Tagg Twitter

Google Plus och jakten på en killer feature

Efter två dygn med Google Plus, Googles i alla fall tredje försök inom sociala nätverk efter Wave och Buzz, så tänkte jag lite kort summera mina intryck.

Tjänsten är som många andra också skrivit riktigt bra. Google har gjort sin hemläxa (det känns som en tjänst för människor, inte för teknikgeeks som en del av deras tidigare gjort), de har hittat en del problem med Facebook (att vi kanske vill dela olika saker med olika människor) och löst dem, och de har integrerat snyggt med Googles övriga tjänster, och på toppen  har de lagt nya finesser som kanske kan visa sig lyckokast, jag tänker på videogrupchatten.
Dessutom är allt byggt i stabil modern webbteknik, det laddar snabbt, och den seghet som jag ofta upplever med Facebook, på webbtjänsten, finns inte en tillsstymmelse till.

Frågan är bara om det räcker för att få folk att bli trogna användare. Att folk hyllar tjänsten så här vid lanseringen betyder tyvärr ingenting, vi minns väl alla hyllningarna av Googles mejldödare Google Wave för två år sedan, en tjänst som sedan bara dog ut, den var för komplicerad för folk att använda på riktigt. Men det krävs något som gör att folk inte bara testar några dagar, och sedan återgår till sina vanliga nätverk. Något som gör G+ oumbärligt. En killer feature.

För den som inte har testat själv kan jag beskriva Google Plus som ett mellanting mellan Twitter och Facebook. Gränssnittet påminner väldigt mycket om Facebook, man har ett flöde i mitten, med en share-ruta högst upp. Men G+ är mer öppen, som Twitter, det är lättare att få kontakt med andra som man inte nödvändigtvis känner, folk behöver inte godkänna att du följer dem. Man kan följa intressanta personer, kort sagt.

Hela basen i G+ är kretsarna. Alla dina kontakter lägger du i olika kretsar, de som finns från början är familj, vänner, bekantskaper och person du bara “följer”. Men sedan kan du lägga till fler, jobbarkompisarna, fotbollsgänget, landetvännerna, pappagruppen, och så vidare. Och varje kontakt kan finnas i flera olika kretsar.
Hela poängen med G+ är sedan att det man lägger upp väljer man vilken eller vilka kretsar man ska dela det med. Så jag kan visa festbilderna från helgen för mina kompisar, och sedan diskutera internet med mina kollegor, utan att blanda ihop dem. Och de som som är dina vänner läggs automatiskt till i bekantskapskretsen också. Smart.

Men kanske ändå inte. En rolig effekt av att man blandar folk från olika nätverk är att de helt plötsligt börjar kommunicera med varandra. Kollegorna kommenterar ombyggnaden på landet som jag lagt upp bilder på, eller mina barndomsvänner börjar diskutera media och webb, som jag annars bara snackar med kollegor om. Den korsbefruktningen ska man inte underskatta.

En annan invändning för mig är utrymmet, skärmytan. G+ använder mycket luft i designen, så det går inte alls att skanna “vad som är på gång” som jag kan göra på Twitter eller Facebook.

Det är busenkelt att se hur din profilsida ser ut för andra.

 

Jag är inte heller säker på att integritetsargumentet i verkligheten betyder något. Finns det någon kvar därute som vägrat gå med i Facebook på grund av integritetsproblemen men som nu gladeligen kommer lämna ut all info om sig själv till Google? Jag tror dessa människor är väldigt väldigt få.

Nej, den stora poängen som jag ser det med kretsarna i G+ är möjligheten att skapa diskussionsflöden och grupper. För tre år sedan var jag en av ett par hundra svenskar som dagligen hängde på Jaiku, en twitterliknande tjänst där man inte bara kunde lägga upp korta meddelanden (max 160 tecken), utan också följa upp och diskutera, i långa trådar. Det var oerhört enkelt att hänga med i diskussionstråd, vilket man verkligen inte kan säga om Twitter idag.
Idag har Jaikufolket såsom många andra intressegrupper flyttat till en grupp på Facebook, och det funkar helt okej. Men jag tror definitivt det går att göra bättre, så här kan Google ha en möjlig killerapp på gång. Att göra en egen grupp för helgens svensexa eller sommarens fotbollsläger är busenkelt. Det kan man förvisso på Facebook också, men det är lite enklare på G+ skulle jag säga, och så slipper man problemet med de som valt att stå utanför Facebook.

Den andra tänkbara killerappen är Hangouts, videochatten. Jag har inte provat den själv (saknar webbkamera på jobb-pc:n), men det jag läst visar att att den verkligen är bra.

Nya notifieringar på Google Plus syns direkt i toppmenyn på din Gmail.

 

Om man ser på några års sikt finns det ingen anledning att tro att vi inte kommer få fler nätverkstjänster. Idag har vi i praktiken två: Facebook använder de flesta för vänner, Twitter är mer för jobb och snabba diskussioner med folk som man kanske inte alltid känner. Självklart finns det utrymme för fler nätverk, frågan till vad. Vad är det som kommer att få oss att på allvar tillbringa tid på nya ställen? Men i dagsläget tror jag inte det handlar om att slå ut Facebook, utan att komplettera.

Facebook har idag en stor begränsning, och det är att man mer eller mindre måste välja om man ska vara privatperson där och umgås med sina nära vänner, eller om man ska använda det för att nätverka, lite mer professionellt. Många gör naturligtvis båda, och lägger folk i olika grupper. Jag gör det själv. Men det är ändå rätt omständligt.

På Twitter å andra sidan är det lätt att nätverka, men överskådligheten och möjligheten att ha och följa lite djupare diskussioner är usel. Jag kan följa alla mina amerikanska favoritskribenter inom teknik, media och affärer, men diskussionerna begränsas oftast till en handfull utbyten av tweets. Det har funnits bättre verktyg för detta, såsom Jaiku och Friendfeed, men de är alla idag sorgligt avsomnade. Här har G+ faktiskt en chans att bli ett alternativ, även om tempot är lägre än på Twitter.

Men för att lyckas med detta måste Google fortsätta utveckla G+. A och O är att följa användandet av tjänsten för att förstå vilken nytta den kan skapa, och sedan jobba jobba jobba. Sociala nätverk bygger inte sig själva. Är det något vi sett Facebook vara bra på så är det att ständigt förbättra och bygga om.

Det finns också mängder med barnsjukdomar i G+ än så länge, så fort någon kommenterar ett inlägg så hamnar det överst i flödet, vilket känns helt koko. Och bilduppladdning från mobilen funkar enbart på Androidappen än så länge, men en Iphoneapp ska komma. Och övervakningsfunktionen för att hålla koll på intressant ämnen, Sparks, är rätt trubbig.

Men hittills är Google Plus det bästa Google gjort inom sociala nätverk. Och det är inte illa.

Pajkastning över avgrunden – några rader om #kkgate

Mycket klokt har sagts om Katrineholmskurirens så kallade granskning av kommunchefens twittrande och vurm för sociala medier.

Jag kan hålla med de som hävdar att det här bara än en gång visar på avgrunden mellan anhängarna av ny teknik och skeptikerna till densamma. Jag vill väldigt gärna visa respekt för dem som inte tycker sociala medier är så himla fantastiskt som jag. Det är min uppgift att övertyga dem, inte att skälla på dem och håna dem offentligt. (Jag lyckas inte alltid, men jag försöker!)

För i grund och botten är ju Katrineholmskurirens granskning av kommunchefens agerande helt berättigat. Det är deras uppgift att granska vad han gör på sin arbetstid, och vilka kostnader och utgifter han har.

Tyvärr har denna granskning kopplats samman med en väldigt tydlig åsikt från tidningens sida. Vem som helst som läst frågorna som ställdes till Mattias Jansson kan se att tidningens reporter redan från början hade sin vinkel klar. Usel journalistik, helt enkelt.

Samtidigt har Janssons och tidningens fortsatta bråkade helt skymt sikten för den planerade granskningen. I stället har det blivit ett envist pajkastande mellan de två sidorna.

Det är helt uppenbart att tidningen inte alls känner sig hemma i en värld där andra än de själva kan driva debatten. “The Agenda Setting Function” har helt klart tagits ifrån dem, vilket är hela essensen av Anders Mildners föreläsning om den nya journalistrollen.

Thomas Mattson på Expressen argumenterar för att journalistiken hotas när intervjuobjekt publicerar frågorna själva innan de svarar på dem. Jag gillar Mattsson skarpt, och han brukar blogga tänkvärt om mediernas utveckling och publicistiska överväganden. Men den här gången tycker jag han är fel ute. Det inser väl vilken reporter som helst att om man mejlar insinuanta frågor till en makthavare så minskar chansen att man får svar på dem. Om man däremot ställer öppna, raka frågor, så ökar chansen. Och är man osäker på hur frågorna ska tolkas så mejlar man inte alls, man ringer eller bokar en intervju. Det handlar om förtroende mellan reporter och den man intervjuar. Det handlar helt enkelt om man göra konfrontativ journalistik eller samtalande. Vill man förstå den man intervjuar, eller är man redan från början övertygad om denne har fel och vill “sätta dit” personen? Vill man vara Janne Josefsson eller Stina Dabrowski?

Jag tror att båda typerna av journalistik behövs, men man ska välja metod med varsamhet. Att skicka fram det tunga artilleriet ska man nog vänta med till man har något mer graverande än att en kommunchef börjat twittra och hyrt in en konsult för 200 000.

Men när den här arbetsdagen går mot sitt slut – och Egyptens diktator till slut har fallit – kan jag trots min initiala upprördhet över Katrineholmskurirens agerande ändå mest känna en sorg över att vi inte kommit längre än så här.
Att vi inte nätentusiaster inte lyckats bättre i vårt arbete med att förklara fördelarna med de nya arbetsverktygen.
Att traditionella tidningar och deras reportrar ska behöva reagera så aggessivt.

Jag tycker också att hela den här diskussionen visas på en än tydligare konflikt, den när det privata blandas ihop med det offentliga. Kommunchefen blandar jobbrelaterade diskussioner med vardagssysslor i sina tweets. Och Katrineholmskuriren låter personalens personliga åsikter blanda in sig i nyhetsarbetet. Jag har alltid hävdat att alla journalistik är mer eller mindre subjektiv, vilket i det här fallet är uppenbart.

Att det hela blir pajkastning, när vi rimligen borde drivas av samma agenda: bättre journalistik, en bättre styrning av våra kommuner, ett öppnare, bättre samhälle.

Det är väldigt lätt att vara konfrontativ, både som reporter, twittrare och bloggare. Men om vi ska ta oss framåt behövs konstruktiva samtal, inte pajkastning. Däri ligger också den stora styrkan i de sociala medierna, och kanske en av de största utmaningarna för journalistiken och journalistrollen.

Sociala medier är ett smartare sätt att kommunicera

Jag fick en ny telefon förra veckan av förlagets it-avdelning. En HTC Wildfire med Android.
“Va, ska du inte ha mejlen installerad i den”, frågade vår telefonkvinna.
“Nej, jag har ju gmailappen, den räcker bra”.

Men så gick det några dagar. Och när jag nu sitter med telefonen bredvid mig på skrivbordet (på helgerna och kvällarna ligger den oftast nere i någon väska eller ficka), så blippar den till allt som oftast: När det kommer nya mejl.

Och vips så inser jag hur brutalt oviktigt mejl har gått och blivit i mitt liv.
Mejl används enbart för att skicka tråkig jobbpost, som i nittio procent av fallen ändå är irrelevant, där jag står som en av flera andra som “kopia”.

Vill någon nå mig kan de använda ett otal andra sätt. Telefon. SMS. Twitter. Linkedin. Till och med Facebook.
Då vill jag att det plingar till i telefonen, för då vet jag att det är någon som vill mig något.

Visst sköter jag mycket av min jobbkorrespondens via mejl, och visst får jag både trevliga förfrågningar och bekräftelser per mejl. Men mejlen är aldrig tidskritisk och skulle den väl vara det någon gång så händer det inte alltför sällan att vederbörande ringer, twittrar eller messar för att berätta att något viktigt kommit.

Helt plötsligt slår det mig: Tänk om twitter och facebook uppfunnits för att vi var trötta på mejl? För att vi behöver smartare sätt att kommunicera direkt med varandra? Sätt som inte ännu blivit helt överlastade med meningslösa reklamutskick och massförfrågningar?

Naturligtvis är det inte så. Men det är definitivt en orsak till de nya sociala kanalernas hypersnabba framväxt. Det har länge funnits ett behov av nya kommunikationsformer. Vi som har hängt i olika små digitala klubbar på nätet, oavsett om de varit mejllistor eller små “internetbubblor” är bara ett exempel. Vårt behov av äkta och nära kommunikation har aldrig varit så stort.

Jag stängde av plingfunktionen för mejlen i mobilen. Men behåller notifieringarna för Facebook och Twitter.

Crowdsourcing och relationsbygge på Twitter

Att Twitter kan vara helt fantastiskt fick jag riktigt bekräftelse på idag. Jag fick fantastisk hjälp av mina followers för en intervju jag gjorde, långt över vad jag ens hade kunnat ana. Jag har bett om hjälp för saker på Twitter förut, men aldrig har responsen varit så överväldigande.

Under sommaren har jag legat lite lågt med twittrandet under semestern. Det har mest blivit facebook, med mina närmare vänner. Den ständiga kommunikationen med andra kan vara lite jobbig. Den är i alla fall inte avslappnande. Men tillbaka på jobbet för ett par veckor sedan började jag igen. Mest blev det samma diskussioner som vanligt med ungefär samma personer.

Men så idag insåg jag att jag naturligtvis måste crowdsourca frågorna till min nya sajt Nya Affärers serier med partiledarintervjuer. Vi försöker diskutera entreprenörskap ur lite bredare perspektiv, och lyfta frågorna lite från det vanliga tävlandet om bidragsnivåer och karensdagar. Så på tunnelbanan på väg till att träffa Miljöpartiets Maria Wetterstrand slängde jag ut en fråga:

Och vips! Flera bekanta retweetade frågan och på 30 minuter fick jag elva riktigt bra svar, flera som liknade frågor jag redan hade på min lista, men många helt nya frågeställningar och framför allt många som jag faktiskt sedan använde i intervjun. En fråga gav mig till och med uppslag till en fördjupning som vi ska gå vidare på.

När jag sedan är klar med intervjun och min fotograf Mikael Hall plockar ihop sina grejer ser jag en tweet som inte riktigt ser ut som en retweet, men som använder nästan samma fråga som jag hade ställt.

Till slut förstår jag att det är pressekreteraren som twittrar om intervjun som jag genomför, och som skämtar till det lite om min fråga. Jag tackar, och han svarar med en tweet med ett  krya på sig till fotografen (som var lite förkyld), och vars twitternamn han tagit reda på under intervjun. När jag nu för den här texten hittar Maria Wetterstrands fan-sida på Facebook ser jag att pressekreteraren naturligtvis fotat mig och berättat om intervju där. Transparensen är total.

Copyright © mikael zackrisson
Noter från sidlinjen

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress

Twingly Blog Search link:zackrisson.net Search results for “link:zackrisson.net”