trovärdighet

Medierna och trovärdigheten

2 Comments

Hur gör vå då om vi ska ta journalistiken ett steg framåt, och faktiskt både utveckla den och tjäna pengar på den?

Jag och många andra har ju tjatat oss blå om detta i flera år, så därför gladde det mig enormt när Journalistförbundets nya ordförande Jonas Nordling slog sina tankebanor ihop med min ex-kollega Fredrik Strömberg på Bonnier Tidskrifter och skrev en lång appell om hur risigt läget för tidningsföretagen faktiskt är.

Jag svarade med några konkreta tips på vad vi faktiskt kan göra för att kanske påbörja resan mot ökad trovärdighet hos läsarna, kanske hitta lite nya intäkter och också effektivisera vårt jobb. Allt utifrån mina erfarenheter från flera olika mediehus.

Det finns två centrala punkter i min lista.
Det ena är det här med dumma saker vi gör att vinna på det kortsiktigt. Att inte länka ut, att vinkla på historier som inte riktigt håller, att skryta lite väl mycket.

Det andra handlar om mediebranschens transparens.
Jag tror att en orsak till att vi fortsätter göra lite dumma saker är att vi fortfarande inte riktigt är vana vid att bli emotsagda. Vi har historiskt sett alltid kunnat dundra ut våra nyheter, och om folk har varit upprörda har vi oftast tolkat det som något positivt. ”Vi engagerar”, typ.
Problemet är att detta inte riktigt är sant längre. De sociala medierna har inte bara inneburit att folk kan säga emot oss när vi har fel, de kan dessutom samtala med varandra och resonera sig fram till detta.
Och är det något som folk gillar att diskutera i sociala medier är så är det de traditionella medierna. Det i sig är naturligtvis ett gott betyg åt oss – det vi gör engagerar (som sagt) – men det har också inneburit att vi inom tidningar, radio, tv och även våra kommersiella kusiner i reklambranschen, vi har blivit en av de mest granskade branscherna. Alla vill tycka något om oss.
Det gör ju att det blir ännu svårare för oss att komma undan med faktafel, konstiga vinklingar och andra brister i det vi gör.

Tidigare har vi lätt kunna låtsas som det regnar, eftersom alternativen för läsarna varit så få. Vi har inte behövt korrigera felaktiga historier. Vi har inte behövt be om ursäkt om vi hängt ut någon kanske lite väl omotiverat.

Och naturligtvis är det fortfarande så att om vi dundrar på rejält med en nyhet, som kanske saknar täckning hela vägen, eller vinklar lite orättvist, så får vi fortfarande bra med klick för den, bra läsning och bra uppmärksamhet. Men om vi samtidigt hårddragningen naggar vår trovärdighet i kanten, så är risken rätt stor att vi förlorar på det i längden. För när alternativen för läsarna har blivit så otroligt många fler – många väljer ju numera att hänga med sina vänner på Facebook på kvällarna i stället för att konsumera traditionella medier – ja, då är vår trovärdighet, tilltron till det vi gör, läsarnas uppskattning, det är viktigare än någonsin.

Är korrekthet och trovärdighet mindre viktigt på nätet?

6 Comments

Det finns ett klassiskt uttalande om dagstidningen av typen “den är bra, så länge den inte skriver om mitt specialområde, för då har de oftast fel.” Jag hör det ofta när jag pratar med folk om deras tidningsvanor.

Den oroväckande tanken är naturligtvis att om det är så mycket fel i artiklarna om mitt specialområde, hur ser det då ut på andra områden, områden som jag som läsare själv inte är i stånd till bedöma korrektheten för?

Tanken svindlar lite, och bidrar naturligtvis till osäkerhet hos läsaren, och därmed trovärdighetsproblem.

Nu vet jag inte om det är allmänt dålig koll som ligger bakom det som jag upplever som dålig journalistik inom teknikområdet, eller om det är beror på dålig kunskap om teknik. Men igår hade i alla fall Dagens Industri toppnyheten att Spotify drog in miljarder på samarbetet med Facebook. Enligt statistik skulle samarbetet har gett 2,3 miljoner nya användare på bara 9 dagar.

Nyheten togs snabbt upp av TT, den citerades i radions morgonsändningar, och spreds över nätet.

Problemet var bara att den inte var sann. Journalisten Emanuel Karlsten grävde lite och hittade snabbt att det inte var Spotify som hade fått de 2,3 miljonerna nya användarna, utan Spotifys app på Facebook. Lite som att Socialdemokraterna skulle fått 2 miljoner nya medlemmar på Facebook, och någon skulle säga att de fått 2 miljoner nya medlemmar i partiet.

Visst, det krävs ett Spotifykonto för att använda appen på Facebook. Men ganska många av de 10 miljoner användarna som Spotify hade innan samarbetet med Facebook lär ju också ha installerat appen. Faktum är att appen är ju själva basen i marknadsföringen på Facebook, det är via appen som andra kan se vad man lyssnar, och därmed lockas att själva bli Spotifyanvändare, så facebooksamarbetet skulle inte kunna ge en enda ny användare om inte några av de gamla installerade appen.

Så hur många nya medlemmar har Spotify fått då, via Facebook?
Det har vi faktiskt ingen aning om.

Det enda vi vet är att användandet av Spotify på Facebook har ökat enormt sedan lansering. Och det i sig är ju en stor nyhet.
Men i jakten på förenkling och slagkraftiga rubriker blev det fel. Det blev dessutom så mycket fel att DI räknade fel på en nolla och kom fram till 2 miljarder i intäkter i stället 200 miljoner.

Problemet så här i efterhand är att nyheten ligger kvar runtom på webben. TT har skickat ut en dementi, och och dragit in telegrammet, och en del tidningar har plockat ned telegrammet. Men många har det kvar, och de som gjorde en egen rewrite av texten verkar inte ha påverkats alls.
DI har en ny artikel i dagens pappersupplaga, men i den gamla texten står inget om felet.

För mig är det obegripligt att tidningarna bryr sig så lite om att det man publicerar ska vara korrekt. I pappret korrigerar man det, men det känns som att det är mindre viktigt på webben. Men vad innebär det för läsarnas förtroende för tidningarna då?

Man kan tycka att försäljningssiffror för ett svenska internetbolag är en petitess. Men om man inte bryr sig om att göra rätt i ett så enkelt fall, hur ska vi som läsare tro att de gör det i andra svårare, och kanske viktigare fall?

Enligt YGL är en publicering på internet pågående så länge artikeln eller tv- eller ljudklippet går att läsa/nå på hemsidan. Ansvarig utgivare är ansvarig för artikeln så länge den går att hitta på sajten, eftersom han/hon också är den som kan avpublicera en gammal artikel som visat sig felaktig eller innehållande annat som bryter mot de publicistiska reglerna.

Konsten att vinna kärlek och förtroende

5 Comments
För oss som jobbar med internet inom traditionella medier är arbetet ett ständigt flöde av fantastiska möjligheter, tjatande, små små genombrottssteg och en evig diskussion om organisationsformer, attityder, rädsla och förändringsarbete  som inte händer. Upp och ner, kort sagt. Ofta väger möjligheterna och framtidshoppet över, ibland tar frustrationen och ilskan över. 

Idag är en sådan dag när jag läser Emanuel Karlstens lysande inlägg om så gott som samtliga traditionella mediers bristande faktakoll när man rapporterat om Facebooks påstådda användartapp.

Till och med när journalisternas eget organ, fackförbundstidningen Journalisten, skriver om sociala medier så är faktakollen noll och intet, man gör till och med vinklingar som inte har stöd i originaltexten man rewritar. Det är som Karlsten skriver: “Med sådana vänner behöver journalistiken inga fiender.”

Förra veckan hade vi en annan, mer perifer historia, om att en cyklist skulle ha blivit stoppad för fortkörning som också kablades ut nationellt. Även den visade sig vara helt felaktig.

Det är inte lätt att göra journalistik på nätet 2011. För det första finns det alltid någon läsare som kan ämnet bättre. För det andra kan denne lätt påpeka detta i anslutning till artikeln, eller på andra platser på nätet. Och är felet tillräckligt stort sprids kritiken snabbt, och diskussionen om rapporteringen blir snart en större nyhet än originalhistorien. Dessutom kan numera så gott som vem som helst dubbelkolla en nyhet och utföra den journalistiska källkritiken, oavsett om man är journalist eller inte. Journalister och redaktioner har inte längre monopol på det journalistiska arbetet.

Tyvärr verkar den insikten inte alltid ha nått ut på redaktionerna. I stället för att modernisera sina arbetsmetoder fortsätter man som förr. Chefredaktörerna för våra kvällstidningar brukar hänvisa till att man aldrig kommenterar interna arbetsmetoder när de hamnar i blåsväder för någon halvosäker nyhet man publicerat. Men det inte ju håller längre. Allmänheten vet ju hur jobbar.
Kvällstidningarnas rubriksättning har sedan länge genomskådats av allmänheten. Står det om Juholts nya kärlek på löpet vet vi att det mycket väl kan handla om att han är förtjust i en ny maträtt, en bil eller något annat än vad vi förväntas tro. När Aftonbladet skriver om att kändisarna i onsdagens tidning berättar “vad de tänker avslöja i sina sommarprat” så vet vi att det bara är en omskrivning för vad deras sommarprogram ska handla om.

Staffan Dopping diskuterade pressetik i lördagens Medierna i P1. Dopping menar att tidningar förvisso ofta rättar detaljer som årtal och siffror som blivit fel. Men om hela anslaget, vinkeln på en artikel är helt missvisande, då sker inte någon rättelse, om det inte går att inte enskilda faktauppgifter i artikeln som är fel. Detaljer är alltså viktigare än att medierna faktiskt förmedlar felaktiga bilder av omvärlden.

Det är därför Metros och framför allt TT:s texter om Facebooks användartapp blir så fel, även om de garderar sig med brasklappar i slutet, (“Facebook själva uttalar sig och säger att man inte kan mäta så”, typ), så är vinkeln och framför allt löpsedlarna ändå ensidigt ett utryck för något helt annat. Längtan efter en bra story, att få sätta en snärtig rubrik, är så mycket starkare än viljan att berätta något som kan likna sanningen. Särskilt när sanningen visar sig, någon dag senare, vara helt tvärtom.

Genom den här ytliga, snabba rewriterapporteringen är många traditionella medier på god väg att själva förstöra hela det förtroendekapital man byggt upp genom årtionden. Axel Andén skriver väldigt bra om varför vi helt enkelt inte bryr oss längre om medieföretagen eller tidningarna, när han refererar ett seminarium om boken ”Vem betalar journalistiken”, som i sin tur utgår från en forskningsrapport av Robert Picard från 2006:

”Nyhetsorganisationer som en gång i tiden stod nära publiken och publikens intressen upplevs idag av en stor andel av sin publik som själlösa och anonyma, som företag som ägnar sig åt sina egna intressen.”

Andén berättar historien om hur många tidningar startades som folket röst mot makten, och att man tydligt tog ställning. Han berättar om hur Al-Jazeera gör samma sak idag, man tar ställning mot diktaturer och förtryck, man låter inte regeringsföreträdare stå inför kameran och ljuga för folket. Det finns en tydlig idé om varför man för det man gör, och varför det är viktigt. Det klart att vi fattar sympati för den som vill göra våra liv bättre, det världar ifrån den som bara vill sälja på oss en produkt.

TV8:s vd Birgitta Stål berättade på seminariet om skillnaden på värde och vinst. Om att bygga verksamheten för att tjäna så mycket pengar som möljligt, eller för att skapa så starka långsiktiga värden som möjligt. Tyvärr sitter många medieföretag idag fast i kravet på vinster här och nu, när de egentligen borde ägna sig att hitta sin nya roll i ett förändrat medieklimat. Kanske är det en ägarfråga, men troligen är det mer en fråga om att våga vara långsiktig.

Sakta men säkert börjar allt fler tidningar och mediehus tappa bort orsaken till sin existens. Diskussionen om betalningar på internet och tidningskrisen har skapat ett konkurrensmedvetande som kanske inte alltid varit så hälsosamt. Mediehus har blivit som vilka andra företag som helst.

Samtidigt letar många icke-medie-företag efter en värdegrund och identitet som kan skapa förankring hos allmänheten. Någon sorts historia att berätta, ett förhållningssätt till omvärlden som rättfärdigar dem och ger företaget – och dess varumärke – värderingar att förknippas med. Att jobba med storytelling, att vara ett ansvarsfullt företag, att ha en policy för sociala frågor, för miljön, för medarbetarnas väl och ve, för jämställdhet, ja allt det är på väg att bli standard för företag som vill ha en chans att överleva. Inte minst för att kunna fortsätta tävla om framtidens talanger. I det ljuset är märkligt att det sökandet efter en ny identitet är så sällsynt i tidningsvärlden.

Jag vill hävda att allmänhetens förtroende det värdefullaste ett medieföretag kan ha. Om nu alla fina ord om journalistikens betydelse för samhället ska betyda något så borde väl det synas i hur vi vårdar allmänhetens förtroende?