga i public service-uppdragets intresse att låta fler vara med och debattera de program och den journalistik som SR gör?

Motargumenten var flera, men de var framför allt tekniska och upphovsrättsliga. I slutändan ställde vi ändå frågan till radions representanter om hur de skulle vilja att det var. Vad deras önskningar för en sajt och en modern digital närvaro skulle vara?

Och då blev det väldigt tyst.

Känslan jag gick därifrån med var att SR egentligen nog höll med oss bångstyriga internetentusiaster i vår kritik, men att ingen riktigt vågade säga det.

Man ska också komma ihåg att vid det här tillfället var också radions vd, Mats Svegfors, nytillträdd, och en av de första sakerna han gick ut offentligt och sade var att bloggar mest var smörja. Grogrunden för att förändra radions syn på sig självt och omvärlden var inte den bästa. Själv gick jag tillbaka till redaktionen och bloggade “Sveriges Radio missar chansen till förnyelse” (borta från webben numera).

Men, med minnet av stämningen nere i konferensrummet i Radiohuset den där marsdagen så var jag ändå inte helt överraskad när SR åtta månader senare söker en projektledare som ska jobba med just spridning av radions utbud på nätet.

Idag, ett år senare, har jag jobbat nästan ett år på Sveriges Radio, och drivit projektet som gjort att vi till slut faktiskt har fått ut – till början ett mycket litet, men ändå – material på Spotify. Vi har löst de principiella frågorna, och vi har även, av de kommentarer jag fått från medarbetare och omvärlden, väckt lusten. Jag har också jobbat med att marknadsföra och sprida information om vår inbäddade spelare, som gör att just bloggare och andra sajter, inklusive andra medier, får bädda in våra program och ljud hos sig.

Så, med facit på hand: Det tog 21 månader, men nu är vi där. En lång tid på pappret, men för en så stor organisation som Sveriges Radio skulle jag säga att det gått rätt snabbt.

“Vi var inte redo då”, säger numera kollegan och digitala chefstrategen, Mats Åkerlund. Och så var det naturligtvis.

Vad var det som hände då? Hur gick radion från att tycka “bloggar är mest smörja” till att finnas i kommersiella musiktjänster som Spotify och Wimp, att dela med sig av allt material frikostigt, och att driva ett eget bloggprojekt om journalistik, bloggar och sociala medier?

Mycket beror naturligtvis på att radion haft flera duktiga medarbetare som aktivt drivit de här frågorna. Malin Crona på Ekot som jobbat med sociala medier. Nämnde Åkerlund, men även digitala medierchefen Lotta Kjellin, P3-chefen Tomas Granryd som drivit Spotify frågan längre än kanske någon på radio. Tidigt kom även konsulten Kristin Heinonen in och gjorde ett stort jobb för radion. Vd:arnas resa till USA och public service-radion där, NPR, som genomfördes tidig höst 2010, fick också stor betydelse, har jag förstått. Efter den resan har vi numera vd:ar som pratar om öppna API:r, inspirerade av NPR:s sätt att jobba

På credlistan måste jag också sätta våra jurister, som verkligen också sett möjligheter snarare än problem, och Cecilia Djurberg, redaktör för Medierormen och den som jobbat närmast vd:arna med de här frågor.

Tillsammans fick vi till slut organisationen att “bli redo” och våga ta steget. Enormt mycket arbete är naturligtvis kvar, men den principiella inställningen har förändrats, och vi har fått organisationen att våga och se möljigheterna. Inte genom att tvinga den, utan att genom att lyssna på alla farhågor, ta alla diskussioner om tänkbara hot och svårigheter. Ta folks oro på allvar.

Själv lämnar jag nu radion med en fantastiskt skön känsla av att vi faktiskt gått i mål med något.

Det har, som det brukar heta, varit ett spännande och lärorikt år. Min största lärdom är kanske det jag är inne på ovan, att hela tiden orka ta diskussionen, och att aldrig ge upp. Mitt huvudprojekt, Spotify/Wimp-exporten, har stundtals varit helt självklart och enkelt, för att nästa stund vara mer eller mindre omöjligt. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att “jaha, men då ska vi bara skicka över filerna då”, för att nästa stund upptäcka en ny stenbumling på vägen.

Det är i de stunderna som stödet från ledning och uppdragsgivare varit så viktigt. När det tagit stopp har det antingen handlat om nya svårigheter som vi faktiskt har kunnat ta oss runt. Eller i vissa fall en utbildnings- och förankringsfråga. Det är viktigt att prata om vad vi gör internt, visa hur det fungerar, visa att vi tar oron på allvar, att vi jobbar på att lösa de frågor som vi inte har svar på ännu, men också ge svar på allt vi kan. Och när vi inte har svaren förklara varför vi tycker andra skäl väger över.Alla kanske inte håller med om allt. Men många håller med om det mesta. Och kan göra det på sitt sätt, driva sin bit av det hela på sitt sätt. Och då blir det bra.

Tack.

Kritiken mot Facebook skjuter på fel mål

Det är mycket Facebook nu. Kanske inte så konstigt när en halv miljard människor sitter inloggade en vanlig dag i september 2011. Kritiken mot ”nya Facebook” är i mångt och mycket berättigad, men jag tycker samtidigt den varit felriktad. Kritiken har handlat om att vi numera – mer eller mindre frivilligt – skulle dela med oss av mer information till vänner och även andra via Facebook.Jag tycker nog inte problemet är att mina vänner får veta lite för mycket om mig, eller ens att deras vänner kan hitta en eller annan detalj om mig som jag kanske hade velat hålla för mig själv.

Det stora problemet är ju Facebook i sig.

Jag litar otroligt mycket mer på mina 647 vänner och derar vänner än jag gör på ett hemligt, privatägt amerikanskt jätteföretag, med investerare och ägarintressen från halva jordklotet, helt utan insyn och öppenhet.

Faran ligger inte i den transparens som vi själva i vår törst efter umgänge gör oss “skydliga” till. Faran ligger att detta leder till enorma mängder information om oss, och kunskap om oss, som Facebook äger och kontrollerar. Och som vi faktiskt inte har en aning om vad de tänker göra med. Eller vad de kan använda till. Kanske inte idag, eller imorgon, men vad som händer i framtiden har vi ju faktiskt inte den blekaste aning om.

För några år sedan var det en debatt om Google och att det företaget ägde för mycket information om oss, och vad som kunde hända med den informationen om bolaget utsattes för påtryckningar från exempelvis myndigheter och – ännu värre – regeringar i mindre demokratiskt sinnade länder. Googles Kinaproblem var det klockrena exemplet.

Men informationen som Google har om oss är ju ingenting mot den som Facebook äger. Google känner till våra surfvanor, men Facebook vet ju vilka vi kommunicerar med på webben, hur våra barn ser ut, var vi bor, vilka vi litar på och inte, allt sånt som vi använder Facebook till.

Idag uppger Facebook att bolaget inte delar med sig av vår information med andra om vi inte uttryckligen gett tillstånd till det, eller “om de har informerat oss om det”, vilket i mina ögon låter som en riktigt gummiparagraf.

Och även om vi anser att Facebook idag är ett schyst företag så vet vi inte vad som händer i framtiden. Vi som användare, eller medborgare, har ingen aning om vad som händer om kinesiska intressen köper in sig i bolaget. Eller om Mark Zuckerberg helt plötsligt ändrar sig.

När det gällde Google var den frågan det för mig centrala i Googlekritiken: Vi är hyfsat säkra på att Larry och Sergei är bra killar och inte vill oss illa. Men vad händer när de lämnar över företaget till någon annan? Tröttnar och går vidare i livet? Eller om bolaget blir uppköpt?

Det rimliga vore att Facebook, Google, och alla andra bolag som samlar in personliga data på webben hade krav på sig kring integritetspolicys. Dessa policys borde naturligtvis inkluderar information om hur man samarbetar med myndigheter och andra externa parter som vill få tillgång till datat. Men även uppgifter om hur man tydligt och begripligt berättar för användarna om hur integriteten och sekretessen fungerar. Den stora förvirringen bland gemene man idag verkar vara att vi inte riktigt förstår vad som syns och inte syns utåt av det vi gör på Facebook.

Här känns det som att lagstiftningen inte hängt med. Jag vet inte om EU:s persondatadirektiv kan vara relevant i sammanhanget, men det känns som att bolagen kommer med alldeles för mycket bara genom att vi tvingas klicka in kryssrutor på nästan oläsliga villkorssidor när vi accepterar nya funktioner.

************

För övrigt tycker jag ni ska, om ni inte redan gjort det, läsa Ben Elowitz text om vad Facebook är på väg att bli, eller kanske redan är. Om möjligheterna, och hoten.

I mina ögon finns det något nästan religöst vackert i bilden av en halv miljard människor sittande inloggade så gott som samtidigt. Vilken brobyggare! Hur ska vi någonsin kunna starta krig mot varandra när vi sitter där ett knapptryck ifrån varandra, inloggade på samma tjänst, intimt sammalänkade via alla vår personliga och professionella kontakter. Jag följer min vän uniceftjänstemannen och hans äventyr och diskussioner nere i Rumänien och Östeuropa. Jag kikar in hos exkollegan som utvecklar spel i Japan, jag följer fransoser, svenskar i Tyskland och horder av amerikaner. Världen har aldrig känts så liten. Känslan av gemenskap aldrig så stor.

Det bidraget till mänskligheten går inte att underskatta, ja, nu blev jag lite pretentiös.

***********

När det gäller Spotify har många varit kritiska mot svenskarna i bolaget för att de gått med på att det numera kommer krävas ett facebookkonto för att få ansluta sig till Spotify, eller för att delningen av musiken via Facebook blivit för störande. Nu tog det inte många dagar innan Spotify tog till sig av kritiken och införde ett “skämsfilter”, privat lyssning utan spridning.Visst kan man tycka att tickern är spammande och att det hela borde gjorts snyggare, men i sammanhanget är jag övertygad om att det är finlir jämfört med möjligheten för Spotify att nå ut till Facebooks 800 miljoner användare. Spotifys mål nummer ett är ju att växa och bli större, fler gratisanvändare ger fler betalanvändare . Jag hade i alla fall fattat samma beslut som Daniel Ek 10 gånger av 10, om jag suttit i hans stol.

För i mina ögon är det här riktigt riktigt stort för svenskt entreprenörskap.

Sluta tjafsa – fixa världen

”Jag blir så trött.”
Efter åratal av bloggande och diskuterande om internet och dess för- och nackdelar så kommer känslan alltmer över mig att jag säger samma sak om och om igen. När jag bloggade på VA.se kände jag den sista tiden att jag blev som en maskin som bara upprepade mig själv. Jag hatade det. Jag vill ju vara spirituell, nytänkande, kreativ. Inte en gnällig webbnörd. 

Det är fullt naturligt att man som människa vill fördjupa diskussionerna, försöka ta dem ett steg till, och vad är då mer självklart än att fortsätta samtalen med likasinnade? Jag tror detta är en av orsakerna till den svenska internetbubblans framväxt och livaktighet de senaste tre åren. Här får vi webbentusiaster chansen att stöta och blöta teknik, utspel, nyheter och sociala tjänster i en miljö där en fråga eller en diskussion aldrig är för nördig. Och då syftar jag alltså på den samling människor som träffades första gången på Twitter-föregångaren Jaiku i Sverige runt 2008, inte aktiebubblan som huserade på börsen i början av seklet.

En stor fördel med bubblan är att den ligger i framkant. Nästan alla har koll på alla nya tjänster och finesser, och har man inte det så får man snabbt det via de länkar som andra tipsar om.
Men det är också ett problem, framför allt när våra åsikter och idéer ska omsättas i verkligheten. Möta världen utanför, om man ska vara lite elak.

Vi märker det när David Cameron gör i vårt tycke bisarra utspel om hur nätets kommunikationsvägar måste begränsas för att stoppa kravallerna i Storbritannien.
Vi märker det när traditionella media skriver Anders Behring Breiviks spelande av krigsspel på datorn.
Vi märker det när vi upptäcker obehagliga sajter för extremister med fallnhet för våld.

Den allmänna bilden av internet ligger så långt efter våra tankar och visioner. Det som är självklart för många av oss – ibland kallade nätevangelister – måste ständigt debatteras och diskuteras med andra. Även väl insatta personer i samhällsdebatten har ofta åsikter som vi blir starkt upprörda av, därav också de stora mothugg folk får som går ut och kritiserar internet på internet.
Men för många människor är en viss censur eller begränsning av internet faktiskt inte så konstigt. För en del är det helt okej att stänga av internet för vissa brottslingar.

Kinga Sandén pratar lite om detta i sitt tal som hon höll på “okonferensen” Sweden Social Web Camp i helgen, att uppmana vänner som röstat på Sverigedemokraterna att ta bort sig från deras vänlistor på Facebook.
”Genom att blocka och tysta människor visar vi inte den öppna debattens överlägsenhet.”

Samtidigt ägnas än en gång, på SSWC-o-konferensen, en ganska stor del av tiden åt att diskutera elitism i den lilla bubblan. Hur man ska uppföra sig i de sociala nätverken, eller inte uppföra sig, vilket ansvar man  har, och så vidare. Man lyfter fram skillnaderna i stället för likheterna. Exakt vilken strategi man ska ha för ”sociala medier” blir viktigare än att överhuvudtaget omfamna internet s om kommunikationsplattform.

Visst, för den enskilde individen är att blåsa till debatt med bubblans namnkunniga ett bra sätt att strålkastarljuset på sig. Att skilja sig från mängden. Att visa handlingskraft.
Hon, med erfarenhet från både arabvärlden och andra oroshärdar världen över, har sett med egna ögon om vikten av fria och öppna kommunikationer.
Vi här hemma i trygga Sverige har kanske svårt att se hotet på samma sätt, och de hot som kommer i form av datalagringsdirekt, telekomdirektiv eller FRA-lagstiftning har vi tyvärr en tendens att glömma väldigt snabbt. Men vi måste ändå ta debatten.

I stället för att diskutera interna detaljer, eller bråka om saker som faktiskt inte spelar särskilt stor roll, måste vi lyfta blicken, lyfta fram det viktiga. Debatten om öppenhet, frihet, en fri journalistik online, är alldeles för viktig, även om vi tröttnar på den.

Igår publicerade Svd ännu en lite märklig artikel om att det skulle finnas en trend i att vara mot internet. Om vi “nätevangelister” är för okritiska mot internet som möjliggörare och fenomen, då får vi kritik för det. Om vi nu är lite mer nyanserade och framhåller både möjligheter och svårigheter, då är vi skeptiker. Well, det är väl därför vi måste fortsätta slåss för det som är viktigt.

Fotnot: Se Kinga Sandéns tal nedan, det börjar cirka 10:40 in i klippet.

Copyright © mikael zackrisson
Noter från sidlinjen

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress

Twingly Blog Search link:zackrisson.net Search results for “link:zackrisson.net”