Vision

Det har varit en tung dag idag. En av mina förebilder i livet har gått bort, alldeles för tidigt. Pontus Schultz blev bara 40 år, han fyllde i onsdags, jag gratulerade honom på facebook, vi har inte umgåtts så mycket sedan jag slutade på Bonniers för ett och ett halvt år sedan. Senast vi sågs var i våras på Eriksdalsbadet, vi var båda där och badade med våra döttrar, jag med min enda, han med två av sina tre.

Jag kan fortfarande inte förstå att han inte finns mer. Jag tänker på hans fina, fina barn, som ofta kom med små eftertänksamma frågor, som Pontus svarade på milt och förstående, men alltid entusiastiskt. Som förälder är det kanske det värsta man kan tänka sig, att se barn förlora sina föräldrar. Mina tankar går till frun och barnen.

Mycket fint har skrivits om Pontus, om hans entusiasm, hans ständiga flöde av idéer, hans outtröttliga energi, hans vilja att göra gott, att tro på och jobba för en bättre värld, här och nu.

Jag minns när han fått jobbet som chefredaktör på Veckans Affärer, och han ville ha mig för att köra webben. Allt lät väldigt roligt, men jag var ändå tvungen att säga som det var:

”Nej, det går inte”, sa jag. ”Jag ska ändå vara pappaledig från och med nyår.” (Det här var i april 2006.)

Men han bara skakade bort det.

”Det är långt dit, vi hinner göra mycket innan det. När kan du börja?”

Jag började jobba med Pontus på tidningen Vision efter påskhelgen 2000, mitt under dotcomboomen, Boo.com gick i putten bara några veckor senare. Pontus satt som chefredaktör för webben, medan Peppe Engberg chefade över papperstidningen. Peppe var givetvis den seniore, erfarne ledare, men det var Pontus som stod för idéerna, för energin, för den ständiga framåtrörelsen. Innan maj månad var över hade han startat en tv-kanal på webben också, långt före webb-tv ens fanns som begrepp. Det gick inte så bra, för folk hade inte ens bredband på jobben då. Men det var grymt roligt att vara både featureskribent, nyhetsreporter för webben och tv-journalist under ett och samma jobb.

Han lärde mig att journalisten spelar roll. Att jag kan gå på samma presskonferens som andra och ställa smartare frågor och få med mig ett bättre knäck hem.

Han fick mig att inse att journalistiken inte är objektiv, man gör alltid ett val när man väljer vad man skriver om och inte, hur man vinklar. Bättre att redovisa sina åsikter och låta andra bedöma en utifrån detta.

Han lärde mig mycket om att våga. Till en början hade han till exempel rekryterat journalister som var väldigt lika honom själv. Men efter ett tag insåg han att det blev bättre, mixen blev bättre, idéerna och perspektiven fler, om han anställde folk från olika bakgrund. Då hade vi en författare, en börsjournalister, en sedermera prisbelönt grävreporter, en it-skribent, två uttalade feminister, ett par kvällstidningsreportrar bland personalen. Visst blev det hetsiga diskussioner, ofta bråk, men det utvecklade också hela tiden oss på redaktionen, vi fick hela tiden in nya perspektiv.

Med Pontus som chef började jag också våga mer. Istället för att göra det jag visste jag kunde krävde han hela tiden något mer, något som jag ofta inte riktigt begrep hur jag skulle kunna åstadkomma. Men när jag sedan levererade fick jag ändå alltid lovord. Sikta mot stjärnorna så kommer du en bra bit på vägen, var hans motto. Han trodde på individen, han såg alltid något positivt, något stort i ens texter som fick mig att växa.

Han var positivismen förkroppsligad. Han trodde hela tiden trodde att en annan värld var möjlig. Affärer ska gå att kombinera med samhällsansvar, med jämställdhet, med en humanare syn på människan, med ansvar för vår miljö, vår planet. Det ska gå att kombinera familjeliv med karriär. Det ska gå att ha tre små barn, vara chefredaktör, utvecklingsdirektör i det stora medieförlaget, åka på kärleksweekends med frun och samtidigt vara supersportig och tävla i en mängd olika lopp. Visst kunde jag känna mig lite klen, som inte mäktade med hans tempo. Men mestadels sporrade det. Och insikten om att han också satt och jobbade på kvällarna när man fick mejl och sms sporrade naturligtvis. För mig var han sinnebilden av det coachande ledarskapet, han beställde inte saker, han bollade idéer, och hjälpte en förverkliga dem.

En sen kväll under finanskrisen hösten 2008 messade han och ville ha ett realtidsflöde på sajten så att vi kunde rapportera live om allt som hände, det var ju Lehman Brothers och bilkris och mycket mycket mer. Nyhetstempot var galet högt. Jag bollade vidare med vår utvecklare Louise, försökte hitta någon sorts ramar som gick att arbeta redaktionellt med. Det här var ju innan Twitter hade slagit igenom i Sverige, och på facebook hade nyhetsfeeden inte riktigt slagit igenom som begrepp. Men vi satte upp en blogg över natten, och på morgonen körde reportrarna igång med rapporteringen.

Ungefär samtidigt drog vi igång live-tv på VA.se. Jag hade varit i Köpenhamn och träffat onlinevideogurun Björn Falkevik på Reboot, och med Pontus som den erfarne moderatorn och VA:s kunniga redaktion var det egentligen ett rätt självklart koncept. Det stora jobbet vill jag minnas var att skaffa lite fler lysrör till konferensrummet på Sveavägen så att ljussättningen blev okej. Tyvärr slog krisen även mot oss så vi fick lägga ned efter julhelgerna, men det var mest för att vi inte hann jaga gäster, kostnaderna för själva sändningarna var minimala. Och Pontus sörjde inte, var redan på väg in i nästa redaktionella idé, en bok, ett seminarium, eller vad det kunde vara.

Några gånger vad jag hemma hos honom, på efterfester, middagar, after work. Först i lägenheten i stan, senare i villan i Mälarhöjden. Ofta var frun och sedermera även barnen med, det var alltid kaos med prylar och grejer överallt, vilket gjorde att det kändes väldigt personligt. Trots att han var chefen fanns aldrig någon tvekan att släppa in oss i hans hem.

Sådan vad han. Privatliv, arbete, visioner och idéer, hem och jobb, familj och vänner, allt hängde ihop. Det fanns ingenting som inte gick. Allt var möjligt och han fick det att hända.

Därför är det också så otroligt svårt att ta in att han inte finns mer. Han skulle ju alltid vara med, vi skulle fortsätta och träffas och bolla tankar och idéer. Han hade så otroligt mycket mer att ge, som publicist, skribent, som entreprenör, som människa, man och förälder. Jag vill inte leva i en värld där fullt friska 40-åriga pappor bara går bort. Sånt ska inte hända. Det ska inte finnas i vår sinnevärld.

Ändå är det det som har hänt och nu är vår sorg bara så obegripligt oändlig.