strategi

Sedan årsskiftet har jag som några av er säkert vet lämnat den journalistiska banan och blivit konsult. Jag jobbar numera för en spännande digital byrå på frammarsch, InUse Consulting,som är experter på digital kommunikation, målgrupper, interaktionsdesign och digitala strategier. Just den där sista biten kommer jag jobba mycket med.  Jag har ju de senaste åren jobbat med och mer med att dra igång nya projekt, så att ta steget fullt ut till att göra det på heltid känns som en naturlig utveckling. InUse befinner sig också i en intressant fas där mycket kommer hända de närmaste åren, som jag hoppas kunna bidra till.Men jag slutar ändå med journalistiken. Varför då?
Ja, det enkla svaret är väl att jag inte riktigt ser var jag kan bidra till. Det stora suget efter digitala strategier och offensiver verkar inte riktigt finnas där, i alla fall har jag inte stött på det.

En av mina nya kollegor, som liksom jag har en publicistisk bakgrund, uttryckte det bra: Förut fick jag alltid gå och be om att få göra något, nu kommer folk till oss för att de vill ha hjälp.

Ett mer fördjupat svar är att jag egentligen inte drivs av journalistik i sig, utan mer av någon sorts folkbildande tanke. Att sprida kunskap, insikter, förståelse. Och det kan man ju göra på fler sätt än som journalist. Framför allt finns det en mängd organisationer och företag som jobbar för rätt vettiga syften, som jag gärna hjälper med att utveckla sin digitala sida.

En rolig sak med att börja ett nytt jobb är att den förnyade insikten om vad man faktiskt kan. Jag har alltid haft lätt att se andras förtjänster och imponerats av dem, framför allt de som jag själv önskade att jag hade. Men jag blir lätt hemmablind.

Sedan är det naturligtivs också spännande och lärorikt att byta bransch. Att tvingas lära känna nya människor, orientera sig i nya miljöer, och suga i sig en massa kunskap.

Det första som slår mig är hur professionellt allt är. Alla projekt har tydliga roller, vem som gör vad, när och hur mycket. Eftersom vi är konsulter kostar allt pengar, räknat i timmar. Och det gör att vi blir tvungna att värdera allt vi gör, ingenting kan göras oplanerat. Utan allt har ett syfte, allt är del i en metodik. Det gör också att det blir lätt att räkna på kostnaden för alla projekt.

I mediebranschen drev vi oftast projekt genom att “bara göra”. Så även jag. Och i jakten på att spara pengar var det inte ovanligt att inköp på några tusenlappar stoppades, samtidigt som anställd personal utan problem kunde lägga ned åtskilliga timmar och dagar på projektet, utan att någon protesterade. De egna arbetstimmarna hade ju ingen kostnad.

En annan sak som slår mig är den specialistkompetens som finns på ett konsultbolag med några år på nacken. Mängder av folk som drivit stora projekt åt stora svenska företag. En del som resulterat i avgörande framsteg, en del som aldrig nått dagens ljus av olika skäl.

Intressant är också att de kunder vi har idag alla kommer till oss för att de insett att de behöver specialisthjälp utifrån för att bli bättre. Kanske bättre på att förstå sin egen verksamhet, sin egen kommunikation. Det kan tyckas banalt, men i det mötet mellan den externa konsulten och den interna beställaren händer det saker. Beställaren har oftast en idé om vad hon vill ha, även om hon inte alltid lyckas formulera det konkret. Konsulten är grym på detaljerna, men behöver förstå verksamheten.

Det kan tyckas lite ironiskt att medieföretag, vars styrka delvis är att förstå och ha koll på sin målgrupp, sällan ser behovet av att ta in extern hjälp för detta. Samtidigt som upplagorna rasar, webben förändrar affärsförutsättningarna, och läsarna flyttar till facebook på kvällarna. Själv är bäste dräng.

Fotnot: Framöver kommer jag primärt blogga om internet och digitala frågor på Inuse blogg Inuseful. Följ mig gärna där.