En förebild är borta

Det har varit en tung dag idag. En av mina förebilder i livet har gått bort, alldeles för tidigt. Pontus Schultz blev bara 40 år, han fyllde i onsdags, jag gratulerade honom på facebook, vi har inte umgåtts så mycket sedan jag slutade på Bonniers för ett och ett halvt år sedan. Senast vi sågs var i våras på Eriksdalsbadet, vi var båda där och badade med våra döttrar, jag med min enda, han med två av sina tre.

Jag kan fortfarande inte förstå att han inte finns mer. Jag tänker på hans fina, fina barn, som ofta kom med små eftertänksamma frågor, som Pontus svarade på milt och förstående, men alltid entusiastiskt. Som förälder är det kanske det värsta man kan tänka sig, att se barn förlora sina föräldrar. Mina tankar går till frun och barnen.

Mycket fint har skrivits om Pontus, om hans entusiasm, hans ständiga flöde av idéer, hans outtröttliga energi, hans vilja att göra gott, att tro på och jobba för en bättre värld, här och nu.

Jag minns när han fått jobbet som chefredaktör på Veckans Affärer, och han ville ha mig för att köra webben. Allt lät väldigt roligt, men jag var ändå tvungen att säga som det var:

“Nej, det går inte”, sa jag. “Jag ska ändå vara pappaledig från och med nyår.” (Det här var i april 2006.)

Men han bara skakade bort det.

“Det är långt dit, vi hinner göra mycket innan det. När kan du börja?”

Jag började jobba med Pontus på tidningen Vision efter påskhelgen 2000, mitt under dotcomboomen, Boo.com gick i putten bara några veckor senare. Pontus satt som chefredaktör för webben, medan Peppe Engberg chefade över papperstidningen. Peppe var givetvis den seniore, erfarne ledare, men det var Pontus som stod för idéerna, för energin, för den ständiga framåtrörelsen. Innan maj månad var över hade han startat en tv-kanal på webben också, långt före webb-tv ens fanns som begrepp. Det gick inte så bra, för folk hade inte ens bredband på jobben då. Men det var grymt roligt att vara både featureskribent, nyhetsreporter för webben och tv-journalist under ett och samma jobb.

Han lärde mig att journalisten spelar roll. Att jag kan gå på samma presskonferens som andra och ställa smartare frågor och få med mig ett bättre knäck hem.

Han fick mig att inse att journalistiken inte är objektiv, man gör alltid ett val när man väljer vad man skriver om och inte, hur man vinklar. Bättre att redovisa sina åsikter och låta andra bedöma en utifrån detta.

Han lärde mig mycket om att våga. Till en början hade han till exempel rekryterat journalister som var väldigt lika honom själv. Men efter ett tag insåg han att det blev bättre, mixen blev bättre, idéerna och perspektiven fler, om han anställde folk från olika bakgrund. Då hade vi en författare, en börsjournalister, en sedermera prisbelönt grävreporter, en it-skribent, två uttalade feminister, ett par kvällstidningsreportrar bland personalen. Visst blev det hetsiga diskussioner, ofta bråk, men det utvecklade också hela tiden oss på redaktionen, vi fick hela tiden in nya perspektiv.

Med Pontus som chef började jag också våga mer. Istället för att göra det jag visste jag kunde krävde han hela tiden något mer, något som jag ofta inte riktigt begrep hur jag skulle kunna åstadkomma. Men när jag sedan levererade fick jag ändå alltid lovord. Sikta mot stjärnorna så kommer du en bra bit på vägen, var hans motto. Han trodde på individen, han såg alltid något positivt, något stort i ens texter som fick mig att växa.

Han var positivismen förkroppsligad. Han trodde hela tiden trodde att en annan värld var möjlig. Affärer ska gå att kombinera med samhällsansvar, med jämställdhet, med en humanare syn på människan, med ansvar för vår miljö, vår planet. Det ska gå att kombinera familjeliv med karriär. Det ska gå att ha tre små barn, vara chefredaktör, utvecklingsdirektör i det stora medieförlaget, åka på kärleksweekends med frun och samtidigt vara supersportig och tävla i en mängd olika lopp. Visst kunde jag känna mig lite klen, som inte mäktade med hans tempo. Men mestadels sporrade det. Och insikten om att han också satt och jobbade på kvällarna när man fick mejl och sms sporrade naturligtvis. För mig var han sinnebilden av det coachande ledarskapet, han beställde inte saker, han bollade idéer, och hjälpte en förverkliga dem.

En sen kväll under finanskrisen hösten 2008 messade han och ville ha ett realtidsflöde på sajten så att vi kunde rapportera live om allt som hände, det var ju Lehman Brothers och bilkris och mycket mycket mer. Nyhetstempot var galet högt. Jag bollade vidare med vår utvecklare Louise, försökte hitta någon sorts ramar som gick att arbeta redaktionellt med. Det här var ju innan Twitter hade slagit igenom i Sverige, och på facebook hade nyhetsfeeden inte riktigt slagit igenom som begrepp. Men vi satte upp en blogg över natten, och på morgonen körde reportrarna igång med rapporteringen.

Ungefär samtidigt drog vi igång live-tv på VA.se. Jag hade varit i Köpenhamn och träffat onlinevideogurun Björn Falkevik på Reboot, och med Pontus som den erfarne moderatorn och VA:s kunniga redaktion var det egentligen ett rätt självklart koncept. Det stora jobbet vill jag minnas var att skaffa lite fler lysrör till konferensrummet på Sveavägen så att ljussättningen blev okej. Tyvärr slog krisen även mot oss så vi fick lägga ned efter julhelgerna, men det var mest för att vi inte hann jaga gäster, kostnaderna för själva sändningarna var minimala. Och Pontus sörjde inte, var redan på väg in i nästa redaktionella idé, en bok, ett seminarium, eller vad det kunde vara.

Några gånger vad jag hemma hos honom, på efterfester, middagar, after work. Först i lägenheten i stan, senare i villan i Mälarhöjden. Ofta var frun och sedermera även barnen med, det var alltid kaos med prylar och grejer överallt, vilket gjorde att det kändes väldigt personligt. Trots att han var chefen fanns aldrig någon tvekan att släppa in oss i hans hem.

Sådan vad han. Privatliv, arbete, visioner och idéer, hem och jobb, familj och vänner, allt hängde ihop. Det fanns ingenting som inte gick. Allt var möjligt och han fick det att hända.

Därför är det också så otroligt svårt att ta in att han inte finns mer. Han skulle ju alltid vara med, vi skulle fortsätta och träffas och bolla tankar och idéer. Han hade så otroligt mycket mer att ge, som publicist, skribent, som entreprenör, som människa, man och förälder. Jag vill inte leva i en värld där fullt friska 40-åriga pappor bara går bort. Sånt ska inte hända. Det ska inte finnas i vår sinnevärld.

Ändå är det det som har hänt och nu är vår sorg bara så obegripligt oändlig.

Höjdpunkten av mina år med Pontus: Veckans Affärer får priset för Årets Tidskrift Nya Medier, Cirkus, Stockholm hösten 2008. Undertecknad skymtar i bakgrunden till höger.

Har OS-arrangörerna glömt publiken?

En stor affisch med en bild på Jönköpingssonen, kanotisten Anders Gustafsson och ett “Lycka till Anders.”

Jönköpings kommun tänkte lyckönska stadens OS-deltagare innan han packade sin väska och for iväg på äventyret i London. Men tji fick de på kommunalkontoret.

Att nämna att Anders skulle åka till OS på en sådan reklamaffisch för kommunen bröt nämligen mot sponsorreglerna, får vi veta i förra veckans Medierna i P1.

Detta för att skydda de företag som betalat mångmiljonbelopp för rätten att få använda OS i sin marknadsföring.

Har du inte betalat, är du inte en sponsor, ja då får du inte ens nämna OS som företag. I Storbritannien får du inte ens använda ord som guld och sommar eller bilder på facklor.

Visst, Anders, som är en flitig bloggare och twittrare, får blogga under OS. Men han måste flytta sin blogg till någon av spelens sponsorers sajter, och han får bara skriva om sånt som är godkänt. När han svarar på några tweets om sitt egna klädmärke så raderar han dem kort därefter för att inte riskera att få OS varumärkesjurister på sig.

Ett hot mot yttrandefriheten? Njae, kanske.

Men inte bara det. De hårda sponsorreglerna försämrar faktiskt OS på flera olika sätt.

För det första: Munkavlen och begränsningarna i hur idrottare och andra får rapportera från OS minskar ju de facto exponeringen av OS.

I OS i London tävlar 10 500 män och kvinnor. 10 500 potentiella marknadsförare som med all sannolikhet gärna jobbar gratis med att blogga, twittra och rapportera hem till sina fans om sina upplevelser, förutsatt att de får det, och inte orkar göra det, även när de läser OS-arrangörernas snåriga juridiska dekret om vad de får och inte får göra i sociala medier.

För det andra: Viljan att kontrollera allt kanske är bra utifrån några nervösa sponsorköpares perspektiv, på kort sikt. Men på lång sikt är jag övertygad om att det slår tillbaka på sponsorerna.

Allmänheten, publiken tittar nämligen inte på OS för sponsorerna. Vi är primärt intresserade av idrottarna, deras prestationer och personligheter. Har OS-ledningen glömt det?

OS ska ju vara en en fest kring allt det postiva med idrott. Det är för att få vara med på denna fest som sponsorerna betalar sina mångmiljonbelopp. Hade Cocacola, Visa och Samsung velat arrangera en företagsfest för sina kunder hade de gjort det – och det gör de säkert vid andra tillfällen. Men i det här fallet är det ju de olympiska spelen de vill associeras med och allt det positiva kring idrotten

Så fort OS-bossarna begränsar utövarnas möjligheter att berätta om allt detta, och visa upp sig inför sina fans, då blir just detta en lite mindre del av OS, och sponsorjippona en lite större. Hela karaktären på spelen förändras.

Det kanske inte är så stor skillnad idag, men som utvecklingen går mot mer och mer sponsorstyrning tror jag folk ledsnar.

Vem vill ha ett OS där sponsorerna är större än idrottarna? Där prestationerna göms mellan reklamskyltarna? Jag tror inte ens sponsorerna vill ha det så. Framför allt tror jag sponsorerna vill att publiken ska fortsätta komma och fortsätta titta.

För det tredje så missar OS med begränsningarna helt möjligheten att utnyttja the long tail för att sprida OS. Även om SVT sänder live i två tv-kanaler och flera webbkanaler så går det aldrig att få med allt. Det kommer alltid att finnas sporter, skeenden, bakom-scenen-händelser som tv-kanalerna kommer missa. Merparten av det som sker under ett OS får vi svenskar aldrig se. Det mesta vi missar är de flesta av oss kanske ändå helt ointresserade av, men någonstans här hemma kanske det finns någon som vill följa enskilda specifika idrottare som inte är svenskar eller storstjärnor.

Den hårda styrningen av sociala medier blir tyvärr inget annat än en uppvisning i det gamla sättet att tro man kan bygga och skydda ett varumärke.

Avsändaren ska styra allt, ingen annan får prata om OS. Bilden av OS ska OS-arrangörerna själva styra. Eller rättare sagt, tillsammans med sina kommersiella partners.

Vi får alltså inte bara till ett sämre, mer kommersialiserat OS. Vi får också en sämre rapportering och större svårigheter att följa våra favoritidrottare. Och i slutändan en minskad exponering av OS som sådant. Det vinner varken tittarna, utövarna eller sponsorerna på.

Foto: Rachel C/Flickr

Några rader om makt, ansvar, uppmärksamhet och @sweden

Idag debatterar jag det ansvar man har som twittrare, skribent eller bara allmänt etablerad sociala medierperson med anledning av uppståndelsen kring Sonja Abrahamsson tweets på @sweden-kontot.

Läs inlägget och debatten på Medievärlden. Eller nedan.

Egentligen borde jag väl gratulera Visit Sweden och Sonja Abrahamsson till uppmärksamheten. Sverige syns i internationella medier, och en ung humorist och bloggare har fått all världens ögonsig på bara några timmar.

Och kanske kan vi sluta diskussionen där. All PR är bra PR, och Sonja Abrahamsson menade ju ingenting illa, så då är ingen skada skedd. Och att Sverige syns på The Colbert Report, i Wall Street Journal och andra internationella medier kan ju aldrig vara fel, inte minst om ämnet är hur öppet vårt samhälle är.

Men hos mig skaver det fortfarande. Jag kommer inte ifrån min inledande reaktion om att detta är en effekt av den uppmärksamhetstörstande tid vi lever i, där Twitter och andra sociala medier är så bra kanaler för att nå ut. Så bra att man, som jag tolkar Sonja Abrahamsson, kan lockas till att driva det hela lite till, provocera lite till, för att se om man får en reaktion.
Med största sannolikhet får man ingen reaktion alls. De flesta har annat för sig och missar den där tweeten. Men om man får reaktion, om det blir något stort av det, ja, då är det viktiga i sig inte ämnet i sig, utan mer att man faktiskt har nått ut.

För faktum är ju att ingenting i debatten efter Abrahamssons tweets har handlat om främlingsfientlighet, om det nu var de frågorna som hon verkligen ville lyfta. Allt har ju handlat om henne, om hennes person, hennes omdöme och kompetens, och Visit Sweden och omdömet hos cheferna där.

Men det handlar också om makt.

Sonja Abrahamsson, som 27-årig ensamstående småbarnsmamma och frilansande humorist och skribent, kanske inte identifierar sig som en makthavare. Men sociala medier håller på att ändra detta. Har man många följare online, på Twitter, i sin blogg eller sin podcast, då har man makt.
Det är lite samma diskussion som när Ajour drog igång, och Emanuel Karlsten uttryckte sin förvåning när folk blev besvikna efter lanseringen, med motiveringen “Vi är ju bara ett gäng journalister och skribenter som vill göra en bra grej”, typ. Han insåg inte att han med sin position som expert på sociala medier som uttalar sig och framträder på en mängde olika ställen faktiskt är en person med makt.
Och får man tillgång till Sveriges officiella twitterkonto, ja då har man makt. I någon mån i alla fall. Man har i alla fall upphört att enbart vara privatperson, utan man har fått en med publik roll.
Observera att det spelar ingen roll om man själv anser sig ha makt eller inte. Man kan inte avsäga sig sin makt. Är man som sportkändis en förebild för tusentals unga, då är man det. Är man som känd bloggare känd, då är man det.

Betyder det att man måste anpassa det man säger till någon officiell bild av vad Sverige ska vara? Betyder det att man man inte får vara kritisk eller ifrågasättande?
Nej, naturligtvis inte.
Men man måste göra en sak: Man måste ta ansvar för effekterna av det man säger.
Man kan faktiskt inte använda argument som “jag ville bara ställa en fråga”. Man måste faktiskt ansvara för hur denna fråga kan tolkas hos mottagarna.

Det ligger ett moraliskt ansvar i alla former av maktpositioner. Oavsett vilken sorts förebild man vill vara, eller vad man vill uppnå med sin makt, så har man ett ansvar för hur man brukar den. Det ansvaret kan ingen komma undan, eller låtsas som att det inte finns.
Hur man hanterar detta ansvar kommer också bli en del i hur man som twittrare/bloggare/medieperson kommer att uppfattas.

Det här har också med det traditionella journalistiken att göra. För mig är kanske detta till och med kärnan i journalistik och publicistik. Att som journalist och publicist alltid ta ansvar för det man publicerar. Det journalisten skriver online är en del av hennes jobb, oavsett som det kan se ut som ett privat samtal på twitter eller någon annan kanal. Det går inte att jämföra ett samtal på Twitter med med en middagskonversation, eftersom twittersamtalet är publikt och synligt, det är inte middagen hemma hos dina vänner.

(Det är för övrigt obegripligt att mediehusen är så dåliga på att förklara just värdet i det publicistiska ansvaret, visavi allmänt redaktörslöst bloggande och tyckande. Men det är en annan fråga.)

I det här fallet var det dessutom faktiskt inte så att Sonja Abrahamsson enbart ställde öppna frågor, utan någon form av värderingar. Att göra sexuella anspelningar syftar naturligtvis lika mycket till att provocera och vara rapp. En humor som vissa uppskattade, andra inte.

Och på något vis är detta kanske en av anledningarna till vår fascination för sociala medier, just bristen på något redaktörsfilter. Här kan vem som helst uttala sig hur som helst. Nästan. Vår törst efter det som är “äkta” och “nära” det som folk “verkligen är” är så stor, att vi väljer detta framför den redigerade verklighetsbilden i professionellt producerade medier.

Men, någonstans på vägen från total okänd bloggare eller twittrare, till stjärnstatus och kändisskap, någonstans på vägen, så upphör bloggaren eller twittraren från att vara just den obetydliga bloggare/twittrare hon var från början, och blir i stället en någon sorts medieperson med makt.

På något vis visar @sweden-historien att sociala medier som Twitter och personer som agerar inom denna sfär, sociala medier-personer, helt utanför den traditionella mediesfären, faktiskt har blivit agendasättande, och därmed har fått en maktposition.
Men med makt följer ansvar. Det kanske är Sonja Abrahamssons största lärdom av den här historien.

 

 

Pinsamt och okunnigt när Björklund sågar innovativa lärare

En av dagens heta debatter har rört utbildningsminister Jan Björklund och hans uttalande om skolan i Sollentuna som använder iPads för att lära unga skolbarn läsa.
Björklund reagerar rätt häftigt mot padd-undervisningen i DN:s intervju med honom, och säger bland annat saker som:

“jag blir oerhört provocerad när kommunala företrädare anser att böcker tillhör forntiden.” och hotar med Skolinspektionen om skolan “fullföljer det de säger.”

Är då detta lösryckta citat som rubriksugna journalister på morgontidningen har valt att dra lite extra hårt på? För han säger ju aldrig rent ut att datorer och ipads inte ska användas i undervisningen. Eller avfärdar han verkligen omotiverat nya teknik i skolan? Lite så har debatten gått på Facebook och Twitter idag.

Jag skulle här kunna foga in en mängd egna erfarenheter, om hur mycket roligare i alla fall min son tyckte det var att skriva på datorn jämfört med att skriva på papper. Att hans kreativitet blommade ut helt när han fick skriva fiktiva fotbollsrefereat från Zlatans matcher, långt innan han orkade skriva mer än ett par meningar för hand.

Jag skulle kunna lovprisa dagens skola som mer betonar barnens skrivglädje och fantasi och uppmanar till att de ska komma på och berätta egna historier, i stället för att – som det var när jag var ung – anse att korrekt stavning och grammatik är viktigare.

Men jag är ju ingen expert på språkundervisning.
Vilket naturligtvis inte heller Björklund är.

Och det är kanske där Björklund avslöjar sina rätta färger. I stället för att överlåta detaljerna kring hur skolan utför sitt utbildningsuppdrag till dem som jobbar med det, lägger han sig i detaljerna och utropar sig själv till expert, vilket naturligtvis är ett hån mot alla som forskar i pedagogik, och mot alla våra 170 000 lärare som möter barn i skolan varje dag.

För det går ju att tänka sig att landets högst ansvariga för utbildningsfrågor skulle reagera annorlunda när han läser i tidningen om nya pedagogiska projekt, nya metoder och nya hjälpmedel för att öka inlärningen.

För han skulle ju kunna välja att reagera positivt. “Aha, de provar nya sätt, så bra! Det är precis den framåtanda jag vill se i skolan!”
Eller så skulle han kunna reagera efter sin instinkt, MOT de här lärarnas nymodigheter, och påpeka problem och risker.
Han nöjer sig inte ens med det: Han väljer att hota med myndighetsingripande.

Den som har lite insikt i hur människor fungerar kan ju fundera på vad det innebär för lärarkårens lust att våga vara innovativa och kreativa, prova nya saker, gå utan ramarna.

Och det från en minister som flera gånger talat om att höja läraryrkets status.

Till sist avslöjar Björklund även sin okunnighet kring digitala medier och ungas medievanor när han likställer läsning av långa texter med läsning av böcker, och även läsning av böcker med läsning på papper.

“Det är ett problem att yngre generationer läser mindre och kortare texter. De lär sig ett slags sms-språk och det kommer att tunna ut det svenska språket.”

Här har Björklund helt enkelt fel. All forskning visar att läsande i digitala kanaler ökar läsandet generellt. Att ungdomarna skulle bli sämre på att läsa bara för att de skiva korta “vdg”-sms till varandra, ja det är också någon sorts myt skapad av folk som ser det nya digitala som något läskigt.

Tvärtom är det ju så att vi aldrig haft så många unga som gamla som skrivit så mycket. Skivandet av mejl, sms, bloggar och statusuppdateringar i diverse sociala kanaler har inneburit en renässans för det skrivna ordet, vilket PM Nilsson konstaterade redan för två år sedan.

I det ljuset är Björklunds uttalande faktiskt bara pinsamt och sorgligt.

***********

Uppdaterat: Läs gärna Mary X Jensens inlägg också där hon ger Björklund en liten lektion i det här med hjälpmedel, verktyg och läsning.

Nytt år, nytt jobb, ny bransch

Sedan årsskiftet har jag som några av er säkert vet lämnat den journalistiska banan och blivit konsult. Jag jobbar numera för en spännande digital byrå på frammarsch, InUse Consulting,som är experter på digital kommunikation, målgrupper, interaktionsdesign och digitala strategier. Just den där sista biten kommer jag jobba mycket med.  Jag har ju de senaste åren jobbat med och mer med att dra igång nya projekt, så att ta steget fullt ut till att göra det på heltid känns som en naturlig utveckling. InUse befinner sig också i en intressant fas där mycket kommer hända de närmaste åren, som jag hoppas kunna bidra till.Men jag slutar ändå med journalistiken. Varför då?
Ja, det enkla svaret är väl att jag inte riktigt ser var jag kan bidra till. Det stora suget efter digitala strategier och offensiver verkar inte riktigt finnas där, i alla fall har jag inte stött på det.

En av mina nya kollegor, som liksom jag har en publicistisk bakgrund, uttryckte det bra: Förut fick jag alltid gå och be om att få göra något, nu kommer folk till oss för att de vill ha hjälp.

Ett mer fördjupat svar är att jag egentligen inte drivs av journalistik i sig, utan mer av någon sorts folkbildande tanke. Att sprida kunskap, insikter, förståelse. Och det kan man ju göra på fler sätt än som journalist. Framför allt finns det en mängd organisationer och företag som jobbar för rätt vettiga syften, som jag gärna hjälper med att utveckla sin digitala sida.

En rolig sak med att börja ett nytt jobb är att den förnyade insikten om vad man faktiskt kan. Jag har alltid haft lätt att se andras förtjänster och imponerats av dem, framför allt de som jag själv önskade att jag hade. Men jag blir lätt hemmablind.

Sedan är det naturligtivs också spännande och lärorikt att byta bransch. Att tvingas lära känna nya människor, orientera sig i nya miljöer, och suga i sig en massa kunskap.

Det första som slår mig är hur professionellt allt är. Alla projekt har tydliga roller, vem som gör vad, när och hur mycket. Eftersom vi är konsulter kostar allt pengar, räknat i timmar. Och det gör att vi blir tvungna att värdera allt vi gör, ingenting kan göras oplanerat. Utan allt har ett syfte, allt är del i en metodik. Det gör också att det blir lätt att räkna på kostnaden för alla projekt.

I mediebranschen drev vi oftast projekt genom att “bara göra”. Så även jag. Och i jakten på att spara pengar var det inte ovanligt att inköp på några tusenlappar stoppades, samtidigt som anställd personal utan problem kunde lägga ned åtskilliga timmar och dagar på projektet, utan att någon protesterade. De egna arbetstimmarna hade ju ingen kostnad.

En annan sak som slår mig är den specialistkompetens som finns på ett konsultbolag med några år på nacken. Mängder av folk som drivit stora projekt åt stora svenska företag. En del som resulterat i avgörande framsteg, en del som aldrig nått dagens ljus av olika skäl.

Intressant är också att de kunder vi har idag alla kommer till oss för att de insett att de behöver specialisthjälp utifrån för att bli bättre. Kanske bättre på att förstå sin egen verksamhet, sin egen kommunikation. Det kan tyckas banalt, men i det mötet mellan den externa konsulten och den interna beställaren händer det saker. Beställaren har oftast en idé om vad hon vill ha, även om hon inte alltid lyckas formulera det konkret. Konsulten är grym på detaljerna, men behöver förstå verksamheten.

Det kan tyckas lite ironiskt att medieföretag, vars styrka delvis är att förstå och ha koll på sin målgrupp, sällan ser behovet av att ta in extern hjälp för detta. Samtidigt som upplagorna rasar, webben förändrar affärsförutsättningarna, och läsarna flyttar till facebook på kvällarna. Själv är bäste dräng.

Fotnot: Framöver kommer jag primärt blogga om internet och digitala frågor på Inuse blogg Inuseful. Följ mig gärna där. 

21 månader av förändring

Den här historien börjar med ett möte i Radiohusets stora hangar för nära två år sedan, i mars 2010. Då avgående digitalamedier-chefen Mats Åkerlund hade bjudit in mig och några andra digitala bloggare och tänkare, däribland Joakim Jardenberg och Miriam Olsson Jeffery för att diskutera och ha synpunkter på radions nya sajt.Det här var när debatten om SR:r url härjade som värst. Men det som jag och flera andra framför allt kritiserade radion för var bristen på öppenhet, oförmågan att verkligen vara i allmänhetens tjänst, såsom uppdraget lyder. Det talades mycket om att sätta lyssnaren i centrum, men det vi fick se var en stor orange bubblande prick som visar vilka program folk lyssnar på vid ett givet tillfälle.

Ganska snart gled diskussionen in på spridning av SR:s material, och plattformar som Spotify. Varför fanns inte SR:s utbud där? ansåg flera, däribland jag. Varför får bloggare inte bädda in och sprida SR:s program och intervjuer? Det borde ju ligga i public service-uppdragets intresse att låta fler vara med och debattera de program och den journalistik som SR gör?

Motargumenten var flera, men de var framför allt tekniska och upphovsrättsliga. I slutändan ställde vi ändå frågan till radions representanter om hur de skulle vilja att det var. Vad deras önskningar för en sajt och en modern digital närvaro skulle vara?

Och då blev det väldigt tyst.

Känslan jag gick därifrån med var att SR egentligen nog höll med oss bångstyriga internetentusiaster i vår kritik, men att ingen riktigt vågade säga det.

Man ska också komma ihåg att vid det här tillfället var också radions vd, Mats Svegfors, nytillträdd, och en av de första sakerna han gick ut offentligt och sade var att bloggar mest var smörja. Grogrunden för att förändra radions syn på sig självt och omvärlden var inte den bästa. Själv gick jag tillbaka till redaktionen och bloggade “Sveriges Radio missar chansen till förnyelse” (borta från webben numera).

Men, med minnet av stämningen nere i konferensrummet i Radiohuset den där marsdagen så var jag ändå inte helt överraskad när SR åtta månader senare söker en projektledare som ska jobba med just spridning av radions utbud på nätet.

Idag, ett år senare, har jag jobbat nästan ett år på Sveriges Radio, och drivit projektet som gjort att vi till slut faktiskt har fått ut – till början ett mycket litet, men ändå – material på Spotify. Vi har löst de principiella frågorna, och vi har även, av de kommentarer jag fått från medarbetare och omvärlden, väckt lusten. Jag har också jobbat med att marknadsföra och sprida information om vår inbäddade spelare, som gör att just bloggare och andra sajter, inklusive andra medier, får bädda in våra program och ljud hos sig.

Så, med facit på hand: Det tog 21 månader, men nu är vi där. En lång tid på pappret, men för en så stor organisation som Sveriges Radio skulle jag säga att det gått rätt snabbt.

“Vi var inte redo då”, säger numera kollegan och digitala chefstrategen, Mats Åkerlund. Och så var det naturligtvis.

Vad var det som hände då? Hur gick radion från att tycka “bloggar är mest smörja” till att finnas i kommersiella musiktjänster som Spotify och Wimp, att dela med sig av allt material frikostigt, och att driva ett eget bloggprojekt om journalistik, bloggar och sociala medier?

Mycket beror naturligtvis på att radion haft flera duktiga medarbetare som aktivt drivit de här frågorna. Malin Crona på Ekot som jobbat med sociala medier. Nämnde Åkerlund, men även digitala medierchefen Lotta Kjellin, P3-chefen Tomas Granryd som drivit Spotify frågan längre än kanske någon på radio. Tidigt kom även konsulten Kristin Heinonen in och gjorde ett stort jobb för radion. Vd:arnas resa till USA och public service-radion där, NPR, som genomfördes tidig höst 2010, fick också stor betydelse, har jag förstått. Efter den resan har vi numera vd:ar som pratar om öppna API:r, inspirerade av NPR:s sätt att jobba

På credlistan måste jag också sätta våra jurister, som verkligen också sett möjligheter snarare än problem, och Cecilia Djurberg, redaktör för Medierormen och den som jobbat närmast vd:arna med de här frågor.

Tillsammans fick vi till slut organisationen att “bli redo” och våga ta steget. Enormt mycket arbete är naturligtvis kvar, men den principiella inställningen har förändrats, och vi har fått organisationen att våga och se möljigheterna. Inte genom att tvinga den, utan att genom att lyssna på alla farhågor, ta alla diskussioner om tänkbara hot och svårigheter. Ta folks oro på allvar.

Själv lämnar jag nu radion med en fantastiskt skön känsla av att vi faktiskt gått i mål med något.

Det har, som det brukar heta, varit ett spännande och lärorikt år. Min största lärdom är kanske det jag är inne på ovan, att hela tiden orka ta diskussionen, och att aldrig ge upp. Mitt huvudprojekt, Spotify/Wimp-exporten, har stundtals varit helt självklart och enkelt, för att nästa stund vara mer eller mindre omöjligt. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att “jaha, men då ska vi bara skicka över filerna då”, för att nästa stund upptäcka en ny stenbumling på vägen.

Det är i de stunderna som stödet från ledning och uppdragsgivare varit så viktigt. När det tagit stopp har det antingen handlat om nya svårigheter som vi faktiskt har kunnat ta oss runt. Eller i vissa fall en utbildnings- och förankringsfråga. Det är viktigt att prata om vad vi gör internt, visa hur det fungerar, visa att vi tar oron på allvar, att vi jobbar på att lösa de frågor som vi inte har svar på ännu, men också ge svar på allt vi kan. Och när vi inte har svaren förklara varför vi tycker andra skäl väger över.Alla kanske inte håller med om allt. Men många håller med om det mesta. Och kan göra det på sitt sätt, driva sin bit av det hela på sitt sätt. Och då blir det bra.

Tack.

Medierna och trovärdigheten

Hur gör vå då om vi ska ta journalistiken ett steg framåt, och faktiskt både utveckla den och tjäna pengar på den?

Jag och många andra har ju tjatat oss blå om detta i flera år, så därför gladde det mig enormt när Journalistförbundets nya ordförande Jonas Nordling slog sina tankebanor ihop med min ex-kollega Fredrik Strömberg på Bonnier Tidskrifter och skrev en lång appell om hur risigt läget för tidningsföretagen faktiskt är.

Jag svarade med några konkreta tips på vad vi faktiskt kan göra för att kanske påbörja resan mot ökad trovärdighet hos läsarna, kanske hitta lite nya intäkter och också effektivisera vårt jobb. Allt utifrån mina erfarenheter från flera olika mediehus.

Det finns två centrala punkter i min lista.
Det ena är det här med dumma saker vi gör att vinna på det kortsiktigt. Att inte länka ut, att vinkla på historier som inte riktigt håller, att skryta lite väl mycket.

Det andra handlar om mediebranschens transparens.
Jag tror att en orsak till att vi fortsätter göra lite dumma saker är att vi fortfarande inte riktigt är vana vid att bli emotsagda. Vi har historiskt sett alltid kunnat dundra ut våra nyheter, och om folk har varit upprörda har vi oftast tolkat det som något positivt. “Vi engagerar”, typ.
Problemet är att detta inte riktigt är sant längre. De sociala medierna har inte bara inneburit att folk kan säga emot oss när vi har fel, de kan dessutom samtala med varandra och resonera sig fram till detta.
Och är det något som folk gillar att diskutera i sociala medier är så är det de traditionella medierna. Det i sig är naturligtvis ett gott betyg åt oss – det vi gör engagerar (som sagt) – men det har också inneburit att vi inom tidningar, radio, tv och även våra kommersiella kusiner i reklambranschen, vi har blivit en av de mest granskade branscherna. Alla vill tycka något om oss.
Det gör ju att det blir ännu svårare för oss att komma undan med faktafel, konstiga vinklingar och andra brister i det vi gör.

Tidigare har vi lätt kunna låtsas som det regnar, eftersom alternativen för läsarna varit så få. Vi har inte behövt korrigera felaktiga historier. Vi har inte behövt be om ursäkt om vi hängt ut någon kanske lite väl omotiverat.

Och naturligtvis är det fortfarande så att om vi dundrar på rejält med en nyhet, som kanske saknar täckning hela vägen, eller vinklar lite orättvist, så får vi fortfarande bra med klick för den, bra läsning och bra uppmärksamhet. Men om vi samtidigt hårddragningen naggar vår trovärdighet i kanten, så är risken rätt stor att vi förlorar på det i längden. För när alternativen för läsarna har blivit så otroligt många fler – många väljer ju numera att hänga med sina vänner på Facebook på kvällarna i stället för att konsumera traditionella medier – ja, då är vår trovärdighet, tilltron till det vi gör, läsarnas uppskattning, det är viktigare än någonsin.

Tänk om de faktiskt kommit på något?

Är det höstens stora metadebattvi bevittnar – och som jag än en gång bidrar till? Eller är lanseringen av Ajour och debatten kring denna och kring sajten ett tecken på vi är på väg någonstans, vidare, att vi kanske inte var så överens som vi trodde i den lilla internetmediebubblan.

Efter att ha sett måndagskvällens Publicistklubbsdebatt om Ajour kändes jag först bara: Låt dem vara!

Visst, Fredrik Strömberg har naturligtvis rätt i att ekonomin är helt avgörande för framtidens medier. Och Emanuel Karlsten är bättre på att inspirera och få saker och ting att hända än att förklara essensens i projektet, eller ens förstå sin egen roll. De har gjort massor av misstag, men ändå kämpat på och gjort sin grej, ibland bra, ibland minde bra, ibland riktigt lysande.

Det viktigaste i debatten tyckte jag Damon Rasti stod för:
“Förväntningarna så höga, och mediebransch i kris, så folk har bidragit till att dra upp hajpen.”

Vår längtan efter svar på de eviga intäktsfrågorna, likväl som form- och innehållsfrågorna, är så stark att när några begåvade personer, med bevisad kompetens inom både webb, skrivande och journalistik slår sina påsar ihop och lovar “en ny grej” och “framtidens journalistik”, så börjar vi naturligtvis hoppas:
Tänk om de faktiskt har kommit på något.

När vi sedan märker att de faktiskt inte gjort mer än “bara” konkretisera och faktiskt börjat jobba efter en del av alla de saker vi diskuterat på bloggar, i facebookgrupper och på twitter de senaste åren, då blir vi besvikelsen, vi känner oss nästan lite svikna.
Det här var ju människorna som vi trodde så otroligt mycket om.
De var ju innerst inne en representant för oss, vi i den lilla mediebubblan.

För några år sedan, när flera av oss träffades i digitala forum för första gången var vi ju så ense om allt. Jag vet att det naturligtvis bara vara en ytlig känsla, men jag tror många kände den och delade den. Det var vi som “fattade det här med internet” och så alla de andra, vi sökte och fann stöd hos varandra. Vi var innerst inne ense om att vart utvecklingen var på väg, och frågan var bara hur vi skulle driva den i våra respektive yrkesroller, som journalister, webbutvecklare eller pr-konsulter.

Vi gav ju Emanuel Karlsten råd när han satt där som ung, ganska oerfaren webbredaktör på tidningen Dagen, och inte visste vad han skulle göra. Det klart vi blir sura om han nu kommer och säger att vi har fel.

Sedan finns det “är du inte med oss är du mot oss”-argumentet också.
Flera av oss som jobbar med internet i mediebranschen gör det på stora fina företag. Vi stångas med chefer som hela tiden måste övertygas om internets betydelse, it-avdelningar, usla arbetsverktyg, och framför allt gigantiska trögrodda organisationer. Oljetankers som ska styras om.
Men vi kämpar på, för vi tycker se oss en förvisso långsam men i alla fall ständig framåtrörelse. Vi tror det går att ändra riktningen på oljetankern inifrån.
Och så betalar det ju hyran.

Men till slut så ledsnar vi kanske. Det gjorde i alla fall Ajourgänget, det orkade inte försöka navigera oljetankern, de byggde sin egen skuta i stället. Dessutom hade de mage att påpeka att vår bild av att oljetanken faktiskt har ändrat riktning är felaktig.
Det går inte alls att driva förändringen inifrån, säger de. Det går i alla fall inte särskilt bra.

Och innerst inne blir vi ändå lite skraja.

För tänk om de har rätt? Tänk om det är roliga att bygga sin egen skuta? Och tänk om det ger bättre resultat i slutändan?

På pappret kan vi all hävda att vi önskar Ajourgrundarna allt gott, att vi hoppas de lyckas visa på nya möjligheter och nya metoder för journalistiken. Kanske till och med nya intäkter.
Och även om vi vet att chansen, eller risken, är rätt liten, så skulle vi det ändå svida lite i det bittra murvelskinnet om det visade sig att de hade rätt. Således måste vi förklara exakt varenda detalj som de gjort fel, saker som de har missat, saker som de inte förstått. Så även jag. Vi måste ju ändå på något vis motivera vår egen självbild, våra egna val.

Jag tror nog man måste se kritiken mot Ajour i ljuset av detta. Även om den i sak ändå på flera punkter varit berättigad. Jag tror det var länge sedan ett entreprenörsprojekt i mediebranschen bemöttes med så mycket kritik och det i sig säger väl en del om vårt behov av att diskutera journalistrollen och framtiden för vår sargade bransch.

Till sist: Brit Stakston har skrivit långt om utanförskapet som drivkraft. Jag förstår inte riktigt vad hon är upprörd över, alla entreprenörer brinner väl för att göra något annorlunda, hade de fått utlopp för sin kreativitet inom de stora organisationerna har de inte behövt starta eget.

Journalistik är mer än bara berättande

Lanseringen av nyhetssajtsgruppbloggen Ajour har fått igång debatten om framtidens journalistik. Det är roligt. Jag har saknat det. Den tvingar oss att lyfta fram vad vi egentligen håller på med, och försöka formuleravärdet i det. I både det nya och gamla.

Ajour har gjort mycket rätt. De lyfter fram stories på ett nytt sätt, jobbar otroligt aktivt med sina kommentarer. Sofia Mirjamsdotter är kanske mästaren i genren, när hon ställer frågor till sina läsare och sedan gör journalistik baserad på debatten som uppstår, vilket hon i och för sig gjorde redan på sin personliga blogg Mymlan The Real.

Emanuel sliter hårt med att vara på nyhetspuckarna med nya vinklar. Jack Werner har som få andra koll på nätets subkulturer och hittar nyheter där på ett sätt som vi inte sett förut.

Ajour har egentligen bara ett problem: självbilden.
Om det nu finns en enda självbild. Hittills har vi som läsare inte fått något tydligt manifest, utan åtta olika från sajtens grundare och medarbetare, som egentligen primärt förklarar varje enskilds individs drivkraft bakom projektet.

För ganska många år sedan lunchade jag med en kollega, tillika en chef inom ett svenskt mediehus. Jag har precis fått mitt första chefredaktörsjobb, och vi pratade om vad jag ville med min tidning. Hon gav mig tips och vi diskuterade fram och tillbaka. Så frågade hon, jag minns inte varför, men det fastnade:
“Micke, tycker du att du har makt?”
Jag slog instinktivt ifrån mig.
“Inte jag, lilla jag, jag är bara en enkel tidningsman”, tänkte jag. Vad jag faktiskt svarade minns jag inte, men frågan fick mig att börja tänka.

Vissa roller i samhället ger makt, eller i alla fall en förväntan om makt.
Som chefredaktör för en tidning är det många som ser mig som en maktfaktor, inte bara min egen personal, mina frilansare, utan även många läsare, annonsörer. Kanske till och med branschkollegor.
Jag förstod nog inte riktigt detta då, inte ens sedan mitt lunchsällskap berättat det för mig. Jag var ju samma person som några månader tidigare, då jag inte hade fått den fina titeln.

Men så enkelt är det inte.
Vissa positioner i samhället ger oss makt. Omvärlden ser oss helt plötsligt med andra ögon. Vi slutar att enbart vara privatpersoner, utan blir en titel, en position, och med det även de förväntningar det sätter på oss.
Om jag som privatperson tycker att designen av nya DN.se är dålig är det inte så många som bryr sig. Men om jag som chefredaktör för Internetworld skulle säga samma sak, skulle många tillskriva det en helt annan tyngd.

Det här är naturligvis bara en omskrivning av den gamla devisen “the media is the message”. En del av budskapet ligger inte bara i vad som sägs, utan vem avsändaren är, och i vilket sammanhang ett yttrande uttalas.

Jag diskuterade med Ajourgrundaren Emanuel Karlsten på deras lanseringskalas i fredag, och menade att pr-effekten av lanseringen – med hajpningen på Twitter, de utstuderade bylinebilderna och Hejsonjas initiala dissning av projektet, inte alls var avsedd, utan rent slumpmässig. Och jag tror honom. Han är en, i mina 42-åriga ögon, en ung, ganska oerfaren journalist. Mycket yngre än vad jag själv var när jag fick lektionen om min egen maktposition som chefredaktör. Han inser inte riktigt att han som sociala medierjournalistikens senaste wonderboy har makt. Precis som många av de andra skribenterna bakom Ajour, som redan innan hade sina publicistiska plattformar.

Men det är här det blir problematiskt med Ajour. Grundarna lanserar och marknadsför sajten som att den är väldigt viktig – vilket den kanske är, eller kommer att bli – men de vill inte erkänna att de har makt. Sajten har som jag förstår det ingen ansvarig utgivare, utan varje skribent ansvarar för sina egna texter. Det finns inte heller som sagt en gemensam redaktionell policy eller ens någon klarlagd publicistisk hållning. Det närmaste vi kommer är Johan Hedbergs text vid lanseringen, men även den är skriven i jagform.

Min ex-kollega Fredrik Strömberg är lysande när han sammanfattar det i nya boken “#Journalistroll”, som ju faktiskt är skriven långt innan Ajour blev känt.

“Journalistik är intet – absolut intet – utan den kontext i vilken den är skapad, för den målgrupp den är tänkt att vara viktig, för det motiv den har. Journalistik är inte en generell valuta – det är en riktad åtgärd. Och framtidens journalistroll är att återskapa den kontexten i den digitala miljön”.

I Ajours fall har vi en kontext som är än så länge rätt okänd, vi vet inte vad sajten står för eller vad den vill. Den enda programförklaring vi fått är att formen för innehållet ska vara modern, man ska jobba med att lyfta fram läsarna och skapa journalistik i samarbete med dem. Inte heller målgruppen, vilka dessa läsare är, har vi fått någon bild av.Således blir det för mig som läsare ganska svårt att förhålla mig till det som skrivs på sajten. Jag vet inte vem som fattat det publicistiska beslutet om att skriva en viss artikel, jag vet inte ens om den är tänkt för mig. Jag vet inte heller vad jag kan förvänta mig nästa dag, för något löfte om vad sajten ska ge mig har inte avgetts.
Den tolkning jag, och säkerligen många med mig, gör är att jag ser skribenten som avsändare, inte sajten. Men då är vi tillbaka i bloggtänket, med förvisso intressanta berättelser, men likväl, berättelser av en enskild individ.

Man kan naturligtvis ifrågasätta definitionen av journalistik. Emanuel Karlsten menar ju att det är ett hantverk. Jag vill nog hävda att det måste vara mycket mer än så, det måste vara både ett hantverk, ett förhållningssätt, men i slutändan även en produkt. Och utan kontexten, sammanhanget och varumärket, så finns inte produkten.

Man kan göra liknelsen med en papperstidning också. När jag köper ett nummer av exempelvis magasinet Filter, för att jämföra med en annan journalistisk produkt som fokuserar på berättandet, då är det ju inte berättelserna i sig jag köper. Det är vissheten av att jag får bra berättelser i tidningen. Berättelserna har jag ju inte läst när jag tar tidningen från hyllan. Utan det är ju Filter som byggt ett så starkt varumärke kring sin produkt att jag litar på att de kommer att leverera bra berättelser.
Samma sak gäller naturligtvis mina prenumerationer på morgontidningar. Det är inte artiklarna i sig jag betalar för, det är löftet om att de kommer fortsätta leverera bra nyheter och berättelser varje dag som får mig att lägga in prenumerationen på ett autogiro.

Ett nytt sätt att berätta på är naturligtvis intressant i sig. Men berättandet är bara en liten liten del av journalistiken.

Not: Den nya podcasten Maktministeriet talar också om maktfrågorna kring Ajour. Lyssna här. Diskussionen om Ajour börjar 12:35 in i programmet.
Maktministeriet avsnitt 1 – om barn på nätet och Ajour.se by Maktministeriet

Några rader om Steve Jobs

En visionär har gått bort. För mig var  Steve Jobs framför allt en person som visade att det går att göra fantstiskt bra digitala produkter och tjänster. Han ingav tro och hopp hos alla oss som jobbar med digitala medier, skulle jag säga.

Jag har skrivit om det på Sveriges Radios webb. Några citat:

Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att Jobs största bidrag till teknikhistorien är tron på produkten. Apple förlorade ju kampen om datorns operativsystem till Microsoft inte för att produkten var sämre, utan för att Microsofts marknadsföringsmaskin och -metod var så mycket effektivare.

I dag, tjugo år sedan, har Jobs och Apple fått sin revansch, och det just genom en rad oerhört starka produkter: Ipoden, Itunes digitala musikbutik, Iphonen, och nu senaste Ipaden.
Innovationen, visionen och produkten vann över marknadsföringen.
Risktagandet och magkänslan vann över de torra ekonomernas kalkyler över hur nästa årsmodell borde se ut.

/…/

För oss som jobbat med webb inom traditionella organisationer, inte alltid med det största stödet från ledning och kollegor, så har Jobs skapelser varit en konstant källa till inspiration och energi. Han återgav oss tron på att produkten, att det vi skapar i våra små, ofta dåligt finansierade och internt motarbetade, digitala verkstäder, kan spela en roll. Han blev på något vis måttstocken vi kunde mäta oss med. Det går att skapa digitala produkter som inte bara fungerar, utan som också kan användarna den där wow-känslan.

Sett ur det perspektivet är det lätt att förstå varför så många som jobbat med teknisk och digital utveckling älskar Jobs. Vi vill ju alla tro att vi kan göra skillnad. Bara vi har riktigt bra idéer och är beredda att slita hårt för dem.

Kan också rekommendera Walt Mossbergs personliga reflektioner om sina promenader med Steve.

 

Titta gärna på det här talet inför nyutexaminerade Stanfordstudenter 2005. Steve talar om sin passion, om livet, sin sjukdom, och varför vi måste ta vara på vår tid här på jorden. Väl värt femton minuter av ditt liv.

Copyright © mikael zackrisson
Noter från sidlinjen

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress

Twingly Blog Search link:zackrisson.net Search results for “link:zackrisson.net”