För oss som jobbar med internet inom traditionella medier är arbetet ett ständigt flöde av fantastiska möjligheter, tjatande, små små genombrottssteg och en evig diskussion om organisationsformer, attityder, rädsla och förändringsarbete  som inte händer. Upp och ner, kort sagt. Ofta väger möjligheterna och framtidshoppet över, ibland tar frustrationen och ilskan över. 

Idag är en sådan dag när jag läser Emanuel Karlstens lysande inlägg om så gott som samtliga traditionella mediers bristande faktakoll när man rapporterat om Facebooks påstådda användartapp.

Till och med när journalisternas eget organ, fackförbundstidningen Journalisten, skriver om sociala medier så är faktakollen noll och intet, man gör till och med vinklingar som inte har stöd i originaltexten man rewritar. Det är som Karlsten skriver: “Med sådana vänner behöver journalistiken inga fiender.”

Förra veckan hade vi en annan, mer perifer historia, om att en cyklist skulle ha blivit stoppad för fortkörning som också kablades ut nationellt. Även den visade sig vara helt felaktig.

Det är inte lätt att göra journalistik på nätet 2011. För det första finns det alltid någon läsare som kan ämnet bättre. För det andra kan denne lätt påpeka detta i anslutning till artikeln, eller på andra platser på nätet. Och är felet tillräckligt stort sprids kritiken snabbt, och diskussionen om rapporteringen blir snart en större nyhet än originalhistorien. Dessutom kan numera så gott som vem som helst dubbelkolla en nyhet och utföra den journalistiska källkritiken, oavsett om man är journalist eller inte. Journalister och redaktioner har inte längre monopol på det journalistiska arbetet.

Tyvärr verkar den insikten inte alltid ha nått ut på redaktionerna. I stället för att modernisera sina arbetsmetoder fortsätter man som förr. Chefredaktörerna för våra kvällstidningar brukar hänvisa till att man aldrig kommenterar interna arbetsmetoder när de hamnar i blåsväder för någon halvosäker nyhet man publicerat. Men det inte ju håller längre. Allmänheten vet ju hur jobbar.
Kvällstidningarnas rubriksättning har sedan länge genomskådats av allmänheten. Står det om Juholts nya kärlek på löpet vet vi att det mycket väl kan handla om att han är förtjust i en ny maträtt, en bil eller något annat än vad vi förväntas tro. När Aftonbladet skriver om att kändisarna i onsdagens tidning berättar “vad de tänker avslöja i sina sommarprat” så vet vi att det bara är en omskrivning för vad deras sommarprogram ska handla om.

Staffan Dopping diskuterade pressetik i lördagens Medierna i P1. Dopping menar att tidningar förvisso ofta rättar detaljer som årtal och siffror som blivit fel. Men om hela anslaget, vinkeln på en artikel är helt missvisande, då sker inte någon rättelse, om det inte går att inte enskilda faktauppgifter i artikeln som är fel. Detaljer är alltså viktigare än att medierna faktiskt förmedlar felaktiga bilder av omvärlden.

Det är därför Metros och framför allt TT:s texter om Facebooks användartapp blir så fel, även om de garderar sig med brasklappar i slutet, (“Facebook själva uttalar sig och säger att man inte kan mäta så”, typ), så är vinkeln och framför allt löpsedlarna ändå ensidigt ett utryck för något helt annat. Längtan efter en bra story, att få sätta en snärtig rubrik, är så mycket starkare än viljan att berätta något som kan likna sanningen. Särskilt när sanningen visar sig, någon dag senare, vara helt tvärtom.

Genom den här ytliga, snabba rewriterapporteringen är många traditionella medier på god väg att själva förstöra hela det förtroendekapital man byggt upp genom årtionden. Axel Andén skriver väldigt bra om varför vi helt enkelt inte bryr oss längre om medieföretagen eller tidningarna, när han refererar ett seminarium om boken “Vem betalar journalistiken“, som i sin tur utgår från en forskningsrapport av Robert Picard från 2006:

“Nyhetsorganisationer som en gång i tiden stod nära publiken och publikens intressen upplevs idag av en stor andel av sin publik som själlösa och anonyma, som företag som ägnar sig åt sina egna intressen.”

Andén berättar historien om hur många tidningar startades som folket röst mot makten, och att man tydligt tog ställning. Han berättar om hur Al-Jazeera gör samma sak idag, man tar ställning mot diktaturer och förtryck, man låter inte regeringsföreträdare stå inför kameran och ljuga för folket. Det finns en tydlig idé om varför man för det man gör, och varför det är viktigt. Det klart att vi fattar sympati för den som vill göra våra liv bättre, det världar ifrån den som bara vill sälja på oss en produkt.

TV8:s vd Birgitta Stål berättade på seminariet om skillnaden på värde och vinst. Om att bygga verksamheten för att tjäna så mycket pengar som möljligt, eller för att skapa så starka långsiktiga värden som möjligt. Tyvärr sitter många medieföretag idag fast i kravet på vinster här och nu, när de egentligen borde ägna sig att hitta sin nya roll i ett förändrat medieklimat. Kanske är det en ägarfråga, men troligen är det mer en fråga om att våga vara långsiktig.

Sakta men säkert börjar allt fler tidningar och mediehus tappa bort orsaken till sin existens. Diskussionen om betalningar på internet och tidningskrisen har skapat ett konkurrensmedvetande som kanske inte alltid varit så hälsosamt. Mediehus har blivit som vilka andra företag som helst.

Samtidigt letar många icke-medie-företag efter en värdegrund och identitet som kan skapa förankring hos allmänheten. Någon sorts historia att berätta, ett förhållningssätt till omvärlden som rättfärdigar dem och ger företaget – och dess varumärke – värderingar att förknippas med. Att jobba med storytelling, att vara ett ansvarsfullt företag, att ha en policy för sociala frågor, för miljön, för medarbetarnas väl och ve, för jämställdhet, ja allt det är på väg att bli standard för företag som vill ha en chans att överleva. Inte minst för att kunna fortsätta tävla om framtidens talanger. I det ljuset är märkligt att det sökandet efter en ny identitet är så sällsynt i tidningsvärlden.

Jag vill hävda att allmänhetens förtroende det värdefullaste ett medieföretag kan ha. Om nu alla fina ord om journalistikens betydelse för samhället ska betyda något så borde väl det synas i hur vi vårdar allmänhetens förtroende?