RSS

21 månader av förändring

4 kommentarer Av Mikael Zackrisson Sparad i Webb Taggad med , , , , , , , , 23 december 2011 @ 11:58

Den här historien börjar med ett möte i Radiohusets stora hangar för nära två år sedan, i mars 2010. Då avgående digitalamedier-chefen Mats Åkerlund hade bjudit in mig och några andra digitala bloggare och tänkare, däribland Joakim Jardenberg och Miriam Olsson Jeffery för att diskutera och ha synpunkter på radions nya sajt.Det här var när debatten om SR:r url härjade som värst. Men det som jag och flera andra framför allt kritiserade radion för var bristen på öppenhet, oförmågan att verkligen vara i allmänhetens tjänst, såsom uppdraget lyder. Det talades mycket om att sätta lyssnaren i centrum, men det vi fick se var en stor orange bubblande prick som visar vilka program folk lyssnar på vid ett givet tillfälle.

Ganska snart gled diskussionen in på spridning av SR:s material, och plattformar som Spotify. Varför fanns inte SR:s utbud där? ansåg flera, däribland jag. Varför får bloggare inte bädda in och sprida SR:s program och intervjuer? Det borde ju ligga i public service-uppdragets intresse att låta fler vara med och debattera de program och den journalistik som SR gör?

Motargumenten var flera, men de var framför allt tekniska och upphovsrättsliga. I slutändan ställde vi ändå frågan till radions representanter om hur de skulle vilja att det var. Vad deras önskningar för en sajt och en modern digital närvaro skulle vara?

Och då blev det väldigt tyst.

Känslan jag gick därifrån med var att SR egentligen nog höll med oss bångstyriga internetentusiaster i vår kritik, men att ingen riktigt vågade säga det.

Man ska också komma ihåg att vid det här tillfället var också radions vd, Mats Svegfors, nytillträdd, och en av de första sakerna han gick ut offentligt och sade var att bloggar mest var smörja. Grogrunden för att förändra radions syn på sig självt och omvärlden var inte den bästa. Själv gick jag tillbaka till redaktionen och bloggade “Sveriges Radio missar chansen till förnyelse” (borta från webben numera).

Men, med minnet av stämningen nere i konferensrummet i Radiohuset den där marsdagen så var jag ändå inte helt överraskad när SR åtta månader senare söker en projektledare som ska jobba med just spridning av radions utbud på nätet.

Idag, ett år senare, har jag jobbat nästan ett år på Sveriges Radio, och drivit projektet som gjort att vi till slut faktiskt har fått ut – till början ett mycket litet, men ändå – material på Spotify. Vi har löst de principiella frågorna, och vi har även, av de kommentarer jag fått från medarbetare och omvärlden, väckt lusten. Jag har också jobbat med att marknadsföra och sprida information om vår inbäddade spelare, som gör att just bloggare och andra sajter, inklusive andra medier, får bädda in våra program och ljud hos sig.

Så, med facit på hand: Det tog 21 månader, men nu är vi där. En lång tid på pappret, men för en så stor organisation som Sveriges Radio skulle jag säga att det gått rätt snabbt.

“Vi var inte redo då”, säger numera kollegan och digitala chefstrategen, Mats Åkerlund. Och så var det naturligtvis.

Vad var det som hände då? Hur gick radion från att tycka “bloggar är mest smörja” till att finnas i kommersiella musiktjänster som Spotify och Wimp, att dela med sig av allt material frikostigt, och att driva ett eget bloggprojekt om journalistik, bloggar och sociala medier?

Mycket beror naturligtvis på att radion haft flera duktiga medarbetare som aktivt drivit de här frågorna. Malin Crona på Ekot som jobbat med sociala medier. Nämnde Åkerlund, men även digitala medierchefen Lotta Kjellin, P3-chefen Tomas Granryd som drivit Spotify frågan längre än kanske någon på radio. Tidigt kom även konsulten Kristin Heinonen in och gjorde ett stort jobb för radion. Vd:arnas resa till USA och public service-radion där, NPR, som genomfördes tidig höst 2010, fick också stor betydelse, har jag förstått. Efter den resan har vi numera vd:ar som pratar om öppna API:r, inspirerade av NPR:s sätt att jobba

På credlistan måste jag också sätta våra jurister, som verkligen också sett möjligheter snarare än problem, och Cecilia Djurberg, redaktör för Medierormen och den som jobbat närmast vd:arna med de här frågor.

Tillsammans fick vi till slut organisationen att “bli redo” och våga ta steget. Enormt mycket arbete är naturligtvis kvar, men den principiella inställningen har förändrats, och vi har fått organisationen att våga och se möljigheterna. Inte genom att tvinga den, utan att genom att lyssna på alla farhågor, ta alla diskussioner om tänkbara hot och svårigheter. Ta folks oro på allvar.

Själv lämnar jag nu radion med en fantastiskt skön känsla av att vi faktiskt gått i mål med något.

Det har, som det brukar heta, varit ett spännande och lärorikt år. Min största lärdom är kanske det jag är inne på ovan, att hela tiden orka ta diskussionen, och att aldrig ge upp. Mitt huvudprojekt, Spotify/Wimp-exporten, har stundtals varit helt självklart och enkelt, för att nästa stund vara mer eller mindre omöjligt. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att “jaha, men då ska vi bara skicka över filerna då”, för att nästa stund upptäcka en ny stenbumling på vägen.

Det är i de stunderna som stödet från ledning och uppdragsgivare varit så viktigt. När det tagit stopp har det antingen handlat om nya svårigheter som vi faktiskt har kunnat ta oss runt. Eller i vissa fall en utbildnings- och förankringsfråga. Det är viktigt att prata om vad vi gör internt, visa hur det fungerar, visa att vi tar oron på allvar, att vi jobbar på att lösa de frågor som vi inte har svar på ännu, men också ge svar på allt vi kan. Och när vi inte har svaren förklara varför vi tycker andra skäl väger över.Alla kanske inte håller med om allt. Men många håller med om det mesta. Och kan göra det på sitt sätt, driva sin bit av det hela på sitt sätt. Och då blir det bra.

Tack.

Medierna och trovärdigheten

2 kommentarer Av Mikael Zackrisson Sparad i Journalistik Taggad med , , , , , , 25 november 2011 @ 00:27

Hur gör vå då om vi ska ta journalistiken ett steg framåt, och faktiskt både utveckla den och tjäna pengar på den?

Jag och många andra har ju tjatat oss blå om detta i flera år, så därför gladde det mig enormt när Journalistförbundets nya ordförande Jonas Nordling slog sina tankebanor ihop med min ex-kollega Fredrik Strömberg på Bonnier Tidskrifter och skrev en lång appell om hur risigt läget för tidningsföretagen faktiskt är.

Jag svarade med några konkreta tips på vad vi faktiskt kan göra för att kanske påbörja resan mot ökad trovärdighet hos läsarna, kanske hitta lite nya intäkter och också effektivisera vårt jobb. Allt utifrån mina erfarenheter från flera olika mediehus.

Det finns två centrala punkter i min lista.
Det ena är det här med dumma saker vi gör att vinna på det kortsiktigt. Att inte länka ut, att vinkla på historier som inte riktigt håller, att skryta lite väl mycket.

Det andra handlar om mediebranschens transparens.
Jag tror att en orsak till att vi fortsätter göra lite dumma saker är att vi fortfarande inte riktigt är vana vid att bli emotsagda. Vi har historiskt sett alltid kunnat dundra ut våra nyheter, och om folk har varit upprörda har vi oftast tolkat det som något positivt. ”Vi engagerar”, typ.
Problemet är att detta inte riktigt är sant längre. De sociala medierna har inte bara inneburit att folk kan säga emot oss när vi har fel, de kan dessutom samtala med varandra och resonera sig fram till detta.
Och är det något som folk gillar att diskutera i sociala medier är så är det de traditionella medierna. Det i sig är naturligtvis ett gott betyg åt oss – det vi gör engagerar (som sagt) – men det har också inneburit att vi inom tidningar, radio, tv och även våra kommersiella kusiner i reklambranschen, vi har blivit en av de mest granskade branscherna. Alla vill tycka något om oss.
Det gör ju att det blir ännu svårare för oss att komma undan med faktafel, konstiga vinklingar och andra brister i det vi gör.

Tidigare har vi lätt kunna låtsas som det regnar, eftersom alternativen för läsarna varit så få. Vi har inte behövt korrigera felaktiga historier. Vi har inte behövt be om ursäkt om vi hängt ut någon kanske lite väl omotiverat.

Och naturligtvis är det fortfarande så att om vi dundrar på rejält med en nyhet, som kanske saknar täckning hela vägen, eller vinklar lite orättvist, så får vi fortfarande bra med klick för den, bra läsning och bra uppmärksamhet. Men om vi samtidigt hårddragningen naggar vår trovärdighet i kanten, så är risken rätt stor att vi förlorar på det i längden. För när alternativen för läsarna har blivit så otroligt många fler – många väljer ju numera att hänga med sina vänner på Facebook på kvällarna i stället för att konsumera traditionella medier – ja, då är vår trovärdighet, tilltron till det vi gör, läsarnas uppskattning, det är viktigare än någonsin.

Tänk om de faktiskt kommit på något?

12 kommentarer Av Mikael Zackrisson Sparad i Journalistik Taggad med , , , , , 8 november 2011 @ 10:54

Är det höstens stora metadebattvi bevittnar – och som jag än en gång bidrar till? Eller är lanseringen av Ajour och debatten kring denna och kring sajten ett tecken på vi är på väg någonstans, vidare, att vi kanske inte var så överens som vi trodde i den lilla internetmediebubblan.

Efter att ha sett måndagskvällens Publicistklubbsdebatt om Ajour kändes jag först bara: Låt dem vara!

Visst, Fredrik Strömberg har naturligtvis rätt i att ekonomin är helt avgörande för framtidens medier. Och Emanuel Karlsten är bättre på att inspirera och få saker och ting att hända än att förklara essensens i projektet, eller ens förstå sin egen roll. De har gjort massor av misstag, men ändå kämpat på och gjort sin grej, ibland bra, ibland minde bra, ibland riktigt lysande.

Det viktigaste i debatten tyckte jag Damon Rasti stod för:
“Förväntningarna så höga, och mediebransch i kris, så folk har bidragit till att dra upp hajpen.”

Vår längtan efter svar på de eviga intäktsfrågorna, likväl som form- och innehållsfrågorna, är så stark att när några begåvade personer, med bevisad kompetens inom både webb, skrivande och journalistik slår sina påsar ihop och lovar “en ny grej” och “framtidens journalistik”, så börjar vi naturligtvis hoppas:
Tänk om de faktiskt har kommit på något.

När vi sedan märker att de faktiskt inte gjort mer än “bara” konkretisera och faktiskt börjat jobba efter en del av alla de saker vi diskuterat på bloggar, i facebookgrupper och på twitter de senaste åren, då blir vi besvikelsen, vi känner oss nästan lite svikna.
Det här var ju människorna som vi trodde så otroligt mycket om.
De var ju innerst inne en representant för oss, vi i den lilla mediebubblan.

För några år sedan, när flera av oss träffades i digitala forum för första gången var vi ju så ense om allt. Jag vet att det naturligtvis bara vara en ytlig känsla, men jag tror många kände den och delade den. Det var vi som “fattade det här med internet” och så alla de andra, vi sökte och fann stöd hos varandra. Vi var innerst inne ense om att vart utvecklingen var på väg, och frågan var bara hur vi skulle driva den i våra respektive yrkesroller, som journalister, webbutvecklare eller pr-konsulter.

Vi gav ju Emanuel Karlsten råd när han satt där som ung, ganska oerfaren webbredaktör på tidningen Dagen, och inte visste vad han skulle göra. Det klart vi blir sura om han nu kommer och säger att vi har fel.

Sedan finns det “är du inte med oss är du mot oss”-argumentet också.
Flera av oss som jobbar med internet i mediebranschen gör det på stora fina företag. Vi stångas med chefer som hela tiden måste övertygas om internets betydelse, it-avdelningar, usla arbetsverktyg, och framför allt gigantiska trögrodda organisationer. Oljetankers som ska styras om.
Men vi kämpar på, för vi tycker se oss en förvisso långsam men i alla fall ständig framåtrörelse. Vi tror det går att ändra riktningen på oljetankern inifrån.
Och så betalar det ju hyran.

Men till slut så ledsnar vi kanske. Det gjorde i alla fall Ajourgänget, det orkade inte försöka navigera oljetankern, de byggde sin egen skuta i stället. Dessutom hade de mage att påpeka att vår bild av att oljetanken faktiskt har ändrat riktning är felaktig.
Det går inte alls att driva förändringen inifrån, säger de. Det går i alla fall inte särskilt bra.

Och innerst inne blir vi ändå lite skraja.

För tänk om de har rätt? Tänk om det är roliga att bygga sin egen skuta? Och tänk om det ger bättre resultat i slutändan?

På pappret kan vi all hävda att vi önskar Ajourgrundarna allt gott, att vi hoppas de lyckas visa på nya möjligheter och nya metoder för journalistiken. Kanske till och med nya intäkter.
Och även om vi vet att chansen, eller risken, är rätt liten, så skulle vi det ändå svida lite i det bittra murvelskinnet om det visade sig att de hade rätt. Således måste vi förklara exakt varenda detalj som de gjort fel, saker som de har missat, saker som de inte förstått. Så även jag. Vi måste ju ändå på något vis motivera vår egen självbild, våra egna val.

Jag tror nog man måste se kritiken mot Ajour i ljuset av detta. Även om den i sak ändå på flera punkter varit berättigad. Jag tror det var länge sedan ett entreprenörsprojekt i mediebranschen bemöttes med så mycket kritik och det i sig säger väl en del om vårt behov av att diskutera journalistrollen och framtiden för vår sargade bransch.

Till sist: Brit Stakston har skrivit långt om utanförskapet som drivkraft. Jag förstår inte riktigt vad hon är upprörd över, alla entreprenörer brinner väl för att göra något annorlunda, hade de fått utlopp för sin kreativitet inom de stora organisationerna har de inte behövt starta eget.

Journalistik är mer än bara berättande

3 kommentarer Av Mikael Zackrisson Sparad i Journalistik Taggad med , , , , , , , , , , , 26 oktober 2011 @ 11:40

Lanseringen av nyhetssajtsgruppbloggen Ajour har fått igång debatten om framtidens journalistik. Det är roligt. Jag har saknat det. Den tvingar oss att lyfta fram vad vi egentligen håller på med, och försöka formuleravärdet i det. I både det nya och gamla.

Ajour har gjort mycket rätt. De lyfter fram stories på ett nytt sätt, jobbar otroligt aktivt med sina kommentarer. Sofia Mirjamsdotter är kanske mästaren i genren, när hon ställer frågor till sina läsare och sedan gör journalistik baserad på debatten som uppstår, vilket hon i och för sig gjorde redan på sin personliga blogg Mymlan The Real.

Emanuel sliter hårt med att vara på nyhetspuckarna med nya vinklar. Jack Werner har som få andra koll på nätets subkulturer och hittar nyheter där på ett sätt som vi inte sett förut.

Ajour har egentligen bara ett problem: självbilden.
Om det nu finns en enda självbild. Hittills har vi som läsare inte fått något tydligt manifest, utan åtta olika från sajtens grundare och medarbetare, som egentligen primärt förklarar varje enskilds individs drivkraft bakom projektet.

För ganska många år sedan lunchade jag med en kollega, tillika en chef inom ett svenskt mediehus. Jag har precis fått mitt första chefredaktörsjobb, och vi pratade om vad jag ville med min tidning. Hon gav mig tips och vi diskuterade fram och tillbaka. Så frågade hon, jag minns inte varför, men det fastnade:
“Micke, tycker du att du har makt?”
Jag slog instinktivt ifrån mig.
“Inte jag, lilla jag, jag är bara en enkel tidningsman”, tänkte jag. Vad jag faktiskt svarade minns jag inte, men frågan fick mig att börja tänka.

Vissa roller i samhället ger makt, eller i alla fall en förväntan om makt.
Som chefredaktör för en tidning är det många som ser mig som en maktfaktor, inte bara min egen personal, mina frilansare, utan även många läsare, annonsörer. Kanske till och med branschkollegor.
Jag förstod nog inte riktigt detta då, inte ens sedan mitt lunchsällskap berättat det för mig. Jag var ju samma person som några månader tidigare, då jag inte hade fått den fina titeln.

Men så enkelt är det inte.
Vissa positioner i samhället ger oss makt. Omvärlden ser oss helt plötsligt med andra ögon. Vi slutar att enbart vara privatpersoner, utan blir en titel, en position, och med det även de förväntningar det sätter på oss.
Om jag som privatperson tycker att designen av nya DN.se är dålig är det inte så många som bryr sig. Men om jag som chefredaktör för Internetworld skulle säga samma sak, skulle många tillskriva det en helt annan tyngd.

Det här är naturligvis bara en omskrivning av den gamla devisen “the media is the message”. En del av budskapet ligger inte bara i vad som sägs, utan vem avsändaren är, och i vilket sammanhang ett yttrande uttalas.

Jag diskuterade med Ajourgrundaren Emanuel Karlsten på deras lanseringskalas i fredag, och menade att pr-effekten av lanseringen – med hajpningen på Twitter, de utstuderade bylinebilderna och Hejsonjas initiala dissning av projektet, inte alls var avsedd, utan rent slumpmässig. Och jag tror honom. Han är en, i mina 42-åriga ögon, en ung, ganska oerfaren journalist. Mycket yngre än vad jag själv var när jag fick lektionen om min egen maktposition som chefredaktör. Han inser inte riktigt att han som sociala medierjournalistikens senaste wonderboy har makt. Precis som många av de andra skribenterna bakom Ajour, som redan innan hade sina publicistiska plattformar.

Men det är här det blir problematiskt med Ajour. Grundarna lanserar och marknadsför sajten som att den är väldigt viktig – vilket den kanske är, eller kommer att bli – men de vill inte erkänna att de har makt. Sajten har som jag förstår det ingen ansvarig utgivare, utan varje skribent ansvarar för sina egna texter. Det finns inte heller som sagt en gemensam redaktionell policy eller ens någon klarlagd publicistisk hållning. Det närmaste vi kommer är Johan Hedbergs text vid lanseringen, men även den är skriven i jagform.

Min ex-kollega Fredrik Strömberg är lysande när han sammanfattar det i nya boken “#Journalistroll”, som ju faktiskt är skriven långt innan Ajour blev känt.

“Journalistik är intet – absolut intet – utan den kontext i vilken den är skapad, för den målgrupp den är tänkt att vara viktig, för det motiv den har. Journalistik är inte en generell valuta – det är en riktad åtgärd. Och framtidens journalistroll är att återskapa den kontexten i den digitala miljön”.

I Ajours fall har vi en kontext som är än så länge rätt okänd, vi vet inte vad sajten står för eller vad den vill. Den enda programförklaring vi fått är att formen för innehållet ska vara modern, man ska jobba med att lyfta fram läsarna och skapa journalistik i samarbete med dem. Inte heller målgruppen, vilka dessa läsare är, har vi fått någon bild av.Således blir det för mig som läsare ganska svårt att förhålla mig till det som skrivs på sajten. Jag vet inte vem som fattat det publicistiska beslutet om att skriva en viss artikel, jag vet inte ens om den är tänkt för mig. Jag vet inte heller vad jag kan förvänta mig nästa dag, för något löfte om vad sajten ska ge mig har inte avgetts.
Den tolkning jag, och säkerligen många med mig, gör är att jag ser skribenten som avsändare, inte sajten. Men då är vi tillbaka i bloggtänket, med förvisso intressanta berättelser, men likväl, berättelser av en enskild individ.

Man kan naturligtvis ifrågasätta definitionen av journalistik. Emanuel Karlsten menar ju att det är ett hantverk. Jag vill nog hävda att det måste vara mycket mer än så, det måste vara både ett hantverk, ett förhållningssätt, men i slutändan även en produkt. Och utan kontexten, sammanhanget och varumärket, så finns inte produkten.

Man kan göra liknelsen med en papperstidning också. När jag köper ett nummer av exempelvis magasinet Filter, för att jämföra med en annan journalistisk produkt som fokuserar på berättandet, då är det ju inte berättelserna i sig jag köper. Det är vissheten av att jag får bra berättelser i tidningen. Berättelserna har jag ju inte läst när jag tar tidningen från hyllan. Utan det är ju Filter som byggt ett så starkt varumärke kring sin produkt att jag litar på att de kommer att leverera bra berättelser.
Samma sak gäller naturligtvis mina prenumerationer på morgontidningar. Det är inte artiklarna i sig jag betalar för, det är löftet om att de kommer fortsätta leverera bra nyheter och berättelser varje dag som får mig att lägga in prenumerationen på ett autogiro.

Ett nytt sätt att berätta på är naturligtvis intressant i sig. Men berättandet är bara en liten liten del av journalistiken.

Not: Den nya podcasten Maktministeriet talar också om maktfrågorna kring Ajour. Lyssna här. Diskussionen om Ajour börjar 12:35 in i programmet.
Maktministeriet avsnitt 1 – om barn på nätet och Ajour.se by Maktministeriet

Några rader om Steve Jobs

0 kommentarer Av Mikael Zackrisson Sparad i Kommentarer Taggad med , , , , , 6 oktober 2011 @ 16:20

En visionär har gått bort. För mig var  Steve Jobs framför allt en person som visade att det går att göra fantstiskt bra digitala produkter och tjänster. Han ingav tro och hopp hos alla oss som jobbar med digitala medier, skulle jag säga.

Jag har skrivit om det på Sveriges Radios webb. Några citat:

Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att Jobs största bidrag till teknikhistorien är tron på produkten. Apple förlorade ju kampen om datorns operativsystem till Microsoft inte för att produkten var sämre, utan för att Microsofts marknadsföringsmaskin och -metod var så mycket effektivare.

I dag, tjugo år sedan, har Jobs och Apple fått sin revansch, och det just genom en rad oerhört starka produkter: Ipoden, Itunes digitala musikbutik, Iphonen, och nu senaste Ipaden.
Innovationen, visionen och produkten vann över marknadsföringen.
Risktagandet och magkänslan vann över de torra ekonomernas kalkyler över hur nästa årsmodell borde se ut.

/…/

För oss som jobbat med webb inom traditionella organisationer, inte alltid med det största stödet från ledning och kollegor, så har Jobs skapelser varit en konstant källa till inspiration och energi. Han återgav oss tron på att produkten, att det vi skapar i våra små, ofta dåligt finansierade och internt motarbetade, digitala verkstäder, kan spela en roll. Han blev på något vis måttstocken vi kunde mäta oss med. Det går att skapa digitala produkter som inte bara fungerar, utan som också kan användarna den där wow-känslan.

Sett ur det perspektivet är det lätt att förstå varför så många som jobbat med teknisk och digital utveckling älskar Jobs. Vi vill ju alla tro att vi kan göra skillnad. Bara vi har riktigt bra idéer och är beredda att slita hårt för dem.

Kan också rekommendera Walt Mossbergs personliga reflektioner om sina promenader med Steve.

 

Titta gärna på det här talet inför nyutexaminerade Stanfordstudenter 2005. Steve talar om sin passion, om livet, sin sjukdom, och varför vi måste ta vara på vår tid här på jorden. Väl värt femton minuter av ditt liv.

Är korrekthet och trovärdighet mindre viktigt på nätet?

4 kommentarer Av Mikael Zackrisson Sparad i Journalistik Taggad med , , , , , , , 5 oktober 2011 @ 11:23

Det finns ett klassiskt uttalande om dagstidningen av typen “den är bra, så länge den inte skriver om mitt specialområde, för då har de oftast fel.” Jag hör det ofta när jag pratar med folk om deras tidningsvanor.

Den oroväckande tanken är naturligtvis att om det är så mycket fel i artiklarna om mitt specialområde, hur ser det då ut på andra områden, områden som jag som läsare själv inte är i stånd till bedöma korrektheten för?

Tanken svindlar lite, och bidrar naturligtvis till osäkerhet hos läsaren, och därmed trovärdighetsproblem.

Nu vet jag inte om det är allmänt dålig koll som ligger bakom det som jag upplever som dålig journalistik inom teknikområdet, eller om det är beror på dålig kunskap om teknik. Men igår hade i alla fall Dagens Industri toppnyheten att Spotify drog in miljarder på samarbetet med Facebook. Enligt statistik skulle samarbetet har gett 2,3 miljoner nya användare på bara 9 dagar.

Nyheten togs snabbt upp av TT, den citerades i radions morgonsändningar, och spreds över nätet.

Problemet var bara att den inte var sann. Journalisten Emanuel Karlsten grävde lite och hittade snabbt att det inte var Spotify som hade fått de 2,3 miljonerna nya användarna, utan Spotifys app på Facebook. Lite som att Socialdemokraterna skulle fått 2 miljoner nya medlemmar på Facebook, och någon skulle säga att de fått 2 miljoner nya medlemmar i partiet.

Visst, det krävs ett Spotifykonto för att använda appen på Facebook. Men ganska många av de 10 miljoner användarna som Spotify hade innan samarbetet med Facebook lär ju också ha installerat appen. Faktum är att appen är ju själva basen i marknadsföringen på Facebook, det är via appen som andra kan se vad man lyssnar, och därmed lockas att själva bli Spotifyanvändare, så facebooksamarbetet skulle inte kunna ge en enda ny användare om inte några av de gamla installerade appen.

Så hur många nya medlemmar har Spotify fått då, via Facebook?
Det har vi faktiskt ingen aning om.

Det enda vi vet är att användandet av Spotify på Facebook har ökat enormt sedan lansering. Och det i sig är ju en stor nyhet.
Men i jakten på förenkling och slagkraftiga rubriker blev det fel. Det blev dessutom så mycket fel att DI räknade fel på en nolla och kom fram till 2 miljarder i intäkter i stället 200 miljoner.

Problemet så här i efterhand är att nyheten ligger kvar runtom på webben. TT har skickat ut en dementi, och och dragit in telegrammet, och en del tidningar har plockat ned telegrammet. Men många har det kvar, och de som gjorde en egen rewrite av texten verkar inte ha påverkats alls.
DI har en ny artikel i dagens pappersupplaga, men i den gamla texten står inget om felet.

För mig är det obegripligt att tidningarna bryr sig så lite om att det man publicerar ska vara korrekt. I pappret korrigerar man det, men det känns som att det är mindre viktigt på webben. Men vad innebär det för läsarnas förtroende för tidningarna då?

Man kan tycka att försäljningssiffror för ett svenska internetbolag är en petitess. Men om man inte bryr sig om att göra rätt i ett så enkelt fall, hur ska vi som läsare tro att de gör det i andra svårare, och kanske viktigare fall?

Enligt YGL är en publicering på internet pågående så länge artikeln eller tv- eller ljudklippet går att läsa/nå på hemsidan. Ansvarig utgivare är ansvarig för artikeln så länge den går att hitta på sajten, eftersom han/hon också är den som kan avpublicera en gammal artikel som visat sig felaktig eller innehållande annat som bryter mot de publicistiska reglerna.

Kritiken mot Facebook skjuter på fel mål

0 kommentarer Av Mikael Zackrisson Sparad i Sociala medier Taggad med , , , , , 3 oktober 2011 @ 19:24
Det är mycket Facebook nu. Kanske inte så konstigt när en halv miljard människor sitter inloggade en vanlig dag i september 2011. Kritiken mot ”nya Facebook” är i mångt och mycket berättigad, men jag tycker samtidigt den varit felriktad. Kritiken har handlat om att vi numera – mer eller mindre frivilligt – skulle dela med oss av mer information till vänner och även andra via Facebook.Jag tycker nog inte problemet är att mina vänner får veta lite för mycket om mig, eller ens att deras vänner kan hitta en eller annan detalj om mig som jag kanske hade velat hålla för mig själv.

Det stora problemet är ju Facebook i sig.

Jag litar otroligt mycket mer på mina 647 vänner och derar vänner än jag gör på ett hemligt, privatägt amerikanskt jätteföretag, med investerare och ägarintressen från halva jordklotet, helt utan insyn och öppenhet.

Faran ligger inte i den transparens som vi själva i vår törst efter umgänge gör oss “skydliga” till. Faran ligger att detta leder till enorma mängder information om oss, och kunskap om oss, som Facebook äger och kontrollerar. Och som vi faktiskt inte har en aning om vad de tänker göra med. Eller vad de kan använda till. Kanske inte idag, eller imorgon, men vad som händer i framtiden har vi ju faktiskt inte den blekaste aning om.

För några år sedan var det en debatt om Google och att det företaget ägde för mycket information om oss, och vad som kunde hända med den informationen om bolaget utsattes för påtryckningar från exempelvis myndigheter och – ännu värre – regeringar i mindre demokratiskt sinnade länder. Googles Kinaproblem var det klockrena exemplet.

Men informationen som Google har om oss är ju ingenting mot den som Facebook äger. Google känner till våra surfvanor, men Facebook vet ju vilka vi kommunicerar med på webben, hur våra barn ser ut, var vi bor, vilka vi litar på och inte, allt sånt som vi använder Facebook till.

Idag uppger Facebook att bolaget inte delar med sig av vår information med andra om vi inte uttryckligen gett tillstånd till det, eller “om de har informerat oss om det”, vilket i mina ögon låter som en riktigt gummiparagraf.

Och även om vi anser att Facebook idag är ett schyst företag så vet vi inte vad som händer i framtiden. Vi som användare, eller medborgare, har ingen aning om vad som händer om kinesiska intressen köper in sig i bolaget. Eller om Mark Zuckerberg helt plötsligt ändrar sig.

När det gällde Google var den frågan det för mig centrala i Googlekritiken: Vi är hyfsat säkra på att Larry och Sergei är bra killar och inte vill oss illa. Men vad händer när de lämnar över företaget till någon annan? Tröttnar och går vidare i livet? Eller om bolaget blir uppköpt?

Det rimliga vore att Facebook, Google, och alla andra bolag som samlar in personliga data på webben hade krav på sig kring integritetspolicys. Dessa policys borde naturligtvis inkluderar information om hur man samarbetar med myndigheter och andra externa parter som vill få tillgång till datat. Men även uppgifter om hur man tydligt och begripligt berättar för användarna om hur integriteten och sekretessen fungerar. Den stora förvirringen bland gemene man idag verkar vara att vi inte riktigt förstår vad som syns och inte syns utåt av det vi gör på Facebook.

Här känns det som att lagstiftningen inte hängt med. Jag vet inte om EU:s persondatadirektiv kan vara relevant i sammanhanget, men det känns som att bolagen kommer med alldeles för mycket bara genom att vi tvingas klicka in kryssrutor på nästan oläsliga villkorssidor när vi accepterar nya funktioner.

************

För övrigt tycker jag ni ska, om ni inte redan gjort det, läsa Ben Elowitz text om vad Facebook är på väg att bli, eller kanske redan är. Om möjligheterna, och hoten.

I mina ögon finns det något nästan religöst vackert i bilden av en halv miljard människor sittande inloggade så gott som samtidigt. Vilken brobyggare! Hur ska vi någonsin kunna starta krig mot varandra när vi sitter där ett knapptryck ifrån varandra, inloggade på samma tjänst, intimt sammalänkade via alla vår personliga och professionella kontakter. Jag följer min vän uniceftjänstemannen och hans äventyr och diskussioner nere i Rumänien och Östeuropa. Jag kikar in hos exkollegan som utvecklar spel i Japan, jag följer fransoser, svenskar i Tyskland och horder av amerikaner. Världen har aldrig känts så liten. Känslan av gemenskap aldrig så stor.

Det bidraget till mänskligheten går inte att underskatta, ja, nu blev jag lite pretentiös.

***********

När det gäller Spotify har många varit kritiska mot svenskarna i bolaget för att de gått med på att det numera kommer krävas ett facebookkonto för att få ansluta sig till Spotify, eller för att delningen av musiken via Facebook blivit för störande. Nu tog det inte många dagar innan Spotify tog till sig av kritiken och införde ett “skämsfilter”, privat lyssning utan spridning.Visst kan man tycka att tickern är spammande och att det hela borde gjorts snyggare, men i sammanhanget är jag övertygad om att det är finlir jämfört med möjligheten för Spotify att nå ut till Facebooks 800 miljoner användare. Spotifys mål nummer ett är ju att växa och bli större, fler gratisanvändare ger fler betalanvändare . Jag hade i alla fall fattat samma beslut som Daniel Ek 10 gånger av 10, om jag suttit i hans stol.

För i mina ögon är det här riktigt riktigt stort för svenskt entreprenörskap.

Städningen utförd, problemen borta, eller?

0 kommentarer Av Mikael Zackrisson Sparad i Journalistik Taggad med , , , , , , , 13 september 2011 @ 09:18
Äntligen tar chefredaktörerna sitt utgivaransvar på allvar, menar Leo Lagercrantz i Expressen och spinner vidare på det som juristen Mårten Schultz skrev när DN, Expressen och Aftonbladet började begränsa möjligheterna att kommentera anonymt på sina nyhetssajter.
Och det är ju bra.
Att redaktörerna äntligen bryr sig om vad läsarna skriver på deras sajter och i deras forum är ju ett stort steg framåt, som jag skrev tidigare.

Samtidigt är det en väldigt stor förenkling av diskussionen.

För Lagercrantz ger ju inga svar på vad vi ska ha kommentarerna till. Han och Schultz pratar ju enbart om att lösa det juridiska problemet.
Deras diskussion handlar enbart om ta ansvar för ett problem, för de som drabbats av hatet. Inte om ansvaret gentemot läsarna för journalistiken i sig. Vad den egentligen har för syfte? Vilket ansvar har vi som tidning för att vi skriver om en känd barnprogramledares narkotikadom? En tåganställd som uppför sig mindre lämpligt? Eller andra brott och skandaler?

Samma ansvar som förut, skulle någon kanske svara, men riktigt så enkelt är det ju inte, för på nätet får du som tidning mothugg, läsarna spinner vidare på historien. Eller så kritiserar de inte helt sällan tidningen för sin journalistik, som sagt, om tidningen skriver fördömande om en persons leverns är det svårt att bli upprörd när läsarna spinner vidare på detta i kommentarerna.

Om tidningarna nu stänger denna möjlighet till kommentarer på den egna sajten, vilket ansvar har då utgivaren för den diskussion om sedan förs på andra ställen? Upphör ansvaret bara för att man rensar upp på den egna sajten? Eller är det kanske så att man som publicist har ansvar för det som skrivs som en följd av den egna rapporteringen, var än det sker?

Den som basunerar ut sin idignation kan knappast bli upprörd när mottagaren reagerar känslomässigt.

Sedan finns det också en underton av status quo i det Lagercrantz och Schultz skriver. Att det här med internet egentligen inte är något nytt utan att nu kan vi lägga det till handlingarna och konstatera att allt är som det alltid har varit:
Vi, journalisterna skriver och publicerar artiklar, och läsarna får om de sköter sig tycka till om det vi gör.
Vi och dem.
Vi skapar materialet. Vi sätter agendan.
Vi bestämmer vilka röster som ska och får höras.
De får vara med så länge vi bestämmer.

Alla nätskeptiker kan andas ut. Allt det jag, Anders Mildner, Fredrik Strömberg, Malin Crona och många andra sagt och skrivit om framtidens journalistroll behöver de inte bry sig om längre. Det man lärde sig på JH på 70-talet, 80-talet, 90-talet håller än.

Det finns bara ett litet aber med den världsbilden.

Internet finns fortfarande kvar. Och hatet finns. Svenskar med rasistiska intoleranta åsikter finns.
Det är som Fredrik Wass ständigt påpekar: internet är inget eget i sig, det som händer där är bara en spegling av hur vi är som människor. Att vi väljer att plocka bort delar av våra mänskliga mindra charmiga sidor från internet betyder inte att de försvinner.

Så vad händer då om vi kastar ut alla dessa åsikter från våra fina spalter?
Vi får så klart ännu finare spalter. Å andra sidan blir dessa ännu lite mindre en sann bild av verkligheten. Och med ganska stor säkerhet får dessa hatiska personen lite mer bränsle på brasan för att odla sitt utanförskap. De blir ännu mer hatiska – fast det får vi aldrig se.

Som far till ett barn som snart är på väg in i tonåren så känner jag vissa likheter här. Jag vill gärna ha koll på vad han gör och säger med andra, både på nätet och utanför detta. Men jag vill naturligtvis också att han ska få bygga sina egna åsikter, sin egen värld. Och han måste få revoltera lite, måste få gå utanför det tillåtna. Det ligger i hela uppväxandets natur.

Lösningen som förälder är lika enkel i teorin som svår i verkligheten: Prata med ditt barn, lyssna, var med barnen i deras digitala verkligheter, liksom deras kompisvärldar. Prata om vad som är ett okej beteende och vad som inte är det. Prata om hur man vill bli bemött. Var närvarande. Bygg förtroende, för det är det enda som håller i längden.
Visst, en del installerar övervakningsprogram på datorerna hemma, eller tjuvläser sina barns mobiler. Det kanske kan funka om man är väldigt orolig för att barnet hamnat i dåligt sällskap eller råkar ut för farliga saker. Men för mig är det ett för stort ingrepp i min sons integritet.

Och lite samma sak är det med de där konstiga människorna med konstiga åsikter som dyker upp när vi skriver om invandring och feminism i våra fina spalter. Vi kan slänga ut dem helt, och då fortsätter de sitt hat på andra ställen. Eller så tar vi oss tid att lyssna, ber dem nyansera sig, försöker förstå, utan att döma. Och kanske lär vi oss också något om deras värld. Kanske blir den verklighet vi beskriver i våra spalter lite mer “sann”. Det är inte lätt, men jag förstår inte hur vi skulle kunna göra något annat.

För i deras värld är vi ju både åklagare och domare på samma gång. Och då måste vi jobba ännu hårdare för att hitta sätt att visa att vi inte blandar ihop de rollerna.

Det är dags att backa tillbaka till vårt, journalisternas och tidningarnas ursprungliga uppdrag: Att skildra samhället för våra medmänniskor. Och för att göra detta måste vi förstå dem, vi måste ha kontakt med dem, vi måste lyssna till dem. Även de som ser ut på annat sätt än vi, de som pratar på annat sätt, de som skriker, de som gråter, de som lider, de som är tysta.

Fotnot: Just nu verkar det inte gå att hitta en enda artikel med en kommentar på vare sig DN, eller Expressen. Aftonbladet har kommentarer på sporten, och enstaka nyhets- och debattartiklar, men de är inte lätta att hitta.

————–

Läs också:
Fredric Karéns reflextioner efter Svd:s bloggstafett är väl värda att läsas.
Jonathan Fried skriver klokt om behovet av kulturrevolution i mediehusen.
Och så har frågan om kommentering nått de franska tidningarna. Libération citerar den svenska debatten och undertecknad. Automatöversättning här.

P1:s Medierna följde också upp debatten förra helgen, där jag är med på ett hörn.

Lyssna: Tvärnit i kommentarfälten

Till sist: Missa inte heller Jack Werners blogg om internet på Nyheter24 – ett måste du om vill förstå dagens unga nätkultur. Hans inlägg om hatet mot framför allt tjejer i blogosfären ger lite perspektiv.

Uppdaterat: Min kollega Malin Crona besökte gårdagens PK-debatt om kommentarer och formulerar det så bra:

”om vi inte låter kvinnohat och allmän människofientlighet finnas i våra kommentarsfält så finns det inte.”

 

Nättidningarnas största nederlag

37 kommentarer Av Mikael Zackrisson Sparad i Journalistik Taggad med , , , , , , , , 29 augusti 2011 @ 23:48

Vi är många som engagerat oss i dagstidningarnas verksamhet på nätet. Många som har efterlyst mer interaktivitet, mer samarbete med läsarna, större insikter i att den publicistiska världen har förändrats sedan varenda människa med en dator eller mobil blev en publicist.

Idag på en och samma dag har tre av våra största tidningar bestämt sig för att radikalt ändra förutsättningarna för relationen med sina läsare online. DN stryper sina kommentater helt i en akut åtgärd för att få bukt med rasism och personpåhopp. Expressen vänder på steken och börjar förhandsmoderera varenda kommentar, ett digert jobb med 38 000 artiklar tillgängliga för läsarkommentarer. Aftonbladet kräver inloggning via Facebook, vilket naturligtvis försvårar möjligheten att vara anonym som kommentator.

Jag tänker inte recensera de olika tillvägagångssätten. Metod och ton gentemot läsarna varierar med mediet. Det jag kan säga är att jag inte är så genomgående negativ som många av  mina internetvurmande kollegor. Förändringarna bekräftar nog mest det vi alla hela tiden vetat om. Ingenting kommer hända, som min forne kollega Fredrik Strömberg formulerade det.

Det stora problemet med kommentarerna är som jag ser det inte hatet, utan att tidningarna inte brytt sig. Visst, kommentatorsfälten finns, men de har varit otroligt misshandlade och förbisedda av läsare och redaktörer. Tidningarna har i stort sett enbart sett kommentaterna som ”gratis content” som ger lojalitet och extra sidvisningar, det vill säga annonspengar. Inte som något som har ett eget redaktionellt värde, i alla fall inget värde som någon annan än de som kommenterar bryr sig om.

Lyssna: Intervjuade hetsas i kommentarsfälten

Jag lyssnade i morse på Mediernas program från i lördags om näthat och läsarkommentarer, och slogs än en gång av hur man ständigt ser kommentarerna som ett problem. Det enda perspektivet som diskuterades i programmet var hatet, det juridiska ansvaret, problemen. Även i rapporteringen idag har rubrikerna skvallrat om samma sak: Expressen “tar krafttag” mot kommentarerna, skriver Dagens Media. Det signalerar inte precis nya möjligheter. Kan de nya kommentatorsprinciperna på tidningarna förändra denna syn är jag den första att jubla.

För alla tre tidningarna så kommer visserligen flödet av kommentarer att minska drastiskt, men alla tre chefredaktörerna talar ändå om nya sätt att kommunicera med läsarna. Det finns en ton av att man tänker ta tag i frågan, och det i sig är naturligtvis jättebra.

Så att ambitionen och insikten finns är bra. Även om det är enormt mycket jobb kvar att göra.

Men risken är väl att det blir tvärtom. Att begränsningen istället är vatten på kvarnarna för dem som alltid hävdat att läsarna enbart skriver strunt och trams. För den åsikten finns fortfarande ute på redaktionerna.

Någon har sagt att hanteringen av kommentarer på sajterna är tidningarnas största misslyckande online. Idag har vi fått en bekräftelse på detta.

Jag ska förklara varför.

Trots min långa erfarenhet av internet var det först 2006-2007 som jag började aktivt skriva och kommentera på nätet. När Jaiku och Facebook kom in i mitt liv 2007 så var det första gången jag skrev korta personliga saker online. Och det som slog mig direkt var att det folk var så vänliga. Och det oavsett om de framträdde med namn eller var mer eller mindre anonyma via alias som Weekend68 eller Axelz. Alla måna om att göra ett gott intryck och visste att samtalet varade enbart så länge varje enskild individ ville vara med.

Så är det inte i kommentatorsfälten på Aftonbladet, som bekant. Man kan tro att det har att göra med anonymiteten, men det är att göra det lite för enkelt för sig. Det har snarare med attityden från tidningarnas sajter gentemot sin publik att göra. Anders Mildner skrev väldigt bra om det för några veckor sedan, om att vi lämnar ungarna ensamma i fritidsgården, och sedan blir vi förvånade över vad de gör där. Känslan som uppstår när man inser att ingen bryr sig och att man är ensam och oförstådd i världen. Om ingen lyssnar när vi skriker, ja då är vi många som bara skriker högre.

Det hänger också ihop med journalistiken, tror jag. Har man artiklar som väldigt mycket ”pekar finger” eller är sensationsvinklade, då säger man också till läsarna att ”det här är fruktansvärt”. Då är det rätt svårt att vara upprörd över att läsarna ger uttryck för den upprördheten i kommentatorsfältet. Då är man inte ute efter ett samtal, man är ute efter att uppröra känslor.

Men på Facebook fortsätter folk att konversera och diskutera. Även om samtalen ibland blir hetsiga har jag då aldrig stött på vare sig hat eller elaka påhopp på Facebook. Under valet förra hösten var till exempel debatten väldigt livlig i mina vänkretsar, jag tror aldrig folk diskuterat så mycket politik som under valrörelsen. Med de gjorde det på Facebook, men sina vänner och bekanta, även de som var meningsmotståndare.
Det var inte i tidningarnas kommentatorsforum som de vettiga politiska diskussionerna fördes.

Jag har länge haft känslan av att det faktiska kan vara kört för tidningarna att bli den där lägerelden igen, där man träffas och diskuterar samhällsfrågor. Folk gör det hellre med sina vänner än på en anonym tidningssajt. Och det är väl i princip det som måndagens nya besked bekräftar. Det var faktiskt redan kört innan, det var bara en tidsfråga innan det skulle spricka. Innan de elaka påhoppen blev för många, eller kostnaderna för att hantera kommentarerna för höga. Eftersom man vägrade se kommentarerna som något positivt, man såg de enbart som en börda som var tvungen att ”hanteras”.

Jag har alltid tjatat om att tidningarna måste välja om de enbart vill vara leverantörer av intressanta nyheter och artiklar, eller om de vill vara samlingsplatser, lägereldar. Idag har vi sett att det inte är några lägereldar.

Jag säger inte att det är omöjligt för tidningar att återerövra den positionen. Men just nu har de förlorat spelet.

Sluta tjafsa – fixa världen

5 kommentarer Av Mikael Zackrisson Sparad i Media, Webb Taggad med , , , , , 19 augusti 2011 @ 00:23

”Jag blir så trött.”
Efter åratal av bloggande och diskuterande om internet och dess för- och nackdelar så kommer känslan alltmer över mig att jag säger samma sak om och om igen. När jag bloggade på VA.se kände jag den sista tiden att jag blev som en maskin som bara upprepade mig själv. Jag hatade det. Jag vill ju vara spirituell, nytänkande, kreativ. Inte en gnällig webbnörd. 

Det är fullt naturligt att man som människa vill fördjupa diskussionerna, försöka ta dem ett steg till, och vad är då mer självklart än att fortsätta samtalen med likasinnade? Jag tror detta är en av orsakerna till den svenska internetbubblans framväxt och livaktighet de senaste tre åren. Här får vi webbentusiaster chansen att stöta och blöta teknik, utspel, nyheter och sociala tjänster i en miljö där en fråga eller en diskussion aldrig är för nördig. Och då syftar jag alltså på den samling människor som träffades första gången på Twitter-föregångaren Jaiku i Sverige runt 2008, inte aktiebubblan som huserade på börsen i början av seklet.

En stor fördel med bubblan är att den ligger i framkant. Nästan alla har koll på alla nya tjänster och finesser, och har man inte det så får man snabbt det via de länkar som andra tipsar om.
Men det är också ett problem, framför allt när våra åsikter och idéer ska omsättas i verkligheten. Möta världen utanför, om man ska vara lite elak.

Vi märker det när David Cameron gör i vårt tycke bisarra utspel om hur nätets kommunikationsvägar måste begränsas för att stoppa kravallerna i Storbritannien.
Vi märker det när traditionella media skriver Anders Behring Breiviks spelande av krigsspel på datorn.
Vi märker det när vi upptäcker obehagliga sajter för extremister med fallnhet för våld.

Den allmänna bilden av internet ligger så långt efter våra tankar och visioner. Det som är självklart för många av oss – ibland kallade nätevangelister – måste ständigt debatteras och diskuteras med andra. Även väl insatta personer i samhällsdebatten har ofta åsikter som vi blir starkt upprörda av, därav också de stora mothugg folk får som går ut och kritiserar internet på internet.
Men för många människor är en viss censur eller begränsning av internet faktiskt inte så konstigt. För en del är det helt okej att stänga av internet för vissa brottslingar.

Kinga Sandén pratar lite om detta i sitt tal som hon höll på “okonferensen” Sweden Social Web Camp i helgen, att uppmana vänner som röstat på Sverigedemokraterna att ta bort sig från deras vänlistor på Facebook.
”Genom att blocka och tysta människor visar vi inte den öppna debattens överlägsenhet.”

Samtidigt ägnas än en gång, på SSWC-o-konferensen, en ganska stor del av tiden åt att diskutera elitism i den lilla bubblan. Hur man ska uppföra sig i de sociala nätverken, eller inte uppföra sig, vilket ansvar man  har, och så vidare. Man lyfter fram skillnaderna i stället för likheterna. Exakt vilken strategi man ska ha för ”sociala medier” blir viktigare än att överhuvudtaget omfamna internet s om kommunikationsplattform.

Visst, för den enskilde individen är att blåsa till debatt med bubblans namnkunniga ett bra sätt att strålkastarljuset på sig. Att skilja sig från mängden. Att visa handlingskraft.
Hon, med erfarenhet från både arabvärlden och andra oroshärdar världen över, har sett med egna ögon om vikten av fria och öppna kommunikationer.
Vi här hemma i trygga Sverige har kanske svårt att se hotet på samma sätt, och de hot som kommer i form av datalagringsdirekt, telekomdirektiv eller FRA-lagstiftning har vi tyvärr en tendens att glömma väldigt snabbt. Men vi måste ändå ta debatten.

I stället för att diskutera interna detaljer, eller bråka om saker som faktiskt inte spelar särskilt stor roll, måste vi lyfta blicken, lyfta fram det viktiga. Debatten om öppenhet, frihet, en fri journalistik online, är alldeles för viktig, även om vi tröttnar på den.

Igår publicerade Svd ännu en lite märklig artikel om att det skulle finnas en trend i att vara mot internet. Om vi “nätevangelister” är för okritiska mot internet som möjliggörare och fenomen, då får vi kritik för det. Om vi nu är lite mer nyanserade och framhåller både möjligheter och svårigheter, då är vi skeptiker. Well, det är väl därför vi måste fortsätta slåss för det som är viktigt.

Fotnot: Se Kinga Sandéns tal nedan, det börjar cirka 10:40 in i klippet.

Läs äldre poster

Copyright © mikael zackrisson
Noter från sidlinjen

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress

Twingly Blog Search link:zackrisson.net Search results for “link:zackrisson.net”