Den här historien börjar med ett möte i Radiohusets stora hangar för nära två år sedan, i mars 2010. Då avgående digitalamedier-chefen Mats Åkerlund hade bjudit in mig och några andra digitala bloggare och tänkare, däribland Joakim Jardenberg och Miriam Olsson Jeffery för att diskutera och ha synpunkter på radions nya sajt.Det här var när debatten om SR:r url härjade som värst. Men det som jag och flera andra framför allt kritiserade radion för var bristen på öppenhet, oförmågan att verkligen vara i allmänhetens tjänst, såsom uppdraget lyder. Det talades mycket om att sätta lyssnaren i centrum, men det vi fick se var en stor orange bubblande prick som visar vilka program folk lyssnar på vid ett givet tillfälle.
Ganska snart gled diskussionen in på spridning av SR:s material, och plattformar som Spotify. Varför fanns inte SR:s utbud där? ansåg flera, däribland jag. Varför får bloggare inte bädda in och sprida SR:s program och intervjuer? Det borde ju ligga i public service-uppdragets intresse att låta fler vara med och debattera de program och den journalistik som SR gör?
Motargumenten var flera, men de var framför allt tekniska och upphovsrättsliga. I slutändan ställde vi ändå frågan till radions representanter om hur de skulle vilja att det var. Vad deras önskningar för en sajt och en modern digital närvaro skulle vara?
Och då blev det väldigt tyst.
Känslan jag gick därifrån med var att SR egentligen nog höll med oss bångstyriga internetentusiaster i vår kritik, men att ingen riktigt vågade säga det.
Man ska också komma ihåg att vid det här tillfället var också radions vd, Mats Svegfors, nytillträdd, och en av de första sakerna han gick ut offentligt och sade var att bloggar mest var smörja. Grogrunden för att förändra radions syn på sig självt och omvärlden var inte den bästa. Själv gick jag tillbaka till redaktionen och bloggade “Sveriges Radio missar chansen till förnyelse” (borta från webben numera).
Men, med minnet av stämningen nere i konferensrummet i Radiohuset den där marsdagen så var jag ändå inte helt överraskad när SR åtta månader senare söker en projektledare som ska jobba med just spridning av radions utbud på nätet.
Idag, ett år senare, har jag jobbat nästan ett år på Sveriges Radio, och drivit projektet som gjort att vi till slut faktiskt har fått ut – till början ett mycket litet, men ändå – material på Spotify. Vi har löst de principiella frågorna, och vi har även, av de kommentarer jag fått från medarbetare och omvärlden, väckt lusten. Jag har också jobbat med att marknadsföra och sprida information om vår inbäddade spelare, som gör att just bloggare och andra sajter, inklusive andra medier, får bädda in våra program och ljud hos sig.
Så, med facit på hand: Det tog 21 månader, men nu är vi där. En lång tid på pappret, men för en så stor organisation som Sveriges Radio skulle jag säga att det gått rätt snabbt.
“Vi var inte redo då”, säger numera kollegan och digitala chefstrategen, Mats Åkerlund. Och så var det naturligtvis.
Vad var det som hände då? Hur gick radion från att tycka “bloggar är mest smörja” till att finnas i kommersiella musiktjänster som Spotify och Wimp, att dela med sig av allt material frikostigt, och att driva ett eget bloggprojekt om journalistik, bloggar och sociala medier?
Mycket beror naturligtvis på att radion haft flera duktiga medarbetare som aktivt drivit de här frågorna. Malin Crona på Ekot som jobbat med sociala medier. Nämnde Åkerlund, men även digitala medierchefen Lotta Kjellin, P3-chefen Tomas Granryd som drivit Spotify frågan längre än kanske någon på radio. Tidigt kom även konsulten Kristin Heinonen in och gjorde ett stort jobb för radion. Vd:arnas resa till USA och public service-radion där, NPR, som genomfördes tidig höst 2010, fick också stor betydelse, har jag förstått. Efter den resan har vi numera vd:ar som pratar om öppna API:r, inspirerade av NPR:s sätt att jobba
På credlistan måste jag också sätta våra jurister, som verkligen också sett möjligheter snarare än problem, och Cecilia Djurberg, redaktör för Medierormen och den som jobbat närmast vd:arna med de här frågor.
Tillsammans fick vi till slut organisationen att “bli redo” och våga ta steget. Enormt mycket arbete är naturligtvis kvar, men den principiella inställningen har förändrats, och vi har fått organisationen att våga och se möljigheterna. Inte genom att tvinga den, utan att genom att lyssna på alla farhågor, ta alla diskussioner om tänkbara hot och svårigheter. Ta folks oro på allvar.
Själv lämnar jag nu radion med en fantastiskt skön känsla av att vi faktiskt gått i mål med något.
Det har, som det brukar heta, varit ett spännande och lärorikt år. Min största lärdom är kanske det jag är inne på ovan, att hela tiden orka ta diskussionen, och att aldrig ge upp. Mitt huvudprojekt, Spotify/Wimp-exporten, har stundtals varit helt självklart och enkelt, för att nästa stund vara mer eller mindre omöjligt. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att “jaha, men då ska vi bara skicka över filerna då”, för att nästa stund upptäcka en ny stenbumling på vägen.
Det är i de stunderna som stödet från ledning och uppdragsgivare varit så viktigt. När det tagit stopp har det antingen handlat om nya svårigheter som vi faktiskt har kunnat ta oss runt. Eller i vissa fall en utbildnings- och förankringsfråga. Det är viktigt att prata om vad vi gör internt, visa hur det fungerar, visa att vi tar oron på allvar, att vi jobbar på att lösa de frågor som vi inte har svar på ännu, men också ge svar på allt vi kan. Och när vi inte har svaren förklara varför vi tycker andra skäl väger över.Alla kanske inte håller med om allt. Men många håller med om det mesta. Och kan göra det på sitt sätt, driva sin bit av det hela på sitt sätt. Och då blir det bra.
Tack.
